Så var första perioden av totalt sex på vinmässan Vinoble avklarad och jag är tillbaka på hotellrummet för en siesta. Det är 37° ute och de tre timmarnas paus mitt på dagen är förståelig.
Det är ingen överdrift att säga att denna vinmässa är den absolut vackraste med sin inramning i den moriska fästningen. Det måste vara en av de mindre internationella mässorna också men sannerligen med den högsta koncentrationen av intressanta viner. Jag vill prova allt!
Jag har dock planerat in en massa provningar och seminarier för att få lite struktur på mina dagar här. Den första provningen om tokajer hölls i den uråldriga moskén. Kändes lite vanvördigt faktiskt. Åtta viner provades från de fyra närvarande vinproducenterna Gróf Degenfeld, Patricius, Alana och Disznókö, varav alla utom den sistnämnda var nya för mig. Föreläsningen var ganska grundläggande och simultantolkades irriterande nog till spanska (något jag måste vänja mig vid här) men provningen var något alldeles extra. Alla vinerna var i den fruktiga, friska och elegant söta stilen som brukar kallas modern. 
Kvaliteten påminde mig om hur lätt det är att glömma bort vilket absolut storartat vin tokajer är. Det är inte utan att man förstår epitet ”The Wine of Kings and King of Wines”. Av alla åtta viner ska jag bara lyfta fram ett som var exceptionellt även bland den i övrigt fantastiska kvaliteten; 2005 Alana Tokaj 6 puttonyos. Doften var stor, generös och nyanserad med en liten aromatisk karaktär samt toner av pomerans, honung, bivax, mimosa och persika. När jag fick in vinet i munnen var det som kvintessensen av nektar. Jag fick bärga mig från att utropa ”å jävlar va’ gott!” i det gamla templet. Simmigt sammetslent och silkigt med en fantastisk koncentration och syra och sötma som var så väl balanserade och sammanflätade att de inte gick att skilja från varandra. Absolut den bästa tokaj jag någonsin provat och ett av de bästa söta vinerna totalt sett. Fenomenalt.
Därefter rusade jag till en provning jag sett fram emot på temat ”The Golden Wines of Bordeaux”. Det visade sig vara en oinspirerad genomgång av en officiell powerpoint på ett grundläggande plan. Provningen var så klantigt organiserad att jag gick efter att det första av sju viner hällts upp. Respektlöst dåligt!
Jag valde att istället botanisera en stund bland mer okända viner och hamnade hos några glada människor i en monter för Condado Huelva. Om du nu frågar dig ”condado-vad-för-något” så klandrar jag dig inte. Själv kan jag inte påminna mig ha 
provat något vin därifrån. Deras stolthet är tydligen viner i sherrystil men området är om möjligt mer obskyrt än Montilla-Moriles som har samma profil. Däremot var vinerna mycket fina. Vinet med beteckningen condado palido motsvarar en fino både i stil och tillverkning men har en lättare och framförallt en mycket friskare karaktär. Den höga syran gick igen i deras version av oloroso som kallas condado viejo. Exemplet jag fick prova var mycket karaktärsfullt med aromer av mörk choklad och hasselnötter och en mycket torr, stram och intensivt frisk smak där nötter och choklad kompletterades med tjära, espresso och torr rostad karaktär. Trots sin rika karaktär var detta tydligen ett ganska ordinärt vin från området. Mycket intressant. Dessutom var vinet framställt av en druva jag aldrig stött på tidigare; zalema.
Lunchen blev förstås ett glas fino, en liten iskall öl och tapas. Dessutom en krämig och alldeles förträfflig paella i tapasportion. Jag har faktiskt missat, eller snarare undvikit, denna nationalrätt under mina besök i södra Spanien. Men den här lär få uppföljare.
Öhmans Mat & Vin 
Kommentera