Fyndade kantareller på min loppisrunda i lördags. Jodå. Man kan hitta ätliga saker på loppis. De fick göra sällskap med en påse gnocchi jag köpte på Lidl. Du gör förstås din egen gnocchi, men är man bekväm som jag så är Lidls variant riktig vardagslyx. Fin, fluffig konsistens med tuggighet och en smak som jag hittar någonstans mellan pitepalt och småländska kroppkakor.

Låt en halv finhackad lök mjukna i stekpannan i massor av smör och 1,5 tsk rosmarin. Släng ner 5 dl kantareller som du rivit till lagom stora bitar. Fräs till de tappat vätska och börjar ta lite färg. Slå på 0,5 dl apelsinjuice (har du en apelsin så river du ner lite av skalet också)  från enoch 2 dl vispgrädde. Låt puttra tills grädden tjockar  till sig. Dra rejäla tag med svartpepparkvarnen, riv ner parmesanost, smaka av med salt och pytsa i mer grädde om det behövs.

Koka upp rejält med vatten och snåla inte med saltet. I med gnocchin. Efter ett par minuter flyter de små godingarna upp till ytan och då är det klart. Häll av vattnet men spara litet av det stärkelserika och salta kokvattnet (ställ alltid en kopp i durkslaget så glömmer du inte). Vänd ner gnocchin i såsen, späd eventuellt med lite av vattnet och rör ned lite persilja för ögonlyst.

Efter mitt senast inlägg fick jag massor av glada tillrop och uppmuntran i kommentarer, mejl, IRL och på Facebook, Twitter och Instagram. Jag kan lugna de som varit oroliga att bloggandet ska upphöra med att jag kommer att fortsätta tills vidare i mitt sporadiska postande.

Men nu är det sommar och det som gäller är arbete i kaféet i Blå Huset. Kanske ses vi där?

Tackar för all uppmuntran och önskar alla en härlig sommar med den sommarkrans av små sandwichar som jag knåpade ihop i morse till våra kafégäster.

SONY DSC

Det är midsommardag och Facebook påminner som vanligt om vad som hände denna dag flera år tillbaka. Idag är det tydligen sju år sedan jag postade mitt första inlägg (datumet stämmer inte då det ursprungligen postades på en annan bloggportal) och jordgubbsreceptet är fortfarande en favorit.

Livet har på olika sätt och vis kommit i vägen och uppdateringarna blivit färre och färre. Matlagningen går på rutin med gamla favoriter och som konsekvens lyser recepten med sin frånvaro och det har mest blivit lite inlägg om vin. Jag har ständigt ett par bloggposter i pipeline men hinner liksom aldrig få ur mig dem innan de hunnit bli inaktuella.

Jag vet att det jag skriver fortfarande läses av många (de 7000 flaskorna av vinet jag tipsade om i senaste bloggposten såldes slut på en vecka till exempel) och det är jätteroligt. Ska försöka skriva en gång i veckan under sommaren och på tur står en text om robust finosherry, tips om sake, ytterligare ett fyndvin och kanske japansk mat på Österlen.

Lyckas jag inte med den frekvensen är risken stor att det inte blir ett åttonde ljus i tårtan.

Vinfynden duggar tätt när man vet var man ska leta. Förutom för  2011 Tegernseerhof Loibenberg Riesling Smaragd så sänktes priset på ytterligare ett vin på idag. 2013 Tony Mangan Shiraz slumpas ut för 59 kronor mot tidigare 99. Man måste beställa ett kolli om sex flaskor och det finns många flaskor i lager.

Typiskt australiensisk är denna shiraz med mogen, mörk frukt, kryddighet, sötlakrits, mjuka tanniner och tydlig pepprighet. Till skillnad från många andra röda viner under 100-lapppen är denna helt torr med under 3 gram socker per liter. En matorienterad aussie shiraz vars fruktighet gör vinet passande till grillat, heta och lite söta bbq-såser och smakrika tillbehör. Har själv inte testat men stilen sägs passa till indisk mat. Servera gärna lätt kylt. Detta är sommarens okomplicerade grillvin i budgetklassen utan tvekan! Den stora frågan är ”hur många lådor”.

Vinet är framtaget av Skepparps Vingård tillsammans med Tony Mangan för att komplettera gårdens vita viner. Tyvärr omkom Tony i en tragisk flygolycka i höstas och projektet får därför ingen fortsättning och kvarvarande viner säljs ut.

På onsdag den 1/6 släpps 2011 Tegernseerhof Loibenberg Riesling Smaragd  på Systembolaget till ett ordentligt sänkt pris: 99 kronor mot tidigare 149. Man måste beställa ett kolli om sex flaskor och det finns drygt 1000 flaskor i lager. Det gäller att knappa in sin order direkt klockan 10 då buteljerna kan försvinna snabbt.

