Jag har gnällt många gånger på Systembolagets sortiment av sherry (och det blir mer av den varan längst ned). Det har blivit bättre den senaste tiden* men fortfarande är vi hänvisade till monopolets godtycke för inte ens via ”vinklubbarna” på nätet kan vi hitta alternativ. Skärpning alla privata aktörer som slår er för bröstet och hävdar att ni breddar det svenska utbudet.

*Edit: Fick nu reda på att Systembolaget reviderat sin sortimentsplan för torr sherry/montilla. Från mars i år kommer 15 positioner i standardsortimentet och 18 i premiumsortimentet att bli 13 respektive 16. ”Världens bästa sortiment”.

Nu har dock vårt statliga alkoholdetaljist bestämt sig för att lansera Gran Barquero Pack – en låda med halvbutljer av de vanligaste typerna fino, amontillado och oloroso. Det är visserligen inte sherry (vilket jag fick påpeka då den listades som ”Sherry Pack” på hemsidan) utan viner från Montilla-Moriles. För en sherryälskare är det snudd på bättre. Här gör man nämligen viner i samma stilar som i Jerez men av druvan pedro ximénes och i en oftast lättare och elegantare stil.

Vinerna kommer från producenten Perez Barquero som jag besökte för ett antal år sedan och då fick prova över 100-åriga viner. Har provat vinerna flera gånger efter detta och känner till dem väl så det var ingen överraskning att de håller en mycket hög kvalitet. Finon är av den lättare typen med typiska jästiga inslag, liten animalisk ton och mycket elegant och av lagringen på i snitt tio år märks inte ett spår – mycket fräsch! Perfekt för den som inte provat fino tidigare. Amontilladon, med i snitt 25 års lagring liksom oloroson, var nötigare och likaledes lätt och elegant med tydligare och lite skarpare animaliska toner som passade till lakritsgodis (fråga inte varför jag vet). Oloroson stod ut i sammanhanget med komplexa och nyanserade aromer och smaker av torkad frukt, halstabletter (Kungen av Danmark) och violer. Mycket finstämd och len och samtidigt smakrik men utan den rustika karaktär som man kan få i olorososherry. Mycket bra samling väl värd pengarna (lite över snittet för vad man betalar för sherry).

Nu kommer vi till det retfulla. Lanseringen är ett resultat av en offertförfrågan från Systembolaget där de frågade efter ”ett mixpack med flera olika typer av sherry eller montilla, för att väcka intresse och erbjuda en kunden inspiration”. Gott så. Allt som skapar intresse för sherry i allmänhet och Montilla-Moriles i synnerhet ska applåderas. MEN! Om man nu tycker om ett av vinerna och vill köpa en flaska till kan man då hitta det i sortimentet i monopolbutiken? Svar nej. Kan man hitta andra viner från Montilla-Moriles om man nu blivit nyfiken? Svar nej! Vad är meningen med att retas på det viset? Ett helt bakvänt monopoltänkande. Men importören har väl åtminstone sett till att man kan beställa vinerna separat genom beställningssortimentet. Svar nej. Hur tänkte man där?

Gör om, gör rätt!

Vinerna var varuprov från importören.

Kan jag redan så här i slutet av februari utropa årets vinfynd? Kanske det. Electrico Fino en Rama är nämligen snudd på gratis med tanke på vad man får för 61 ynka kronor.

Det handlar om en fino men inte från Jerez utan från det mindre kända området Montilla-Moriles (om Jerez, sherry och fino kan du läsa här). Det är samma typ av vin men framställs av en annan druva (pedro ximénez) och förstärks inte med druvsprit vilket delvis förklarar det låga priset.

Även om jag är en sherryfanatiker så är det inte utan att jag ofta tycker att vinerna från Montilla-Moriles många gånger är mer komplexa och eleganta än sina mer kända motsvarigheter från Jerez. Jag är ärligt talat smått förälskad i detta sorgligt förbisedda område sedan jag besökte det (och bodegan Toro Albalá) för några år sedan. Dags för en renässans för dessa viner innan samtliga av de återstående bodegorna har slagit igen.

