Italien är ett land med många intressanta mikrobryggerier. Det senaste i raden som nått Sverige är Baladin som importeras av Enjoy.

Här arbetar man med specialöl från egen ekologisk malt. Här är inte humlen framträdande utan andra kryddor och smaksättning får dominera för att göra ölen mer matvänliga. Så är tanken i alla fall. Jag fick ett gäng prover med posten och har hunnit prova tre av dem.

Nora är smaksatt med blanda annat ingefära och myrra (väldoftande kåda från träd av släktet Commiphora) vilket känns rätt i juletider. Riktigt trevlig, smakrik och kryddig och helt säkert rolig att kombinera med många maträtter.

Nora Birra Egizia. Stor doft av torkad frukt, aprikos, cederträ, liten ton av ingefära, stor maltighet och honung. Fyllig smak, frisk och mycket fruktig smak med snyggt invägd sötma sötma och med tydlig karaktär av aprikos, persika, vetebröd och knappt skönjbar beska. Välbalanserat med lång eftersmak, välintegrerad alkohol och med friskt avslut.

Isaac är en riktigt trevlig veteöl med fin friskhet och utan de överdrivna parfymerade inslagen man ibland möter i öltypen.

Isaac Birra Blanca. Ljust gyllengul med fin jästfällning. Stor, ren och mycket fruktig doft av citrus, apelsin, aprikos och en lätt blommig och parfymerad ton. Medelfyllig, fruktig och frisk smak med liten beska, sötma, aprikos och citrus. Ganska lång och balanserad eftersmak.

Lune är den riktigt udda fågeln i trion. Årgångsbetecknad, 10% alkohol, utan kolsyra, söt och lagrad på ekfat ”från några av Italiens främsta vitvinsproducenter”. Det här var verkligen inte ett öl i min smak. Ett par munnar och jag hade fått mer än nog. Rejält uppskrivet bland ölentusiaster men för mig en helt obegriplig produkt. En halvliter öl för 200 kronor gick rakt ner i vasken. Hurv!

2010 Lune. Mörkt mässingsfärgad, dimmig och utan skum. Ganska stor, komplex, vinös och maltig doft med syrliga vildjäsningstoner, honung, citrus, ingefärakaramell, kryddpeppar, knäck, russin och liten rökighet. Fyllig, söt och syrlig smak utan kolsyra, lite fadd honungskänsla, torkade aprikoser, alkohol som slår igenom, efterhängsen beska och sötma. Obalanserat och saknar fräschör. Dock intressant.

Häromkvällen höll jag i en informell provning med skånska dryckesproducenter som en förberedelse inför mässan Älska Mat & Vin nästa helg. Vi provade många spännande drycker som must, öl, cider, vodka, gin med mera.

Mest spännande var Björköl Vånga 77.1  som bryggts av det pyttelilla bryggeriet Charlis av björksav från Vånga 77.1. Björksavsöl var nytt för mig men tydligen serverar bland annat Noma en egen ljus variant. Detta är dock en mer karaktärsfull, mörk underjäst öl där 55% av vattnet bytts ut mot björksav vid bryggningen. Fråga mig inte vad saven bidrar med till brygden men resultatet var fantastiskt bra! Välbalanserat och smakrikt och inte helt olikt något belgiskt klosteröl. Den hårdare rostade varianten var betydligt mer…låt oss säga…intressant. Ölen finns i dagsläget endast på några restauranger men kan provas på mässan.

Mörkt bärnstensfärgad med ljust, gulbrunt skum. Stor, lite bränd doft av torkad frukt, honung, vörtlimpa, lite sotigt inslag och en lite ovanlig ton av mineralitet. Fyllig, smakrik, frisk och mycket fruktig med knäckig och lite bränd smak med ingefärakaramell, rund och munfyllande, diskret beska, liten balanserande sötma och lång smak med intressant och stram mineralitet och lite metalliskt avslut.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Bästa lättölen kommer helt klart från det pyttelilla bryggeriet på Skånehill Gård i Kvidinge. Jag har tidigare skrivit om deras pilsner och ale samt julölen eller portern så det var med spänning jag såg fram emot veteölen.

