Når vårt B&B vann utmärkelsen ”Årets övernattning” fick vi också ett presentkort för en övernattning någonstans i Skåne för lite inspiration. I grevens tid innan presentkortet löpte ut bestämd vi oss för en minisemester till Lund och en övernattning på anrika Grand Hotel.

Semestrar man på ett dygn så får man vara effektiv. Efter incheckning på hotellet blev det champagnelunch på trevliga Les Halles i ombyggda saluhallen med ett efterföljande kulturellt nedslag på konsthallen. Lite shopping avrundades med en fika i baren på hotellet och djupstudering av den digra vinlistan.

Runt millenieskiftet var jag sommelier på Grand Hotel och basade över den klassiska vinkällaren. Jag hade carte blanche att fylla upp den med vad jag ville och hann bunkra upp en hel del innan jag slutade för nästan exakt 14 år sedan. Under åren har jag återvänt då och då för att fynda bland gamla godsaker i källaren. För några år sedan grävde jag upp en riktig pärla och superfynd från Portugal; 1981 Barca Velha! Därför väcktes mitt intresse av portugisiska 1966 Vinho Tinto från Carvalho, Ribeiro & Ferreira LDA. Jag bad att flaskan skulle tas upp ur källaren så att jag kunde kolla upp vinet och bestämma mig senare.

Efter ett ganska fruktlöst sökande efter vettig information om vinet på nätet efter vinet blev det en liten tupplur innan middagen. Vi hade inget bokat utan chansade på bord på M.E.A.T. med magert resultat. Lund har verkligen utvecklats som krogstad och det var mycket folk överallt.  Det blev ett säkert val med stilsäkra Mat & Destillat. Efter hjärtligt bemötande från många kända ansikten bland personal och gäster var det dags för mat.  Vi beställde grissida
med stekt morot, savojkål, kungskrabba, pumpa och havtorn och var sitt glas vit côtes-du-rhône från Guigal. Kan bara säga att maten var makalöst bra och helt i paritet med den perfekta och avspända servicen.

Tillbaka till den fullsatta hotellbaren på Grand Hotel var det dags för lite vinäventyr. Jag beställde sista flaskan 1998 Tyrrell’s Vat 1 Hunter Valley Semillon eftersom Kära Hustrun ville ha vitt. Har provat vinet flera gånger, bland annat för fyra år sedan och vid besöket hos producenten förra året. Strålande bra och vinet verkar oförstörbart! Sen var det dags för det röda vinet. Jag hade blivit lite tveksam till portugisen eftersom jag inte hittat någon information. Jag bad att få se flaskan i alla fall. Med flaskan i handen inser jag att det inte handlar om ett vin från 1966. Årtalet anger att vinet buteljerats då men det andra årtalet på etiketten berättar att det handlar om ett vin från 1949! Vi pratar om ett obskyrt vin från Portugal med 66 år på nacken och 17 års fatlagring till ett pris på vinlistan av 800 kr. Bring it on!

Med lite besvär kom korken ur flaskan och vinet i glaset hade en briljant granatröd färg med en tegelröd kant som hos en gran reserva från Rioja. Doften var initialt tydligt muggig och korkpräglad som långlagrade viner ibland får av korken. Det  är en instängd doft som luftas bort och handlar inte om korkdefekt som inte försvinner och som helt fördärvar vinet. Smaken var mjukt avrundad med frisk syra och massor med röd bärighet, lite mörka bär och kryddighet. Hyfsat lång smak med en bitterhet som dock klingade av när vinet fick tid i glaset. Tvärtemot vad jag trodde så hade vinet tjänat på att luftas i en karaff då det höll hela kvällen. Inget stort eller komplext vin men vitalt och njutbart och förvånansvärt robust för sin ålder. Ett imponerande vin för vad det var. Bara tanken på att vinet legat på fat i tretton år när jag föddes och inte buteljerades förrän jag fyllde fyra inbjuder ju till en viss ödmjukhet.

Minisemestern avslutades med en fantastiskt lyxig frukost (omelettkock och nästan genomgående lokala produkter) och några snabba julklappsinköp i ett förmiddagsstilla Lund. Kortsemestrar och gamla portugisiska viner är klart underskattade.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Köpenhamns nya och enda saluhall Torvehallerne har funnits i snart ett år men det var först igår som jag kom mig för att ta mig dit för ett första besök. Bor man i Malmö eller utmed Öresundstågens sträckning så är det löjligt enkelt och bekvämt att ta sig dit. Man sitter bara kvar på tåget och åker vidare till Nørreport station som är nästa stopp. Där kliver man av och så går man bara ett par hundra meter och är framme.

Jag älskar saluhallar och tar varje tillfälle i akt att besöka dem när jag är ute och reser. Ofta är de ståtliga byggnader med lång historia, inpyrd atmosfär och färgstarkt folkliv. Så är inte Torvehallerne. Det handlar om en öppen plats för torghandel där man placerat två glashallar som hålls uppe av stålskelett. Känslan därinne ligger mellan saluhall, modern galleria och ett kaffelatteghetto med samma mix på besökarna. Initialt kände jag mig ganska besviken och drog planlöst omkring och kikade förstrött på cupcakes, piffiga kryddblandningar, designerkaffe och kocknivar som kostade en tilltagen månadslön. Min attityd kan ha berott på pre-lunch-grumpiness.

