Idag var det äntligen säsongspremiär för Bondens egen Marknad i Malmö. Att strosa runt på Drottningtorget och se allt det vackra och känna dofterna är en ren fröjd och en lisa för själen.

Att få förmånen att träffa odlarna och uppfödarna, diskutera kvalitet och handla riktiga produkter är ett privilegium. Ganska märkligt att vi kommit så långt från matens ursprung att dessa marknader ses som nästan exotiska. När man ser de vackra nyskördade grönsakerna travade på torgstånden så vill man aldrig mer köpa de själlösa, inplastade och transporttrötta produkterna på Ica.

Det enda problemet är att jag gärna handlar alldeles för mycket av allt det goda. Idag blev det högrev, falukorv, skånsk råglimpa, massor med färgglada tomater, p0rtlak(?), alldeles för mycket färska bär, svenska doftande äpplen. Bland annat. Däremot blev det ingen tupp då kön var löjligt lång. De goda ostarna tvingade jag mig att avstå från då kylen är full av ost.

Om du besöker marknaden så får du absolut inte missa de skånska rågbrödet som säljs av ett äldre par. Underbart gott av skållad och stenmald råg. Finns endast på marknaden så man får ladda upp i frysen.

Bjuder på lite bildgodis från morgonen.

”Djungelgurka” påminde lite om bärkapris.

Finns det något mer bildmässigt än solrosor?

Det skulle väl i så fall vara nybakat bröd.

Nästan som ett litet fält av kryddor.

Snygga. Men vad kan man göra av dem?

Man ser nästan på håll att det är ekologiskt.

Idag har varit en sån där tychobrahedag. Inge vidare kul med andra ord. Saker som kunnat gå fel har ofelbart gjort det och energin har fullkomligt dränerats ur kroppen.

För att muntra upp mig själv gjorde jag mig ärenden till butikerna runt Möllevångstorget. Jag har full förståelse för dem som tröstköper dyra handväskor. Jag köper en udda ost på Möllans Ost eller en obskyr konservburk på Palmyra så känns det bättre. Misopasta behövde jag faktiskt, men på Kina Center Livs fångades mitt öga av små gyllene förpackningar; fortune cookies! Så gammal jag är har jag faktiskt aldrig stött på dessa små torra kakor med profetiska budskap. Lyckokakor verkar nästan vara obligatoriska vid besök på kinakrogar i USA. Åtminstone om man får tro hollywoodfilmerna.

Detta var ett tecken! En riktig skitdag och i min väg stöter jag på lyckokakor i glansigt guldpapper till det facila priset av två kronor stycket. Jag rafsade självklart ihop en hög. Lyckokakan måste ju vara den kulinariska motsvarigheten till trisslotten. Rätt budskap och du åtnjuter sju år av lycksalighet.

Väl hemma kunde jag inte bärga mig. Som ett barn iför ett kinderägg slet jag upp förpackningen. Hur skulle det smaka? Men framförallt – vilken väg skulle mit liv ta efter visdomsorden jag skulle serveras? Spänningen var olidlig. Den spröda kakan bröts itu. Meddelandet blottades och vecklades ut med darrande fingrar; ”Nothing is as good in life as the marriage between two minds”. Va? Jaha. Vilket antiklimax.

Hur smakade kakan då? Som ett kraftigt glassrån med en svagt rökig smak. Inte dumt alls. Betydligt bättre än det fadda budskapet.

Idag bestämde tomaterna på altanen och zucchinin i kylskåpet kvällens meny. Utav zucchinin blev det ”smalpasta”. Pastasås skulle det bli och caprese vid sidan av. Nu blev det inte så.

