Sydafrika har en gammal tradition av att göra starkviner och man är väldigt duktiga på det. Igår provade jag mig igenom närmare 20 olika sorter som avslutning på dagen. Mycket intressant! Här nedan några av de bästa.

Det finns några exempel på den här typen av viner på Systembolaget. Väl värda att prova.

NV Boplaas Cape Tawny Port från Western Cape är som namnet så diskret antyder ett vin av portvinstyp med mogen tawnykaraktär. Stor mogen, nötig doft med tydlig ton av läder och torkad frukt. Söt, eldig och ganska stram med mycket fatkaraktär och lång, nötig eftersmak med lite torrt avslut.

1969 KWV Hanepoot Jerepigo från Boberg är framställd av muscat d’alexandrie (hanepoot) och i en för Sydafrika vanlig stil som kallas jerepigo. Man tillsätter helt enkelt druvsprit till den söta druvmusten och lagrar den sedan på fat. Det är alltså ingen jäsning inblandad och det kan jämföras med exempelvis pineau des charentes. Klart brun färg från över fyra decenniers lagring och en stor, intensiv och utvecklad doft av läder, tobak, kanel och liten rökighet. Behärskad sötma, mogen smak av läder, kola, torkad frukt och en tydlig karaktär av brandy.

2001 Monis Red Muscadel från Western Cape är framställd av en röd muscatklon som är vanlig för denna typ av vin i Sydafrika. Stor, mogen, eldig och tydligt ekig doft med karaktär av gammal brandy, läder, svamp och en distinkt ton av rosenvatten. Intensivt söt, frisk och eldig med drag av knäck, kryddor, ingefära och en lång komplex eftersmak.

2005 Nuy Muskadel ”Volsoet” från Klein Karoo har en ljus bärnstensfärg och en stor aromatisk, kryddig doft av honung, pomerans, läder och viss eldighet. Elegant, intensiv och eldig smak med kryddigt aromatiska inslag samt citrus och apelsinmarmelad i den långa, smakrika eftersmaken.

Min milda aversion mot sydafrikanska röda viner är ingen hemlighet. Lägger man till detta druvan pinotage så går mina känslor snarare mot starkt ogillande. Men man ska utmana sina fobier och förutfattade meningar. Det är liksom halva grejen med att jag är på plats i London för två dagar av sydafrikanskt vin.

Lyckade få plats på det populära seminariet om pinotage ur ett historiskt perspektiv. Denna druva som är en korsning mellan pinot noir och cinsault är också Sydafrikas egen signaturdruva. Trots att den inte har mer än cirka 75 år på nacken så har den blivit oerhört viktig för landets vinindustri. Älskad och hatad som alla starka karaktärer.

Provningen var upplagd så att vi startade med det äldsta vinet som närmade sig ett halvsekel. 1966 Lanzerac Pinotage hade en ganska ljus, tegelröd nyans och en stor, ganska spretig och rökig doft av kaffelikör, tjärpastiller, choklad, lädder och animaliska drag. Smaken var mogen, mjuk och mer nyanserad men kaffelikören, tjäran och den tydligt rökiga tonen kom tillbaka. Läskande syra men mycket beska, grön stjälkighet och rökighet i den långa, allt för långa, eftersmaken. Ett intressant men inte njutbart vin. Samma känsla infann sig inför 1982 Meerendal Pinotage som hade samma mognadsanstrukna färg och en medelstor doft av rostade toner, nypon, läder, rostigt järn, rök, kryddnejlika och peppar. Smaken var mjuk med en sötfruktig karaktär av marmelad, umami (!), tomatjuice och kryddig ton av tjära, rök och tydlig beska i den torra eftersmaken.

Inte ens när vi kommer in på nittiotalet uppvisas några försonande drag i mognadsprocessen. 1993 Kanonkop CWMG Pinotage hade en mer rubinröd färgnyans och en doft  med rostade toner, nyponsoppa och läder. Smaken var medelfyllig, torr och något uttorkad med tydliga fat, något kärv, kort i smaken, träig och med en avslutande beska. På den här sidan millennieskiftet ser det ljusare ut. 2005 Stellenicht Pinotage uppvisade en lite ungdomlig blå nyans i färgen samt mörka, mogna bär, nytt läder, kryddighet, peppar och en liten rökighet i doften. Smaken fyllig med en hel del mogen, mörk frukt, syltighet och mörka bär. Något kort smak och åter igen…beska.

