Igår landade jag i London efter att ha studsat till hemma en kort natt efter några intensiva dagar i Jerez.

Mitt favorithotell i London ligger på Osborn Street. Nyrenoverat, rymligt, bra service och håll i er…billigt (med londonmått mätt). Men så ligger det också i de lite ruffiga men spännande kvarteren i Whitechapel, Jack the Rippers gamla jaktmarker. Osborn Street övergår omärkligt i Brick Lane som är en enda lång orgie i asiatiska butiker, pakistanska restauranger och indiska bagerier. Banglatown helt enkelt. Eftersom jag var trött av resandet orkade jag inte ta mig till någon intressant restaurang i någon annan del av denna fantastiska stad. Jag kollade upp några närliggande krogar i Time Out och begav mig ut i grannskapet.

Undvek inkastarna till curryhaken (hur irriterande är det inte med restauranginkastare? Jag blir aggresiv!) och besökte några butiker och inhandlade lite indiska kryddor jag inte vet hur de ska användas. Bland annat blev det en stor påse birds eye chili. Efter lite googlande insåg jag att den är ruskigt het och ligger högt på scoville-skalan (nä. Jag visste inte heller att den hette så förrän jag googlat). Med tanke på den påstådda hettan såldes den i oroväckande stora förpackningar.

Ute på gatan igen insåg jag snabbt att jag hamnat mitt i en söndagsmarknad. Hantverkare, designers, mat från hela världen och besökare med en medelålder på tjutreåetthalvt. Ett härligt, stökigt, osande och myllrande kaos. En anarkistisk version av den större, men prydligare Spitafield Market ett par kvarter bort.

Provade bland annat momo som är en slags dumplings från Tibet. Första tibetanska maten för mig. Kan inte uttala mig om hur autentisk smaken var, men det smakade bra och den lilla kvinnan som sålde dem var fantastiskt glad och pratsam. Hon ursäktade att momosarna (kan det heta så i plural) inte var särskilt vackra när jag ville fotografera dem.

Avstod från maroccanskt, jamiacanskt, nigerianskt och en massa annat spännade. Hittade några glada killar från brasilien som sålde något som var främmande för mig; kibe och coxinha. I långa rader låg bakverksliknande skapelser. Kibe såg ut som en mörk vegetarisk biff men var tillagad av lammfärd, bulgur, lök, vitlök och mynta bland annat. Fällde spontant kommentaren att det påminde om falafel. Jodå. Kibe var en rätt från den libanesiska folkgruppen i Brasilien. Riktigt gott. Coixinhan var en degbulle fylld med finfördelat kycklingkött. Inte särskilt upphetsande tills en av killarna slevade på en kall chili- och örtsås. Oj! Smakade säkert en hel timme efteråt.

Vandrade sedan runt och njöt av folklivet. Att hitta krogarna jag siktat in mig på visade sig inte så lätt. En hade stängt, en annan hade jag glömt namnet på och den sista lockade inte då där var beckmörkt och spelades extremt hög musik. Irrade därför runt ett tag tills jag hamnade på Brick Lane igen. Lika bra att käka något indiskt.

Jag valde själv, trots ihärdiga inkastare, Bengali Village som enligt stort uppslagna artiklar och omdömen skulle vara den bästa restaurangen på gatan. Bestämde mig för att pröva något annorlunda från Bangladesh. Det blev Sylhet Shaktora Lamb. Sylhet är en region i Indien och frukten shaktora är tydligen en lokal specialitet. Den kallas också för ”bengalisk lime” och smaken var också tydligt limearomatisk, lite syrlig med en mycket tydlig bitterhet. Även toner av koriander, kardemumma och en liten hetta men ingen särskilt upphetsande rätt. En ganska lite portion med ris och nanbröd som kostade extra samt en blaskig Kingfisher gick på 14 pund. Trist och trång lokal som luktade klorin dessutom.

Fortfarande lite hungrig, men framförallt sugen på en smakupplevelse, drog jag mig tillbaka till hotellet. De har nämligen en ”pan-asiatisk” restaurang som heter ”The Kapok Tree”. Några saker hade tidigare fått mig att avstå. Först kopplingen till hotellet, brukar inte vara ett bra tecken. Sedan omskrev de sig själva med stora ord om sin kock och hans resor i Asien på jakt efter råvaror och recept. Sist men inte minst hade de stora skyltar om 50% på maten. Brukar vara en varningssignal. Men jag chansade.

Restaurangen var luftig och sobert inredd. Endast ett mindre sällskap fanns i lokalen. Inte bra. Hovmästare blev minst sagt förvånad när ytterligare en gäst dök upp. Jag satte mig ner och beställde ett glas champagne; Henriot Rosé Brut. Frisk, ren och med inslag av lingon och jordgubbe. Okomplicerad men med bra längd och fina bubblor. På rekommendation av servitrisen beställde jag en ”apetizer” och en vrmrätt.

Först kom Phaav Bhaaji, en typ av indisk snabbmat. En stor portion. En puré av potatis och curry serverad med finhackad tomat, lök och koriander samt stekt bröd (ni ser rätt. Det är hamburgerbröd!). Mycket fina smaker med balans mellan sötma, hetta, fyllighet och de färska grönsakerna och koriandern. Ett fint inslag av kanel.

Till huvudrätt blev det Chicken Dum Pukht Biriyani som skulle vara en rätt från det klassiska mughlai-köket. En stor rikupol svept i en tunn pankaka, små oblater, en youghurtsås och chutney papad. I kupolen gömde sig rikligt med kyckling. Smakade ganska lite, saknade mellanregister och kycklingen var lite torr. Men när jag blandade med tillbehören blev det en smakrik, het och balanserad rätt. Chutneyn var mycket het och markant syrlig. Jättespännande.

Två glas champagne, två utmärkta rätter och förstklassig service kostade mig 30 pund. En mycket lyckad avslutning på en dag full av upplevelser, nya smaker och svåra ord.

Idag blir det sakeutbildning hela dagen och förhoppningsvis China Town.