Senaste nytt

08 augusti 2009 | 5 kommentarer

Pesto

pesto

Idag fanns det ingen återvändo. Basilikan behövde tuktas och hållas tillbaka. Det var dags att göra pesto.

Det är ju världens enklaste sak om man hoppar över prettomomentet att mortla sin pesto. Visst, det blir bättre. Men värmen lockade inte till kroppsutövning och en pesto körd i mixer blir också god. De klassiska ingredienserna är massor av färsk basilika, olivolja, olja, parmesan och/eller pecorino, pinjenötter, vitlök, salt och peppar i fallande ordning. Mängderna varierar efter vilket recept man läser och är väl en fråga om smak. Jag drar gärna på ordentligt med ost. Kör allt i misxer till en sås. Klart! Så himla enkelt.

Jag hade i tre olika sorters basilika (klot-, thai- och en obestämbar växtusbasilika)och både parmesan och pecorino. Jag hade dessutom både olivolja och kallpressad rapsolja eftersom jag ville ha lite mer nötighet i peston. Vanligtvis brukar jag använda solrosfrön eftersom jag trodde att jag inte gillade pinjenötter. Efter  att jag torgfört detta på bloggen fick jag veta att det minsann berodde på att jag använde mig av ”fulpinje”, det vill säga de korta och tjocka varianterna från Kina och inte de slanka och spetsiga som är äkta vara. Idag blev det därför pinjenötter som jag på rekommendation rostade samt valnötter för extra fyllighet. Det blev mycket bra!

Peston fyllde jag på eleganta Abba-sillburkar och en överbliven senapsburk. Med ett lager olja på toppen klara sig peston länge i kylen.

08 augusti 2009 | 6 kommentarer

Nyckelpigesallad?

nyckelpigor

Solen skiner. Det är varmt. Man är ledig. Men man vill inte vara ute. Det är nyckelpigeinvasion i Malmö.

Luften är full av dem. De fastnar i håret och kryper in under kläderna. De krasar under fötterna och ramlar ner i kaffet. De äter varandra. Minst sagt vidriga små skalbaggar. En fördel är dock att de verkar äta fruktflugor, men det är verkligen en pest-eller-kolera-situation.

Tänk om det åtminstone gick att äta de beska små rackarna. Då hade man kunnat snacka om manna från himlen.

07 augusti 2009 | 4 kommentarer

Matvete Riojanas

riojanas

Idag blev det ett ovanligt lyckat experiment till middag. Jag gillar rustik mat och en av mina favoriter har varit patatas riojanas, det vill säga potatisgryta från Rioja. Eftersom jag försöker undvika snabba kalorier som i potatis (jag har gått ner en jeansstorlek!!!) fick jag anpassa receptet. Mycket lättlagat.

Grovhacka 2 gula lökar, 3 vitlöksklyftor och en grön spansk peppar (mild sort). Den viktigaste ingrediensen här är chorizo. Det ska vara den ”torra” sorten som du hittar bland ölkorvar och andra torra korvar som hänger i rumstemperatur. Den jag använde var av de vanliga märke ”Casademont” och med beteckningen ”sabor riojanos forte” och vägde in på 250 g. Dra av skinnet och dela i lagom stora grytbitar. Fräs allt på medelhög värme i olivolja tills löken är mjuk och det hela börjar vätska sig. Slå över 3 dl matvete och fräs med någon minut och fyll upp med 2,5 dl torrt vitt vin och 2,5 dl vatten. Låt det hela puttra på låg värme under lock i 20-25 minuter eller till vätskan kokat in. Smaksätt med 1,5 tsk salt och strimla ned 2 inlagda, grillade paprikor (kan uteslutas) och låt de bli varma. Servera med en sallad. Smaken blir mustig och rik med alldeles lagom hetta och bra struktur och tuggmotstånd. I min mening bättre än originalversionen. Snudd på stående ovationer.

Till maten drack vi ett enkelt vitt vin jag plockade upp på Systembolaget idag; 2008 Mesta Macabeo Moscatel. Flaskan fick följa med då den kommesta från ett område som var helt nytt för mig, nämligen DO Uclès. Området har bara varit godkänt ett fåtal år och ligger i centrala Spanien i närheten av Madrid. Inga höga förväntningar då vinet bara kostade 63 kronor och druvorna var macabeo och moscatel, inga högpresterare precis. När vinet hälldes upp slogs jag av det extremt ljusa, nästan vattenklara utseendet.  Doften var ganska stor och hade tydliga drag av tuttifrutti och aromatiska citrusfrukter, enkel men samtidigt väldigt tilltalande. Smaken var torr med bra frukt som dominerades av de aromatiska citrusfrukterna och hade en liten trevlig syra. Enkelt, men välgjort och trevligt. Absolut värt pengarna och lite till. Fungerade mycket bra med sin aromatiska ton och fina frukt till den kryddiga maten.

Pusha gärna denna bloggpost.

07 augusti 2009 | 8 kommentarer

Nördiga böcker

matböcker

Matnördighet kan mätas på många sätt. En säker metod är att kolla vad som gömmer sig bland kokböckerna.

