Sedan jag startade denna blogg sommaren 2009 har jag, med något sällsynt undantag, bloggpostat minst en gång om dagen. Det har blivit en kär ritual och ett sätt att få struktur.

Igår uteblev blogginlägget och detta är egentligen bara en ursäkt eller förklaring till varför det inte blev något idag heller. Förmodligen uteblir morgondagens bloggpost också. Anledningen är en tillfälligt ökad arbetsbörda med massor av utbildningar och kursstarter. Bland annat. Idag har jag till exempel inlett en 2-dagarskurs i sensorik och kvalitetsbedöming för svenska vinodlare. Jättespännande!

Snart hoppas jag vara tillbaka i vanliga rutiner. Vi ses!

Det händer inte så ofta att jag får varuprover på vin att blogga om. Idag damp det dock ner en nyhet som lanseras förste februari i Systembolagets beställningssortiment.

Med min vanliga tur så var det ett tetravin! En côtes-du-rhône-village från den namngivna byn Cairanne av den klassiska druvblandningen grenache, syrah och mourvèdre. Åkesson som lanserar detta vin hade förra året en châteauneuf-du-pape på tetra som fick en hel del uppmärksamhet, mycket på grund av den vitsiga kopplingen till ”papp”. Denna gång begränsar sig lustigheten till den lilla meningen ”mis en carton par Tetra Pak”. Jaja. Bara att skruva upp den vita plastkorken och prova.

Färgen är medeldjup med en lite blåröd ton och så där lite ”disig” som sydfranska viner ofta är. Doften är medelstor, något eldig och dominerad av röda varma bär och med den där typiska lite örtigt, parfymerade lavendeltonen. Smaken medelfyllig, med måttlig syra och samma soliga, söta bär i smaken som fanns i doften. Tanninerna är måttliga och härligt torra och ger en snygg struktur som kontrast till den saftiga frukten och den aromatiska örttonen i eftersmaken. Rent, snyggt, balanserat och oklanderligt lättdrucket.

Utan någon större karaktär eller uttryck så är det här vinet ändå just så som ett rhônevin ska vara; bussigt, okomplicerat med viss struktur. Ganska överraskande och till ett riktigt bra literpris för ursprunget. Med tanke på stilen och förpackningen så är det svårt att tänka sig ett bättre picknickvin. Nu ska vi bara lägga den här vintern bakom oss.

Vardagsmiddag med ett vässat butlerrecept och pimpad fläskotlett. Lätt, gott, nyttigt och utan onödiga kolhydrater.

Skiva 2 hg champinjoner och vänd ner i en vinägrett (Vispa/rör/skaka samman 1,5 msk vinäger, 4 msk olivolja, salt, svartpeppar och en klick dijonsenap) och ställ åt sidan åtminstone 15 minuter, vänd då och då. Skiva 2 vitlöksklyftor fint och fräs försiktigt några minuter i smör utan att den tar färg. Bland ner 400 g fryst bladspenat och tina under lock och låt puttra en stund så det blir genomvarmt. Ta av grytan från värmen, rör ned 100 g fetaost som du tärnat, smaka av med salt och peppar och ställ sedan åt sidan att svalna. Vid servering toppar du spenaten med svampen.

Vispa samman ett ägg, finriven percorino eller parmesan och salt och peppar till en ganska tjock smet, 2 fläskkotletter utan ben bankas ut lite grand med näven. Torka av med hushållspapper, salta och peppra och vänd i vetemjöl. Vänd snabbt i ostsmeten och stek i smör på inte alltför hög värme, osten bränner lätt vid.

Precis som igår blev det idag jamieoliverinspirerat. Denna gång från iphone-appen ”20 minute meals”. Något justerad blev det riktigt, riktigt smarrig rätt med härlig chilihetta. Kan räcka med en halv chilifrukt.

Koka upp en stor gryta med saltat pastavatten. Skär bort det grövsta och träigaste från två broccolistånd, skär av fina buketter och lägg åt sidan samt skär resten av stammarna ganska fint. Skiva 2 vitlöksklyftor och en röd chilifrukt tunt. Hacka 4-6 sardellfiléer. Hetta upp olivolja i en panna och fräs upp broccolistjälkarna, vitlöken, chilin och sardellerna, sänk värmen och låt puttra 7-8 minuter under lock. Koka orecchietten* enligt anvisningarna på paketet. När cirka 7 minuter återstår av koktiden slänger du i broccolibuketterna. Riv 50 g pecorino eller parmesan. Häll av kokvattnet från pastan (men spara en kopp att späda med) i ett durkslag. Vänd ner pastan i chiliröran, tillsätt osten, olivolja och eventuellt lite av kokvattnet om det blir torrt. Smaka av med salt och nymalen svartpeppar. Servera genast.

