Jag håller en hel del champagneprovningar och jag har några favoriter som nästan alltid är med som visar på olika karaktärer och som brukar bli uppskattade. Allra flest poäng brukar 2004 Launois Blanc de Blancs plocka hem även om några har lite svårt för den höga syran.

Detta är ett vin från den lilla familjefirman Launois Père & Fils i grand cru-byn Le Mesnil-Sur-Oger. Trots att champagnen är en blanc de blancs (endast framställd av druvan chardonnay) en 100% grand cru och årgångsbetecknad så kostar den 50 kr mindre än Moët & Chandons mycket medelmåttiga standardcuvée.

Mycket ljus färg med mycket fina bubblor. Stor, rik doft av lime, citrus, rostade hasselnötter, mörk choklad och liten rökig mineralton. Torr och mycket, mycket frisk smak med härlig limelik syra och förvånansvärt fyllig . Mycket lång, ren, balanserad smak med en mycket tydlig mineralitet som sätter sig som kritdamm i svalget. Oerhört välgjord och läcker och kommer förmodligen att utvecklas väl under många år i flaskan. Förmodligen får du inte mer för champagnebudgeten om du gillar den eleganta, friska och mineralstinna stilen.

Har länge gått och ruvat på tanken att göra egen norrlandspölsa och efter haggisupplevelsen så fick idén omsättas i handling.

Jag är uppvuxen med norrlandspölsan på burk och vi fick då och då pölsa även i skolan. Har alltid gillat denna rätt som få äter men desto fler har åsikter om. Men nu var det längesedan, mycket längesedan, jag åt det senast.

En starkt bidragande orsak till pölsans dåliga rykte måste vara dess föga lockande utseende. Jag ska inte gå in närmare på associationerna utan låter er själva tänka bort persiljekvisten på bilden ovan. Smaken är det nämligen inget fel på, men vi äter ju lika mycket med ögonen. Den lite grötlika konsistensen kan också var en orsak, fast då skulle å andra sidan inte risotto vara populärt.

Pölsa är ju traditionell husmans- och fattigkost där man tar tillvara köttrester och inälvor och drygar ut dem med spannmål. Lite fundersam är jag när det gäller ansjovisen. Ursprungligen måste den ha varit surströmming i norrlandsversionen, men det är en spekulation. Hur som helst var det lättlagat och smaken fyllig, murrigt kryddig, mycket karaktär av lever och med en bra tuggighet från korngrynen.

Skär 400 g färskt sidfläsk, 400 g grytkött av nöt och 400 g nötlever och/eller oxhjärta i stora bitar. Koka i 1 liter vatten med 2 lagerblad, 2 gula lökar och 2 tsk salt. När allt är riktigt genomkokt lyfter du upp kött, lök och lagerblad och maler allt, inte allt för fint, i en kvarn tillsammans med ansjovisfiléer från en liten burk (125 g). Under tiden kokar du 2,5 dl korngryn i kokspadet i cirka 20 minuter. Blanda sedan ner färsen i kornkoket tillsammans med 20 stötta kryddpepparkorn, 0,5 tsk timjan, 0,5 tsk mejram, rejält med svartpeppar och spadet från ansjovisen. Rör om och låt koka ihop tills det blir en tjock gröt. Späd eventuellt med vatten och smaka av med salt och peppar.

Servera med kokt potatis, stekta ägg och inlagda rödbetor.

Fetaostpaj låter väl inte som det mest spännande receptet. Men prova detta som är baserat på Carl Butlers ultimata ostpaj. Jag upphör inte att fascineras över det perfekta resultatet av det receptet. Eftersom jag redan första gången utlovade varianter tyckte jag att att det var dags nu. En flaska retsina (som passade perfekt till) i kylen fick bestämma det grekiska temat. Jag tror att Carl Butler, med sin kärlek till Grekland, hade uppskattat denna variant. Hade svarta oliver och fetaost varit stapelvara när han skrev sin kokbok är det inte omöjligt att en liknande paj funnits med. Vill jag tro.

(6 personer)

En sats pajdeg
1 gul lök
2 burkar hela tomater (utan juicen)
2 dl vitt vin
salt & svartpeppar
1 dl svarta urkärnade oliver
200 gram fetaost
rivet skal av en halv citron
4 dl matlagningsgrädde
0,5 tsk timjan
0,5 tsk rosmarin
2 vitöksklyftor
7 normalstora ägg

Börja med pajdegen som du gärna kan göra redan dagen innan. Jag använde hela satsen till denna paj.

