Sommaren är här! Äntligen! Varma, lata sommereftermiddagar i hammocken är som gjord för en snusstor, lätt och uppfriskande sherry.

Nytt i Systembolagets sortiment är Alegria Manzanilla Superior från Williams & Humbert. Som den mesta sherry så är den alldeles för billig. En halvflaska kostar 59 kronor och då får du ett stort litet vin. Alternativt kan du lägga pengarna på en latte och en halv muffin på Espresso House.

Som av en händelse är det på dagen tre år sedan jag besökte den enorma bodegan Williams & Humbert i Jerez. Precis som mina noteringar från besöket beskriver så är detta vin elegant och ovanligt friskt med tydliga citrustoner och en liten pepprighet. Ganska snäll i sin karaktär och därför perfekt för den som inte provat detta stora karaktärsvin tidigare. Manzanilla är samma typ av vin som en fino, det vill säga en ljus, lätt, mycket torr sherry som utvecklats under flera år under ett skyddande jästtäcke (flor) som ger vinet sin speciella karaktär och jästighet. Skillnaden mellan en manzanilla och en fino är att manzanilla lagras i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda där temperaturen är svalare och jämnare och jästtäcket tjockare och mer aktivt. Men även för en sheeryälskare som jag så är det mycket svårt att skilja dem åt.

Köp hem en flaska, kyl den väl och njut som aperitif, till skaldjur eller till små smakrika tapas. Drick ur vitvinsglas eller ur mina favoritglas för sherry (som egentligen är till whisky).

Läs mer om sherry här.

Bodegorna i Jerez är inte överväldigande många så därför är det särskilt kul att ramla över en helt ny bekantskap!

Bodegas Dios Baco har anor från 1700-talet med en brokig historia men har de senaste 20 åren tydligen lyfts till något av kultstatus av nya ägare. Den torra, lätta och nyanserade manzanillan var helt i särklass och en av de bästa jag provat. Jag blev störtförälskad! Även finon blev en nu favorit med en lätt oxidation och en intressant örtighet som på olika sätt var genomgående för samtliga viner. Den åldersbestämda amontilladon och oloroson var också eleganta och nyanserade men levde inte riktigt upp till sin ålder eller prislapp. Den ovanliga moscatelen med de oemotståndliga namnet ”Esnobista” var tyvärr både korkskadad och hade en läckande kork, bara trist och platt. Hoppas få prova en kurant flaska snart. PX:en var däremot enastående och ett riktigt fynd!

Vinerna säljs till restaurang av Theis Vine som även levererar några av dem till privatpersoner (dessutom till sänkt pris för tillfället).

Manzanilla Riá Pità. Nästan vattenklar. Medelstor, komplex och nyanserad doft av mandel, vita blommor, jäst, citrusskal, getragg och gröna äppelskal. Lätt, torr, fint nyanserad och elegant med tydlig mandelton, jäst och vetedeg. Lång, ren, uppfriskande och elegant eftersmak med torrt och kritigt avslut. Absolut en av de bästa manzanillas/finos jag provat!

Buleria Fino. Ljust mässingsfärgad. Ganska stor, komplex och inte helt typisk doft med tydliga jästtoner, mandel, honung, clementinskal, cederträ och lite mentol. Lätt, torr men med en liten oljig munkänsla, mycket citrus, aromatisk ceder och mentol, mandel och gröna oliver (spad). Mycket lång och ren eftersmak med torrt avslut och aromatiska örter. Mycket fin, balanserad, smakrik och lite överraskande fino!

Baco Imperial Amontillado 20 years VOS. Ljus bärnsten. Stor, rik och bred doft med tydliga oxidationstoner som ligger över en märkbar jästighet, rostade nötter, valnötter, eldighet och bränd karamell och en ton av spansk brandy. Torr, lätt, mycket frisk och lite eldig smak med viss intensitet, nötter, mandel och en spännande karaktär som av det nötiga fettet i fin lufttorkad skinka. Lång, mjuk, elegant eftersmak med med lite stuns i avslutet. Saknar den koncentration och komplexitet som kunde förväntats av en 20-årig amontillado och särskilt till priset.

Baco Imperial Oloroso 30 years VORS. Medeldjup färg mellan bärnsten och koppar. Stor, intensiv och eldig doft av torkade frukter, animaliska toner, knäck, nötter. Torr, intensiv, fyllig smak av torkad frukt, bränt socker och torkad tomat. Bra längd med balans och aromatisk intensitet. Precis som i amontilladon saknar jag lite koncentration med tanke på ålder och pris.