Mina senaste förvärv räknas varken till kategorierna ”100-läckra-tips-för-fina-bjudningen” eller ”hjälp-vad-gör-jag när-ungarna-skriker-och-allt-jag-har-hemma-är-sockerkaksmix-och-sillkonserver”. Den typen av böcker finns förstås också i min samling liksom Bonniers Stora kokbok och nästan hela Culinaria-serien från Könemann. Är det någon som någonsin lagat nåt recept från de böckerna? Inte jag i alla fall. Jag tror att de snarare ska räknas som inredningsdetaljer  än kokböcker.

korvstoppning

Den senaste högen innehåller bland annat ett antikvariskt exemplar av ”Mathistorisk uppslagsbok” av den evige Jan-Öjvind Swahn samt ett antal titlar av Michael Ruhlman. Den mest lockande är ”Charcuterie” som beskrivs som ”…a love song to animal fat, to salt, to the pig…”. Härligt informativ, passionerad och ganska enkelt upplagda recept. Illustrationerna är inte så kul, får i alla fall mig att osökt tänka på sjuttiotalets boksuccé ”Kärlekens nöjen”. Inga associationer jag vill ha när jag trixar med korvskinn och pastejsmet. Det räcker med fjälstertraumat kungafamiljen gett mig; ”Mer kött! Mer kött!”

Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till charkuterieboken och de andra många gånger framöver.

06 augusti 2009 | 3 kommentarer

Löjligt enkel moussaka

moussaka

Här är en riktigt enkel variant på moussaka som i princip bara kräver ett rivjärn, en blandskål och en ugnsform. Receptet är lånat från Lotta Lundgren och hennes utmärkta blogg ”Om jag var din hemmafru”. Givetvis har jag pillat lite med det så följ orginalreceptet som säkert är överlägset mitt. Lottas bild är i alla fall mycket snyggare.

Så här gjorde jag: Jag rev 2 gula lökar grovt och några vitlöksklyftor fint och blandade med 500 g lammfärs, 1 tsk kanel, en burk röd pesto (första gången den varianten var i mitt kök), en liten tetra med gröna linser och salt och peppar. Jag rev dessutom ner citronskal lite busigt. I den andra bunken rev jag grovt 4 potatisar och 3 mycket små auberginer(Lotta angav en aubergine som jag antar var ståtlig och svullen) som blandades med saften från citronen och lite salt. De två rörorna varvades i en ugnsform. Originalreceptet föreslår att fetaost serveras som tillbehör men jag kräver ost när jag gratinerar så jag drössade ett täcke med feta- och grevéost över. Sist kröntes formen med en kvist körsbärstomater och sen in i ugnen på 210°.

Resultatet blev mycket gott och fräscht. För min del krävdes fetaosten som kontrast och tomaterna var pricken över i. Moussakan är verkligen stilig i sin form men när man lägger upp den ser den ut som ett mellanting av kålpudding och janssons frestelse. Inte snyggt. Verkligen mat man ”goffar” i sig. Perfekt att göra i långpannor när mycket folk ska utfodras. Ett koncept som också är lätt att variera med olika färs och smaksättning. Glöm bara inte bort körsbärstomaterna.

Om du gillar busenkla med goda recept så gillar du säkert denna favorit.

06 augusti 2009 | 0 kommentarer

Isterband och rötter

isterband

Dagens lunch på den soliga altanen blev Lammhults isterband med smör- och pepparotssvängda svängda gul- och rödbetor.

Jag gillar när isterbanden är riktigt syrliga. Vanligtvis brukar jag ha dilltuvad potatis till som står så fint med sin krämiga sötma mot isterbandens syra,sälta och rökighet. Men färska, mjälla och söta rödbetor med smör, flingsalt och ett sting av riven pepparrot var faktiskt snäppet bättre.

Isterband och dess söta tillbehör hör faktiskt till några av de riktigt balanserade maträtterna om man tittar till grundsmakerna. Därför var det inte förvånande att upptäcka att en fruktig cabernet sauvignon från Chile faktiskt var ett bättre, mycket bättre, alternativ än den traditionella pilsnern. En upptäckt tillkommen i brist på öl och överblivet vin.

05 augusti 2009 | 6 kommentarer

Lunch i solen

zucchinitagliatelle

Äntligen kom solen och värmen tillbaka. Hängde upp skylten ”Gone fishin'” på kontoret, traskade hem, tog ett dopp och slängde ihop en lättlunch.

En favorit när jag kör GI-racet är ”zucchinitagliatelle”, ett riktigt bra alternativ till den kolhydratstinna pastan. Strimla zucchini (squash) i långa strimlor med en potatisskalare. Lägg i ett durkslag och salta för att dra ut vätska. Låt vila i cirka 20 minuter. Under tiden kan du fixa såsen.

