Hemma i Jerez

Efter dagarna i tidigare okända Montilla-Moriles och Cordoba var det skönt att tidigt i morse få sätta sig i bilen och dra iväg till Jerez. Så när som på att jag nästan hamnade mitt i ett slagsmål mellan cirkusarbetare på en bar utmed vägen så gick det smidigt. Till och med Hertz-representanten fick godkänt när hon drog av kostnaden för den antika GPS:en.

Att komma fram till Jerez var nästan som att komma hem. Med två tidigare besök bakom mig är staden bekant och känns välkomnande. Hotellet var dock nytt men var en trevlig överraskning; centralt, billigt, fräscht, bra kaffe i baren och ett fungerande gratis internet. Det var nästan att jag kunde bortse från kloakdoften från badrummet.

Nästan direkt efter ankomst hade jag ett inbokat möte på en sherrybodega jag inte kände till sedan tidigare; Maestro Sierra. Chefsönologen öppnade bodegan bara för mig och hon hade dessutom med sig en svensktalande tolk! Det visade sig vara en mycket intressant sherryproducent som efter 180 år fortfarande drivs av familjen. Allt arbete sker helt manuellt, i liten skala, utan justeringar av vinerna, eget tunnbinderi och med endast kvalitet som riktmärke. Produktionen är så liten att all buteljering och etikettering sker för hand! Vinerna var också exceptionella i sin stil och hade genomgående en mycket hög ålder. Här fick jag också pröva resans hittills bästa PX med en snittålder på över 70 år och en alkoholhalt på endast 10,5%. Absolut sammetsmjuk, silkig, komplex och med en mycket fint balanserad sötma som gjorde att en PX-skeptiker som jag tömde glaset och utbrast till tolken ”fan vad gott”!

Efter det upplyftande besöket gick till den fantastiska saluhallen och kollade att den stod kvar så jag kunde återvända för inköp senare i veckan. Passade också på att hänga lite i den lite hemliga baren i gränden bakom hallen. Där beställde jag pescados; pinfärsk fisk som vänds i lite mjöl, hastigt friteras och serveras rakt upp och ned med en bit bröd och gröna oliver. Ett glas iskall fino till det? 2.50€ tack så mycket!

Ordentligt uppiggad gick jag snett över gatan till baren med Jerez’ absolut bästa spanläge; El Gallo Azul! I den kvadratmeterekonomiska och halvcirkelformade baren finns mycket bra tapas i lite mer fancy tappning. Jag tog in en liten frisk sallad på fiskrom och finhackad tomat, lök och paprika och en tunt skivad bläckfisk med paprika på en skiva bröd med potatismos. Det sistnämnda låter märkligt men smakade mycket bra.

Mätt, glad och finofryntlig tog jag en promenad och skulle sedan handla något litet. Då hittar jag inte mitt kreditkort! Panik! Rusar tillbaka till hotellet under det att jag försöker komma ihåg när jag senast använde det. Vände upp och ner på all packning, spred kvitton omkring mig som konfetti och insåg till slut att kortet var borta. Ringde och fick det spärrat samt beskedet att det inte var använt av någon annan. Då minns jag plötsligt ett mejl jag dagarna innan fått från flygbolaget Iberia. Där stod att om man inte kunde uppvisa kortet som man köpt resan med kunde man inte räkna med att få gå ombord på flyget. Efter inte så lite detektivarbete fick jag tag på den måttligt tillmötesgående help-desken och beskedet att det krävdes en kopia på en skriftlig polisanmälan för att jag skulle få flyga.

Med sjumilakliv iväg till polisstationen alltså. När jag väl hittat fram har en katolsk procession komplett med madonnabild, blåsorkester förstärkt med begravningstrummor. Poliserna (”sherryfferna” hade jag kallat dem om jag var göteborgare) som stod bredbenta framför grinden förstod inte ord engelska. Förstås. Efter många om och men bev jag visad till ett litet bås med en telefon och med teckenspråk anmodad att prata i luren. Från andra sidan linjen hörde jag ˝welcome to the spanish national police force”. Jag blev förhörd om allt ned till mina föräldrars respektive förnamn innan jag fick ett rapportnummer som en polisman skrev ut i fem kopior, signerade och stämplade. Allt detta under det öronbedövande dånet från processiontrummornas ödesmättade taktslag.

Jag vinglade ut med en lätt huvudvärk och ett starkt behov av att tröstäta. Styrde mina steg mot Meson del Asador som jag fått rekommenderat. Detta var ett stort och stimmigt ställe av stekhussnitt med effektiv och snabb service. Jag satte mig vid bardisken och beställde in en tallrik potatis med fyra dippsåser. Det låter inte gott men på den pizzastora tallriken kom ett berg av perfekt friterad potatisskivor som var frasiga på ytan och mjukt, sega inuti. Den perfekta korsningen mellan chips och pommes frites. Härligt smakrika såser till det och en drös gröna oliver förstås. Trots att potatisserveringen var mer än vad en normal människa kunde orka med så lockades jag att beställa manita, det vill säga grisfötter kokta med vin, tomat chorizo och serranoskinka. Lite förbryllad blev jag när rätten  serverades med en sked som bestick. Förklaringen kom när den lilla fossingen ramlade sönder i små flagor och förenade sig med den simmiga såsen. Dags för sked alltså. Fantastisk, rustik tröstemat som gjorde mig glad igen. Att allt sköljdes ned med ytterligare två glas fino hjälpte förstås.

Nu ska jag ge mig själv en lång välförtjänt natts sömn. Om jag lyckas hitta läget mellan ”off” och ”polarkyla” på luftkonditioneringen.