Gör en tomatröra genom att först fräsa den hackade löken i smör. Skär tomaterna grovt (juicen ska inte vara med) och släng ner i pannan tillsammans med vinet, grovt hackade oliver, salt, peppar och örtkryddorna. Låt puttra tills det mesta av vätska kokat bort, cirka en halvtimme.

Klä en springform (spänn fast ett bakplåtspapper över den lösa bottnen så släpper pajen fint) med höga kanter med den utkavlade degen genom att skära ut en botten samt en kantremsa. Se till att degen kan vikas något över formens kant. Klä degen med aluminiumfolie och fyll formen med grovsalt* som tyngd. Grädda cirka 15-20 minuter på 225°.

Vispa upp äggen. Mosa osten och rör i grädden, riven/pressad vitlök och citronskalet och vispa ihop med äggen. Ta ut det förgräddade pajskalet, fördela tomatröran över botten, häll äggstanningen över och rör om försiktigt så det blandar sig något. Grädda i 225° i cirka 60 minuter. Grädda inte för länge, pajfyllningen ska vara krämig. Kolla med en sticka.

*Man brukar rekommendera ärtor, bönor eller liknande till detta. Lite märkligt så dessa förstörs/förändras av värmen. Grovsalt kan återanvändas, är tyngre och formar sig bättre

.

Det snackas mycket om alla varuprover som mat- och vinbloggare får. Ska man döma efter vad jag blir erbjuden så hör det snarare till ovanligheterna att gratisgrejer dimper ner. Kanske inser marknadsavdelningarna det lönlösa i att skicka en bag-in-box eller en presentcheck på smaksatt crème fraîche till mig. Kivik/Åkesson skickade dock ett tetra-vin i vintras och nu fick jag Kiviks Äppelvin med posten. Tack så mycket.

Ren, stor, distinkt doft av mogna svenska äpplen med den typiska, lite flyktiga etylentonen som ger äpplen dess snudd på artificiell ton. Halvtorr (29 g socker/liter), fruktig och lite skalkärv smak där den tydliga äpplekaraktären kommer tillbaka. Syran känns inte frisk utan snarare lite aggressiv, säkert beroende på den höga andelen äppelsyra. Smaken är kort och lite platt men är precis vad man kan förvänta sig av ett äppelvin. Enkelt och äppligt på ett somrigt vis.

Om man inte är särskilt förtjust i äppelvin så är detta inte något man sitter och läppjar på för upplevelsens skull. Däremot tror jag att det är utmärkt till indisk curry och heta asiatiska rätter. I sådana sammanhang kan kanske priset på 70 kronor motiveras. Annars får man mycket mer karaktär (men mindre alkohol) för en billigare peng i en normandisk cider.

Då man vare sig på etiketten eller i produktbladet nämner äpplenas ursprung utan bara anger ”framställt på Österlen” så misstänker jag att åtminstone delar av äppelmusten är importerad.

Färska mandlar* var en helt ny bekantskap för mig när jag sprang på dem i grönsaksdisken på Abdos i Malmö. Att jag skulle köpa dem var det ingen tvekan, men vad de skulle användas till var oklart.

Mandeln tillhör plommonsläktet och är därmed en stenfrukt. Inuti kärnan (stenen) finns fröet som i sitt torra tillstånd är det vi brukar kalla mandel. Mandeln är med andra ord ingen nöt. Den färska mandeln ser ut som en liten grön tillplattad persika med sitt ludna skal. Den blivande mandeln smakar ungefär som gurka men hela frukten har en citruslik syrlighet, gräsig arom och en liten bitterhet.

Man kan bland annat sylta mandlarna eller steka dem i olivolja och smaksätta med citronsaft. Med sin syrlighet används de ofta som tillbehör till salta maträtter och fisk. Jag skivade ned dem i en ljummen bönsallad med mangold och salsiccia. Trevlig smakbrytning men inget jag kommer att springa benen av mig för nästa gång det är säsong.

Någon annan som har erfarenhet av färska mandlar eller ett recept? Jag har lite grand kvar.

*gröna mandlar eller amandes vertes på franska

PLING! Där slog räkneverket om till 350 000 besökare på bloggen sedan starten för knappt två år sedan.

Helt fantastiskt att så många (600-700 om dagen) läser om vad jag äter, dricker och tänker. Ännu roligare är att stöta på okända människor IRL som berättar att de följer bloggen, har lagat något av recepten eller provat viner jag rekommenderat.

