Det här är ett verkligt otippat recept på min blogg. Av många olika anledningar. Vi snackar rap, vegetariskt, orientaliskt och alkoholfritt.

Jag visste knappt vem Adam Tensta var förrän jag såg honom i matlagningsdokusåpan Halv åtta hos mig. Men denne helnyktre, rappande vegetarian imponerade på Bengt Frithiofsson, Alexandra Pascalidou och Monica Dominique med sin matlagning. Jag var helt enkelt tvungen att testa detta recept på burmesisk palak paneer som jag modifierat något.

Det blev fantastiskt gott! Sött, syrligt, salt, hett och aromatiskt i en härlig kakafoni på tallriken. Jag och kära hustrun goffade in helt maniskt. Något av det godaste på länge! Kommer att laga detta många gånger! På grund av matens karaktär och som en bugning till nyktre Adam drack jag Orangina till. Det var faktiskt en klockren mat/dryck-kombo.

Palak paneer

Skiva 250 gr halloumiost och stek så de får en ganska rejäl stekyta. Lägg åt sidan. Hacka en gul lök och fräs i olivolja så att den mjuknar men inte tar färg. Lägg i 2 hackade vitlöksklyftor och cirka 3 msk grovriven ingefära och 2 st finhackade röd spansk peppar. Fräs en stund till och blanda sedan ner 450 gr hel bladspenat (fryst och upptinad) och 2 msk senapsfrön. Värm upp och tillsätt 2 dl matlagningsgrädde. Låt puttra en stund. Färgsätt med gurkmeja och smaksätt med en skvätt vinäger, 2 tsk salt, svartpeppar och 1 msk råsocker. Smaka av. Innan servering vänder du ner halloumin och värmer på den. Servera med ris.

Gurkraita

Skala, halvera, kärna ur och hacka en halv gurka. Blanda ner i 3 dl 10% yoghurt som du rört ner 1 tsk salt. Klart!

Mangorelish

Skala och finhacka en gul lök. Tärna en mango ganska fint. Halvera ett helt paket physalis. Finstrimla och finhacka en habanerochili. Använd gärna plasthandskar när du hanterar chilin, den är STARK! Rör samman allt med 1 msk florsocker och saften från en limefrukt.

Denna rätt är en klassiker belastad med historier om Napoleon, slaget vid Marengo…blablabla. Originalet är lite mer avancerat med exempelvis kräftor, ägg och konjak. Kolla exempelvis Gittos variant. Men rätten har också utvecklats, eller avvecklats, till en populär vardagsrätt. Det är där vi hittar Carl Butlers version.

(4 personer)

2 kycklingar
1 burk hela tomater
2 klyftor vitlök
1/2 tsk timjan
1 lagerblad
1 liten knippa persilja
1 1/2 dl vitt vin
skalet av en 1/4 citron
1 hg champinjoner
smör
salt & peppar

Klyv kycklingarna och bryn dem runt om i en tjockbottnad gryta eller traktörpanna, peppra ordentligt och strö över 1 tesked salt. Lägg i tomaterna grovhackade utan spadet tillsammans med de skivade champinjonerna. Pressa eller riv i vitlöken samt lagerblad, timjan och persiljestjälkar. Riv i citronskalet och häll över vinet. Sjud under lock i cirka 40 minuter. Servera med ris.

Otroligt lättlagad och riktigt välsmakande. Här kommer verkligen råvarorna till tals och citronskalet gav ett härligt lyft till rätten. Jag dubblade dock mängden tomat och salt. Jag förstår att detta blivit en klassiker hos många.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Sufflé är ett koncept jag försökt hålla mig undan. Men Butlers ostsufflérecept skulle enligt uppgift var nästintill idiotsäkert. Men skulle jag klara av det?

(4 personer)

2 dl mjölk
2 strukna msk potatismjöl
2 msk smör
4 ägg
100 gram riven ost
1 knivsudd cayennpeppar
muskot
salt

Skilj äggula och äggvita. Vispa vitorna med 1/4 tsk salt tills de är så styva att du kan vända bunken upp och ner. Smält smöret i en kastrull på låg värme, vispa i potatismjöl och mjölk och värm under omrörning. Vispa ner cayenne och lite muskot och därefter ost och äggulor. Låt svalna. Sätt ugnen på 175° och smöra en form med höga raka kanter. Vänd försiktigt ned äggvitorna i den avsvalnade smeten och häll i formen. Grädda i ugnen i 30  minuter men öppna inte förrän tidigast efter 20 minuter annars sjunker sufflén ihop.