Ölen var ljust bärnstensfärgad och jästdimmig som sig bör och med en snövit, fast skumkrona. Doften frisk och humlearomatisk med mycket citrus inslag och en förnimmelse av rök. Smaken var förvånansvärt fyllig och fruktig men den förväntade mjuka och lite söta karaktären i en veteöl lyste med sin frånvaro på grund av en lite för tung humling som gav en distinkt och dominerande beska och aromatik som tog över fruktaromerna. Mer som en IPA i karaktären.

Absolut en mycket bra öl även om den skulle jämföras med starköl, men den är inte en typisk veteöl enligt mig. Jag njöt den ändå i fulla drag i septembersolen på altanen. Kan köpas i gårdsbutiken samt på Bondens Marknad i Malmö. 20 kronor flaska är ett kap för denna hantverksöl om man betänker att man betalar samma pris för en flaska buteljerat vatten utan att blinka.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter de goda nyheterna förra månaden att Kullahalvöns Vingård kommer att drivas vidare var det dags att göra ett besök och hämta upp lite vin till provningarna av skånskt vin.

Lillebror Fridh visade runt på den fina gården i nordskånsk stil och det lilla vineriet och berättade om planerna för framtiden. Odlingen som idag omfattar knappt 1,5 hektar ska successivt utvidgas och mångdubblas med företrädesvis solaris. De gamla jordkällarna ska användas för lagring av viner och produktionen av vitt, rosé och mousserande ska utökas med öl. Det planeras också för övernattningsmöjligheter, ett café och en enklare restaurang. Upplagt för oenoturism med andra ord.

Jag fick prova gårdens första egna öl. En vackert bärnstensfärgad ale med fin skumkrona. Tyvärr lite för överhumlad med en dominans av cascade-humle. Men helt klart ett första försök som lovar mycket gott. Därefter provade vi det mousserande rosévinet av den blå druvan rondo. Efter 18 måndader på jästfällningen var vinet fräscht och fruktigt med bra kropp. Tyvärr försvann moussen snabbt men lämnade kvar ett helt okej rosévin med mycket röd bärighet. Det vita mousserande vinet av solaris var riktigt bra. Knastertorrt, mycket friskt och redan med en viss fetma från jästfällningen och ett stramt avslut. Helt njutbart även utan tillstymmelse till dosage (tillsatt sötma). Ett år till och det här kan bli mycket bra!

Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen, inte bara på gården utan vinodlingen på hela Kullahalvön. Jag tror att det är här vi har den största potentialen för jämn och hög kvalitet i skånsk vinodling.

Följ bloggen på Facebook!

Det snackas mycket om gårdsförsäljning när det handlar om svenska viner. Även om jag tycker utvecklingen är jätteintressant på vinsidan så tror jag att det är på öl-, cider- och spritsidan det kan bli riktigt kul. Tänk när vi kan bila runt och prova äppelvin, köpa en en ekologisk akvavit destillerad i enkelpanna eller slänga in en back svensk pilsner i bakluckan från en gård som odlar både kornet och humlen själv.

Jag har tidigare skrivit om mikrobryggeriet på Skånehill och deras fantastiska lättöl. Idag var det dags för en folköl från Gårdsbryggeriet på Stockeboda som jag hittade på Green Matmarknad.

Ofiltrerat och opastöriserat är utseendet grumligt men vackert, ljust bärnstensfärgat och med tätt, fint och stadig skumkrona. Doften är ganska stor, tydligt maltig, lätt rostad, lite nötig med en touch av apelsin. Smaken mycket fruktig och frisk men distinkt torr, bra fylllighet och med en distinkt beska som vägs upp av den fina maltfruktigheten. Lång, fin eftersmak med rostad ton och en liten apelsinbitterhet. Mycket uppfriskande och snyggt bryggd ale.

Ser fram emot starkölen som snart ska börja serveras i Greens ”vardagsrum”.