Oxford 1.970 Pedro Ximénez. Simmigt och mörkt, nästan opakt brun färg. Mycket stor, intensiv, eldig och lite stickande doft av eukalyptus över rika toner av russin, katrinplommon, dadlar, fikon, kaffe, knäck, lackrits, mintchoklad och soja. Intensivt söt, simmig, oljig smak, mörk choklad, muscovadosocker, massor av torkad frukt, dadlar, knäck, kaffe  och som avslut en uppfriskande syra. Mycket lång och intensiv eftersmak som lämnar kvar en ton av kakao och nötter. Ett fynd!

Läs mer om sherry här.

Andra dagen på masterclassen med Gerard Basset OBE om starkviner på Gustibus Wine & Spirit Academy avhandlar sherry. En faktaspäckad bloggpost i ämnet hittar du här.

Vi fick inledningsvis prova de två olika kvaliteterna av basvin (sobretablas) som går till fino respektive oloroso. Fascinernade att se hur olika karaktären är på grundvinerna innan de går igenom den långa och komplicerade proceduren. Vi jämförde därefter den vanliga Tio Pepe med den ofiltrerade färskvarianten Tio Pepe Fino en Rama. Passa på att försöka få tag på ett par flaskor när de släpps framåt sommaren. Manzanilla Pasada de Sanlúcar var en fantastiskt fin manzanilla med komplexitet och elegans. Kul bekantskap. Avslutningsvis provades en pale cream vilket är en uppsötad fino, en stil av sherry jag inte kan minnas att vi haft i Sverige.

Sobretabla Fino (special bottling) / Gonzalez Byass. Ljust gul, inte helt briljant. Medelstor, lite reduktiv och ”fisig”, jäst, citrus, kiwi, apelsinskal. Lätt, kärv, citrussyra, gula äpplen, lite fet fruktighet. Kort.

Sobretabla Oloroso (special bottling) / Gonzalez Byass. Gyllengul. Stor doft med oxidationstoner, kola, gamla äpplen. Medelfyllig, kärv, frisk smak, nötiga aromer, strävhet. Lång, tuff eftersmak.

NV TIO PEPE Fino / Gonzalez Byass (49 SEK, 375 ml). Mycket ljust gul. Stor ren och uttrycksfull doft av jäst, mandel, brieost, gröna äpplen,citrus och lime. Lätt, torr, citrus, gröna äpplen, kritigt och stramt avslut med bra längd.

NV TIO PEPE Fino en Rama (special bottling)/ Gonzalez Byass (cirka 120 SEK). Ljust gyllengul. Stor, rik och jästig ton med komplexitet torkad aprikos, citrus, rökighet, apelsinskal och gräs. Torr, medelfyllig smak med fin intensitet, citrusfruktighet, apelsin, lätt parfymerad ton, jästig och brödig. Lång, rik eftersmak med ett friskt, nästan metalliskt avslut.

NV Fino Inocente / Valdespino (118 SEK 375 ml). Ljust gyllengul. Stor doft av jäst, brieost, gröna oliver, gula äpplen, färska champinjoner, viss eldighet, lite rökig. Lätt till medelfyllig, liten skalkärvhet, gula och gröna äpplen. Stramt och torrt avslut med liten apelsinton. 

NV Manzanilla Pasada Pastrana Single Vineyard / Bodegas Hidalgo (133 SEK). Defekt. För gammal butelj. Visar på faran med att spara fino/manzanilla för länge.

NV Manzanilla Pasada de Sanlúcar ”Almacenista Manuel Cuevas Jurado” / Lustau (175 DKK, 500 ml). Ljust gul. Medelstor, nyanserad doft av jäsande deg, vita blommor, citronskal, brieost, gula äpplen, gula plommon. Lätt, torr, elegant, ovanligt frisk, jästigt brödig, citrozest, metallisk eftersmak. Lång, elegant smak med hög intensitet.

NV Croft Pale Cream / Gonzalez Byass (cirka 90 SEK). Lite, ganska neutral finonäsa med jästighet och gröna äpplen. Medelfyllig, ren och söt smak med fräschör och fin jästighet parad med tydliga citrustoner. Ganska lång, ren frisk eftersmak. Välgjort och förvånansvärt bra för ett stort kommersiellt märke. 