Har man några burkar tomater från Mutti står man aldrig rådvill. Först fräste jag en skiva tjock, rejäl bacon (motsvarar fyra skivor vanlig sladdrig), skvätte på lite olivolja och i med några sardeller och en hackad liten rödlök som hettades upp tills den blev nästan genomskinlig. Därefter hälldes 0,5 dl vitt vin över, en burk hela tomater, 1 tsk flingsalt och rejält med svartpeppar. Lått puttra ihop under 20 minuter. Mixa, smaka av och rör ner strimlad färsk basilika. Servera med zucchinipastan och ovanpå den heta rätten rivs buffelmozarella och strös klyftade körsbärstomater, basilika och ringla olivolja.

Att servera capresen ovanpå det varma var mycket lyckat. Smakerna i de kalla råvarorna lyftes och alla delar kompletterade varandra mycket väl. Om man inte nödvändigtvis måste avhålla sig från kolhydrater så funkar givetvis tagliatelle till rätten.

Idag var blodsockret i botten vid middagsdags. Pizzerian på hörnet hade en särskild lyster och lockelse kring sig. Under sommaren och min lowcarb-diet har jag knappt sneglat åt calzonesyltan. Men med slarvätande av potatismos, några öl och någon smygkaka så har suget börjat komma tillbaka. Därför blev det moteld. Bet ihop och svängde till en iställetförpizza, en räddningsplanka.

Några skivor bacon frästes i ankfett (olja går bra). När de var gyllene skivade jag ner en halv, färsk vitlök som fick svettas med en liten stund och temperaturen sänkte till 3 av 9. En smet av 5 ägg, 0,5 dl grädde, 1,5 dl fint riven smakrik ost, salt och rejält med svartpeppar från kvarnen. Ska det vara svartpeppar i maten tycker jag att ”ett par tag med kvarnen” är bortkastat. Det ska smaka att det är peppar i. Sneten hälldes i pannan och halverade körsbärstomater ploppades i. Smeten fick vila orörd i den låga värmen för att stanna. Det tar en stund (men inte längre än att vänta på hämtpizza) på låg värme men den sköter sig helt själv och blir krämig. När pizzaomeletten stannat strödde jag över ytterligare lite ost och rejält med färsk basilika.

Mycket smakrikt, krämigt och mättande. Glad att jag inte föll för frestelsen. Då hade jag suttit och päst över en tung, degig pizza nu och inte haft ork att blogga.

Var på en mycket givande provning av whisky från Bowmore på Islay. Provningen leddes av Tom Jones (nej inte han) som representerade destilleriet. Det var en provning i befriande avsaknad av whiskynörderi. För den som inte vet det så är whiskeynörden en extremform av vinnörden. Han (det är alltid en man) ligger i samma nördklass som frimärkssamlare och fågelskådare. Det handlar om att kryssa av specialbuteljeringar av ofiltrerad whisky med hög PPM i numrerade flaskor (låga nummer) från företrädesvis nedlagda destillerier. Viktigast är att ingen annan provat den.

Skotsk whisky, Bowmore inkluderat, lagras idag företrädesvis på gamla bourbonfat som finns i obegränsad mängd och är ganska billiga. Traditionellt användes sherryfat men dessa är idag sällsynta och mycket dyra. För att bibehålla whiskyns karaktär började man därför att ge den en ”finish” av sherryfat genom att avsluta lagringen med en kortare tid på dessa fat. Detta förfarande är upphovet till dagens trend med ”wood finnish”. Det finns en uppsjö av buteljeringar där whiskyn fått en dos karaktär från sauternes-, portvins-, oloroso- och madeirafat. Uppfinningsrikedomen har tydligen inga gränser. Senaste stolleprovet är fat som härbärgerat australiensisk shiraz! Min personliga uppfattning om detta är att det oftare blir mer intressant och kuriöst än bra. Bowmore med bordeauxfinish är ett exempel på mindre bra resultat (se provningsanteckning nedan).

Med ett lysande undantag imponerade all provad whisky som balanserad och elegant. Absolut bäst och med en mycket speciell karaktär var Bowmore 25 YO. Men med ett buteljpris på två lakan så ska det bjudas något utöver det vanliga. Tycker jag.