2011 Tegernseerhof Loibenberg Riesling Smaragd kommer från Wachau i Österrike och är klassad som ”smaragd”, den högsta kvaliteten i distriktets egna klassificering. Stor, typisk rieslingdoft med solmogen citrus, vita blommor och den där karaktäristiska dieseltonen som här är snyggt nyanserad mot den rika frukten. Torr men koncentrerat fruktig och smakrik med friska syror , bra fyllighet och en stram och påtaglig mineralitet med ett litet aptitretande bittert bett i den långa avslutningen.

Perfekt sommarvin till grillade fisken, skaldjuren, matiga salladen och stunder i kvällssolen.

När jag för dryga tre år sedan besökte Argentina och Chile så avslutades hela resan med ett besök hos för mig okända Maquis i Colchagua. Jag imponerades av deras viner och blev besviken över att ingen svensk importör uppmärksammat dem. Nu har Intermondi tagit hem hela deras sortiment för beställning och även lyckats få in den utmärkta 2015 Maquis Rosé av 100% malbec i Systembolagets tillfälliga sortiment. Köprekommendation för den som vill ha en rosé med vuxen smak. Rekommenderas till lättare rätter med med frisk syra, exempelvis fiskrätter med vitvinssås, fisksoppa eller en matig sallad med vinägrett.

Läckert blekrosa färg och en stor pepprigt, örtig doft av röda svala bär, lime, aromatisk citrus och salmiak.  Knappt medelfyllig och mycket frisk, smakrik, citrus, blodapelsin lime, röda friska bär, salmiak, mineralitet och en lång, mycket frisk och lite stram eftersmak med röda bär och citrus. Elegant, personlig i sydfransk stil och lååångt från hallongodis och saft.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ensam i London för en kväll hade jag beställt bord på Sushisamba högst upp i Heron Tower. Senast jag var i London var det omöjligt att få bord även med två veckors varsel.

Sushisamba är, som namnet inte så diskret antyder, en restaurang som kombinerar det japanska med det peruanska köket och med influenser från Brasilien. Det låter som en krystad skrivbordskonstruktion men är ett existerande crossover-kök. En stor japansk arbetskraftsinvandring till Peru i slutet på 1800-talet resulterade i ett japansk-peruanskt kök som går under namnet Nikkei.

De flesta recensioner på nätet nämner hissfärden till restaurangen. Det är inte konstigt då den 30 sekunder snabba färden upp går utanpå byggnaden i en glashytt och erbjuder en fantastisk upplevelse och utsikt (se nedan). Att man går igenom en säkerhetskontroll förstärker bara känslan av en flygtur. Väl uppe på den 39:e våningen kommer man till en spektakulär bar där gästerna kan titta ner (!) på The Gherkin. En trappa ner ligger restaurangen men man hänvisas först till en av barerna, en inne och en på uteterassen (som var stängd) med öppna eldar. Barerna är av typen ”beställ-en-old-fashion-och-dö-av-törst-och-frustration-medan-du-önskar-att-du-beställt-en-öl”. Barhantverk av den enerverande petimätriga typen med andra ord. När jag precis fått min beställning och skulle ut i den ljumma vårluften på altanen blev jag hämtad till mitt bord.

Restaurangen är stor och ljus med enorma glaspartier och inramad av en arkad av bambu. Som ensamätare är man van att bli placerad lite avigt men jag fick ett bord precis vid glasväggen med London rakt nedanför mina fötter. Med en sådan utsikt gör det inget att man äter utan sällskap.

Menyn kändes både främmande och förvirrande så jag bad min servitör att göra ett representativt urval. Dryckesmenyn var desto mer intressant att fördjupa sig i. Det fanns ett litet men intressant urval av viner men det är drinkarna och framförallt saken man fokuserar på. Att kunna välja blande ett storta antal sorter och beställa kvalitetssake på glas hör inte till vanligheterna. Bland annat fanns ett urval av opastöriserade sake, nama sake, och det gick ju inte att avstå.

Första rätten var ett litet grillspett (antichucho) med kolgrillad torsk med peruansk vit majs. Fisken var penslad med misomarinad vilket gav en sötaktig rik smak. Perfekt tillagad, flakig och saftig och med härligt söt och tuggig majs.

Därefter en stor skål med perfekt tempurafriterade och smakrika jätteräkor (jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i dessa räkor) nedvända i en majonäs som kombinerade den feta, syrliga krämiga smaken med chilihetta. Den fräscha ärtsalladen kompletterade perfekt och ärtskotten var helt befriade från den där muggiga jordigheten de brukar vara behäftade med. Den svarta tryffeln som annonserades på menyn vet jag inte var de hade gömt.