Vid resan i Danmark plockade jag upp en flaska sherry som såg intressant ut.

Manzanilla Pale Dry kommer enligt etiketten från den kända kvalitetsproducenten Bodegas Emilio Lustau. Det märkliga är att presentationen inte liknar någonting jag sett från firman tidigare. Inkluderat varumärket La Ina så har man åtminstone fem olika manzanillas men denna kan inte hittas på hemsidan. Däremot finns den på den danske importörens hemsida där den också kan beställas.

Nästa frågetecken är att alkoholhalten är utsatt till 17%. Det är åtminstone 1,5% mer än normalt. Vid denna höga alkohol riskerar jästtäcket flor att dö och utan det så blir det ingen manzanilla. Mycket märkligt.

Smaken var det däremot inga konstigheter med. Mycket finstämd, lätt jästig och något blommig doft med en lite udda ton av gummi. Smaken var torr, lätt och mycket elegant med en nästan silkig känsla och lång ren eftersmak. Mycket njutbar och farligt lättdrucken utan spår av den påstått höga alkoholhalten. Leta upp denna trevliga sherry om du befinner dig på andra sidan sundet.

Vill du veta mer om manzanilla och sherry finns massor av information här.

Som trogna läsare har märkt så lyser finessen med sin frånvaro bland recepten sedan en tid tillbaka. Mycket långkok har det blivit och orsaken är att det är så bekvämt när man har fullt upp med annat. Det handlar i princip om att slänga alla ingredienser i en gryta och sen glömma bort den i ugnen på låg värme. Den här spanskinspirerade varianten på pulled pork är inget undantag. Räcker till minst sex hungriga personer och serveras med en sallad och ett lantbröd att suga upp det gottiga med.

I en tjockbottnad gryta slänger du ned 1,5 kg fläskkarré/grishals, 2 burkar krossade tomater, 100 g inlagda och urkärnade oliver som du delat, 2 gula lökar skalade och klyftade, 2 krossade vitlöksklyftor, 1 msk harissa (chilipasta), 1 msk rökt paprikapulver, 2 tsk salt, 2 lagerblad och 1,5 dl finosherry eller manzanilla. Koka upp på spisen, på med locket och in i ugnen på 125° i 4 timmar. Ta ut grytan och dra isär köttet med två gafflar. Skölj 3 burkar kikärtor. Hälften av kikärtorna mixar du till en slät massa med lite av grytspadet. Ner med allt i grytan och låt sjuda tills genomvarmt. Smaka eventuellt av med salt och peppar.

”Tira de Carne de Cerdo Jerez” är en simpel googleöversättning av ”pulled sherry pork”. Visst låter det stiligt?

Det är snudd på att vi sherryentusiaster blir rent bortskämda av Systembolaget. I september kom en tillfällig lansering av en fino och knappt har glädjeruset och chocken lagt sig så kommer det en manzanilla! Fortsätter det så här så kanske vi har en PX från Jerez i världens bästa sortiment till hösten. Tanken svindlar.

En manzanilla, för den som inte vet det, är en variant av den torra och ljusa finosherryn som lagrats i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda och får en lättare, finare karaktär och lite örtigare doft.

Manzanilla Rodríguez La-Cave är ovanligt finstämd, för att inte säga neutral, i stilen. Den saknar den påtagligt skarpa tonen av acetaldehyd som kommer från jästtäcket som skyddar vinet under lagring. Efter en stund i glaset kommer dock lite toner av färskt hö och en lite animalisk ton (get?) jag brukar koppla till liknande viner från Montilla-Moriles. På flera sätt har den mer likheter med ett ”vanligt” torrt vitt vin. Däremot har den en väldigt fin och torr eftersmak med ett uns av den omtalade ”sältan” som jag nästan aldrig hittar annars.

Om du aldrig provat en fino eller manzanilla så är det här en bra nybörjarvariant,

Allmänheten varnas! Nedan följer en lååång post om världens mest intressanta dryck.

Sherry är vinvärldens mest underskattade vin. Sherry ger fantastisk valuta för pengarna. Sherry är en av världens mest karaktärsfulla viner. Få viner går så bra till knepiga matkombinationer som sherry. Fråga vilken sommelier eller vinskribent som helst och de skriver under på ovanstående. Ändå dricks det nästan ingen sherry, inte ens av sommelierer eller vinskribenter. Man kan undra varför.