Precis som fino från Jerez så är karaktären lite speciell och tilltalar inte alla, åtminstone inte vid första kontakten. Mognaden under ett aktivt svamptäcke ( i detta fall i hela fem år) ger en jästig och lite skarp doft med toner av mandel, gröna oliver och, i just detta vin, karaktär av omogna tomater. Druvan pedro ximénez verkar också ge ett typiskt drag av hästtagel (eller getragg) som jag tycker ger en extra dimension. Eftersom vinet inte är förstärkt känns det lättare och elegantare i smaken och Electrico är så fantastiskt fruktigt (för en fino) att det upplevs ha en liten sötma även om det är snustorrt. Smakerna av mandel, gula päron, citron, apelsin och lite salmiak avlutas torrt och smakintensivt i en lång, stram eftersmak.

Har du aldrig provat en torr fino så är detta ett perfekt vin med sin inte alltför tuffa karaktär. Här finns dock tillräckligt med spännande upplevelser för den som är ute efter något annorlunda. Köp hem en flaska, kyl den väl och servera till skaldjur, smakrika tapas eller bara salta mandlar och oliver. Själv ska jag köpa hem en låda och ha som stående aperitif i sommar.

Observera! Om vinet inte är mycket ljust gult med lite gröna inslag utan har antagit en mer gyllene nyans så ska du lämna tillbaka det. Vinet är nämligen lagringskänsligt och oxiderar ganska snabbt. Jag hade själv oturen att få en sådan flaska.

Helt nyligen släpptes 1982 Don PX Gran Reserva på Systembolaget. En intensivt sött och komplex liten rackare med snart tre decennier på nacken och till ett fyndpris.

Jag skrev om vinet redan i slutet av april och har haft en öppnad tredjedels halvflaska stående i skafferiet sedan dess. Jag brukar hävda att dessa oxiderade viner håller i månader efter öppnandet. Nu infann sig ett gyllene tillfälle att prova påståendet. Hade den lilla skvätten klarat ett halvår i rumstemperatur? Jodå. Förutom ett litet inslag av lite flyktiga syror så var vinet mer eller mindre intakt och levererade nästan lika bra som vinet i den nyöppnade buteljen.

Det finns en hel del flaskor kvar spridda över landet. Se till att du får tag i en flaska. Smakbeskrivningen är från i våras men är giltig även idag…och förmodligen många år framöver.

Doften är intensiv men nyanserad och levererar lakrits, mörk choklad, espressokaffe, bröstkarameller, soja, svarta oliver, piptobak, melass, torkade fikon och dadlar. Och så vidare. Smaken upplevs som mindre söt men har en mer intensiv syra och mörka toner av salmiak, bitter choklad, katrinplommon, tobak, läder och en lång, intensiv eftersmak som påminner om riktigt bra, långlagrad spansk brandy. Fantastiskt bra vin som ska njutas som det är, till en bit mörk choklad eller en cigarr om man gillar sånt. Ett alternativ till en konjak helt enkelt.

Här kommer en mångordig sammanfattning av av något om vad som hänt under min internettorka i Andalusien:

Gårdagen blev inte riktigt som planerad. Började bra med fantastisk frukost och trevliga besök på bodegor.

Besökte Alvear som hade ställt upp en imponerande provning och kallat in den tekniskt ansvarige för att svara på frågor. Mycket, mycket intressant. Bland annat fick jag pröva en häpnadsväckande amontillado som kom från ett fat de mystiskt benämnde ”butt zero”. Det var ett vin som vid någon tidpunkt dragits från den äldsta soleran och sedan lagrats separat. Färgen var mörk bärnsten och doften stor och intensiv med animaliska, sekundära aromer av hästtagel, hårt rostade nötter, rök, tobak och aska. Smaken kom som en örfil! Huvudet bokstavligen kastades bakåt och ögonen spärrades upp av den otroligt intensiva upplevelse! Fantastiskt rik och koncentrerad smakrikedom, en magnifik syra och en naturligt koncentrerad alkohol på 22% (minmum). Det var svårt att särskilja enskilda element ur upplevelsen men ”salmiak” och ”höstlöv” har jag med skakig handstil skrivit ned. Distinkt sälta som satte sig på läpparna och en enormt lång eftersmak. En stor smakupplevelse men kanske inte ett bra vin, för mycket för att vara njutbart helt enkelt.

