Igår släppte Robert Parker sina poäng på topp-bordeauxerna av årgång 2009. En stor händelse i delar av vinvärlden då hans omdömen i mycket styr priserna på världsmarknaden. Särskilt intressant då årgång 2009 redan anses vara historiskt en av de bästa och Parker späder nu på detta med att kalla årgången ”mythical”. Sensationellt är att han kröner inte mindre än arton (18) 100-poängare och elva stycken 99:or. Att ett vin får 100 poäng är detsamma som ett ”perfekt vin”.

Det får mig att fundera över vad perfektion är hos ett vin. Om ett vin får 100 poäng av Parker kan det då inte bli bättre? Kan det bara bli annorlunda? Är det inte sorgligt att tänka sig att det inte finns utrymme för förbättring? Eller kan man tänka sig att det kan bli bättre och få ”100+” eller ”100 A”? Kan ett vin bli ”perfektare”? Är det kanske så att ”perfekt” är detsamma som ”tråkigt” och att det då bara kan bli mer intressant genom att bli mindre perfekt, det vill säga sämre?

Sådana frågor kan man ställa sig när man smuttar på en Château Clinet från Pomerol. 2009:an av detta vin fick full poäng och som av en händelse stod årgång 2007 på schemat på skolan idag. En inte fullt så bra årgång och gissningsvis inte alls så höga poäng. Vinet är i alla fall långt ifrån tråkigt. Men det är fullt njutbart och vad annat är det än perfekt?

Djupt röd och tät färg. Stor, fruktig och generös doft av mörka, mogna bär, solvarma jordgubar, mynta och citronmeliss, piptobak och muscovadosocker. Fyllig, mycket fruktig smak av mörka, mogna bär, körsbär, rostad ek, frisk syra och massor av fina och tätt knutna tannier. Lång, komplex och balanserad eftersmak med bra intensitet och tydlig fatstruktur.

Basil Fawlty  är sannerligen den borne vinkonnässören och vinkyparen. En förebild för oss alla.

”Claret” är engelsmännens vardagliga benämning på röd bordeaux.

De mest kända söta vinerna av ädelrötade druvor kommer från Sauternes i Bordeaux men idag finns det bra exempel från andra delar av världen. Ett av de mest lyckade exemplen är australiensiska Noble One Botrytis Semillon från firman De Bortoli. Framställd helt i tradition med förebilderna i Bordeaux räknas vinet idag som en av de moderna klassikerna. Kostar ungefär som en lite enklare sauternes men leverar en stor vinupplevelse. Finns några fåtal flaskor kvar på hyllorna men kan också beställas.

Medeldjup, briljant gyllengul färg. Stor, ganska komplex och fruktig doft av aprikos, honung, saffran, mimosa, mandelmassa, diskret vanilj och ett drag av piptobak. Söt, simmig, rik och fyllig med frisk, balanserande syra, och karaktär av aprikosmarmelad, persika, apelsinskal, vita russin och honung. Lång, balanserad eftersmak med mycket diskret fatstruktur och en citrussyra som klingar kvar.

Det är alltid kul när man kan rekommendera en prisvärd röd bordeaux som kan tilltala även dem som brukar hålla sig till lite mer moderna och fruktdrivna viner.

2009 Château Les Roches Gaby från Canon-Fronsac på den högra stranden i Bordeaux har massor av mogen mörk frukt i doften och med trevliga inslag av örter, mörk choklad, tobak och lakrits. Den generösa och lite värmande, eldiga tonen avslöjar den stora andelen merlot i blandningen. Detta märks också i den stora, rika fruktigheten av plommon och svarta vinbär som bäddar in den strama ryggraden och friska syran. Eftersmaken är lång och välbalanserad med en hel del komplexitet.

En snygg och modern bordeaux till en rimlig slant perfekt till mustiga köttgrytor.

Om du orkar läsa hela texten väntar en belöning på slutet. Inte kika!

Igår höll jag ett föredrag och en provning om tio intressanta viner på temat ”Cru Bourgeois”. För de allra flesta är denna benämning något som man med milt ointresse noterat på bordeauxviners etiketter genom åren. En helt berättigad inställning då det varit en ganska irrelevant information vid val av vin. Fram tills nu.

Termen cru bourgeois har en historia som sträcker sig tillbaka till 1400-talet och betyder rakt översatt ”borgarnas växtplatser”. Det man syftade på helt enkelt på de vinegendomar som ägdes av borgarna i staden Bordeaux och som hade särskilda privilegier i form av skattebefrielse och liknande.

När den berömda klassificeringen av egendomar i Médoc gjordes 1855 så fanns planer på att utvidga den med cru bourgeois och en förteckning om 248 châteaux upprättades och publicerades. Men planerna gick om intet. Det dröjde till 1932 då handelskammaren i Bordeaux upprättade en ny förteckning som denna gång omfattade hela 444 slott. Denna lista blev dock aldrig officiellt ratificerad men tjänade fram till 2003 som referens för vilka egendomar som fick använda benämningen. Detta år antogs nämligen Cru Bourgeois de Médoc som en officiell klassificering som erkände 247 slott.