Rätt nummer tre var sashimi på tuna belly (toro) med en lag av yuzusoja och wasabi, yuzukaviar och svart tryffel. Magisk tonfisk! Sönderfallande mör och fantastiskt smakintensiv. Tillbehören var helt överflödiga, speciellt den svarta tryffeln som varken gjorde till eller från. (Yuzu är en asiatisk citrusfrukt)

Restaurangens signaturrätt är ”samba rolls”, deras egen variant på california rolls. Som rätt fyra kom förstås variationen med namnet ”London Samba”. Färgglad presentation och lite kitchig. Tyvärr inte lika smakglad då det saknades kontraster och de små bitarna av fisk inte orkade leverera. Överarbetad rätt.

Vill man helt ruinera sig och belåna sitt hus kan man betälla in grillad kobebiff som huvudrätt. Jag nöjde mig med en nigiri med kobebiff. De svindyra tunna köttskivorna var varken särskilt möra eller smakrika och gjorde sig inte alls på riskudden. Men de var dyra. Nämnde jag att de var dyra?

Sammanfattning: Smakmässigt var leveransen ganska ojämn men intressant. Miljön imponerande (utsikten gjorde en hel del) men var lite kitschig och knappast konsekvent genomförd. I matsalen rullade en enerverande mullrande ljudmatta av sambarytmer över gästernas konversation. Servicen var korrekt, lågmäld och ganska opersonlig. Personalen var svårt övertalig, jag hade kontakt med åtminstone elva olika personer varav flertalets funktion var oklar.

För en ganska styv peng var det en kul upplevelse för en ensamätare på londonbesök men skulle nog vara roligare för barhäng och en bit mat med goda vänner.

Hissfärden ner var ganska häftig också.

Oj så långt mellan inläggen och recepten har verkligen varit sällsynta. Men nu blir det ändring!

När sommaren plötsligt kom som en prematur ejak…hm…explosion efter den kalla och blöta ”våren” så for sparrisarna i trädgården upp som bångstyriga puberte…ja låt oss säga att de dök upp snabbt. Hög tid att ta hand om primörerna. Det blev en ljuvligt försommargrön fiskrätt som var så god att, som en kollega brukade säga, det ”kn*llade i munnen”.

Ansa bort det allra träigaste på ett knippe grön sparris (om du inte får tag på färsk svensk så ta mycket hellre fryst än den influgna från Peru och andra fjärran platser). Skär av de späda knopparna och de mjällare delarna av stjälken och lägg åt sidan. Skär de övriga delarna av stjälkarna i små bitar. Lägg 300-400 g torskfilé (gärna torskrygg) i en vid panna och slå på 2 dl torrt vitt vin, 3 dl vatten och smula över en fiskbuljongtårning. Låt sjuda under lock tills fisken knappt är genomkokt. Ta upp fisken, lägg i en form och täck med folie. Koka ihop kokspadet tills det smakar distinkt salt. Lägg i sparrisknoppar och de späda stjälkarna , koka i några minuter och ta sedan upp dem med en hålslev. Släng nu i den övriga sparrisen och koka tills mjuka. Häll i 2 dl frysta gröna ärtor och koka ytterligare ett par minuter. Mixa slätt tillsammans med 2 dl créme fraîche och värm snabbt upp igen. Smaka av med några stänk tabasco (eller annan chilisås), svartpeppar och salt. Slå såsen över fisken, dekorera med sparrisknopparna. Servera med smörigt luftigt potatismos eller med nypotatis.

På måndag den 2/5 släpps 2013 Les Amis de la Bouïssiere på Systembolaget till ett rejält sänkt pris: 89 kronor mot tidigare 129. Man måste beställa ett kolli om sex flaskor och det finns drygt 400 flaskor i lager. Det gäller att knappa in sin order direkt klockan 10 då buteljerna lär försvinna snabbt.

Vinet kommer från bröderna Gilles och Thierry Faravel på Domaine de la Bouïssiere i södra Rhône. På sin vingårdar i Beaumes de Venise och Gigondas arbetar de helt ekologiskt och i vinkällaren försöker de hålla händerna borta så mycket som möjligt. Vinmakningen är väldigt nära vad man skulle kunna kalla ”naturlig” med minsta möjliga mänsklig inblandning inblandning, ingen tillsatt jäst,  minimalt med svavel och ingen filtrering.

Les Amis de la Bouïssiere är en blandning av de typiska sydfranska syrah och grenache samt merlot och druvan caladoc. Med den blandningen skulle vinet kunnat klassas som exempelvis ”Vin du Pays de Gard”, men av någon anledning har bröderna valt att klassa det som ”vin de france”, det vill säga att det geografiska ursprunget inte får anges. Caladoc är en druva som jag aldrig tidigare stött på. Den är en korsning från slutet av 1950-talet av druvorna grenache och malbec och sägs ge mycket färg och tanniner samt mörk fruktighet.