Sufflén var lätt att göra och blev helt perfekt även om jag halverade receptet. Fluffig som ett ostmoln. Vi åt den som en liten lättlunch, men min stora fråga är vad man egentligen ska servera den till.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Försöket med vinprovning på Twitter blev så lyckat att Alf och jag bestämde oss för att köra en gång till. Fredag den 30:e april är det dags igen! Viss, det kolliderar med allmänna skräpbränningen men varför kan man inte hinna med både ock?

Precis som förra gången kommer det att bli tre väldigt olika viner som kan passa till olika rätter i en middag. På begäran kommer vi även att tipsa om mat som kan passa. Vi kommer denna gång att ange tidintervall för provning av de olika vinerna så alla hinner med, både att prova och äta en bit. Vill man inte prova alla viner vet man också när man kan hoppa in för provning av ”sitt” vin.

Vilka viner det blir kommer vi att meddela i så god tid att alla som vill ska hinna att beställa dem även om man bara har ett utlämningsställe på sin ort (läs ”Grythyttan”).

Sätt en bock i kalendern redan nu!

Allmänheten varnas! Nedan följer en lååång post om världens mest intressanta dryck.

Sherry är vinvärldens mest underskattade vin. Sherry ger fantastisk valuta för pengarna. Sherry är en av världens mest karaktärsfulla viner. Få viner går så bra till knepiga matkombinationer som sherry. Fråga vilken sommelier eller vinskribent som helst och de skriver under på ovanstående. Ändå dricks det nästan ingen sherry, inte ens av sommelierer eller vinskribenter. Man kan undra varför.

Sherry är ett vin som, liksom champagne, präglas av vinifikation och lagring snarare än växtplats eller druva. Även om klimatförhållanden och jordmån är väldigt speciell i Jerez i södra Spanien så baseras sherry på ett vitt vin som i sin karaktär är enkelt, neutralt, torrt, med låg syra och av den bleka druvan palomino. Ett trist vin med andra ord. Den stora förvandlingen sker när vinet utvecklas vid lagringen.

Den unika lagringsmetoden benämns solera och är ett system av gamla fat, fyllda till 5/6-delar, där unga viner successivt blandas med äldre. Systemet kan liknas vid en trappa med många steg där det äldsta vinet befinner sig längst ned och årets skörd fylls på högst upp. Från faten med det äldsta vinet tappas maximalt en tredjedel av vinet som buteljeras. Därefter fylls faten på med yngre vin från nivån ovanför och dessa i sin tur från faten ytterligare ett steg upp. Och så vidare. Syftet är att olika årgångar blandas för att ge en produkt av jämn kvalitet. Det unga vinet antar snabbt karaktären av det äldre. Detta innebär att sherry är en årgångslös* produkt med en genomsnittsålder på minst tre år men oftast mycket äldre. Solerasystemen och faten är ofta mycket gamla, ofta sekelgamla, och innehåller i teorin en fraktion av alla årgångar som någonsin passerat igenom dem.

Det finns tre huvudtyper av sherry; fino, oloroso och de naturligt söta. De ”onaturligt söta” är blandad och uppsötad sherry för exportmarknaden (läs ”England”), det vill säga den typiska ”tantsherryn”.

Fino (eller manzanilla om vinet är lagrat i hamnstaden  Sanlúcar de Barrameda) är en sherry som skapats genom biologisk mognad.

Till det färdiga, torra vinet tillsätts neutral druvsprit till cirka 15% alkohol. Vid denna nivå hålls vinet stabilt samtidigt som ett jästtäcke (flor) kan bildas. Flortäcket består av olika jässtammar som alla kräver syre för sin överlevnad, därför flyter de på ytan som ett cappuccinoskum. Floret skyddar vinet från oxidation genom att ligga som ett lock över vinet och dessutom konsumera det syre som är utlöst i vinet. Jästen tar också andra näringsämnen ur vinet och reducerar syra, alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker.

Detta innebär bland annat att fino är knastertorrt, har låg syra och en vattenliknande munkänsla. Under täcket, och genom avdunstning, koncentreras andra ämnen såsom aldehyder (flyktiga aromämnen) och fenoler (bundna aromämnen). Det sistnämnda ett ämne som vanligtvis förekommer endast i små koncentrationer i vita viner. Tillsammans innebär detta ett vin som är förrädiskt lätt i kroppen men med stor doft och smakkoncentration. För den ovane kan detta vara en upplevelse som kan vara lite svår att hantera.

En fino är mycket blekt gul i färgen. Doften visar exempelvis upp karaktär av jäst, gröna äpplen, gröna oliver, örter och kamomill. Den torra, mycket lätta munkänslan känns frisk även om syran är låg. Toner av jäst brukar vara tydliga och vinet brukar ha en distinkt, nästan skarpt ren avslutning.