Sherry är ett vin som, liksom champagne, präglas av vinifikation och lagring snarare än växtplats eller druva. Även om klimatförhållanden och jordmån är väldigt speciell i Jerez i södra Spanien så baseras sherry på ett vitt vin som i sin karaktär är enkelt, neutralt, torrt, med låg syra och av den bleka druvan palomino. Ett trist vin med andra ord. Den stora förvandlingen sker när vinet utvecklas vid lagringen.

Den unika lagringsmetoden benämns solera och är ett system av gamla fat, fyllda till 5/6-delar, där unga viner successivt blandas med äldre. Systemet kan liknas vid en trappa med många steg där det äldsta vinet befinner sig längst ned och årets skörd fylls på högst upp. Från faten med det äldsta vinet tappas maximalt en tredjedel av vinet som buteljeras. Därefter fylls faten på med yngre vin från nivån ovanför och dessa i sin tur från faten ytterligare ett steg upp. Och så vidare. Syftet är att olika årgångar blandas för att ge en produkt av jämn kvalitet. Det unga vinet antar snabbt karaktären av det äldre. Detta innebär att sherry är en årgångslös* produkt med en genomsnittsålder på minst tre år men oftast mycket äldre. Solerasystemen och faten är ofta mycket gamla, ofta sekelgamla, och innehåller i teorin en fraktion av alla årgångar som någonsin passerat igenom dem.

Det finns tre huvudtyper av sherry; fino, oloroso och de naturligt söta. De ”onaturligt söta” är blandad och uppsötad sherry för exportmarknaden (läs ”England”), det vill säga den typiska ”tantsherryn”.

Fino (eller manzanilla om vinet är lagrat i hamnstaden  Sanlúcar de Barrameda) är en sherry som skapats genom biologisk mognad.

Till det färdiga, torra vinet tillsätts neutral druvsprit till cirka 15% alkohol. Vid denna nivå hålls vinet stabilt samtidigt som ett jästtäcke (flor) kan bildas. Flortäcket består av olika jässtammar som alla kräver syre för sin överlevnad, därför flyter de på ytan som ett cappuccinoskum. Floret skyddar vinet från oxidation genom att ligga som ett lock över vinet och dessutom konsumera det syre som är utlöst i vinet. Jästen tar också andra näringsämnen ur vinet och reducerar syra, alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker.

Detta innebär bland annat att fino är knastertorrt, har låg syra och en vattenliknande munkänsla. Under täcket, och genom avdunstning, koncentreras andra ämnen såsom aldehyder (flyktiga aromämnen) och fenoler (bundna aromämnen). Det sistnämnda ett ämne som vanligtvis förekommer endast i små koncentrationer i vita viner. Tillsammans innebär detta ett vin som är förrädiskt lätt i kroppen men med stor doft och smakkoncentration. För den ovane kan detta vara en upplevelse som kan vara lite svår att hantera.

En fino är mycket blekt gul i färgen. Doften visar exempelvis upp karaktär av jäst, gröna äpplen, gröna oliver, örter och kamomill. Den torra, mycket lätta munkänslan känns frisk även om syran är låg. Toner av jäst brukar vara tydliga och vinet brukar ha en distinkt, nästan skarpt ren avslutning.

Oloroso framställs av ett något kraftfullare basvin som genomgår oxidativ mognad. Genom att höja alkoholhalten till minst 18% förhindras bildandet av den känsliga jästkulturen och vinet utsätts därför under hela sin mognad för syrets inverkan. Genom oxidationen koncentreras alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker. Koncentrationen genom avdunstning blir här ännu större. Den rakt motsatta utvecklingen mot fino med andra ord.

Till utseendet är en oloroso mörkt bärstensfärgad till mahogny. I doften hittar man självklart oxidativa toner som nötter, kryddighet, russin, torkad frukt, julkaka och salmiak. Smaken är fyllig, torr, eldig och frisk med en stor smakrikedom som speglar doften.

Amontillado är en annan vanlig sherrytyp. Det är i princip en oxiderad fino. När en fino gått igenom sin utveckling i soleran får den fortsatt utveckling som en oloroso, det vill säga utan skyddande jästtäcke. Resultatet blir ett vin med karaktären av en fino i munkänslan men med tydliga oxidationstoner i doften. Till skillnad från en oloroso hittar vi jästtoner och tydlig karaktär av hasselnötter.