Bowmore 12 YO 40%. Liten rökighet, toner av jod, hö, vanilj och honung. Torvig karaktär och inslag av tjära och citrus. En ganska mjuk och fruktig whisky. Med lite vatten och senare jämförelse med de äldre varianterna framstår vaniljtonen dominerande och whiskyn uppfattas som relativt enkel.

Bowmore Darkest 15 YO 43%. Mycket mörk. Toner av torkad frukt, jod och en lite volatil karaktär minnande om gammal calvados.. Nötig, bränd, ekig och inslag av mörk choklad och bokna äpplen. Eldig, kraftfull, astringent smak med inslag av tjära och salmiak.

Bowmore 18 YO 43%. Nyanserad doft av jod, vaniljkola, apelsinskal, bränt socker och aprikosmarmelad. Mjuk, fyllig och mycket lång och elegant smak med viss astringens och viss jodton i avslutet.

Bowmore 25 YO 43%. Stor komplex doft av engelsk apelsinmarmelad, rökighet, kanderad frukt, mandel och nötter. Fyllig smak med torkad frukt, salmiak och en distinkt ton av violpastill. Mjuk, lång och elegant eftersmak.

Bowmore 1992 Bordeaux Barrel Finnish 53,5%. Röd ton. Doft av rostade hasselnötter, trä/ek, grön paprika, jordig ton. Smaken är osammanhållen, jordig och med en bitter ton. Det smakar som om man tagit ut det sämsta och tråkigaste bitarna av bordeauxviner och destillerat ned dem i denna whisky. Riktigt tråkig.

http://intressant.se/intressant

Idag blev det nästan vegetariskt. Men bara nästan. Ett litet inslag av bacon i broccolifräset blev det för balansens skull. Även om jag under många år var vegetarian har jag aldrig varit förtjust i vegetariska ”biffar” och heller aldrig gjort några själv. Därför var det med en viss förvåning jag kände en oemotståndlig lust att prova receptet på bönburgare på Gittos Mat. Nu brukar jag förvisso gärna drabbas av inspiration när jag läser Margits (Gitto) blogg. Den kan varmt rekommenderas.

Jag hade nästan alla ingredienser hemma, men eftersom jag har en svår aversion mot mat som inte håller ihop (se Margits varning) så modifierade jag inte bara receptet utan även formen. Istället för fyra flamsiga burgare blev det åtta knubbiga järpar med hållfasthetspotential.

En burk svarta bönor sköljdes väl och blandades med en riven morot, en riven rödlök, en riven vitlöksklyfta, ett ägg, 0,5 dl skorpmjöl, 3 msk potatismjöl, 2 msk Mutti tomatpuré, 2 tsk spiskummin, 1 tsk salt och massor med nymalen svartpeppar. Allt mixades och fick vila för att svälla ihop. Därefter formades järpar med två matskedar, vändes i skorpmjöl och stektes i matfett på medelhög värme.

Riktigt, riktigt goda blev de och fick tummen upp av kära hustrun. Fin konsistens, fyllig smak och bra kryddighet från peppar och spiskummin. Tål att hottas upp ännu mer för variation. Kryddningen kan givetvis varieras i det oändliga.

Idag blev det rester och en dag med lite vila (eng: rest) från smakupplevelser. Återhämtning, uppätning och planering.

Ser fram emot whiskyprovningen imorgon för att få igång smaklökarna med kick-start så jag fixar säsongens första mat-o-dryck-provning som jag ska hålla på torsdag. Det känns lite ringrostigt efter semestern. På lördag är det äntligen höstpremiär för Bondens Marknad i Malmö. Kanske blir det då också dags för den ultraortodoxa salade niçoise jag gått och lurat på under sommaren. Funderar också lite på att sjösätta min Gordon-Ramsay-utmaning. Spikat är i alla fall en värstingprovning med kollegor och goda vänner på lördag kväll.