Oloroso framställs av ett något kraftfullare basvin som genomgår oxidativ mognad. Genom att höja alkoholhalten till minst 18% förhindras bildandet av den känsliga jästkulturen och vinet utsätts därför under hela sin mognad för syrets inverkan. Genom oxidationen koncentreras alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker. Koncentrationen genom avdunstning blir här ännu större. Den rakt motsatta utvecklingen mot fino med andra ord.

Till utseendet är en oloroso mörkt bärstensfärgad till mahogny. I doften hittar man självklart oxidativa toner som nötter, kryddighet, russin, torkad frukt, julkaka och salmiak. Smaken är fyllig, torr, eldig och frisk med en stor smakrikedom som speglar doften.

Amontillado är en annan vanlig sherrytyp. Det är i princip en oxiderad fino. När en fino gått igenom sin utveckling i soleran får den fortsatt utveckling som en oloroso, det vill säga utan skyddande jästtäcke. Resultatet blir ett vin med karaktären av en fino i munkänslan men med tydliga oxidationstoner i doften. Till skillnad från en oloroso hittar vi jästtoner och tydlig karaktär av hasselnötter.

De naturligt söta vinerna pedro ximénez och moscatel är båda uppkallade efter respektive druva de framställs av. För att uppnå den extremt koncentrerade sötman (upp till 400 g per liter) i dessa viner soltorkas druvorna. Därefter pressas de och musten genomgår en kortare jäsning innan denna avbryts genom tillsatts av vinsprit. dessutom genomgår även dessa viner en oxidativ mognad som en oloroso.

Det speciella framställningssättet för sherry gör också att de är mycket lätta att kombinera med olika typer av mat. Dominerande karaktärer i andra viner som hög syra, markant tanninstruktur och fatkaraktär ställer ofta till problem i kombination med mat, särskilt om denna är rik på umami. Detta saknar vi i sherry. Istället har vi i fino, manzanilla och amontillado höga nivåer av ämnet diketopiperazin (DKP). Detta ämne har förmågan att förstärka upplevelsen av umami och förklarar kärleksförhållandet mellan fino och läckerheter som sushi, gravad lax och ostron. Amontilladons nötiga karaktär kombinerat med DKP ger en given fullpoängare tillsammans med den umamistinna serranoskinkan.

Oloroso som oxiderats och fatlagrats i decennier har en koncentration, fyllighet, smakrikedom och friskhet som matchar kraftiga vilträtter, ankbröst, mustiga grytor och andra rätter som brukar kopplas till kraftiga röda viner. Trots sin ålder och fatlagring saknar  vinet fatkaraktär som ofta ställer till det i gommen.

Amontilladons och olorosons oxidationsaromer fungerar fantastiskt väl ihop med svamp, smörighet och smak- och doftupplevelserna från maillardreaktioner (stekytor till exempel), något som druviga och fruktiga aromer har svårare för.

Även i maten är sherry en undergörare. Finon och amontilladon fungerar även här som smakförsärkare och lyfter vilken sås eller soppa som helst. De nötiga, torkade smakaromerna i oloroson ger kickar till svamprätter, mustiga grytor och till saffransdoftande skaldjursrätter(!).

Ser man till vad man får för pengarna när man köper en flaska sherry så är det nästan så man rodnar. En fino eller manzanilla av högsta kvalitet med en lagringstid mellan 3,5 till 7 år kostar runt 100 kronor för en helflaska. Motsvarande för en amontillado eller oloroso som åtminstone haft en mognadsprocess på runt 8 år ligger runt 150 kronor. Drygt är det också!

Så åter till frågan; varför dricker vi ingen sherry?

Jag tror, och det här är min teori, att det handlar om gammal hederlig vinsnobbism i kombination med det lite nyare vinnörderiet.

Tittar man på det så ser man att

• sherry är årgångslöst*
• sherry saknar vinmakare
• sherry har inga vingårdsbeteckningar eller byappelationer
• sherry tillverkas av endast ett mindre antal bodegor
• sherry är överkomligt i pris

Här saknas med andra ord alla förutsättningar för snobbism och nörderi i alla dess former.

Däremot är sherry det perfekta vinet för dem som är intresserade av smaker, mat, dryck och stora upplevelser.

* Det finns sherry som är årgångsbetecknad, men dessa är mycket ovanliga och dyra.

Överbliven färskrökt lax från påskbordet fick mig att leta fram ett favoritrecept från början av 1980-talet.

