Till middag idag blev det parmesanomelett och en sallad inspirerad av Anna Billings ”lök au bleu”. Namnet kommer av att ”blåkoka” fisk betyder att koka den i vatten med vinäger eller ättika.

Skiva ett par lökar, gul och/eller röd, till ringar. Koka upp 2 dl vatten, 1 msk vinäger och en nypa salt och låt löken koka 1-2 minuter beroende på tjocklek och sort. Löken ska ha tuggmotstånd. Häll i ett durkslag och skölj med kallt vatten. Löken kan ätas som den är men också användas i en sallad. Jag blandade med skalad och urkärnad gurka, grovhackade bladpersilja och smulade ner fetaost.

Löken blir mycket fin med mild, lite söt smak och bra konsistens. Stod mycket bra mot sältan och syran i fetaosten. ”Blålök” blir ett jättefint tillbehör och ingrediens i framtida sallader.

Omeletten vispades ihop av 5 ägg, 1 dl finriven parmesanost, en skvätt mjölk samt salt och peppar. Stektes i rikligt med ankfett (ister fungerar också) på ganska låg temperatur. Det är ankfettet som ger den fina stekytan.

…är inte en korrekt beskrivning, men väl en OK rubrik. Ett italifierat namn skulle dock kunna vara fricadelle alla caprese.

500 g kalvfärs (nöt- eller lammfärs går också såklart) blandades med 2 msk potatismjöl, 1 dl vatten, 3 msk tomatpure, fint hackad färsk basilika, rivet skal av en citron och 2 msk citronsaft, salt och rikligt med svartpeppar. Forma stora köttbullar(det blir cirka 10 stycken) som du fyller med grovt hackad mozarella (en halv räcker). När du format dem runda och fina låter du dem glida ner i salt, sjudande vatten och stanna där 5-6 minuter. Hantera dem varsamt så de inte spricker. Plocka upp dem efter hand (spara vattnet!) och stek dem i rikligt med fett så de får lite färg och låt dem sen gå i 200° medan du fixar pasta och sås. Vispa ur stekpannan med cirka en halvliter av kokspadet och låt det reducera till åtminstone halva mängden. Därefter häller du i en burk passerade tomater, gärna Mutti om du hittar, och låter det puttra ihop. Koka pastan i köttbullespadet som du fyller på med vatten till lagom mängd. Jag severade med ”zucchinipasta” men du kan ta tagliatelle eller annan favoritvariant.

Mycket rena, harmoniska, enhetliga smaker tacka vare att kokspadet binder ihop. Såsen är löjligt enkel med sina två ingredienser men blev mycket god.

Till denna rätt drack vi ett vitt italienskt vin; 2007 Tenuta de Cavaliere från Verdicchio dei Castelli di Jesi. För många är verdicchio ett lätt, friskt vin med i bästa fall en liten nötighet och kommer i en amforalik flaska. Detta är något annat. Doften är stor men tydlig karaktär av tropiska frukter, mogen citrus och karaktär av hasselnötter och rostat kaffe. Vinet är smakrikt, ganska fylligt, och eldigt med nästan en liten fetma parad med en mycket frisk citruslik syra. Vinet har en tydlig rostad fatkaraktär som dröjer kvar i den långa eftersmaken men som balanseras av den pigga syran. Vinet var faktiskt för kraftigt för maten, förmodligen på grund av syran i maten som förstärkte fruktigheten och fatkaraktären i vinet. Ett bra, stadigt och smakrikt vin till lite kraftigare rätter med lite feta, smakrika tillbehör.

…låter som två tjejer som åker runt, spelar gitarr och tamburin till amerikanska folksånger. Men idag var mejram och cayenne kryddorna som satte fart på middagen.

Som ett uppföljande test av ”proportionstesen” blev det äggstanning-2-1 idag igen. Jag skar ner små buketter av ett litet blomkålshuvud och ett broccolistånd och kokade dem i saltat vatten i fem minuter. Slängde ner strimlad purjolök sekunderna innan jag hällde över allt i ett durkslag. Lät dem ånga av ordentligt, ville inte ha onödig vätska. Knäckte tre ägg och mätte upp dem till 1,5 dl och tillsatte därför 3 dl gräddmjölk – proportionerna 2-1. Vispade samman med salt, 2 tsk mejram, ganska mycket malen cayennepeppar och 2 dl fint riven parmesan. La grönsakerna i en smord form, hällde över äggstanningen och gratinerade i 30 minuter på 200°.

Resultatet blev mycket bra. Fin balans mellan grönsakernas milda smaker, äggstanningens konsistens och hettan från cayennepeppar. Serverad med sallad och smakrika korvar.