Turen gick vidare till Toro Albala som är lika mycket ett skruvat vin- och kuriosamuseum inhyst i ett gammal elverk som en alldeles briljant vinproducent. Här fick jag direkt från originalfatet prova ett vin från förrförra seklet. Den söta pedro ximenez som hivades upp och hälldes i glaset hade legat på detta fat sedan 1897. Färgen var briljant och mörk som coca-cola men uppförde sig nästan som olja i glaset. Stor, typisk doft av russin, katrinplommon och torkade fikon parad med tobak och ett tydligt animaliskt inslag. Smaken var förvånansvärt elegant med en mycket väl integrerad sötma, mycket frisk syra och aromer av mörk choklad och körsbär. Eftersmaken var mycket lång, komplex och upplevdes faktiskt som ganska ung! Jag trodde väl knappast att jag skulle få prova något äldre än vinerna från 1905. I sammanhanget kändes vinet Ginés Liebana PX av årgång 1910 som ”bara hundra år”. Dock ska sägas att här hade vi ett vin som var betydligt mer intressant och komplext än det som var 13 år äldre. Doften var sammansatt av svarta oliver, gammalt läder, chilipeppar, russin, torkad svamp, torkad frukt och rök. Mycket hög och frisk syra som nästan dolde vinets höga sötma (345 g/l). I smaken kom en annan arompalett med kaffe/espresso, choklad, bränt bröd, thé, rökighet och sura körsbär. Komplex, koncentrerad, nyanserad och lång smak.

Men sedan ville det sig inte. GPS:en jag hyrt för dyra pengar på bilfirman verkade inte ha blivit uppdaterad de senaste åren. En hel motorväg saknades och att Cordobas nya stadsplan inte fanns med gjorde att jag fick snurra runt i trekvart innan jag hittade hotellet. En helt misslyckad middag, pajad internetuppkoppling på hotellet och en natt med orolig sömn gjorde inte det hela bättre.

I gryningen lämnade jag Cordoba och körde de fem milen till Montilla för att åter äta den enkla men goda frukosten (det var det värt). På schemat stod ett tidigt möte hos producenten Lagar de Primilla som jag inte visste ett dyft om. En krokig tur upp till de högre höjderna utanför staden ledde till en vacker liten vingård med hisnande utsikt.

Det visade sig vare en liten familjeägd gård där allt fortfarande gjordes enligt gammal tradition. Vinmakaren visade upp bodegan som är en av de vackraste jag sett. Hon var mycket stolt över vinerna som var framställda på naturlig väg utan justeringar, tillsatser, filtrering eller stabilisering. Vinerna var också helt unika i sin stil och skiljde sig från sina motsvarigheter i Montilla-Moriles och i Jerez med en lätthet och elegans som var slående. Liten produktion, handgjorda viner och ingen export. Jag fick också en mycket traditionell andra frukost; vitt bröd på vilket det ringlades ofitrerad olivolja och arrope di uva (nedkokt, sirapslik druvmust), båda från gården förstås. Det hör inte till vanligheterna att få upptäcka sådana små pärlor som denna bodega.

Om man kan tänka sig raka motsatsen till ovanstående besök så inträffade det precis efteråt. Jag ska inte berätta mer om det än att jag efteråt kände mig smutsig och inte fort nog kunde köra därifrån.

Att få komma till Bodegas Robles kändes därför som en befrielse. Detta är något så ovanligt som en starkvinsproducent som gått över till ekologisk produktion. Jag fick en rundvisning och provning med vinmakaren. Hon kämpade på med den allra knaggligaste spangelska men jag tror att vi lyckades förstå varandra. Här provade jag Seleccion PX Gold 1927 som till hälften består av nämnda årgång. En av de bättre PX jag provat. Här fick jag också en av de bästa amontillados jag provat under resan. Piedra Luenga Amontillado Bio hade en stor, komplex doft av choklad, hasselnötter, fikonmarmelad, tobak, kantarell och jordgubbsmarmelad (!). Den yppiga doften kontrasterades av smaken som var bentorr, stram, koncentrerad, smakrik och mycket frisk där aromer som svamp, sötlakrits och salmiak tog över. Mycket lång, intensiv och eldig eftersmak.

Sedan blev det full karriär tillbaka på den obefintliga motorvägen till Cordoba där jag med magkänslan (inte GPS:en) tog mig fram till hotellet. Därefter målmedvetet till ett biljettkontor. Jag hade slutligen bestämt mig för att bevista en tjurfäktning! ”En plats i solen tack! Jag är svensk!”. De tokiga spanjorerna rear nämligen ut solplatserna.

För att stärka mig i mitt moraliskt tvivelaktiga val av kvällsnöje gick jag till den lilla bar med tjurfäktningsinriktning jag hittat kvällen innan. Jag visade under personalens jubel upp min nyförvärvade biljett och beställde en liten öl, ett bräddfyllt glas fino och tapas; en rejäl skiva från Spaniens förmodligen fetaste tortilla, husets hemgjorda morcilla (blodkorv) späckad med härliga fettgrevar, en krämig gazpachovariant med finhackad skinka och givetvis en rabo de toro (tjursvans) där köttet ramlade av knotan när jag andades på den.
Allt var själslyftande gott och saken blev inte sämre av att den trånga lokalen fylldes av ett livat sällskap i full flamencoutstyrsel (de där högt skurna brallorna och löjligt korta jackorna får killarna att se både förstoppade och andtrutna ut).

Mycket nöjd bad jag om påfyllning av finoglaset och notan; 12€. Jag tror jag gillar Andalusien.

Under gårdagens provning hos Perez Barquero fick jag prova tre viner från 1905, året då bodegan grundades. Jag har provat dem tidigare men då bara från små provflaskor. De framstod som mycket spänstigare denna gång. Imponerande viner!

1905 Oloroso
Ganska ljust bärnstensfärgad. Stor, eldig doft där först toner av salami och hästtagel står fram och därefter rostade hasselnötter, mandelmassa och fikon. Torr, fyllig och eldigt intensiv smak med tydlig sälta, fikon, läder och svarta oliver. Mycket lång, elegant eftersmak med en distinkt metallisk skärpa. Obegripligt spänstig för sin ålder.!

1905 Amontillado
Djup, klar bärnsten. Stor, komplex doft av jod, honung, salmiak, tobak, viol, läder, bränt bacon färska champinjoner och valnötter. Mycket gemensamma drag med maltwhisky. Fyllig, torr, mycket intensiv och nästan sträv med smak av salmiak, lakrits nötter och rökighet. Mycket lång, komplex och intensiv eftersmak med en tydlig sälta.

1905 PX
Klar, mycket mörkt brun. Stor doft av russin, katrinplommon, soya, hav, jod och rök. Fyllig, simmig med otroligt väl integrerad sötma (485 g/l !!!) lite syrlig smak och någon liten beska.  Toner av lakrits, espresso, bitter mörk choklad, katrinplommon, liten bränd ton i den mycket långa eftersmaken.

Kvällen blev inte som förväntat. Inget tapas-eldorado och inget folkliv. Det kan konstateras att Montilla inte är Andalusiens hot-spot. Inte utan att jag längtar till Cordoba även om jag förväntar mig kaos à la lundakarnevalen.

Däremot har jag stiftat bekantskap med en ny snigelupplevelse. Utanför var och varannan bar satt en handskriven lapp ”Hay caracoles”, vilket översätts ”här finns sniglar” (tror jag). Jag vore väl inte matbloggare om jag inte dödsföraktande beställde in sniglar på lokalt vis med ett glas fino.

In kommer ett glas fino och ett glas sniglar i varm buljong. Och en sked. Jag stoppar servitören och försöker på spangelska fråga hur det är tänkt att jag ska äta de små liven. Han ser väldigt frågande ut men lommar iväg och hämtar tandpetare. Jag slevar upp några snäckor och petar ut innanmätet. Trots sitt stendöda tillstånd ser de spänstiga och pigga ut med de små antennerna piggt spretande uppåt. Fångade mitt i livet som avgjutningarna i Pompeji. Sniglarna är tuggiga utan att vara sega och smakar av den milt smaksatta buljongen där inga särskilda aromer kan urskiljas. Lite salt, aningen grusigt och understundom några rejäla stick av beska. Servitören är upptagen med någon såpa på teve men slänger ändå ett nyfiket öga på mig emellanåt. Jag inser att tandpetare inte är grejen. Självklart ska molluskerna sugas ut ur sin snäcka. Genast blir det lite roligare. Mer kokspad och mindre ängsligt spill. Lite som att sörpla kräftor.