Allt tog en tvär vändning när jag hittade Tapa del Toro. I den lilla baren hittar man nog den mest genuina tapasserveringen den här sidan Pyrenéerna. Uppflugen på höga pallar pekar man på de små munsbitarna som kostar mellan 10 och 25 danska kronor eller så väljer man någon av de större rätterna från menyn. Allt sköljs ned San Miguel, vin, cava eller finosherry på glas (25 kr!). Bra drag i smakerna, snabb service och en genuin känsla som så klart förstärktes av att tjejerna bredvid förde en animerad diskussion på spanska.

På betydligt bättre humör och lätt finofryntlig gick jag en ny runda och hittade Fougaz som är ett kombinerat ekologiskt bageri och restaurang. Här stannade jag till då här fanns mer sherry att få på glas samt cava från fantastiska producenten Gramona. För 50 danska fick jag ett glas 2007 Gramona Reserva; fina, slösa bubblor som sakta letade sig mot ytan, rik, fruktig doft med rökig och mineralig doft. Smaken var torr, mycket fyllig och nästan krämig med smak av gula päron, mandel, mogen citron och mycket lång, rik, balanserad och komplex smak. Inte jämförbar med en champagne, ”bara” en otroligt bra cava! Jag köpte med mig ett par buteljer av cavan och dessutom Estrella Inedit, en öl som tagits fram för El Bulli (återkommer om denna).Upptäckte dock att den sistnämnda både fanns och var åtskilligt billigare på Systembolaget. Men är man får ett fint surdegsbröd med på köpet i kassen så må det vara hänt.

Närmast cavalullig fortsatte jag nu fånigt smilande vidare och insåg att jag hade utrymme kvar till ytterligare mat. Hos Ma Poule, som säljer franska delikatesser av anka och gås samt fina kycklingar, såldes en stor sandwich sprängfylld med saftig confit de canard, senap och ruccola för endast 55 danska kronor. Sådant förlåter att personalen klätt ut sig i skinnförkläden och käcka baskrar. Jag tog min macka i näven och styrde stegen till bänkarna i solen på torget utanför. Beställde ett glas i den rullande cavabaren (bara en så’n sak) och fick bubblet serverat ur ett coupeglas. Nåja, det smakade hyfsat till den galet goda anksmörgåsen som gått och väl räckt till två.

Det blev ett spanskt tema på mitt besök och det fanns massor av spännande saker att upptäcka. Lätt lullig och nästan lite kär i stället begav jag mig fullastad mot tåget. Jag ska snart dit igen och det tycker jag du också ska.

Följ bloggen på Facebook!

Det är en gåta hur en stad som Malmö kan sakna en riktig saluhall. Frågan har ältats, olika byggnader har varit på tapeten och en facebookgrupp har skapats i frågan.

Men i väntan på saluhallen har Malmö nu fått Centralhallen. Mitt i Malmö Centralstation under de gamla valvbågarna av trä har det skapats en matgata med saluhallskänsla. Här finns bland annat bageri, Malmö Chokladfabrik, dumplings, Rönneholms Glass, sushi, smørrebrød och ”street food”. I ena änden finns en filial till pålitliga malmöklassikern Johan P. Här är det vita dukar och bordsservering som gäller (om man inte sitter vid baren eller tar med hem) och idag på lunchen satt gäster och åt skaldjursplatåer. Riktig kontinental känsla.

Hela Malmö Central har genomgått en total förvandling och ger en härlig känsla av storstad och puls. Förutom den nya Centralhallen så ligger parallellt en glasad, modern transithall med snabbmat, Pressbyrå, coffeshop med mera. Här finns pulsen, informationstavlorna och utropen på engelska och nedgångarna till den nya Citytunneln. Malmö Central har faktiskt blivit en upplevelse i sig.

Vi åt lunchen i Centralhallen och valde Johan P. Priserna är ganska höga men miljön och det faktum att det var strömming och potatismos på menyn avgjorde saken. Det smakade som det skulle om denna klassiker. Men! Det finns en sak som gör mig VANSINNIG! Jag fattar inte varför man öser lingonen över maten!? Lingon är ett tillbehör och inget dekorelement och jag vill bestämma själv om jag vill ha det på fisken och/eller moset. Sen begriper jag inte varför maten måste läggas på hög. Moset i botten, fisken ovanpå och toppat med lingonen. För att man ska kunna äta så måste uppläggningen demonteras och då ser tallriken för jävlig ut. Moset snyggt upplagt, strömmingen lite vid sidan och lingonen separat. Hur svårt kan det vara!? Nu hamnade Johan P  i skottlinjen, men det här ett vida spritt ofog jag ofta råkar utför på olika ställen.

Sådär. Nu har gubben gnällt av sig. Centralhallen var hur som helst en mycket positiv överraskning. Besök rekommenderas!