Funderade på att rubricera denna post ”Pajen 1-2-3 bakad” för att alludera på en aktuell filmtiel. Herregud, alla dessa re-makes! Man är i den åldern nu att man sett alla filmer innan de ens haft premiär.

Har börjat fördjupa mig en bok av Michael Ruhlman som heter ”Ratio”. Författarens tes bygger på att de viktiga grundrecepten i köket bygger på proportionerliga grunder. Detta är säkert inget nytt för dem som gått kockutbildning, men för mig som försökt följa petimätriga recept har det blivit en logisk uppenbarelse. Utifrån en enkel tabell kan du bygga tusentals recept. Jag kommer att återkomma till detta.

Pajen jag gjorde igår byggde på två av dessa proportionerliga recept. Pajdeg görs på principen ”3-2-1”, 3 delar mjöl, 2 delar fett, 1 del vatten. Äggstanning bygger på den ännu enklare ”2-1”, 2 delar vätska, 1 del ägg. Utifrån dessa två grunder kan man sedan bygga vilken paj som helst, stor eller liten.  Jag ”konstruerade” en kantarellpaj.

De vägda ingredienserna 150 g vetemjöl, 100 g smör och 50 g vatten arbetades ihop till en deg, arbetades ut och klädde sedan en pajform. Formen med degen ställdes i frysen i 30 minuter och förgräddades därefter i 15 minuter på 200°. Äggen knäcktes i ett mätglas och kompletterades med dubbla mängden vätska(50/50 mjölk och grädde), vispades samman med ett par nypor salt och lite peppar. Kantarellerna(massor) stektes i torr panna till vätskan kokat in/bort, rejält med smör klickades i och en näve strimlad purjolök frästes med. På slutet skvätte jag i lite brandy. Pajskalet fylldes med svampen, äggstanningen hälldes på och sist ett par nävar ost på toppen. 30 minuter i 200°. Perfekt resultat!

”ABC…easy as…1-2-3”

Igår var det dags att rensa ut ur kylskåpet. Det har blivit en del burkar och förpackningar som samlats där den senaste tiden. Rester och småslattar som tar en massa utrymme i min alldeles för snålt tilltagna kyl. Eftersom jag hade en knippa slokande mangold och precis köpt på mig fina bodbönor tänkte jag mig en variant på toskansk skördegryta, ett recept som låg långt bak i minnet. Det blev något mycket bättre.

Först fräste jag 7 skivor bacon (för den nytillkomne läsaren av denna blogg handlar det om riktigt bacon) som jag strimlat i det sista ankfettet och slängde därefter på 500 g nötfärs. En decimeter av torr chorizo som jag använde till ”matvete riojanas” hackades ner. Sen följde de sista kaprisarna i en burk, cirka 25 piementooliver som flöt glest i sin lag(även en slatt av lagen följde med), saften av en apelsin som överlevt de senaste utrensingarna i grönsakslådan, ett par matskedar ketchup som tog upp en massa utrymme i en nästan tom flaska, några matskedar tomatpuré och till slut 5 inlagda paprikor som strimlades. Sedan fick det hela puttra en kvart. Ingen vätska. Inget salt. Inga kryddor. Mot slutet slängde jag i bondbönorna. Dessa kan ersättas med kikärtor eller andra bönor eller helt uteslutas. Jag serverade röran med förvälld mangold vid sidan samt en sallad.

Smaken blev mycket rik och fyllig med en tydlig sälta. De viktigaste smakgivarna var enligt min uppfattning baconet, chorizon, oliverna och lagen samt apelsinsaften. En titt på ingredienserna gör att man skulle kunna kalla denna rätt för ”Spansk Reströra”. Detta blir en rätt som kommer att repriseras många gånger.

Provade ett antal spanska viner till middagen. Redovisar dessa i nästa post.

Om du gillade denna bloggpost så uppskattar du säkert detta recept.

Idag fanns det ingen återvändo. Basilikan behövde tuktas och hållas tillbaka. Det var dags att göra pesto.

Det är ju världens enklaste sak om man hoppar över prettomomentet att mortla sin pesto. Visst, det blir bättre. Men värmen lockade inte till kroppsutövning och en pesto körd i mixer blir också god. De klassiska ingredienserna är massor av färsk basilika, olivolja, olja, parmesan och/eller pecorino, pinjenötter, vitlök, salt och peppar i fallande ordning. Mängderna varierar efter vilket recept man läser och är väl en fråga om smak. Jag drar gärna på ordentligt med ost. Kör allt i misxer till en sås. Klart! Så himla enkelt.