I lördags var det sista gången för  Bondens Marknad i Malmö för det här är året, med undantag för julmarknaden den 10/12. Julen var också närvarande i form av julöl från Skånehill Gård.

Lättölen från mikrobryggeriet i Kvidinge har jag lovsjungit tidigare så jag var verkligen nyfiken på denna säsongsöl. Hade jag läst det finstilta på etiketten så hade jag inte blivit så förvånad över den nästan becksvarta brygden som rann ned i glaset. Det här är nämligen ingen julöl i mer traditionell mening utan en klassisk, kraftig porter.

Färgen är på gränsen till svart och helt tät och skummet har en nyans av smörkola. Doften är stor, kraftfull med rostade och brända toner, kaffe, lakrits och soja. Smaken är fyllig men ganska frisk och med en viss sötma. De kraftigt rostade tonerna dominerande med skånerost, mörk choklad, tjära och mörk sirap. Smaken är balanserad och lång med en liten beska och något syrligt avslut.

Fantastiskt mycket smak med tanke på att det är en lättöl. Kommer att försöka få tag på fler flaskor till jul att ha till mumman. Men lite falsk flagg är det att kalla detta en julöl. Jag har svårt att tänka mig något på julbordet som denna kraftfulla brygd skulle passa till. ”Julporter” vore ett mycket bättre namn.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Igår var det dags för kräftpremiär för mig och Kära Hustrun. Helt improviserat i en hast på tu man hand på altanen i det plötsligt vackra vädret.

Det var ingen tid för eget kräftkok med andra ord utan jag bar helt sonika hem en hink med svenska signalkräftor från Smålandskräftan. Under det genomskinliga locket låg ett par bjässar med hummergener men under dem så gömde sig kräftor av storleksklassen ”nutte då”. När det inte är någon idé att attackera klorna och stjärten levererar kött i viktklass av en räka så är storleken i underkant. I övrigt var de snygga med ganska mjukt skal. Spadet var väldigt salt men hade en mycket fin smak med dillen fint integrerad. Jag har lite svårt för den parfymerade dilltonen men här smakade både spad och kräfta mustigt, rikt och nästan intensivt. Riktigt bra i lilleputtarnas rike med andra ord.

Som tillbehör svängde jag ihop en kantarellpaj men ville vara lite innovativ och plockade upp smaksättningen med rosmarin och apelsin från den jättegoda pastarätten. Det skulle jag inte gjort. Ibland ska man helt enkelt inte kladda med klassikerna. Det blev inte misslyckat, bara lite för mycket helt enkelt.

Efter resan till Danmark och mitt lilla dopp i dansk ölkultur hade jag två flaskor sparade från Aarhus Bryghus och nu var det dags att prova. Vi började med den ekologiska veteölen smaksatt med apelsin och koriander. Detta är en klar veteöl utan jästfällning och också i avsaknad av de typiska jästaromerna. Helt ärligt var den i avsaknad av det mesta som gör en veteöl till just en veteöl. Helt ok till kräftorna men den smakade och doftade mer som en fyllig ljus lager med låg beska. Över till klosterbrygden. Namnet fick mig att associera till belgiska klosteröl men detta skulle enligt det finstilta vara en ale i den engelska traditionen och visade sig dessvärre vara ett riktigt magplask. Ganska platt och utan tillräcklig styrsel i humlebeskan kantrade ölet direkt över åt det söta och lite kvalmiga hållet. Påminde faktiskt en hel del om Falcon Bayerskt i lättölsversion men utan den friska kolsyran.

Malmö Brygghus har snart ett år på nacken och jag skäms som en hund att jag inte varit och besökt deras bryggeripub. Som försvar ska väl sägas att deras släpp av cacao-portern avskräckte mig något. Men skam den som ger sig.

Veteölen som nu finns på Systembolagets beställningssortiment samt på malmöbutikerna Mobilia, Triangeln och Hansacompagniet är definitivt en uppryckning. Den har inte den typiska skumbanandoft som många har svårt för utan är mer humlearomatisk som en klassisk pilsner. Det jag direkt slogs av var den markerade beskan som man sällan stöter på i denna typ av öl, men den balanserades väl av den fin fruktigheten. Det är ingen typisk veteöl, snarare ligger den någonstans mellan en pale ale och en ofiltrerad, fruktig pilsner i stilen.

