Om det någon gång i framtiden, av outgrundliga skäl, sammanställs en svensk gastronomisk kanon så måste köttfärslimpan få sin givna plats på den. Varje litet barn i Sverige bör någon gång få uppleva de trygga smakerna av hemlagat potatismos, lingonsylt, gräddsås, pressgurka och saftig färslimpa.

Blanda samman 1 dl ströbröd, 1 dl gräddmjölk, 2 ägg, 200 g leverpastej, 5-6 sardeller, 1 msk worcestershiresauce, 1 tsk salt och svartpeppar till en jämn smet. Blanda denna väl med 1 kg köttfärs (jag använder 1/3 fläsk och 3/4 nöt) och forma till en limpa i en form. Stek i ugn på 150° i cirka 90 minuter. Ta ut köttfärslimpan och häll/ös ut spadet i en gryta och hetta upp under omrörning och vispa ned matlagningsgrädde. Smaka av gräddsåsen med soja och peppar och red eventuellt av med lite maizena. Servera med potatismos, lingonsylt och den omistliga pressgurkan.

Jag vet ingen smak som så omedelbart för mig tillbaka till barndomen som pressgurka. Den friskt söta och lite krispiga gurksalladen är dessutom det oslagbara tillbehöret till den trygga husmanskosten; kåldolmar, köttbullar, slottsstek, köttfärslimpa och stekt strömming bland annat. Den är också fin att blanda ner i sallader.

Det bästa är att den så löjligt enkel att göra och ger ett förutsägbart resultat. Tänk bara på att den ska göras à la minute och inte sparas mer än någon dag.

Skala en stor slanggurka lite slarvigt så lite av skalet är kvar. Skiva mycket tunt med vass kniv, osthyvel eller potatisskalare. Lägg i en skål och vänd ner 2 msk socker och 2 kapsyler 24%-ättika. Lägg en assiett med en tyngd över och ställ in i kylen minst en halvtimme. Blanda ned finhackad persilja (eller dill om du vill servera till fisk) precis innan servering.

I dagens Nyhetsmorgon på TV4 sändes ett riktigt fint reportage från den skånska vinskörden med Bengt Frithiofsson.

För den som fortfarande inte tror att det odlas vin i Sverige är det bara att kolla klippet. Vi är fortfarande en bra bit ifrån att producera stora viner men utvecklingen går i rasande takt och resultaten är i många fall överraskande.

Dags för det andra av tre recept med laxforell. Min gissning är att odlad forell blev allmänt tillgänglig och billig på 1970-talet. Därav detta fokus.

(1 person)
1 portionsforell
vetemjöl
smör
2 msk flisad mandel
1 citronklyfta
lite hackad persilja
salt och peppar

Salta och peppra fisken i buken och vänd den i vetemjöl. Smält smör på medelhög värm så det börjar skumma och bryna något. Stek fisken på båda sidor så den får fin färg tills den blir färdig efter cirka 7-8 minuter. Ta upp fisken, torka ur pannan och fräs en klick smör och mandel tills mandeln blir lätt gyllenbrun. Häll över fisken, strö över lite persilja och toppa med en citronklyfta.

Stekt laxforell med skirat smör och mandel. Hur kan det smaka? Som stekt laxforell med skirat smör och mandel rakt upp och ner. Och det är ju inte fel.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

När jag först såg denna video med den inflytelserika vinkritikern James Suckling så trodde jag det var en drift med hans sätt att poängbedöma viner. Sedan förstod jag att det är en trailer för hans kommande videobaserade hemsida.

Jag satt med ögonen uppspärrade och hakan på bröstet inför denna kavalkad av ogenerad, arrogant poängsättning av viner rakt framför vinproducenterna. Fullständigt häpnadsväckande.

Antingen har karl’n ett stort mått självdistans och humor (vilket jag betvivlar) eller så…ja…är han helt omdömeslös. Ett tredje alternativ är att det är ett medvetet, smart sätt att marknadsföra hemsidan. Jag har ju redan med denna post hjälpt till att sprida informationen och kommer definitivt att besöka den för fler skämmiga guldkorn så helt osannolikt är det inte.

Edit: Efter att ha sett nedanstående klipp med kommentaren 01:23 så har jag bestämt mig. Poängtrailern är INTE humor. Den är på blodigt allvar. Är det bara jag som osökt kommer att tänka på Philip Seymour Hoffmans slemma rollkaraktär i The Talented Mr Ripley?

Kära Hustrun vet nästan ingenting om vin. Med lite tur kan hon identifiera riesling och kanske chardonnay. Men hon vet vad hon gillar och inte gillar. Billigare viner och många utomeuropeiska och distinkt fruktiga avvisas som ”bag-in-box” eller ”smakar enkelt barvin”. Rhôneviner ogillas för sin ibland parfymerade ton (där kan jag hålla med), sherry funkar inte alls (”jag känner från andra sidan lägenheten när du häller upp ett glas”). Men hon känner igen kvalitet på långt håll även om hon inte sätter ord på det.

Igår var hon sugen på ett glas rött medan jag sippade på en sherry. Innan jag gjorde en raid mot vinskåpet tvingade jag henne att prova sherryn. Efter viss motvilja doftade hon och smakade på det bärnstensfärgade vinet och utbrast förvånat ”det där var riktigt gott!”. Det var 1979 Añada Palo Cortado. Inte konstigt den föll på läppen!.