Jag brukar göra någon köttfärs- eller tomatsås, men idag blev det pesto då basilikan håller på att ta över altanen. Färsk basilika, vitlök, solrosfrön, salt, pecorino och/eller parmesan och olivolja slängs ner i en mixer och körs till du har en slät sås. Proportionerna är inte så pissenödiga. Gillar du vitlök tar du mycket av det, är du ostälskare och vill ha en krämig pesto tar du mer parmesan. Vill du ha en nötig smak ökar du på solrosfröna. Jag tar hellre solrosfrön än pinjenötter då de är mycket billigare och jag inte är så förtjust i pinjesmaken. En ”äkta” pesto gör man ju inte så här, den ska ju till exempel mortlas. Men för en snabblunch är detta en ljuvligt god sås.

Kokade upp vatten, slängde ner zucchinin i 30 sekunder och serverade sedan med peston, mixad sallad med malvablommor och tomater från altanen. Ett glas svalt vatten till det. Perfekt!

04 augusti 2009 | 0 kommentarer

Snart självförsörjande

tomat

De små körsbärstomaterna dignar formligen från plantorna och mognar snabbare än vi hinner äta dem. Mjuka, söta och härliga. Alla basilikaplantorna växer som ogräs. Hade jag haft en buffel på altanen att mjölka hade jag kunnat vispa ihop lite mozarella och blivit självförsörjande på caprese.

Just det. Olivolja. Tänkte inte på det.

04 augusti 2009 | 3 kommentarer

”Jag undrar sa flundran…

…vad detta är för fisk?” En högst berättigad fråga vid dagens lunch på en av de lite bättre ställena i min del av staden.

På menyn stod ”Sufflé stekt flundra filé med sommar primörer och kall potatis sallad” med konsekvent särskrivning. Lite svårbegripligt var det allt så servitören fick förklara att fisken var vänd i smet av vispad äggvita och stekt därefter. Det lät ju gott. I förvirringen frågade jag varken mig själv eller servitören vad flundran var. Tänkte mig kanske en sillflundra. Nu var jag hungrig och slök den lilla salladen som ställdes fram.

Nu kom fisken. Vackert gyllenbrun pannering och aptitligt presenterad med primörerna. Men hej där!? Vad var det för fisk? Lång och slank filé som sträckte sig från tallrikens ena kant till den andra. Det här var definitvt ingen utfläkt sillfilé. Flundra, flundra? Vad är en flundra? Det är ju ett annat namn för skrubba, men det var det inte heller. Jag började inse vad det handlade om. Utan att ha smakat på fisken gick jag fram till servitören och frågade vad det var för någon slags flundra. ”Ingen aning. Ska fråga köket”. Han var snabbt tillbaka med det väntade beskedet ”Det är pangasiusfilé”. Denna odlade asiatiska hajmal står på min svarta lista och jag replikerade snabbt ”Då kan du ta ut den”.

Jag gillar inte när man försöker lura mig, särskilt inte när mitt blodsocker är nere i knäppkängorna. Till restaurangens försvar ska sägas att de verkligen försökte erbjuda mig något annat, men jag var både irriterad och sur och hade tappat matlusten. För mig får krogarna servera åsnekött, kråka och till och med råtta i pizzan bara de talar om det (det är till och med troligt att ag kommer och provar).  Men när man mörkar vad som serveras då tappar jag allt förtroende och går.

04 augusti 2009 | 1 kommentar

Mat- & pratviner

Det är lika bra att få det ur mig. När jag nu sagt vad jag tycker om benämningen ”dessertvin” kan jag lika gärna avverka ”matvin” och ”sällskapsvin” med en gång.

Om vi börjar med det sistnämnda så brukar man med ”sällskapsvin” mena ett mjukt och ganska lätt vin utan nämnvärda tanniner eller framträdande syra. Inte sällan har de en viss sötma, framförallt de vita. Just mjuka och lätta viner tycker jag blir lätt vän med många maträtter. Bland synonymerna hittar vi ”snackevin”, ”bersåvin” och ”balkongvin”. Dessa etiketter är ett sätt att säga att vinerna inte är seriösa. Men alla viner är till för att njutas i sällskap med mat och/eller vänner. Ergo – alla viner är sällskapsviner och matviner.

”Matvin” är ett favoritord bland vinjournalister. En snabb sökning bland Bengt-Göran Kronstams artiklar i DN ger riklig skörd.  Vad betyder matvin? Ja helt enkelt ett vin som passar till mat. Och vad är mat? Och varför passar ett visst vin till ospecificerad ”mat”? Tittar man på vilka viner som etiketteras ”matvin” så är det ofta viner med större karaktär, fylligare kropp, mer strävhet och/eller syra. Med andra ord viner som kan ställa till en hel del problem i kombination med mycket ”mat”. Att benämna ett vin som ”matvin” är att göra en värdering om att vinet är mer seriöst men samtidigt inte bemöda sig om att tala om varför. Men karaktärsfulla viner njuter man väl gärna i sällskap med en väl vald maträtt och likasinnade vänner. Ergo – alla viner är sällskapsviner och matviner.

Att beteckna viner som ”matviner” och/eller ”sällskapsviner” är onödiga och slarviga generaliseringar. Om ni frågar mig.

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →