När jag var liten fick jag ibland Kalaspuffar till frukost. Sött och gott i en skål med mjölk och massor att läsa på paketet medan frukosten sörplades upp. Viktigast var kanske ändå leksaken som låg i paketet.

Sedan skulle det vara nyttigt. Entré för den sågspånstorra och dammiga müslin som var så trist att de enstaka fossilerade russinen sågs som små skatter snudd på jämförbara med Kalaspuffarnas bonusleksaker. Det spelade ingen roll att den hette Eterna och hälldes upp i en specialdesignad och skitsnygg burk.

Räddningen var Start! Den perfekta fusionen av den honungssöta krispigheten som effektivt dolde müslins östatstristess. Gott och nyttigt på samma gång. Typ. Start förgyllde många söndagsfrukostar ackompanjerad av uppblåsta frallor, gräddost, Bravo apelsinjuice och långläsning av Dagens Nyheter som inköpts i kiosken.

Start är och var vad man i den engelspråkiga världen kallar ”granola”, vilket också står på förpackningarna idag. Start/granola är ofta ganska dyrt för vad man får, nämligen sockrade havregryn toppade med diverse gryn och torkad frukt. Det är billigt och enkelt att göra själv. Den blir fräsch och krispig och precis så lite eller mycket söt som du vill och du blandar i vilka lyxiga ingredienser du vill. Grundingredienserna är få och du höftar mängderna efter smak.

Blanda farinsocker eller muscovadosocker med kanel, kardemumma och vaniljpulver (en eller flera av smaksättarna) och se till att det inte är klumpar i sockret. Blanda sedan med havregryn. Rör ihop flytande honung med rapsolja och blanda detta med de torra ingredienserna så att havregrynen blir lätt inoljade. Sprid ut på smörpapper på en eller flera plåtar. Det ska vara ganska tunt lager. In i ugnen på 150° övervärme. Har du varmluften eller undervärmen på så bränns granolan lätt på undersidan. Blanda runt då och då. Efter cirka en halvtimme bör grynen blivit ljust gyllenbruna. Låt svalna på plåten. När det kallnat blir grynen krispiga. Klart!

Nu kan du blanda i solrosfrön, valnötter, hasselnötter, melonkärnor, russin, torkad frukt, linfrön, puffad quinoa eller vad du vill. Bäst är att servera godsaker så kan alla välja vad de vill ha i sin frukostblandning. Så gör vi på vårt bed & breakfast.

Alkoholfria drycker är inte så frekvent förekommande här på bloggen. Ibland dyker de upp och jag är särskilt svag för alkoholfri öl. Öl brukar klara avsaknaden av alkohol bättre än vin. Förmodligen för att vin allmänhet har en högre alkoholhalt utgör vinets kropp och smakbärare saknas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Danska Mikkeller är inte bara duktiga på udda och annorlunda öl i många stilar, de är också ena rackare på alkoholfri öl. På mitt lokala Systembolag hade de inte mindre än tre olika sorter som pockade på att bli provade.

Hallo Ich Bin Berliner Weisse är en veteöl med fin, tät skumkrona och mycket ljust gul färg och inte helt klar. Doften är stor med massor av citronzest, aprikos, en frisk ton av äppelcidervinäger och en diskret humlekrydda. Smaken är fantastiskt uppfriskande syrlig och lätt. Som en fusion mellan lemonad och veteöl. Lite tunn och kort smak men med en aptitretande beska som kommer smygande efter en liten stund. Mycket bra! Perfekt sommaröl eller till skaldjur. Kära Hustrun beordrade genast inköp av ett gäng flaskor att ha på lut i kylen.

Drink’in The Sun är också en veteöl men i amerikansk stil. Fin ljus och tät skumkrona och ljust bärnstensfärgad med lätt dimmig fällning. Doften är fruktig med inslag av tropisk frukt som dock övermannas av en alltför generös tilldelning av diverse humlesorter. Medelfyllig, fruktig smak med viss friskhet men en humlebeska som får det hela lite ur balans. Inte alls tokig dock. Namnet föreslår att ölen ska njutas i värme och solsken men jag skulle nog sätta mig i skuggan och njuta den till en fish’n chips.

Sist ut Mikkeller Ambler Red Ale med lite havremalt som är en nyhet i sortimentet. Fint och stadigt ljustbeige skum. Utseendet på ölen är dock långt från aptitlig. Liknar diskvattnet när man sköljt ur kaffekannan – smutsbrunt. Doften känns också oren och jordig och diskvattnet med kaffesump kommer tillbaka i bakgrunden. Lite torkad frukt och mörkt bröd går att förnimma. Trist, platt och oren smak med obalanserad beska. Rakt ned i diket.

Har du ännu inte upptäckt det nya Australien med mineraldriven chardonnay och svala pinot noir så är det hög tid. Det är dags att lyfta blicken och se bortom marmeladig shiraz.

Under den fantastiska resan till Australien så besökte vi bland annat Artisans of the Barossa där producenten Spinifex ingår. Minns inte så mycket(läs ”inget alls”) av dem, förmodligen på grund av en hjärna övermättad av intryck. Häromdagen fick jag chansen att återstifta bekantskapen med ett av deras viner.

2014 Spinifex Papillon är en blandning av grenache och cinsault, två druvor som trivs i det varma och torra klimatet. Av den ljusa färgen och den rödbäriga, generösa men nyanserade doften trodde jag först att det var en pinot noir i kryddig stil med lite drag av beaujolais. Underbart läcker doft där de lite knäckiga inslagen förklarades av grenachen i blandningen. Smaken var lätt, mjuk och mycket frisk med en fräsch rödfruktighet och en nästan mineralstram eftersmak. Snyggt, svalt, elegant och väldigt långt från den traditionella bilden av ett rött vin från Barossa Valley.

Spinifex importeras av Quaffable Wines drivs av Daniel Turpeinen som var på resa i Australien James Busby Travels liksom jag. Det märks. I sortimentet hittar man också Ocean Eight och Oakridge. Jag gissar att fler är på gång. Daniel arbetade tidigare på Johan Lidby Vinhandel som också har ett gäng från den nya australiensiska våren, bland annat Luke Lambert och Timo Mayer som jag träffade i Yarra Valley.

Dags igen för ett riktigt fynd! Denna gång utförsäljning av ett karaktärsfullt syditalienskt vin för en löjlig peng.

2010 Synthesi Aglianico del Vulture kommer från området Basilicata och har vuxit på den slocknade vulkanen Vultures sluttningar. Druvan aglianico brukar kallas ”syditaliens nebbiolo” och de har onekligen likheter, kanske framförallt de stadiga och strama tanninerna. Det här är definitivt inget vin som letar efter kvaliteter som ”lättdrucket”, ”mjukt” och ”inställsamt”.

Den mörkfruktiga, rökiga och kryddiga doften känner man innan man närmat sig glaset och lite närmare hittar man choklad, tobak, ceder och sot. Smaken är uttrycksfull stram, rik och dominerad av friska röda och blå bär, kryddighet, svartpeppar, tobak och läder. Smakrikt, utvecklat och med lång eftersmak med mineralitet. Bra balans mellan fruktighet och de påtagliga tanninerna. Potential att utvecklas 3-4 år till utan problem. Kräver en hårdlagrad ostbit, en mustig vinbaserad gryta eller en halstrad köttbit med en smakrik och syrlig sås. Väl värd 149 kr som ordinariepriset var. Från och med 1/9 slumpas den ut för 69 kronor. SEXTIONIOKRONOR!!!

Man måste beställa ett kolli om 12 buteljer. Denna gång finns det gott om flaskor – hela 700 kollin! Men vänta inte för länge.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jordgubben måste vara det mest överskattade bäret. Snyggt men ofta smaklöst och gör sig enligt mig bäst nedskivad i en sallad. När säsongen nu är över tar istället världens bästa bär över; Björnbäret.

Vårt björnbärssnår i trädgården dignar i år, liksom förra året, av bär. Det magiska med björnbär är att det samtidigt finns alla stadier från blomning till mogna bär på samma gren. Just nu skördar jag ungefär en liter per dag och jag kan fortsätta att plocka dem i två månader till. Minst. Bären är intensivt friska, mycket smakrika och otroligt vackra med sitt blåsvarta skimmer. Lätta att plocka och ingen mask som det blir i de nyckfulla hallonen. Dessutom brukar de växa vilt och lätt tillgängligt för de flesta.

Enda problemet är vad man ska göra med överflödet. På återuppståndna Taffel hittade jag svaret. En glutenfri mandelkaka som sväljer massor med bär. Originalreceptet är för krusbär (även det ett hyvens bär) men funkar minst lika bra för björnbär. Eller äpple. Eller biggaråer. Kakan är löjligt lättbakad, blir saftig och smakar fantastiskt tillsamman med vispad grädde. Jag har gjort travar av dem och serverar i kaféet i Blå Huset.

Smält 100 g smör. Vispa 2 ägg med 1,5 dl socker vitt och pösigt. Rör ned 3 dl mandelmjöl och 0,5 dl bovetemjöl (kan ersättas med vanligt vetemjöl, kakan blir lite luftigare då), knappt 0,5 tsk salt samt vaniljpulver efter smak . Rör sist i smöret. Häll i en smord pajform med löstagbar botten (jag lägger ett smörpapper över formen och trycker ned bottnen, sedan kan du bara lyfta upp kaka hur lätt som helst), dräll över björnbär (eller annat) och grädda 25 minuter på 200°.

För över tjugo år sedan var jag på min första vinresa. Det var inte vilken vinresa som helst utan en fördjupningsresa i norra Spanien för anställda på Systembolaget. Fantastisk välplanerad tur där vi fick se det mesta av det bästa och lite till. Rioja, Navarra, Rueda och Ribera del Duero betades av. Fortfarande är detta den resa som gjort störst intryck på mig. Det är väl som man säger att man aldrig glömmer sin första.

I Ribera del Duero besökte vi bland annat legendariske Alejandro Fernandez under ett sensationellt dåligt besök, men det var Bodegas Pérez Pascuas och deras viner som gjorde störst intryck på mig. De kombinerade elegans, kraft, generositet, kryddighet, frukt och ekfat på ett sätt jag dittills inte upplevt. Sedan dess har bodegan varit en personlig favorit.

I Systembolagets sortiment finns nu 2013 Viña Pedrosa Crianza. Jag hade en flaska av årgång 2012 i källaren som jag öppnade idag. Här fanns allt det jag beskrev ovan samt det som jag tycker är så typiskt för vinerna från Ribera; blodapelsin, en blandning av syrliga röda bär och mörka mogna, frisk syra, fina men närvarande tanniner, julkryddor och en stram mineralitet i avslutet. En god gammal bekant som verkligen levererar.

Det är egentligen obegripligt varför druvan merlot fått ett sådant dåligt rykte. Visst tog den några rejäla rallarsvingar i filmen ”Sideways” men det kan inte vara enda anledningen. Det är nog snarare att den ger viner som kan vara så insmickrande, mjuka och charmiga att somliga ”konnässörer” med obetydligt innehåll i sina liv inte tror att vinerna kan vara seriösa. Sanningen är att merlot ingår i några av världens allra största viner och rundar av kantigheter, ger komplexitet och en doft av jordgubb som gör vinerna lite mer tillgängliga.

På egen hand är de ofta jordgubbssaftiga, mjuka, runda ibland nästan harmlösa. Men det är just därför som druvan ändå är så omåttligt populär bland de stora flertalet konsumenter som dricker ett vin för ögonblicklig njutning snarare än för analys och djupsinnigheter. Det är väl föresten för den egna njutningen vi dricker vin?

I ”världen bästa sortiment” finns vid en snabb räkning endast 17 viner på enbart merlot. Nästan alla skvalpar omkring i lågprissegmentet. Tydligen tror inte vårt monopol heller på merlot.

Fyndvinet denna gång kommer från Darling Cellars från distriktet Darling i Sydafrika. 2013 DC Six Tonner Reserve Merlot kommer från vingårdar som inte konstbevattnas och där vinstockarna är tuktade som fristående buskar, så kallade ”bush vines”. Uttaget är därför mycket lågt vilket antyds i namnet. Resultatet är ett vin med bra koncentration, mycket smak och ett bra uttryck av druvan merlot. Massor av bär som jordgubbar, röda och svarta vinbär, piptobak, espressokaffe, sötlakrits och lite vanilj. Smaken är saftig och mjuk med rik bärighet och en uppfriskande läskande syra. Rent, snyggt, charmigt och saftigt med överraskande längd och viss komplexitet.

Riktigt trevligt! Dessutom prissänkt från 91 kronor till 49 kronor! Kan beställas från den 1/8 i kollin om sex. Det finns tyvärr bara drygt 600 flaskor i lager. Det är bara att hoppas på vinstlott. Jag ska försöka lägga vantarna på tre lådor.

”Vad skulle vi göra utan Usaima?” brukar vi säga här hemma. I över ett år har hon jobbat i Blå Huset. Allt gör hon. Städar, bakar, packar paket, står i kassan, skyltar upp, organiserar och framförallt håller hon ordning på undertecknad och Kära Hustrun. Dessutom har hon humor. En riktig pärla!

Flera gånger har hon tagit med mat och bjudit på. Enkla små syriska rätter. Fräscha och rena i smaken och ofta med en dos citron. En särskild rätt har fastnat. Det var en kycklingrätt med potatis. Väldigt enkel och god. Väldigt butlersk. Calle skulle säkert uppskattat den och lagt den till sina recept. Jag bad att Usaima skulle visa hur man lagade rätten. Först idag blev det av. Hon gav mig den korta inköpslistan som jag tittade misstänksamt på. ”Resten har du hemma”. Handfast visade hon den enkla tillagningen. Doften i köket var underbar. Vad heter rätten frågade jag. ”Pata ma djaj plfrn”. Vad betyder det? ”Potatis med kyckling i ugn”.

Dela en hel kyckling i stora bitar. Lägg den i en stor gryta. Slå på kokande vatten så att det precis täcker. Släng i tio stycken kardemummakapslar, en kanelstång och två stycken limu omani. Inget salt. Jag frågade.  Koka upp och låt sjuda med locket på glänt i en halvtimme. Under tiden skivar du potatis i tjocka skivor och täcker botten på en ugnsfast form. Skär en gul lök, en till två tomater och en paprika likaledes grovt och lägg ovanpå potatisen. Smula över en hönsbuljongtärning, dra rejäla tag med svartpepparkvarnen och strö över lite sichuanpeppar. Salta. Ta upp kycklingen och lägg ovanpå grönsakerna. Salta. Häll över kokspadet (gott att koka ris eller pasta i säger Usaima) så att det knappt täcker potatisen. Skjuts in i ugnen på 250° i 30 minuter. Klart.

Jag har alltid sagt att italienarna inte kan göra rosé. Det är förstås en grov generalisering, men den ligger inte långt från sanningen. På senare år har dock en uppryckning gjorts och framförallt i Bardolino händer det spännande grejer.

Med det sagt måste jag säga att 2015 Fontanafredda Langhe Rosato är ett attans läckert vin. För en spottstyver får du ett knastertorrt, friskt och rödbärssprittande rosé med mineralitet, citruszest och någon nyans av seriositet. Utan att rodna (?) trippar vinet obekymrat omkring i gränslandet mellan mingelrosé och anständigt matvin. Skulle utan problem klara mig med detta som sommarens enda rosé. Nämnde jag att jag älskar den klassiska etiketten?

Blev för ett tag sedan inbjuden till Stockholm att prova den nya vinserien Crudo. Eftersom jag bor nästgårds med Nordic Sea Winery i Simrishamn där vinerna tappas så verkade det vara en onödig resa. Idag hade jag lite tid över och slank in på vineriets showroom och restaurang och provade av två av dem.

Serien Crudo, som även innefattar en prosecco, är viner i enkel budgetstil från Italien utan anspråk på komplexitet eller djup. Viner till vardagsbruk, större fester eller till sommarens snabbt ihopslängda middagar med rökt fisk, nypotatis, kallskuret och matiga sallader.

2015 Crudo Cataratto Zibibbio är ett blekvitt vin i tydligt aromatisk stil (zibibbio är det lokala sicilianska namnet för muscat) med fräsch doft av lime, citrus, fläder, gröna äpplen och en släng av vita blommor. Smaken är ren, frisk och knappt torr (väger in på 15g socker per liter!) med kryddighet, citrus och liten aptitretande skalbitterhet. Något tvärt och tunnt avslut. Enkelt och charmigt. Hade dock hellre valt Vida Organica som går i samma stil, är helt torr och faktiskt billigare. Crudo kan dock stoltsera med en snyggare etikett.

Definitivt roligare blir det med 2015 Crudo Rosato Negroamaro! Snyggt blekrosa färg och en doft som även den är lite nedtonad men avslöjar röda äpplen, hallon, lakrits och någon kryddighet. Desto mer ”knuff” är det i smaken. Torr, mycket frisk och smakrik där röda bär som hallon samsas med lakrits, svarta vinbär, hallon och tydlig kryddighet. Bra längd med viss kraft. Riktigt trevligt vin som lätt klarar av massor med smaker på tallriken. Till skillnad från det vita som finns i samtliga butiker så måste rosén beställas.