Upprinnelsen till rätten var ett sällsynt restaurangbesök. I början av 80-talet var vi riktigt fattiga och att bli bjudna på krogen var en stor upplevelse. Vi åt på malmökrogen Casa Mia och fick en spännande pastarätt med krämig sås med bland annat rökt lax och tomat.

Hemma försökte jag återskapa den genom att reducera krossade tomater och tillsätta buljongtärning, oregano, svartpeppar, crème fraîche och strimlad färskrökt lax. Det blev en riktig favoriträtt som vi lagade så fort vi hade råd med lite laxspill från fiskdisken.

Idag lagade jag den igen för första gången på mycket länge. Det smakade bekant men…våra smaklökar har tydligen utvecklats på ett kvartssekel. På gott och ont.

Edit: Noterade just att rätten fortfarande serveras: Fettuccine al salmone.

Det är ungefär två och en halv månad sedan jag sjösatte Carl Butler-projektet. Nu är jag redan halvvägs igenom de knappt hundra recepten.

Sammanfattning så här långt: Det har gått snabbare och mer smärtfritt än jag trodde. Jag har lärt mig mer än förväntat. Att sätta restriktioner för sig själv kan vara väldigt lärorikt. Försäljningen av hela konserverade tomater har ökat avsevärt i Malmö. Fiskpinnar kan överraska. Grön paprika är besk. ”Bringa? Bring it on!”

Nu har jag halva vägen kvar och ska hitta en hel gös, stycka en kanin, förfalska ett vildsvin och lura i kära hustrun ett antal lammrätter plus en njurpaj.

Det roliga har bara börjat.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Idag har jag anledning att vara glad. Vi har fått en ny pizzeria i kvarteret!

V.E.S.P.A har flyttat hit och kompletterar den trogna sunkpizzerian med lite mer fancy prét-à-porter-pizza med riktigt fina råvaror. Utnyttjade introduktionserbjudandet som inkluderade lite syndig italiensk glass. Perfekt avrundning på påskhelgen.

I väntan på godsakerna beställde jag en italiensk öl och sjönk ner i en soffa. På rekommendation tog jag en Gradisca från hantverksbryggeriet Amarcord.

I glaset ljust bärnstenfärgad öl lite lätt grumlig av jästfällning. Doften är mycket fruktig, lätt blommig med en liten ton av knäck. Smaken är fyllig, mycket fruktig och frisk med en ton av aprikos. Mycket lätt beska och med en diskret sötma. Liten karaktär av veteöl som säkert kommer från jästen. Mycket trevlig öl som säkert kommer att sitta som en fläskläpp på uteserveringen i sommar när vi delar på en parma-ruccola-pizza.

Ser fram emot sommaren, mer hämtpizza och fler av de spännande italienska ölen på listan.

Det blir inte påsk på riktigt om jag inte får en påskbakelse. Jag verkar inte vara ensam om det heller för varje påsk är hyllan med koserverade persikor länsad. Barnsligt gott och så ser ju bakverket ut precis som ett stekt ägg. *fniss-fniss*

Givetvis gör du rulltårtan själv. Det tar 20 minuter, är busenkelt, smakar flera gånger bättre än köpekaga och så slipper du den evighetslånga innehållsdeklarationen som innehåller halva periodiska systemet.

Sätt ugnen på 250°, lägg ett bakplåtspapper i en långpanna och på köksbänken ytterligare ett som du strör socker över. Vispa 2 dl socker och 3 ägg mycket pösigt och vispa därefter ned 1,5 tsk bakpulver och 2 dl vetemjöl. Sist rör du ner 0,5 dl gräddmjölk. Sprid ut smeten i långpannan och grädda genast i den heta ugnen. När kakan fått fin färg och är pösig tar du ut den, låter den sjunka ihop något och vänder över den på det sockrade bakplåtspappret. Fukta pappret på kakans undersida med en kökshandduk och dra snabbt av det. Bred ut sylt, äppelmos eller annan fyllning och rulla ihop medan kakan ännu är varm. Rulla in i bakplåtspappret och låt svalna.

När du ska servera bakelsen skär du tjocka skivor av rulltårtan (jag tycker att fyllning av hallonsylt är godast till bakelsen), klickar på vispad grädde och toppar med en halv konserverad aprikos eller persika.

Lite sent kommer här en liten påskhälsning i form av en bild på våra påskägg som serverades till dagens påsklunch.

Det var länge sedan vi slutade att måla äggen. Numera tar vi till det enkla knepet att vippa in varje ägg i lite folie tillsammans med torra skal från gul och röd lök. Koka som vanligt, torka äggen och polera upp dem med lite matolja. Vackrare än alabasterägg.