Glad över att äntligen lyckats få henne att gilla sherry så drog jag en röd bordeaux ur samlingen. Efter en snabb sniff och en rejäl klunk konstaterade hon enkelt ”det här var riktigt bra”. Jo jag tackar! 2004 Château Malescot St Exupery, en troisieme cru från Margaux bara sådär till ostbågarna i tv-soffan en torsdagskväll.

Hon är dyr i drift Kära Hustrun.

Inspirerad Tockasvansen/Johan Karlfeldt var jag helt enkelt tvungen att mot min vana plocka upp en vermouth senast jag var på Systembolaget.

Även om italienarna inte är helt ensamma om denna dryck (spanjorerna hävdar att de var först) så är bitterhet något de excellererar i. Att söta upp och tillsätta bittra och aromatiska örter i odrickbart vin var något som romarna utvecklade till en nationalsport. Idag är det en storindustri där det mesta är enkla, simpla produkter avsedda att smakdödas med ohemula mängder is, soda och juice. Men det finns undantag.

Antica Formula Carpano tillverkas under strikt hantverksmässiga former efter ett recept från 1786 och tappas på handblåsta numrerade literbueljer. På den klassiskt musiksatta hemsidan är informationen sparsam och man kan bara gissa sig till vilka smaksättare som använts.

Briljant, mörkt bärnstensfärgad med något grön kant. Stor, komplex, parfymerad doft med vanilj, kola, distinkt ton av igloo med colasmak(!), kryddig, ingefära, ek, kanel, russin, lavendel. Söt, frisk, medelfyllig med distinkt bitterhet, apelsinskal, tydlig kola- och vaniljarom, russin, stram, lång, intensiv och eldig. Lååång smak med balanserad bitterhet. En upplevelse!

En ny dimension av vermouth som ska avnjutas i stillhet framför brasan (om man har en sådan) med en skål  osttärningar och valnötter.

”Vitello arrosto” låter ganska fancy men betyder helt enkelt ugnsstekt kalv. Bringa är kanske något som passar bättre för längre tillagning som i den vinbräserade varianten.

(6-7 personer)
1 hel bit kalvbringa på ca 1 1/2 kg
1 hg späck
2 klyftor vitlök
1 msk hackad persilja
1 tsk salvia
salt och peppar

Bred ut bringan och putsa bort senor och hinnor. Skär späcket i tunna skivor. Pressa vitlöken, blanda med kryddorna och arbeta in i köttet. Fördela späcket över bringan, rulla ihop och bind upp med steksnöre. Bryn väl runt om och stick in en stektermometer i den tjockaste delen. Stek färdigt i ugn på 200° tills termometern visar 77°.

Bra smak på köttet men lite segt. Inte helt värt besväret. Men såsen jag gjorde blev häftig. Vispade ur långpanna med en rejäl skvätt olorososherry, kokade upp och rörde ner matlagningsgrädde och en klick dijonsenap. Ingen annan smaksättning och makalöst gott med råstekt potatis.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Idag består min blogg av bidrag från andra.

I mailboxen damp ovanstående skämtteckning ner. Med minst femton år på nacken är den ännu i allra högsta grad relevant.

Världens bäste Andreas Larsson har som vanligt skrivit en läsvärd krönika i lokaltelefonkatalogen Livets Goda. Som en av få, mycket få, som skriver om drycker i detta land tar han ståndpunkt och hymlar inte med sina åsikter. Mer sån’t!

Denna gång gör han processen kort med ”de himla champagneintresserade” bland annat. Han hinner också med att skåpa ut biodynamiker och ”naturliga viner”. Jag kan inte undanhålla mig från att återge ett citat som räddade min dag.

”Apropå hippies med små vingårdar som gör lustiga viner så ska jag be att få retirera från det som idag kalla naturliga viner. Vins nature som frassarna säger har länge varit poppis på Paris vinbarer där jag nyligen intog ett antal glas med några kollegor. Vinerna föreföll vara väldigt naturliga, alla var oxiderade och smakade likadant – vildjäst och mögel med inslag av oxiderad frukt och gamla kalsonger – det gick ju att skilja på vitt och rött även för en världsmästare, men druv, ursprungs och årgångskaraktärer var helt utsuddade.

Tänk om ICA skulle börja med samma tänk – naturliga livsmedel, inga stabiliseringsmedel, inga konserveringsmedel, inga kylar, ingen elekricitet. Då skulle folk äntligen förstå djupet i en rutten persika eller komplexiteten i ett skämt ägg…”

Om en vecka reser jag till Prag med mina två storasystrar. Ska bli jättekul. Dels att få resa med systrarna men också att få komma till en stad jag haft på önskelistan sedan tonåren.

Det blir en lång bussresa och sedan ska vi bo på en hotellbåt mitt i stan. Jag har bokat in bryggeribesök hos stora Pilsner Urquell och lilla Klášterní Pivovar men annars ligger dagarna öppna. Jag vill därför ha massor med tips på spännande krogar, mysiga pubar, roliga affärer, klassiska kaféer och förslag på vad man måste äta. Jag har inte en susning om vad som gäller och är öppen för alla förslag. Inga flotta, fancy ställen men gärna lokalt och gömt på bakgator. Vad ska man köpa med sig hem? Vad är billigt och vad ska man undvika.

”Bring it on” som tjecken säger.