Nu är det full fart mot 2-årsjubiléet. Frågan är bara om det infaller den 25/6 när jag startade på annan plats eller 6/7 när jag flyttade till WordPress?

När jag, som idag, saknar inspiration och idéer till matlagning så är det bara att plocka fram någon av Carl Butlers böcker igen. Efter att ha avslutat Carl Butler-projektet tar jag mig större friheter och resultatet blir nästan alltid jättebra.

Skala och fräs 12-15 smålökar eller schalottenlökar i smör på hög värme så de blir fint brynta. Lägg över löken i en ugnsform, vispa ur stekpannan med lite sherry (amontillado eller oloroso) och häll över lökarna. Ställ in i ugn på 225° i en halvtimme. I en tjockbottnad gryta fräser du en finhackad gul lök och 1 hg strimmlat kallrökt fläsk (bacon) tills det får fin färg. Tillsätt 4-5 msk tomatpuré, 2,5 tsk engelskt senapspulver utrört i lite vatten, 1 tsk timjan och pressa ner 2 vitlöksklyftor, Fräs några minuter och tillsätt seda 7,5 dl vatten och 2 poddar/tärningar buljong. Sjud under lock i 30 minuter. Under tiden skär du 7-8 hg fläskytterfile i lillfingerstora strimlor, stek dem i smör på hög värme i omgångar så de bli väl brynta. Lägg åt sidan och peppra. Vispa ur stekpannan med lite sherry. Klyfta 4 hg champinjoner och stek i torr panna tills de tappat mycket vätska. Klicka i rejält med smör och bryn ordentligt. Red eventuellt av såsen med ett par matskedar potatismjöl utrört i vatten. Häll lök, fläsk och lökar i såsen och rör ned 1 dl smetana eller gräddfil. Servera med ris och gärna med salt- eller ättiksgurka.

Eftersom Alf Tumble, bland andra, hissat detta italienska rosévin ett bra tag nu så kunde jag inte låta bli att plocka med mig en flaska när den dök upp framför ögonen på Systembolaget (jo, jag betalade såklart). 2010 Castello di Ama kommer från Toscana och består nästan uteslutande av druvan sangiovese.

Läcker ljusrosa färg. Ganska stor doft av syrliga bär, smultron, citrus, lime och liten örtighet och svagt drag av färska champinjoner. Torrt, medelfylligt, mycket friskt och fruktigt, lite stramt med tydlig mineralitet, citrus, apelsin, röda bär och en liten aniston. Ganska lång, välbalanserad eftersmak med en struktur som nästan känns som ek.

Kan utan problem tänka mig detta vin till matiga sommarsallader, rikliga buffér, grillfesten och fisken direkt från rökeriet. All-round hela sommaren med andra ord.

Är det en bra rosé? Absolut! Värt 145 kronor? Tveksamt.

Lite i samma skola är denna clairet från Bordeaux, inte fullt i samma klass men till halva priset.

Idag är det den 3:e maj och det är utlovat att vinkartan över Frankrike ska skeppas. Jag har förbokat och har väntat tålmodigt.

De Long Wine har specialiserat sig på att visualisera vinvärlden och inramat på väggarna på skolan hänger både det ”periodiska druvsystemet” och alla hittills utgivna vinkartorna. Kartorna är helt i särklass vad gäller detaljer och tydlighet samt att de är riktigt, riktigt snygga. En stor fördel är att angränsande länder också är tydligt återgivna. Edit: Vinkartorna kan nu köpas här.

Nu är det alltså dags för kartan över juvelen bland vinländer; Frankrike. Kan knappt vänta tills kartrullen anländer! Sen ska jag börja vänta på vilket nästa projekt blir.

Edit: Efter att haft kontakt med Steve De Long kan jag nu berätta om vilka nya kartor som är på väg. Om några veckor kommer en över Long Island (New York). Den kanske mest är intressant för de närmast sörjande och de extremt nördiga. Däremot är en övergripande men detaljerad karta över Tyskland på gång. Den ser jag fram emot!

Svaret på den frågan är ”viner som 2009 Domaine Georges Burrier Pouilly-Fuissé”.

När man provar viner från södra bourgogne förstår man varifrån inspirationen till många av världens chardonnayer kommer. Här finns den solmogna gula frukten, persika, lite ananas, diskret smörighet och en fin fatkryddighet. Smaken är åt det fylliga hållet med fet, mogen frukt som balanseras så där fantastiskt elegant av eksträvhet, stram mineralitet och en pigg syra. Lockande, inbjudande och lite stygg samtidigt.

Mer sån’t!