Jag hade i tre olika sorters basilika (klot-, thai- och en obestämbar växtusbasilika)och både parmesan och pecorino. Jag hade dessutom både olivolja och kallpressad rapsolja eftersom jag ville ha lite mer nötighet i peston. Vanligtvis brukar jag använda solrosfrön eftersom jag trodde att jag inte gillade pinjenötter. Efter  att jag torgfört detta på bloggen fick jag veta att det minsann berodde på att jag använde mig av ”fulpinje”, det vill säga de korta och tjocka varianterna från Kina och inte de slanka och spetsiga som är äkta vara. Idag blev det därför pinjenötter som jag på rekommendation rostade samt valnötter för extra fyllighet. Det blev mycket bra!

Peston fyllde jag på eleganta Abba-sillburkar och en överbliven senapsburk. Med ett lager olja på toppen klara sig peston länge i kylen.

Idag blev det ett ovanligt lyckat experiment till middag. Jag gillar rustik mat och en av mina favoriter har varit patatas riojanas, det vill säga potatisgryta från Rioja. Eftersom jag försöker undvika snabba kalorier som i potatis (jag har gått ner en jeansstorlek!!!) fick jag anpassa receptet. Mycket lättlagat.

Grovhacka 2 gula lökar, 3 vitlöksklyftor och en grön spansk peppar (mild sort). Den viktigaste ingrediensen här är chorizo. Det ska vara den ”torra” sorten som du hittar bland ölkorvar och andra torra korvar som hänger i rumstemperatur. Den jag använde var av de vanliga märke ”Casademont” och med beteckningen ”sabor riojanos forte” och vägde in på 250 g. Dra av skinnet och dela i lagom stora grytbitar. Fräs allt på medelhög värme i olivolja tills löken är mjuk och det hela börjar vätska sig. Slå över 3 dl matvete och fräs med någon minut och fyll upp med 2,5 dl torrt vitt vin och 2,5 dl vatten. Låt det hela puttra på låg värme under lock i 20-25 minuter eller till vätskan kokat in. Smaksätt med 1,5 tsk salt och strimla ned 2 inlagda, grillade paprikor (kan uteslutas) och låt de bli varma. Servera med en sallad. Smaken blir mustig och rik med alldeles lagom hetta och bra struktur och tuggmotstånd. I min mening bättre än originalversionen. Snudd på stående ovationer.

Till maten drack vi ett enkelt vitt vin jag plockade upp på Systembolaget idag; 2008 Mesta Macabeo Moscatel. Flaskan fick följa med då den kom från ett område som var helt nytt för mig, nämligen DO Uclès. Området har bara varit godkänt ett fåtal år och ligger i centrala Spanien i närheten av Madrid. Inga höga förväntningar då vinet bara kostade 63 kronor och druvorna var macabeo och moscatel, inga högpresterare precis. När vinet hälldes upp slogs jag av det extremt ljusa, nästan vattenklara utseendet.  Doften var ganska stor och hade tydliga drag av tuttifrutti och aromatiska citrusfrukter, enkel men samtidigt väldigt tilltalande. Smaken var torr med bra frukt som dominerades av de aromatiska citrusfrukterna och hade en liten trevlig syra. Enkelt, men välgjort och trevligt. Absolut värt pengarna och lite till. Fungerade mycket bra med sin aromatiska ton och fina frukt till den kryddiga maten.

Pusha gärna denna bloggpost.

Här är en riktigt enkel variant på moussaka som i princip bara kräver ett rivjärn, en blandskål och en ugnsform. Receptet är lånat från Lotta Lundgren och hennes utmärkta blogg ”Om jag var din hemmafru”. Givetvis har jag pillat lite med det så följ orginalreceptet som säkert är överlägset mitt. Lottas bild är i alla fall mycket snyggare.

Så här gjorde jag: Jag rev 2 gula lökar grovt och några vitlöksklyftor fint och blandade med 500 g lammfärs, 1 tsk kanel, en burk röd pesto (första gången den varianten var i mitt kök), en liten tetra med gröna linser och salt och peppar. Jag rev dessutom ner citronskal lite busigt. I den andra bunken rev jag grovt 4 potatisar och 3 mycket små auberginer(Lotta angav en aubergine som jag antar var ståtlig och svullen) som blandades med saften från citronen och lite salt. De två rörorna varvades i en ugnsform. Originalreceptet föreslår att fetaost serveras som tillbehör men jag kräver ost när jag gratinerar så jag drössade ett täcke med feta- och grevéost över. Sist kröntes formen med en kvist körsbärstomater och sen in i ugnen på 210°.

Resultatet blev mycket gott och fräscht. För min del krävdes fetaosten som kontrast och tomaterna var pricken över i. Moussakan är verkligen stilig i sin form men när man lägger upp den ser den ut som ett mellanting av kålpudding och janssons frestelse. Inte snyggt. Verkligen mat man ”goffar” i sig. Perfekt att göra i långpannor när mycket folk ska utfodras. Ett koncept som också är lätt att variera med olika färs och smaksättning. Glöm bara inte bort körsbärstomaterna.