Många idéer och planer är det på lut. Kanske blir det helt enkelt pommes fritten från Les Halles om jag hittar en juste fritös på loppis i helgen. Det blir hur som  helst rapport på det här.

Om det finns en rätt som direkt skulle kvalificera sig in på tio-i-topp över ”skämsemat” så måste det väl vara flygande jakob? Så fort man nämner rätten möts man av rynkade näsor och kommentarer som ”uuuh jag får kväljningar av bara tanken”. Ändå får man upp 19 000 träffar när man googlar ”flygande jakob”. Det är väl som med skvallerpressen; trots en enorm upplaga är det ingen som köper tidningarna.

Vad är det som väcker sådana känslor av kärlek, hat, förakt och vämjelse? Är det den rosaktiga färgen? Den vispade grädden? Barnmatsvarningen? Bananerna? Min gissning är att det är den fokliga populariteten kombinerat med att rätten är så ”olutheransk” i sin framtoning. Något som är antitesen till långkok och så oblygt utmanande, flörtigt lättätet kan ju inte vara värdigt respekt. Eller? Lite grand som Melodifestivalen.

Men man måste väl idag ändå räkna in denna rätt bland moderna svenska husmansklassiker? Receptet är helt svenskt och skapat av Ove Jakobsson som arbetade med flygfrakt, därav namnet, och publicerades första gången i ”Allt om Mat” 1976. Kombinationen av udda ingredienser måste vid tiden varit mycket uppseendeväckande och i kombination med hur lättlagad rätten är bidragit till populariteten.

Eftersom jag själv inte ätit rätten på flera år tyckte jag att det var dags att återuppleva denna syndfulla rätt. Efter att ha letat igenom nätet och sett alla upptänkliga varianter på receptet hittade jag till slut originalet från 1976 (se nedan). Följde det nästan till punkt och pricka. Trodde jag skulle behöva ersätta den italienska salladskryddan med något annat. Döm om min förvåning när det står en burk i kryddskåpet! Har ingen aning om hur den hamnat där. Kära hustrun (som sällan lagar mat) utsattes för korsförhör men befanns oskyldig. Mystiskt. Nåväl. Den enda förändringen var att jag ersatte hälften av chilisåsen med en lite hetare amerikansk apelsinketchup(!) för att få lite sting.

Hur smakade det? Gott givetvis. Den gräddiga fetman, chilistinget, tuggiga nötter, knaprigt bacon mosig och söt banan och mör kyckling kan liksom inte bli fel. Serverade strimlad isbergssallad (tidsenligt skulle det vara) med bara en skvätt olivolja och vinäger. Kompletterade perfekt med syran och krispigheten. Rätten är inte helt olik den försvenskade thaimat som serveras på otaliga snabbmatsserveringar; kokosmjölken, frukten, kycklingen, nötterna, mild chili och ris. Kanske dags att uppdatera flygande jakob med grön curry och kokosmjölk?

Diskuterade vad som hade passat att dricka till. Varför inte ett skämsevin? Liebfraumilch. Hade säkert passat utmärkt med sin sötma och mjuka karaktär.

Edit: Testa gärna Carl Butlers Currykyckling med tomatchutney som jag misstänker stått som inspiration till Flygande Jakob.

RÖSTA nedan om denna vattendelare i det gastronomiska Sverige.