*Orecchiette är skålformad pasta som du kan ersätta med någon annan kraftig sort.

Efter åtta dagars matlagningsabstinens var jag äntligen tillbaka i köket idag. Det blev en mycket fräsch och lättlagad fiskrätt inspirerad av Jamie Oliver.

Koka basmatiris med några curryblad (kan uteslutas), salt och 1 tsk torkad koriander. När riset är klart blandar du ner finrivet skal och juicen av en lime samt rikligt med olivolja. Blanda samman 3-4 msk vetemjöl med lika mycket curry, 1 tsk salt och rejält med nymalen svartpeppar. Torka bitar av hokifiléer (eller fast torsk) med hushållspapper och vänd dem i paneringen. Hetta upp olivolja och en klick smör i en stekpanna och stek fisken på ganska hög värme. Servera fisken med riset, en klick turkisk yoghurt samt lime att pressa över fisken.

Avslutningskvällen var, för att använda vinspråk, intensiv och komplex med tydligt alkoholinslag, mycket lång och…sorgligt obalanserad. Ett tydligt slitet och härjat gäng satte sig på bussen i arla morgonstunden för transport till Wien för en tidig provning på Palais Coburg som har en av världens främsta vinkällare.

I de omåttligt eleganta lokalerna blev vi filmade av en tv-kanal medan vi provade femton olika viner presenterade av en panel med de fem producenterna Domäne Wachau från Wachau, Weingut Huber från Traisental, Schloss Gobelsburg från Kamptal, Mantlerhof från Kremstal och slutligen Weingut Setzer från Weinviertel. Temat var grüner veltliner och riesling och det var alla viner som på olika sätt imponerade.  Mest intryck gjorde dock 1995 Setzer Grüner Veltliner ”Die Lage” som var otroligt fruktig, välstrukturerad, intensivt mineralpräglad och med stor komplex arombild. Att en grüner kunde utvecklas så länge och fortfarande upplevas som ung var en totalt överraskande.

Höjdpunkten var dock de avslutande fyra vinerna som valts ut ur den enorma vinkällaren av Frank Smulders MW som nyligen tillträtt som ansvarig för samlingen. Fyra viner av olika ursprung men samtliga med runt tre decennier bakom sig. Bourgognen var i en rejält mogen stil jag gillar, italienaren en oväntad besvikelse och det blev förvånansvärt jämnt på mållinjen mellan klassikern från Bordeaux och den kaliforniska uppstickaren. Målfotot gav en knapp seger till Frankrike.

1976 Pommard 1er Cru Clos Blanc, Felix Clerget. Låg intensitet och tegelstensnyans med orange kant samt lite fällning. Mogen utvecklad, jordgubbsmarmelad, kryddig, läder, truffel, animalisk och inslag av vegetabilier. På gränsen till fyllig med en fin munkänsla, silkiga tanniner, fortfarande fruktig med karaktär av röda bär. Torr och ekstrukturen lite övertydlig. Complex och intensiv med förvånsvärt bra balans och mycket lång eftersmak. Old-school-burgundy!

1982 Renato Ratti Barolo. Låg till medel i insitet och färg mot tawny samt kraftig fällning. Utvecklad med uttalad mognadskaraktär av svamp, läder, tryffel, röda körsbär och ganska mycket volatila syror (vinägerstick). Medelfyllig, markerad syra och höga och uttorkade tanniner till följd av låg frukt. Sura, röda körsbär, någon parfymerad ton, torr ekstruktur. Komplex med lång och torr avslutning men något obalanserad.

1982 Haut-Bages Libéral 5ième cru, Pauillac. Djupt granatröd med telgelfärgad kant och kraftig fällning. Utvecklad, intensivt kryddaromatisk, läder, jordgubbsmarmelad, tobak och ceder samt någon cassis. Fyllig, massor med avrundade, fina tanniner, röda söta frukter, svartvinbär, kryddig och något parfymerad. Bra, mogen frukt, silkig struktur, balanserad med lång, elegant eftersmak. Fantastiskt bra vin från en klassisk årgång.

1982 Groth Napa Valley Cabernet Sauvignon. Medium intensiv granatröd färg med dragning mot tawny. Intensiv doft av varm, mogen, nästan syltig frukt, lite läder och en liten dammig ton (flaskvariation?). Fyllig med eleganta, mjuka tanniner, sammetslen frukt med något inslag av cassis och mycket sura körsbär. Harmonisk, balanserad och komplex med ytterligare några år med utvecklingspotential.

Sitter nu på mitt rum med en kall pilsner som jag verkligen förtjänat!