Sammantaget en välhumlad, frisk och lite kryddig veteöl  för den som inte brukar gilla stilen. Eller för dem som bara vill ha en bra öl med karaktär.

Brewdog är det skotska uppstickarbryggeriet som infört punken i bryggerinäringen och blivit omåttligt uppskrivna. Man brygger udda öl som sticker ut och skapar rubriker och ovärderlig marknadsföring. En del är väl mer intressanta än bra och de flesta förtvivlat överhumlade som så många andra öl från nya mikrobryggerier. Det är en stil som jag har lite svårt för. Den påminner alltför mycket om när vinvärlden var överentusiastiska över ny ek och man glömde bort frukten. Lika lite som vintillverkning handlar om timmerlogistik lika lite brygger man öl på humle. Det är frukt och malt som är huvudsaken. Anser jag.

Nåväl. Även om Brewdog inte gör öl som jag köar för så kunde jag inte motstå de flaskor som stod i det alkoholfria sortimentet på Systembolaget. Nanny State ”insanel hopped imperial mild” kom till som svar på anklagelser om alltför alkoholstarka öl. Ursprungligen var ölen på 1,1% men för den svenska marknaden har man fått ner den till 0,5%.

Ölet har en fin, men inte helt klar, bärnstensfärg och det täta krämgärgade skummet har en lite udda grön nyans som gissningsvis kommer av den kraftiga humlingen. Intensiv, parfymerad humlearom som nästan känns lite syntetisk och ligger tung över en litesn ton av torkade aprikoser och säd. Kroppen är vattnigt tunn och smaken kantrar genast av en fullständigt barock humlebeska som för tankarna till stopp-o-väx. Eftersmaken är lätt metallisk, tydligt parfymerad och med en svår beska som inte ger med sig.

Fullständigt onjutbart. Men är det punk? Tja, om vi föreställer oss ett punkband av fullständigt tondöva UNF:are som sköter sin hygien med ohemula mängder av AXE.

Här är några som lyckats med lågalkoholöl däremot.

När jag besökte Bondens Marknad i Malmö igår hittade jag, lite oväntat, öl från Skånehill Gård i Kvidinge. Skånehill har en gårdsbutik och av döma av sortimentet är de närapå självförsörjande. Det senaste tillskottet är ett mikrobryggeri i ordets rätta bemärkelse. Sedan i påskas brygger de en sats om dagen och maximalt 50 liter åt gången. 350 liter kan man som mest få fram på en vecka och då ska det fördelas mellan pilsner, ale och lemonad av olika sorter. Ett sant hantverk med andra ord.

Man brygger endast lättöl, men vilken lättöl. Utan tvekan den allra bästa jag provat och bra mycket bättre än många starköl från andra svenska bryggerier, stora som små. Förbannar mig själv att jag bara köpte en flaska av varje sort. Fast nu har jag ju en anledning att köra en tur till Kvidinge.

Qvidinge Lättpilsner: Något lätt grumlig, ljust bärnstensfärgad. Stor humlearomatisk doft med tydlig sädeskaraktär och liten citruston. Fyllig, matig smak med stor fruktighet med drag av aprikos, mycket fint balanserad beska och lång rik, fruktig och något syrlig eftersmak med liten blommig aromatisk ton. Strålande bra! Vill ha mellanölsversionen NU!!!

99 Guldale: Något lätt grumlig, mörkt bärnstensfärgad. Medelstor doft med mycket tydlig sädeskaraktär (sädessilo), diskret knäckig, lätt rostad och ton av mörkt bröd. Fyllig, matig, maltig smak med stor fruktighet, melass, säd, anis, rågbröd och fint balanserad humlebeska och lång smakrik, fruktig och syrlig eftersmak med lite knäckig och rökig ton. Som en mycket bra real ale!

Anm: Etiketterna på flaskorna är svarta men framstår som blå på fotot.