Om du gillar busenkla med goda recept så gillar du säkert denna favorit.

Åh dillkött! Du klassikernas klassiker bland svensk husmanskost! Varför lagar man dig inte oftare? En enda gång tidigare för flera år sedan har jag tillrett dig. Men idag – ÄNTLIGEN – var det dags igen.

Vid mitt senaste besök på den alldeles utomordentliga livsmedelskedjan City Gross (där finns kokhöns!)hittade jag en stor bit ospecificerad kalv. ”Bra att koka” stod det men jag slöt mig ändå till att det måste varit den övre delen av kalvlägget. 65 spänn kilot. Kanon!

Hemma började jag titta igenom kokböcker för ett riktigt bra och pålitligt recept. Jag hittade 11 stycken. Alla olika. Jag bestämde mig att utgå grån Bonniers Stora Kokbok, mitt stöd i livet.

3 liter väl saltat vatten kokades upp. I med hela köttstycket som fick koka en stund så att proteinet kunde skummas av. Ner i grytan med blasten från en stooooor purjolök, en kvarts rotselleri, tre morötter och en tekula med lagerblad och svart- och vitpeppar. Allt fick sjuda i 2 timmar. Därefter plockas köttet upp, får svalna lite och därefter delas i lagom stora grytbitar och befrias från bindvävnad och annat. Kokspadet spara du givetvis, kokar ihop och fryser in till framtida soppor och såser.

Under tiden köttet kokar hackar du dill en rejäl knippa dill, kokar potatis och morötter. Du gör också en torewretmanspecialare: koka snabbt upp 5 matskedar matättika(3%) med 3 teskedar strösocker. Denna blandning ska du sen smaka av såsen med.

Såsen svänger du ihop genom att smälta smör på medelhög värme, vispa i vetemjöl som får fräsa en stund utan att ta färg. Häll på det varma kokspadet tills du får en fin konsistens och låt sjuda ihop en stund. Smaksätt med sockerättikan till önskad smak (var inte rätt för att ta i ordentligt) och smaka av med vitpeppar och salt. I många recept stod att man skulle ha pressad citron i. Jag tog en annan väg och rev ner skalet från en citron. Mycket fräscht. I med köttet och sist dillen. Servera direkt till potatisen och morötterna. Ljuvligt!

De flesta skulle säkert valt en ljus pilsner till denna rätt. Inte jag. Av två anledningar:

1. Öl inehåller maltos som är ett stort ”no-no” när man försöker undvika kolhydrater. Med tanke på potatisen till rätten så avstår jag.
2. Sötman och umamin i rätten skulle förstärka beskan och torrheten i ölen.

Istället blev det ett vin från Alsace; 2002 Louis Sipp Tokay Pinot Gris Grand Cru Kirchberg de Ribeauville. Stor, utvecklad doft av tropiska frukter och ett lätt aromatiskt inslag. Smaken var torr, mycket fyllig, lite eldig och med nästan en liten fet, oljig känsla. Mycket tropisk frukt och en avrundad syra med lång eftersmak. Fungerade utmärkt till sötman, syran och den dillaromatiska tonen i maträtten.

Det ska sägas först som sist; jag fullkomligt älskar rillette. Befinner jag mig i Frankrike och stavar mig igenom en obegriplig meny och där finner ”rillette” så är beställningen given. Spelar ingen roll om det är en gris, anka eller gås som fått släppa till.

Vad är då en rillette? Fransk slarvsylta är väl det enkla svaret. Slarvbitar som fått koka sönder i sitt eget fett med lite kryddor och som sedan konserverats under ett fettlager. Traditionell fransk fattigmanskost och ett riktigt långkok.
Har länge letat efter ett enkelt och lättbegripligt recept och hittade det igår på bloggen Gittos Mat.

Med receptet i huvudet (trodde jag) begav jag mig iväg till slaktaren och torget. Hemkommen inser jag att fläsklägget jag köpt skulle vara fläskbog och att jag saknade kryddnejlika.
Eftersom jag inte brukar följa recept slaviskt så gick jag till verket ändå och ersatte nejlikan med kryddpeppar för lite skånsk touch.
En fråga dök upp i huvudet; skulle svålen med? Kan inte skada i alla fall. Sidfläsket befriades från sin svål som åkte ned separat och fläsket tärnades enligt receptet. Läggen däremot var lite knepigare så den fick åka ner i stora bitar med svålen kvar. Får hoppas att det blir lättare och dela när den fått puttra några timmar.

Nu står alltihop och gottar sig i ugnen. Fortsättning följer.

Edit: Suveräne Daniel Müllern presenterar ett fint recept på rillette i Sydsvenskan + några andra fläsktips.