Den sista 12-glasprovningen för denna gång klarades av i morse med gott resultat och två strukturerade, men ganska innehållslösa, essäer avklarade på två timmar under eftermiddagen. Sex långa, otroligt intensiva, lärorika, krävande och omtumlande dagar är snart vid sitt slut. Detta är den sorts upplever som brukar kallas karaktärsdanande. Vad som än händer efter denna vecka så har jag vuxit och tar med mig massor med nyttig kunskap och erfarenheter.

Nu ska jag packa, ta på finkläderna och gå ner till kvällens festligheter. Imorgon åker vi tidigt till Wien för en sista provning (inte blind) på Palais Coburg och är hemma till kvällen.

Nu är det över. Det är nu det börjar.

Till min normala morgonritual den senaste veckan har varit en knapphändig, nedtvingad frukost i en nervös mage och ett intensivt pass med blindprovning och analys av ett ökande antal viner. Idag nåddes ett slags klimax med tolv viner på 2 timmar och 15 minuter. Att avverka dessa viner fördelade på fyra grupper med åtföljande komplexa frågeställningar på angiven tid är ingen barnlek. Man hinner helt enkelt inte med att prova, tänka efter, analysera, argumentera OCH formulera sig på ett främmande språk med med läslig handstil. Att efter en snabb kopp kaffe sedan spendera flera timmar med att i smågrupper utvärdera resultatet är en prövning, lärorik ja, men ändock en prövning. Kan inte avslöja något om vinerna som provades, men bara genom att se färgen på dem när de hälldes upp fick många i gruppen att dra efter andan. Är nöjd med att med precision ha spikat två av de tolv vinerna. Det var dessutom de som verkligen räknades. De pinsamma nederlagen kan vi prata tyst om.

Efter lunch var ämnet ”New World Chardonnay”. Fokus låg helt på Australien och sju viner av hög kvalitet i modern stil med olika ursprung provades. Att se dessa viner i glasen räckte för att ändra bilden av australiensisk chardonnay; briljanta, ljust gula med limegrönt stick. Att sedan mina anteckningar nästan helt saknade beskrivningar som ”tropisk frukt”, ”smörighet”, ”vanilj” och ”generös stil” utan beskrev viner med markerad friskhet, elegans, mineralitet och sval, krispig frukt var nästan en chock. Justin Knock MW som höll i provningen och föredraget visade upp en helt ny sida av Australien. Jag är helt såld på denna kontinent från och med nu och kan i förtroende meddela att Justin troligtvis ganska snart kommer och håller en 2-dagars masterclass om Australien i Malmö.

Min stora huvudvärk inför detta projekt har varit ”Business of Wine”. Jag har bävat inför föreläsningarna (rädd att känna mig dum) och bävat inför att ta itu med studerandet. Dagens avslutande föreläsning var därför ingenting jag såg fram emot. Därför var det med växande fascination jag insåg att detta var ett ämne jag skulle kunna behärska. Tack vare den absolut briljante föreläsaren Jean-Michel Valette MW kändes det plötsligt som om detta skulle vara den lätta delen av examinationen. Den som kan få mig att bli entusiastisk över ekonomiska kalkyler är en trollkarl. Veckans bästa föreläsning alla kategorier!

Dagen avslutades med att hela stora gruppen delades upp i tio mindre och fick följa med varsin lokal vinproducent till deras källare mitt i byn Rust för visning av källare och personliga provningar. Jag hamnade hos Feiler-Artinger där vi provade minst tolv olika viner varav några helt enastående ruster ausbrusch (ädelsöta viner). Sist fick vi prova ett vin från deras privata samling; 2001 Welchriesling Essenz. Egentligen inte ett vin i laglig mening då alkoholhalten bara lyckats sega sig upp till 3,5% efter några års jäsning. Restsockret låg över 400 gram per liter och vinet rörde sig högst tveksamt i glaset. Doft och smak var på gränsen till svårbeskrivlig men honung, aprikosmarmelad, mint och en syra och sötma som nästan var smärtsamt intensiv hänger kvar i minnet. I sanning en enastående nektar!

Dagen avslutades på en heureige där de besökta vinproducenterna ställt fram sina viner och middagen serverades i form av kallskuret och ost. Fantastiskt gott, avspänt och upplagt för att kunna smita iväg för en någorlunda tidig kväll.

Vilken dag!

Strax efter åtta på morgonen lämnade vi Rust som var insvept i den eviga dimman och begav oss ut i vingårdarna som på lite högre höjd skimrade i den bleka januarisolen. Den rejält påpälsade gruppen möttes vid en öppen eld i den terrasserade vingården av ett gäng vinodlare som försåg oss med handskar och sekatörer för vinterbeskärningen. Visa av skadan från tidigare klasser på studiebesök hade de färgmarkerat var rankorna skulle klippas. Fantastiskt härligt att efter tre dagar i fångenskap släppas ut på grönbete med frisk luft, sol och lite kroppsarbete. Efter ett inte allt för ansträngande pass bjöds vi på glühwein blandat med te och fick värma oss vid elden. Ett ögonblick att minnas länge.

