
Jaha. Så var man ”Certified Sake Sommelier”. Vad nu det är värt och betyder. Utbildningen var mycket intressant på många plan. Och då menar jag ”intressant”. Jag lärde mig kanske inte så mycket mer än jag redan kunde. Däremot fick jag uppleva en föreläsning om sensorik och umami som var absolut omvälvande. Ställde alla begrepp på huvudet. Lite som att få höra att jorden är platt…igen…fast nu enligt en hemmasnickrad teori och praktiska experiment som ”bevisning”. Håhåjaja.
Nåväl. Vad gäller sake kan man förenklat säga att det är framförallt två parametrar som avgör sakens karaktär. Den första är risets poleringsgrad (seimaibuai) det vill säga hur stor del av riskornet som återstår efter polering. Denna anges i procent och ju lägre siffra desto mer aromatisk sake i teorin. Den andra parametern är huruvida alkohol tillsatts i den färdiga saken. Tillsatsen sker inte för att höja alkoholhalten utan för att göra saken lättare hur konstigt det än kan låta. En sake utan tillsatt alkohol betecknas som junmai.
Vi provade fyra mycket bra sorter vars urvalskriterier var de ovantående.
Hiokizakura Junmai / Junmai 65%.
Mycket ljust gul.
Medelstor doft av ringblomma och prästkrage, gul banan, gult äpple och marsipan.
Lätt, torr, mjuk smak med fin fruktighet av bland annat banan. Mycket lätt, fin struktur och en fin, ren och delikat eftersmak. Mycket lik en fino sherry i stil.
Kinkankuromatsu / Junmai Daiginjo, 45%
Nästan vattenklar.
Medelstor doft av litchi, gula frukter, mogen banan och honungsmelon. Doften påminnande om en chardonnay.
Medelfyllig, återigen gula fruklter och med en liten syrlighet, något oljig och viss bitterhet. Mycket lång eftersmak med en åtstramande torrhet/kärvhet som nästan påminde om fatkaraktär. Mycket angenäm.
Shinriki / Ginjo, 55%
Nästan vattenklar.
Ganska liten doft, något blommig och vagt aromatisk med ton av grapefrukt.
Mycket lätt, någon bitterhet, svag karaktär av umami och en liten metallisk ton. Elegant, lång och förvånansvärt kraftfull och eldig eftersmak.
Ichiyashizuku / Daiginjo, 35%
Helt vattenklar.
Stor, ren doft av mandel, litchi, persika, apelsin (Loranga!) och en blommig ton.
Medelfyllig, ren och mintig smak med drag av salmiak. Mjuk, len, mycket elegant med en nästan ”eterisk” karaktär. En av de bästa sake jag provat! Prislapp: 150 pund för 720 ml!!!
Ska man då dricka sin sake varm eller kall? Som med allt annat så är det en smaksak. Men en grundregel är; enkel sake serveras varm, bättre sake serveras sval eller kall. Värmer man enkel sake kommer den att framstå som mjukare medan mer elegant sake kommer att förlora sin fina aromer.
Kanpai!
Mer om sake här.



fina bakverk och i källarplanet själva restaurangen. Inredningen enkelt sober och öppen. Viss insyn till det livliga köket. Lokalen dominerades av den stora baren vars disk utgjordes av ett akvarium. Jag kunde dock inte skaka av mig intrycket av grillrestaurang från 1970-talet eller gillestuga med högt i tak.



av granny smith.

stor påse
Avstod från maroccanskt, jamiacanskt, nigerianskt och en massa annat spännade. Hittade några glada killar från brasilien som sålde något som var främmande för mig; kibe och coxinha. I långa rader låg bakverksliknande skapelser. Kibe såg ut som en mörk vegetarisk biff men var tillagad av lammfärd, bulgur, lök, vitlök och mynta bland annat. Fällde spontant kommentaren att det påminde om falafel. Jodå. Kibe var en rätt från den libanesiska folkgruppen i Brasilien. Riktigt gott. Coixinhan var en degbulle fylld med finfördelat kycklingkött. Inte särskilt upphetsande tills en av killarna slevade på en kall chili- och örtsås. Oj! Smakade säkert en hel timme efteråt.
finhackad tomat, lök och koriander samt stekt bröd (ni ser rätt. Det är hamburgerbröd!). Mycket fina smaker med balans mellan sötma, hetta, fyllighet och de färska grönsakerna och koriandern. Ett fint inslag av kanel.

angivna fatet som sedan sigilleras. Vinet genomgår sedan kemiska analys, 








Lunchen bestod förutom av obligatoriska tapas (friterade räkplättar bör man äta en gång i livet) av en regional specialitet som hette bieza: en gryta serverad ur stora keramikärl, långok på fläsk, kikärtor, gröna ärtor bondbönor och lök (samt givetvis andra kryddor vi inte kunde lista ut). Ovanpå denna milda, smakrika röra slevades kokt fläsk, morcilla (blodkorv), chorizo och fläskgrevar jag aldrig sett maken till. Mycket rustikt, smakrikt och mättande. Fettgrevarna var betydligt smakligare än de såg ut. Alfonso Oloroso var en makalös kombination till denna rätt.







Senaste kommentarer