Originalrecept Flygande Jakob

Antal personer: 8

Ingredienser

• 3 färdiggrillade kycklingar
• 1 tsk italiensk salladskrydda
• 4–5 bananer
• 4,5 dl vispgrädde
• 2–2,5 dl chilisås av ketchuptyp
• 2 pkt bacon
• 1 dl salta jordnötter

Gör så här

1. Sätt ugnen på 225°. Bena ur kycklingarna och lägg bitarna i en smord, ugnssäker form. Smaka på kycklingen. Krydda eventuellt med salt och peppar. Strö över salladskryddan.
2. Skala bananerna. Dela dem först på tvären och sedan på längden så att det blir fyra bitar av varje. Lägg bananbitarna ovanpå kycklingbitarna.
3. Vispa grädden och blanda den med chilisåsen. Bred gräddblandningen över kyckling-/bananbitarna. Gratinera i ugnen ca 20 minuter.
4. Skär under tiden baconet i småbitar och knaperstek dem. Strö baconet och jordnötterna över den färdiggratinerade kycklingen.
5. Servera med naturell grönsallad och kokt ris.

http://intressant.se/intressant

Snappade upp ett recept i tågtidningen på öresundståget häromdagen. Hur enkelt det än var så minns jag det inte exakt. Så här blev min version.

Dela äpplen utmed ”ekvatorn” och skär ut kärnhuset. Om du förbereder rätten för att tillaga den senare så gnider du snittyran med citron för att den inte ska bli brun. Fyll håligheten med mandelmassa eller marsipan. Jag köpte Odense Grand Cru med mycket mandel och hela bitar. Mycket bra, lite dyrare men väldigt drygt. Jag blandade marsipanen med lite calvados men det kan säkert vara gott med konjak, whisky eller bara kanel. Toppa med mandelflarn och stek i ugnen på 150° tills allt fått en fin färg och äpplena är klara (vaierar efter sort). Jag använde golden delicious. Gör inte det! Vänta tills du kan få tag i svenska, smakrika äpplen, gärna med bra syra. Med menlösa importäpplen dominerar den söta mandelmassan.

Ingen äppeldessert utan vaniljsås. Jag gjorde en klassisk sauce anglaise som är grunden till många desserter, glass bland annat. Receptet har en enkel proportionsformel som är 4-1-1 i vikt; 4 delar mjölk/grädde, 1 del äggula, 1 del socker. Vispa äggulorna och sockret kraftigt. Sjud en 50/50-blandning med grädde och mjölk. Använder du vaniljstång snittar du den, låter den sjuda med och ligga och dra i en kvart innan du skrapar ur fröna. Du kan också blanda i vaniljarom eller mald vaniljstång som jag använder. Häll den varma mjölkblandningen i en fin stråle ner i äggröran under kraftigt vispande. Häll tillbaka såsen i grytan och värm på medelhög värme under ständigt vispande. Såsen får inte bli för varm då koagulerar gulan och den skär sig. När såsen fått en lite krämig konsistens silar du den och kyler den i vattenbad. Denna sås blir lättflytande. Vill du ha en krämigare, fluffigare sås (som på bilden) så vänder du ner vispad grädde.

Till min franska köttfärslimpa gjorde jag en blomkålsgratäng efter ett recept i Jamie Olivers bok ”Jamies Matrevolution”. Jag har aldrig blivit besviken på något av hans recept. Det är ofta så enkla och självklara att jag inte ens lockas att ändra i dem. Denna variant på klassikern blomkålsgratängen var mycket lyckad.

Skär buketter från ett riktigt stort eller 2 medelstora blomkålshuvuden. Koka 5 minuter i saltat vatten. Mosa 5 sardeller och blanda med 5 dl creme fraische, salt, peppar och 100 g fint riven ost (i receptet anges cheddar men jag bukar ta vad jag har hemma, idag blev det västerbotten och lagrad gouda). Klicka ut röran över blomkålen som du lagt i en form. Strö ytterligare 100 g riven ost över. Sist strör du över en brödmix som du gör så här: mixa 4 skivor dagsgammalt vitt bröd med kanterna kvar med 1 tjock skiva bacon, några kvistar rosmarin och ungefär 0,5 dl olivolja. 45 minuter i ugnen på 175°.

Jätteenkelt och gott. Den milda, mjuka blomkålen och den friska men feta ostsåsen kontrasterades av det frasiga täcket med en rökig ton och liten örtighet av rosmarin.