Turen gick sedan till Neusiedl am See och vincentrat Wein Werke för provning med en panel vinmakare från den helt nya (septemper 2010) appellationen Leithaberg DAC. Fantastiskt intressant att höra hur ett nytt ursprungsområde arbetats fram och få prova viner som verklige visar på en specifik stil. Framförallt imponerade de röda vinerna av blaufränkisch, vilka visade upp en nästan vibrererande röd bärighet, lätthet, friskhet och elegans med tydlig mineralitet trots att de inte får släppas till försäljning förrän september två år efter skörd. Absolut ett område att hålla ögonen på för den som söker viner av karaktär helt vid sidan av den ”internationella fruktiga stilen dominerad av ek”.

Efter en lunch med bland annat schnitzel (YES!) och lite ledig tid med möjlighet till shopping (lite förvirrat kändes det med en stunds oplanerad tid) bar det av till nästa program punkt. Vår otympliga grupp delades upp i tio lätthanterliga som togs om hand av en grupp biodynamiska (sic!) vinodlare. Allt kan sammanfattas som 90 minuter med vingårdsbesök, gödselhögsskådande och provningar med alldeles för dyra, men överlag bra, viner.

Slutligen en panelprovning av Österrikes viktiga röda druvor (zweigelt, blaufränkisch och saint laurent) samt söta viner. Säkert jätteintressant, men jag var försjunken i att beskriva vinerna enligt MW-metodiken samt lära mig att plita tydligt med en reservoirpenna. Gick sådär.

Dagen avslutades med en 4-rättersmiddag och hemfärd med ankomst strax efter elva. Imorgon väntar tolv viner kl 08.15. Nu pratar vi full uppställning som inför en riktig examen till Master of Wine. Lite scary.

Tredje dagen och jag kände redan när jag satte mig för två timmar med tio okända viner att det skulle bli tungt. Gnistan och energin fanns inte där efter två dagar av intensiv koncentration och kraftdränering (hur det gäng som satt uppe och pimplade vin till fyra på morgonen mådde vill jag inte ens tänka på). Att provningen sedan var av det slaget att handledarna inför utvärderingen fick hålla ett föredrag om ”damage control” gjorde ju inte saken bättre. Efter gårdagens lilla framgång var jag glad över att lyckas spika ett vin och sedan räkna in enstaka poäng för kvalitet, pris och några ursprung som snarast kan tillskrivas kontot ”lyckokast”.

Eftermiddagen ägnades åt kaotiskt intensivt grupparbete där det gällde att blanda ett vin för en specifik marknad av 6 okända viner (givetvis skulle de identifieras utifrån druvsorter och ursprung). Det handlade inte bara om att söla och vispa ihop på en höft för varje grundvin hade en prislapp, begränsad volym och det skulle bli två olika cuvéer i olika kvalitet och prisnivå. En ganska grannlaga uppgift. Vinerna lämnades sedan in för bedömning. Då vidtog det verkliga arbetet! Nu skulle gruppen skapa en strategi för lansering, distribution, marknadsföring och prissättning med mera. Efter presentation inför övriga elever skulle frågor besvaras inför en panel av kristiska Master of Wines. Precis den typen av ämne som inte är min starka sida. Turligt nog kunde jag ta en något passiv roll i en stark grupp.

Efter en ”paus” på 20 minuter då man förväntades snygga till sig begav sig gruppen iväg till legendariska Schloss Esterházy för lite kultur och historisk bakgrund till deras vinproduktion. För fem år sedan flyttade den månghundraåriga verksamheten från barockkällarna under slottet till en ny anläggning precis utanför Eisenstadt. Här kan man prata om state-of-the-art! Genom att flytta till de nya lokalerna skapade man en helt ny stil på vinerna och man kan säga att det är en helt ung vinproducent trots den imponernade historien. Allt startat på nytt vilket märks på vinerna som helt klart är på väg någonstans men inte riktigt hittat ända fram.

Efter obligatorisk rundtur och provning fick vi till slut en mycket sen middag. God mat, viner som slank ner, trött men trevligt sällskap och avslutningsvis fantastiskt bra, rena och uttrycksfulla destillat som blev en värdig avslutning på en mycket lång dag.

Hemma kvart över elva och skriver bloggpost om dagen (hur tokig är jag?) fast jag borde ligga i sängen. Imorgon slipper vi den tunga morgonprovningen. Istället är det utflyktsdag med vinterbeskärning i råkalla vingårdar, besök hos vinodlare och provningar på alla upptänkliga ställen runt Neusiedlersee. Har jag tur är jag hemma vid samma tid imorgon kväll.