Vinet är sannerligen mörkt och har massor av mörk fruktighet i doften som dock nästan överskuggas av typisk sydfransk örtighet och tydlig ton av sötlakrits. I smaken hittar jag både röda och mörka blå bär, frukten är fokuserad och lindar fint in strävheten. Friska syror och en tydlig mineralitet gör att vinet trots sina 14% känns fräscht och lättdrucket med bra längd. Perfekt till grillat i sommar och blir säkert mer komplext med något år i källaren. Ursprungliga 129 kr var ok prissatt men 89 kr är ett fynd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under studieresan i Rioja fick vi se de flesta aspekter av regionen; stort, smått, modernt samt det traditionella. Det sistnämnda representerades på ett bra sätt av Martínez Laquesta.

Man flyttade för några år sedan till en helt ny toppmodern anläggning som inte på något sätt skvallrar om att man är dedikerad till traditionen. Men bakom den polerade betongen och stora glaspartierna vinifierar och lagrar man som förr. Man använder bland annat en stor andel garnacha (upp till 50%) vilket är ovanligt idag när odlingsarealen för druvan i regionen är 7% och sjunkande. Under den långa lagringen görs all omdragning (överföring av vinet mellan faten) helt manuellt utan pumpar och utan blandning mellan faten.

Bodegans viner är verkligen långlivade såsom traditionella riojor ska vara. Detta visades i de två intressanta årgångsvertikaler som redovisas nedan.

En synnerligen sympatisk bodega med riktigt bra viner i både traditionell och mer modern stil. Att de dessutom gör en grym vermouth fick mig såld. Tyvärr dras de med ett STORT problem; alla deras etiketter inklusive logotypen baseras på det förfärliga teckensnitttet Zapf Chancery. Etiketterna får mig att instinktivt vända bort blicken. Kan inte vara bra för försäljningen. De skulle definitivt fundera på att uppdatera de gamla etiketterna.

Vermouth Special Edition. Bärnstensfärgad. Stor komplex kryddig, karamellig doft, mint, ingefära, apelsinmarmelad, vanilj, peppar, någon eldighet, kakao, knäck. Söt, simmig och kryddig med en mycket fint avvägd kryddbeska, peppar, ingefära. Lång finstämd eftersmak.

Campeador Reserva

Bodegan representeras av Vinupplevelser och 2005 Campeador Reserva kan beställas här.

1968 Campeador. Mycket ljust tegelröd. Stor mogen, utvecklad och komplex doft av russin, läder, svamp, hallonkräm, nyponsoppa, kakaopulver och cocacola. Ganska fyllig, mycket frisk, sammetslena och låga tanniner, syrliga bär, tranbär, anis och en liten beska i den långa och förvånansvärt balanserade eftersmaken.

1981 Campeador. Ljust tegelröd. Stor utvecklad doft, svamp, rök, krut, torkad frukt och lite dammig. Fyllig, smakrik, frisk med tanniner med litet fast grepp, röda bär, syltiga jordgubbar, kryddighet, lite torr eftersmak men med bra längd men lite spretigt avslut.

2001 Campeador. Mörkt brunröd. Medelstor, mintig, rökig, mörka bär, jordgubbar. Fyllig, smakrik, ganska kraftfull med stadiga tanniner, frisk syra, bra frukt, mörk choklad, lite torr ekstruktur, mycket bra längd med bra balans.

2005 Campeador. Dessvärre korkad.

Félix Martinez Lacuesta

1995 Félix Martinez Laquesta (magnum). Medeldjup brunröd med grusig fällning. Stor, utvecklad rödfruktigt syltig och karamellig ton, jordgubbsmarmelad och liten rökighet. Fyllig, mycket frisk och välstrukturerad, lite eldig och intensiv. Lång  eftersmak.

2000 Félix Martinez Laquesta (magnum). Medldjupt tegelfärgad. Ganska liten och tillknäppt doft av kryddor, läder och torkad frukt. Fyllig, frisk, mycket smakrik men polerad och elegant med mycket bra längd rik på röda och mörka bär och ett kryddigt avslut.

2005 Félix Martinez Laquesta (magnum). Djupt rubinröd. Dämpad ännu outvecklad doft av mörka bär och ekkrydda. Fyllig, fruktig, smakrik med massor av mörka mogna bär, välbalanserade syror och tanniner, lång eftersmak med intensitet.

 2010 Félix Martinez Laquesta. Djupt rubinröd med blå kant. Medelstor doft av mörka mogna bär, björnbär, blåbär, grädde. Mycket fyllig, fruktig, välbalanserad och fint strukturerad med både kraft och elegans. Mycket lång eftersmak.