Här kommer det inledande kapitlet om vin och mat från översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE) som ligger på diskarna i mitten av juni.  Förlaget Bokfabriken kan du följa på Facebook. Håll tillgodo.

Syftet med att kombinera vin och mat är att skapa en känsla av harmoni: varken mat eller vin bör dominera upplevelsen. Särskilt bör länkarna mellan aromatiskt spektrum, struktur och munkänslan i maten och vinet undersökas och utnyttjas. Det är också värt att överväga hur de olika smakkomponenterna i vin och mat reagerar med varandra. Syran i ett vin upplevs till exempel lägre när den kombineras med syrliga livsmedel. När maten har mycket syra bör man välja ett vin med hög, frisk syra. Kryddhetta kan balanseras och dämpas genom sötma. Ett vin med viss sötma gör att en kryddig maträtt framstår som mindre het. En liknade dämpande effekt har även syra. Mat med bittra och beska komponenter, som kronärtskockor eller sparris, bör inte kombineras med viner som har hög syra, eftersom detta kan ge en metallisk eftersmak. För desserter är det värt att komma ihåg att vinet bör vara något sötare än rätten för att inte upplevas som surt. Ju kallare en dessert är desto högre alkohol ska vinet ha.

Stekning och grillning skapar smaker som fungerar väl med viner som fått jäsa eller mogna i nya ekfat då de har många aromatiska föreningar gemensamt. Till rätter utan aromer från stekytor bör tungt ekade viner undvikas eftersom deras arom kommer att dominera. Proteiner som inte blivit tillagade, som i en tartar av rått kött eller fisk, reagerar med tanniner genom att lämna en obehaglig, metallisk känsla i munnen.

Om dessa grundläggande regler följs så finns inga hinder. Den gamla maximen ”vitt vin med fisk och rött vin till kött” är verkligen föråldrad.

Här kommer ytterligare ett kapitel från översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE) som ligger på diskarna i mitten av juni.  Förlaget Bokfabriken kan du följa på Facebook. Håll tillgodo.

I väntan på att min influensa ska ge med sig och matinspirationen komma tillbaka publicerar jag ytterligare ett kapitel från översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE) som ligger på diskarna i mitten av juni.  Håll tillgodo.

För att förstå vinstockens anatomi, är det bäst att studera den i sin naturliga miljö. Vinstocken och dess rankor är inte av särskilt robust virke och söker därför alltid stöd genom att växa uppför ett träd. Vinet konkurrerar med trädet om vatten och näringsämnen i jorden. Detta förklarar dess tendens att utveckla djupa och intrikata rotsystem. Ovan jord växer vinstocken mot ljuset och utvecklar rikliga och långa skott i konkurrens med trädet, vilket förklarar dess enastående växtkraft. När skotten når direkt solljus växlar vinstocken sitt fokus till att producera frukt. Druvorna lockar fåglar som kommer att sprida fröna och därmed säkra artens överlevnad och spridning. Vinstockar som trivs ger lite frukt. Under dåliga förhållanden, däremot, tar överlevnadsinstinkten över och sötare och rikligare druvor produceras.

Inom vinodling uppmuntras produktionen av frukt genom beskärning som också underlättar skörden. Alla ädla druvsorter som exempelvis riesling eller merlot kommer från den europeiska arten vitis vinifera. Under 1800-talet förde sjömän med sig vilda amerikanska vinstockar till trädgårdsentusiaster i Europa. Man var dock omedveten om att man samtidigt förde med sig en fripassagerare: phylloxera vastatrix, en insekt som livnär sig på vinstockens rötter. Det amerikanska vinet var resistent mot angreppen men de europeiska släktingarna förtvinade och dog när de blev ansatta av vinlusen. Det enda sättet att säkra överlevnaden av den europeiska vinstocken var att ympa den på amerikanska rotstockar. Detta gör man fortfarande i nästan alla världens vingårdar.

Beroende på jordart kan vinodlare idag välja mellan dussintals olika rotstockar. Det är rotstockens självläkande egenskaper som gör ympning möjligt, men lite ärrbildning kommer alltid att vara kvar. Detta kan minska flödet av sav mellan rot och ranka och och därmed försvåra transporten av socker från bladens fotosyntes till rötterna, vilket leder till sötare frukt. Ympning kan alltså få en positiv effekt på vinets kvalitet, men den förkortar också vinstockens liv till cirka 45 år. Oympade vinstockar kan leva och producera frukt upp till en ålder av 100 år.

You can find a crude translation of this review here.

Min minst sagt skeptiska inställning till biodynamisk odling är ingen hemlighet. Jag är nämligen av den fasta övertygelsen att vidskepelse, blind tro och pseudovetenskap inte för mänskligheten framåt. Men jag är samtidigt fascinerad av hur till synes kloka, intelligenta och i övrigt analytiska människor kan kasta logik och vanligt sunt bondförnuft överbord inför företeelser som biodynamik, homeopati och astrologi. Därför läser jag en hel del i ämnet då jag anser att man inte kan förkasta något utan att veta vad det handlar om.