Ny erfarenhet. Gott? Inte särskilt. Men 2,40€ med vinet var det värt. Ska jag beställa igen? Bara om jag hamnar i ett sällskap där jag kan spela världsvan och utbrista ”du har inte varit i Andalusien om du inte testat varma caracoles i sitt spad”.

Det börjar bra!

Trots uppstigning kl 03.30, krånglande Öresundståg (lågoddsare), andefattig ”breakfastbox” på lågprisflyg, oskäliga priser hos Hertz, kaotisk motorvägsplanering, sladdrig Ford Fiesta, obefintlig AC, sen ankomst, hotell utan språkkunnig personal (om vi inte räknar spanska) och fri-wifi-på-alla-rum-utom-det-längst-ner-i-korridoren-du-får-gärna-sitta-i-foajén så blev starten bra.

Hos Perez Barquero fick jag en en grundlig rundvisning och en första inblick i det fascinerande området Montilla-Moriles. Sniffade på olika svamptäcken som täckte de unga vinerna. Ett doftade gazpacho, ett påminde om bageri och ett annat osade av lösningsmedel och nötter. Rundturen följdes av en omfattande provning som kröntes av tre viner från 1905 och min favoritbrandy Monte Cristo Seleccion.

Efter att nu ha landat en stund på hotellrummet (Cruzcampo 1.20€ i minibaren!), grundat med lite tortilla i baren och samlat energi så är det dags för utgång och upptäckt av staden Montilla. Har blivit rekommenderad en traditionell tapas- och vinbar som heter ”Los Arcos” (vad annars?).

Starten lovar gott!

För ett par veckor sedan provade jag närmare 40 olika viner från Jerez och Montilla-Moriles. Anteckningarna har legat och väntat på att jag ska göra något med dem. Rubbet kommer så småningom upp på sherrybloggen men en provning vill jag presentera här.

En av utställarna på den lilla mässan var Perez Baquero från Montilla-Moriles. Området gränsar till Jerez och tillhörde tidigare produktionsområdet för sherry. Faktum är att det mesta mesta vinet som används för framställning av PX i Jerez kommer från Montilla. Det som är speciellt med detta distrikt är att man inte alltid tillsätter alkohol i vinet vilket är fallet i Jerez. Lagringssystemet solera används inte heller alltid varför årgångsbeteckningar är mycket vanligare.

Alla deras viner var mycket bra, men det var tre som verkligen stannade i minnet. En trio som skördades 1905, det vill säga vid tiden för unionsupplösningen! Det behöver kanske inte påpekas att vinet är ganska unikt och inte mycket återstår. En låda om tre helbuteljer säljs för runt 7000 kr. Ett jättebra julklappstips till favoritbloggaren. *wink-wink*.

Behöver jag påpeka att jag inte spottade denna gång?

1905 Amontillado
Djup, klar bärnsten. Mycket stor, komplex, nyanserad och intensiv doft av salmiak, espresso, viol, läder och valnötter. Fyllig, torr, otroligt intensiv med koncentrerad syra och smak av eucalyptus, salmiak, lakrits, peppar och svarta oliver. Lång eftersmak och vinet lämnar kvar en salt smak på läpparna(!?). Ett mycket stort vin som man blir ödmjuk inför.

1905 Oloroso
Mörk bärnsten. Medelstor doft av nötter och fikon. Fyllig, intensiv smak med sälta, fikon, torra russin och läder. Lång eftersmak med viss elegans. Inte alls i samma klass som amontilladon från samma år, men fortfarande imponerande fräschör i ett sekelgammalt vin!

1905 PX
Ogenomskinlig, sojabrun och grumlig av fällning. Medelstor doft av svamp, rök, fikonmarmelad, hav och tång. Medelfyllig, friskt syrlig smak och toner av lakrits, russin, katrinplommon, ”mon cherié” (inlagda körsbär och mörk choklad). Nyanserad sötma med bränd ton i eftersmaken. Intressant.