De naturligt söta vinerna pedro ximénez och moscatel är båda uppkallade efter respektive druva de framställs av. För att uppnå den extremt koncentrerade sötman (upp till 400 g per liter) i dessa viner soltorkas druvorna. Därefter pressas de och musten genomgår en kortare jäsning innan denna avbryts genom tillsatts av vinsprit. dessutom genomgår även dessa viner en oxidativ mognad som en oloroso.

Det speciella framställningssättet för sherry gör också att de är mycket lätta att kombinera med olika typer av mat. Dominerande karaktärer i andra viner som hög syra, markant tanninstruktur och fatkaraktär ställer ofta till problem i kombination med mat, särskilt om denna är rik på umami. Detta saknar vi i sherry. Istället har vi i fino, manzanilla och amontillado höga nivåer av ämnet diketopiperazin (DKP). Detta ämne har förmågan att förstärka upplevelsen av umami och förklarar kärleksförhållandet mellan fino och läckerheter som sushi, gravad lax och ostron. Amontilladons nötiga karaktär kombinerat med DKP ger en given fullpoängare tillsammans med den umamistinna serranoskinkan.

Oloroso som oxiderats och fatlagrats i decennier har en koncentration, fyllighet, smakrikedom och friskhet som matchar kraftiga vilträtter, ankbröst, mustiga grytor och andra rätter som brukar kopplas till kraftiga röda viner. Trots sin ålder och fatlagring saknar  vinet fatkaraktär som ofta ställer till det i gommen.

Amontilladons och olorosons oxidationsaromer fungerar fantastiskt väl ihop med svamp, smörighet och smak- och doftupplevelserna från maillardreaktioner (stekytor till exempel), något som druviga och fruktiga aromer har svårare för.

Även i maten är sherry en undergörare. Finon och amontilladon fungerar även här som smakförsärkare och lyfter vilken sås eller soppa som helst. De nötiga, torkade smakaromerna i oloroson ger kickar till svamprätter, mustiga grytor och till saffransdoftande skaldjursrätter(!).

Ser man till vad man får för pengarna när man köper en flaska sherry så är det nästan så man rodnar. En fino eller manzanilla av högsta kvalitet med en lagringstid mellan 3,5 till 7 år kostar runt 100 kronor för en helflaska. Motsvarande för en amontillado eller oloroso som åtminstone haft en mognadsprocess på runt 8 år ligger runt 150 kronor. Drygt är det också!

Så åter till frågan; varför dricker vi ingen sherry?

Jag tror, och det här är min teori, att det handlar om gammal hederlig vinsnobbism i kombination med det lite nyare vinnörderiet.

Tittar man på det så ser man att

• sherry är årgångslöst*
• sherry saknar vinmakare
• sherry har inga vingårdsbeteckningar eller byappelationer
• sherry tillverkas av endast ett mindre antal bodegor
• sherry är överkomligt i pris

Här saknas med andra ord alla förutsättningar för snobbism och nörderi i alla dess former.

Däremot är sherry det perfekta vinet för dem som är intresserade av smaker, mat, dryck och stora upplevelser.

* Det finns sherry som är årgångsbetecknad, men dessa är mycket ovanliga och dyra.

Här det tredje och sista, högst ovetenskapliga, experimentet med sherry i maten. Precis som i testet med tomatsoppan och svampsoppan utvärderar jag hur de olika sherrytyperna fino, amontillado och oloroso påverkar slutresultatet. Sist kommer också min sammanfattning av de tre testerna.

Experiment 3

Jag kokade upp en liter oxbuljong på Knorrs Fond du Chef (den är faktiskt riktigt bra i brist på annat) upp den i tre lika stora portioner (3 dl) och tillsattes 1 msk av de olika sherrytyperna i tre av sopporna och lämnade en deciliter naturell som referens. Buljongerna fick därefter ett snabbt uppkok.

• Buljong med fino. Buljongen fick en något högre och rikare smak med tydlig jäst- och mandelton.
• Buljong med amontillado. Liknande resultat som med finon men med en ganska tydlig sherry-/läderton som slog igenom något.
• Buljong med oloroso. Smaken blev djupare, mörkare och bredare och fick nästan en svamplik ton.

Slutsats av experiment 3: Som i tidigare tester förstärker finon redan befintliga smaker. Amontilladon bidrar med en karaktär som kanske inte tilltalar alla. Oloroson ger en mycket smakrik och fyllig buljong med egen karaktär.