Glädjen blev dock kortvarig då ägarna till några av de slott som exkluderats från benämningen protesterade mot att det fanns egenintressen i urvalskommittén. Redan 2007 revs beslutet upp och benämningen förbjöds. Ett intensivt arbete påbörjades för att omarbeta grunderna för cru bourgeois och från årgång 2008 gäller helt nya förutsättningar.

Alla egendomar i Médoc (8 områden norr om staden Bordeaux) kan ansöka om att bli godkända genom ett kontrollbesök för att se att de når upp till minimikraven på anläggningen. Först därefter har man rätt att skicka in viner för bedömning. Alla kontroller inklusive provningar görs av en utomstående organisation. För varje årgång görs ett urval av representativa viner vid en blindprovning som sedan tjänar som referens för kvalitet och karaktär genom hela processen. Vinernas poäng, som sätts av professionella provare,  utgör det minimum som ett vin måste erhålla för att bli godkänt. Nu hämtas prover från de egendomar som anmält sitt deltagande och vinerna är helt anonyma för de specialutbildade provarna som bedömer och poängsätter dem helt individuellt. Om vinet når upp till kraven får det benämnas cru bourgeois och förses med en kontrolletikett (obligatorisk från årgång 2009) med hologram och QR-kod. Stickprov görs även på viner som levererats till butiker.

Detta innebär att cru bourgeois inte är en klassificering av egendomar utan ett erkännande av det individuella vinets kvalitet. Det är alltså en ren kvalitetsgaranti och därmed de hårdast kontrollerade vinerna i Bordeaux. Av 309 nio slott blev 243 godkända för årgång 2008 och 246 för årgång 2009, men bara 218 blev godkända bägge åren. En del egendomar som ingick i den gamla klassificeringen har dock valt att hoppa av denna nya form. Bland annat min personliga favorit Château La Tour de By vars ägare anser att det nya systemet riskerar att likrikta vinerna.

Hur var då vinerna? De tio provade vinerna (alla röda då Médoc är en appellation endast för röda viner) var alla av årgång 2008 och uppvisade en fantastisk variation i karaktär och stil. Spännande var att jämföra gamla systembolagsklassikern Château Hourtin-Ducasse (Haut-Medoc) med Château Rollan de By (Medoc). Den sistnämnda är nästan svulstigt mörkfruktig och modern med eucalyptus och kaffe i näsan och kontrastera bjärt mot den strama, klassiska och paprikadoftande Hourtin-Ducasse.   Château Chantelys (Medoc) framstod nästan som en mogen, mjuk spanjor jämförd med Château Charmail (Haut-Medoc) som var en tuff lite rackare med massiva tanniner, beska och hög syra som satt som en tvångströja över en väl dold men fint koncentrerad och mörk frukt.  Château Lafon (Listrac-Medoc) påminde förvånande nog med sin elegans och nästan vibrerande rödfruktighet om en kraftigare och fatlagrad beaujolais av årgång 2009. Lite i samma eleganta stil var Château d’Arsac (Margaux) men här dominerade faten lite mer och bidrog med en trevlig kryddighet. Kvällens bästa vin var Château Le Bosq (St Estèphe). Här doftade det klassisk bordeaux med blod, jord, sot och rostigt järn, som ett medeltida slagfält helt enkelt. Smaken var välbalanserad, elegant och komplex med fina tanniner, söt fruktighet och en lång kryddig eftersmak.

Sammanfattningsvis var det en mycket jämn kvalitet men stor variation i stilar. Med tanke på att vinerna i de flesta fall ligger i spannet 120-200 så måste man säga att man får mycket för pengarna. Eller som en vinmakare sa till mig: När du köper en cru bourgeois betalar du för vinet och inte för en dröm.

Liten bonus: En ung Tommy Körberg sjunger om vin och bourgeoisie.

Ibland tvivlar jag på mitt eget omdöme och smaklökar. När jag hade provat 2010 Château Cru Cantemerle kollade jag upp vad vinskribenterna sagt om vinet:

• Bästa köp! – Allt om vin
• Månadens bästa nyhet! – DN
• Imponerande stort vin! – Bengt-Göran Kronstam
• Bästa köp! – BK Wines

Efter den positiva upplevelsen med bordeauxfavoriten i snygg modern kostym fick jag blodad tand. På Systembolagets nyhetshylla stod ekologiska 2009 Château de Lagarde för 109 kronor och den fick utan vidare tvekan följa med hem.

Efter en snabb avsmakning beslöt jag att ge vinet en rejäl luftning i karaff för att det skulle släppa till lite mer. Tyvärr hjälpte det inte särskilt mycket. Det här är nämligen en riktigt tråkig, snipig och stjälkig bordeaux. Kärva garvsyror dominerar totalt över en ganska klen frukt som inte lyckas dölja tonen av grön paprika/tulpanstjälk.