Engelska vinjournalister och bloggare twittrade en del om den nyligen släppta boken ”Voodoo vintners” av Katherine Cole och titeln fick mig att genast beställa ett exemplar. Undertiteln ”Oregon’s Astonishing Biodynamic Winegrowers” säger en hel del om vad boken handlar om. Det sägs nämligen inte mycket om vin i texten, de få gånger det hänvisas till specifika viner så är det för att redovisa hur många poäng de fått och/eller hur mycket de kostar. Vi får inte veta något matnyttigt om hur den alternativa odlingen eventuellt skulle påverka stil, karaktär och smak. Kanske inte så konstigt egentligen.

Precis som det står i undertiteln så handlar det allra mest om vinodlarna. Vi får möta ett färgstarkt galleri av passionerade odlare och deras bakgrund som lett dem till att ägna sig åt biodynamiken. Andelen äkta par i övre medelåldern som lämnat lysande karriärer bakom sig för att söka en djupare mening i livet är klart överrepresenterade. Vi får målande beskrivningar av de frodiga, pittoreska egendomarna som sjuder av liv, fågelkvitter och surrande insekter. Odlarna har alla ”livfulla och glittrande ögon”, ”silversprängt skägg”, ”pojkaktigt utseende”, ””varm, lågmäld röst” och berättar små anekdoter om hur de konstruerat excentriska jordbruksmaskiner som de gett lustiga smeknamn. Typ. Det handlar om passion, övertygelse och att ”hitta rätt i livet”. Stora delar av boken är som att läsa en väldigt lång artikel i Magasinet Skåne om hur någon AD från Stockholm flyttat till en korsvirkesgård på Österlen tillsammans med sin drejande partner och startat en charmig B&B. Lite tröttsamt.

Vi får bland annat inledningsvis under en lång berättelse följa en familj som flyr från Iran och som så småningom hamnar i det newage-präglade Oregon och blir vinodlare. Mötet med biodynamiken påminner dem om den urgamla religionen zoroastrismen i hemlandet vilket ger den ”logiska” slutledningen att gräva ner kohorn fyllda med dynga. Läser man sedan det ganska detaljerade avsnittet om biodynamikens fader Rudolf Steiner så framstår det ganska vettigt. Steiner var uppfylld av uråldriga religioner och i tidens anda en mysticist och dessutom en filosof och certifierad knäppskalle. Det sistnämnda framstår ganska klart av boken och Katherine Cole hymlar inte direkt med det även om hon är mer än lovligt ambivalent gentemot Steiner.

Coles vacklande är synnerligen irriterande. Det framgår med all önskvärd tydlighet att hon omfamnar biodynamiken i allmänhet och odlarna i synnerhet. Samtidigt lägger hon fram tvivel, kritiska synpunkter och historiska redogörelser som värmer en skeptikers hjärta för att sedan vända på klacken och okritiskt redovisa fullständigt absurda påståenden som fakta. Det är det klassiska dilemmat av ”det verkar fullständigt knäppt men det fungerar”. Problemet är att det som är biodynamikens särart INTE fungerar. Cole gör också det vanliga felet att blanda ihop effekterna av det som är sund ekologisk odling och medvetet och hårt vingårdsarbete (bio-) med mysticismen, ”voodoon”, astrologin och vidskepelsen (-dynamiken).

Det framgår också väldigt tydligt i boken att det är en religion eller filosofi det handlar när odlarna själva talar om övertygelse och tro. Än mer tydlig är religionstemat när vi möter de odlare som ägnar sig åt ”cherry picking”, det vill säga att bara ta till sig de element i religionen som passar den egna personen. Detta är ett mycket vanligt beteende i religiösa kretsar och även så i fallet biodynamik. Att från en komplex antroposofisk filosofi välja bort idén om den kosmiska energin, användandet av månkalendern och brännandet av sorkar och spridandet av askan för att istället köpa in sina färdiga, homeopatiska preparat är märkligt. Jag kan faktiskt förstå när man ”köper hela paketet” för inom denna, förvisso förvirrade, tankevärld råder en egen form av logik. Men om man man står i timmar och vispar vatten medsols ömsom motsols för att ge det energi men inte tror på hela idén, ja då är man enligt min mening antingen dum på riktigt eller en hycklare.

Boken är lite (biodynamiskt) snurrig och blandar friskt historier om vinodlare med faktaavsnitt, analyser, historiebeskrivning utan någon synbar logik. Det är dock välskrivet och bitvis underhållande. Avsnitten om de biodynamiska metoderna och historien om Rudolf Steiner är intressanta och informativa. Mycket uppfriskande och roligt är också kapitlet där de skeptiska och kritiska odlarna kommer till tals. Bland annat sägs där att ”biodynamisk odling är en flykt tillbaka till en tid då vi inte förstod så mycket”. Man får också en god insikt i utvecklingen och läget för vinodlingen i Oregon. Jag var där för tio år sedan och träffade flera av odlarna som nämns i boken och fick en stark lust att återvända. Snart.

Jag har skrivit några fler poster i ämnet. Bland annat om den biodynamiska kalendern,  biokristallisering och ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet.

En mycket intressant artikel samt en läsvärd blogg i ämnet om du vill läsa mer.