Slutlig sammanfattning av sherryexperimenten:

Det är stor skillnad i resultat beroende på vilken sherry man använder. Om ett recept endast anger ”sherry” är det därför viktigt att försöka föreställa sig effekten man vill uppnå samt tänka på vad det är för en rätt.

• Fino förstärker och höjer befintliga smaker och balanserar. Bidrar med ganska lite egen karaktär.
• Amontillado har liknande effekt som fino men verkar ha en tendens att bidra med mycket oxidationstoner och även en lite stickig/kemisk ton. Nu ska sägas att det finns ett ganska stort stilspektra inom gruppen amontillado.
• Oloroso bidrar i första hand med sin egen djupa, fylliga och oxiderade ton av torkad frukt. Ger bredd och djup åt anrättningen.

Till lättare, ljusa soppor, såser och andra rätter där man vill framhäva en råvara (grönsaker, fisk) rekommenderar jag därför fino. Till mörka såser, svamp, långkok och rätter där det redan finns ett visst smakdjup skulle jag välja oloroso. Amontillado känns som ett överflödigt val. Har du amontillado hemma, visst, men ska du köpa sherry till matlagningen är det bättre med bara fino och oloroso. Den sistnämnda kan man utan problem köpa en helbutelj av och ha stående vid spisen. Den klarar sig i månader. Fino (eller manzanilla) köps i halvflaskor, förvaras i kylen och ska konsumeras inom en vecka efter öppnandet.

Glöm inte att sherry är gott till maten också.

Passade på att idag inventera sortimentet av fino och manzanilla på Systembolaget. Tack vare (eller snarare på grund av) det urusla utbudet går det ganska fort och är en hyfsat billig sysselsättning.

Fino och manzanilla är i princip samma vin. Det som skiljer åt är lagringsorten. Manzanilla utvecklar sin karaktär i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda. Där utvecklas andra jäststammar i det täcke (flor) som skyddar vinerna från oxidation. I Staden Jerez är klimatet något annorlunda och främjar andra typer av jäst som ger en lite kraftfullare stil. Fino och manzanilla är mycket känsliga och ska drickas snart efter buteljering. Detta blev tydligt i ett av vinerna.

San León Manzanilla Clásica (Bodegas Argüeso)
Ljust halmgul. Medelstor, tydlig ton av jäst, grädde och färska champinjoner samt en liten blommig ton. Mycket torr, lätt och stram karaktär med jästtoner och arom av gult äpple och mandel.

Doña Alicia Manzanilla Pasada (Bodegas Barbadillo)
Ljust gul. Medelstor doft av jäst, ostron och skaldjur samt ton av gummi och mandel. Mycket lätt, elegant och lång med en mineralton och nötiga, jästiga aromer. ”Pasada” innebär en längre lagring i solerasystemet, ofta upp till sju år.

Inocente Single Vineyard Fino (Valdespino)
Gyllengul (oxiderad?). Ganska stor, jästig, torkad frukt och ton av hasselnötter. Tecken på oxidation. Smaken har också en lite kärv karaktär som kan komma vid oxidering. Detta är andra fino på kort tid som varit oxiderad vid köp. Ett argument för att Systembolaget borde ha dessa sköra viner i kylar. Kanske hade hjälpt omsättningen också. Men det finns säkert alkoholpolitiska skäl att låta vinerna oxidera.

Tio Pepe (Gonzalez Byass)
Mycket ljust gul med litet grönt stick. Medelstor till stor, lätt jästig ton, gröna oliver och litet drag av grönt äpple. Fylligare än de övriga men fortfarande lätt i kroppen. Ren, distinkt jästig, mandel, lång eftersmak och ett lätt metalliskt avslut. Varför finns inte denna på halvflaska!?

Doña Alicia och Tio Pepe är verkligen två utmärkta exempel på respektive stil. Den förstnämnda för den nästan fjäderlätta, friska manzanillan och Tio Pepe som urtypen för den lite fylligare och rustikare finon.

Så blev det dags för den sista sherryn i Jerez.
En manzanilla Solear, inlagda sardiner och manchego i solen.
Nu bär det hemåt till kylan, piffiga falukorvsrecept och höstdassiga bilder.
Men vänta! Först blir det ett par dagar med sakeseminarium i London.