Varför Systembolaget köper in sådana här bordeauxviner är obegripligt. Antingen vet man inte vad man kan få eller så är importörerna oförmögna/ointresserade av att leta upp bra viner från regionen. Möjligtvis har man en kvot av ekologiska viner att fylla men det här kan knappast göra den mest inbitna miljömupp munter. Det är hemskt trist för jag vet att Bordeaux kan leverera bra, fruktiga, karaktärsfulla och samtidigt publika viner till under hundralappen. Dessutom ekologiska. Ska det vara så svårt att låta svenska vinkonsumenter få ta del av dessa?

Nåja. Den gick hjälpligt att skölja ned med grillad grishals och potatisgratäng.

Châteu la Tour de By är en pålitlig favorit bland de prisvärda bordeauxerna. Den brukar leverera riktigt klassisk stil men kommer i årgång 2007 i en lite modernare kostym med mer frukt än struktur även om balansen finns det där. Ett bra vin för den som inte tror de gillar röd bordeaux men vill prova något lite seriöst.

Ganska djup röd färg med litet blått inslag. Doften är ganska dov men fruktig med karaktär av varma skogsbär som björnbär och blåbär samt de typiska svarta vinbären och en lite aromatisk ton med drag av mynta. Medelfyllig smak med rik och mörk fruktighet, fin syra och ganska täta, mogna tanniner och en diskret ekstruktur. Lång eftersmak med inslag av lakrits, kaffe och ett lite torrt mineralrikt avslut.

Att inventera mitt vinförråd går snabbt. Allt för snabbt. Jag är verkligen ingen vinsamlare och just nu är nivån i min enda vinkyl oroväckande låg. Ändå lyckas det gömma sig buteljer där som jag nästan glömt. Längst in låg nämligen hela två flaskor av 1994 Château Smith Haut Lafitte.

Egendomen ligger i Pessac-Léognan strax söder om staden Bordeaux och jag älskar de eleganta, cabernetdominerande och kaffedoftande vinerna härifrån. Château Smith Haut Lafitte är dessutom en av favoritslotten. Jag tycker de röda vinerna gör sig bäst ganska unga medan de vita gärna får ha lite ålder. Just det här vinet har presterat ganska bra under de år som gått sedan jag fyndade en låda på en vinauktion i Köpenhamn.

Medeldjup, briljant röd färg med tydlig tegelnyans i den ganska ljusa kanten. Ganska stor och utvecklad, kryddig doft där kaffetonerna fortfarande kan anas. Mognadstonerna av torkad frukt, nypon, knäck, tobak och stallbacke blandas med en lite udda parfymerad ton av vissnande syrén och lite lavendel. Smaken är ganska fyllig med pigga syror, fint avrundade frukt- och fattannier och en lite syrlig kaffeton, russin, blod och järn och en lång nyanserad eftersmak med ett lite uttorkat avslut.

Fortfarande ett vitalt och njutbart vin, men hade jag fått det helt blint så hade nog de parfymerade tonerna fått mig att promenera bort mot Rhône.

Efter tio timmars resa var vi så äntligen framme i Bordeaux. Först flyg till Paris, väntan i några timar och sedan en behaglig tågresa rakt in i stan. Vi begav oss direkt till vår spartanska men rena och hyfsat centrala hotell. Man ska inte vara kinkig när man betalar 300 kronor per natt i en stad som för tillfället är så överbokad att folk dagligen pendlar 10 mil och mer till mässan. Galet!

Förutseende nog hade jag bokat ett bord på La Tupina, vilket var tur då vi var ganska initiativlösa efter den långa resan. Denna restaurang har jag lyckats missa trots alla rekommendationer och alla mina resor till staden. Nu var det dags. Jag kan kort säga att förväntningarna infriades med råge. Detta är en restaurang med lokalkänsla och stark ambience och med mat som lyckas kombinera det rustika med elegans. En otroligt positiv upplevelse från stunden vi steg in och möttes av den öppna spisen där en del av maten tillagades och de fantastiska råvarorna som låg framlagda som på en marknad. Snabb, påpasslig, personlig och lagom fransk servis och fantastiskt vällagad mat.

Vi beställde deras klassiska meny och en helt adekvat flaska röd bordeaux (ett par några bord från oss festade loss på en butelj 1995 Château Mouton-Rothschild för blygsamma 1400€!!!). Tyvärr var både jag och mitt sällskap för trötta och hungriga för att tillfullo kunna uppskatta maten, men det var en skön känsla att bli välkomnad till Bordeaux i denna undrbart varma miljö. Vi bokade genast för lunch till på onsdag. Då ska det bli côte de bouef, deras syndigt goda pommes frites och rejält med vin för att grunda inför resan hem.