Jag som gillar mogna viner finner mig muttra ”ju yngre desto bättre” till min egen förvåning. 2006 Simonsig Red Hill Pinotage var mörk och ganska tät i färgen och med en ännu outvecklad doft av mörk choklad, mynta och kryddighet. Smaken var fyllig, stram mycket frisk och minerlig med fina tanniner, bra ekstruktur, mörk syltig frukt och fin balans. Med 2007 Rijk’s Pinotage var vi slutligen hemma. En riktigt bra pinotage med tät blåröd färg, eldig doft med mörk, mogen frukt och ett örtigt inslag minnande om tallbarr. Fyllig, mycket frisk och med fina, mogna tanniner, mörk, lätt syltig frukt, någon anstrykning av rökighet, lång eftersmak med balans. Snyggt! Fast för 250 kronor kan jag ha roligare för pengarna.

Här kan du läsa hur Fredik Schelin upplevde samma provning.

Så var då vadandet genom Sydafrikas viner påbörjat.

Jag ska börja med en rättelse. I den förra bloggposten skrev jag om  2006 Sprinfield Estate Wild Yeast Chardonnay. Nu har jag testat deras vita viner och kan meddela att nämnda vin inte har någon kontakt med ek trots att jag kritiserade den tunga ekstrukturen. Så kan det gå. Torrt, stramt och lite bittert avslut var det hur som helst. Årgång 2011 av samma vin hade en doft av mpgen exotisk frukt och jordgubbar och en fet, koncentrerad och nästan sötfruktig smak med tydlig brödighet (brioche) från den långa kontakten med jästfällningen slog igenom. Fick även prova två årgångar av deras ”Méthode Ancienne” Chardonnay som är ofiltrerade, jästa med naturlig jäst på ekfat. Årgång 2009 var mycket fruktig med ganska mycket mineralitet, svag förnimmelse av toast. Lite låg i syran och faktiskt ganska baktung och torr i avslutningen. Inte helt olik vinet från kvällen innan. Årgång 2006 var däremot en helt annan sak! Djup gul färg och en stor, utvecklad rik doft med nötighet och lite bokna, gula äpplen och smörighet. Rik, fyllig, komplex smak med tydlig mineralitet (knallpulver), frisk, läskande syra och lång, balanserad eftersmak. Vinet började kraftfullt och imponerande och slutade med en fin, ren och uppfriskande syra som höll ut länge. Jeanette Bruwer beskrev det som om ”vinet börjar som en fullskalig orkester för att samla sig till ett sista högt C från en flöjt”. Strålande bra vin!

Jag provade också deras viner av sauvignon blanc och blev imponerad. Genomgående ganska återhållna i den aromatiska profilen och istället mer dominerade av fruktighet och citrus. De tre vinerna jag provade (Firefinch, Life from Stone och Special Cuvée alla årgång 2011) hade alla en nästan fet fruktighet som balanserade en mycket krispig syra och mineralitet och lite otypiska drag av ananas och persika.

Har också hunnit med ett kort seminarium på temat ”The versatility of South African Sauvignon Blanc” som leddes av Duncan Savage från Cape Point Vineyards. Det visade sig handla om sauvgignon blanc med olika typer av ekbehandling. Mycket intressant då denna druva vanligtvis inte fatjäses och/eller fatlagras utanför Bordeaux och då oftast i sällskap med sémillon.

2010 Waterkloof Sauvignon Blanc från Stellenbosch hade jäst och lagrats på gammal fransk ek och hade en stor frisk och ganska intensiv doft av nässlor och citrus samt en liten rökig ton och toast. Smaken var förhållandevis fyllig med silkig frukt med mycket citrus och krispig syra. Lång och balanserad eftersmak med mycket fint integrerad ekstruktur. 2010 Hermanuspietersfonteinen (puh!) No. 5 Sauvignon Blanc från Walker Bay var lagrad och jäst med vildjäst på 1/3-dels nya ekfat. Helt galet stor och extrem doft av svarta vinbärsblad, blodapelsin, mycket vanilj, toast och bröd. Fyllig smak med en intensiv syra som stack på tungan men med mycket rik frukt och smakkoncentration. Dock lite vek på mitten.

2010 Cape Point Vineyards Sauvignon Blanc Reserve hade spenderat hela 13,5 månader på fat varav 10% var nya och hade dessutom utsatts för omfattande battonage (jästfällningen rörs upp). Doften ganska liten och föga aromatisk men med toner av brioche och lime. Mycket frisk och påtaglig syra, medelfyllig med tydlig mineralitet och pepprig, lång, intensiv, balanserad eftersmak med upplevelse av söt frukt. 2010 Reyneke Resserve White Sauvignon Blanc hade om möjligt ännu mer ek med 16 månader på fat vara 80% var nya. Mycket intressant doft av apelsin, lime, citron, viol och lakrits samt en liten rökighet. Smaken var dock lite tunn, överekad, obalanserad och kort.

2010 Cape Chamonix Sauvignon Blanc Reserve hade på klassiskt bordeauxvis ett inslag av 15% sémillon. Djup färg men ganska liten doft med eldighet och en rökig mineralton av knallpulver. Fyllig smak med rik frukt, bra syra och en viss eldighet. Lite tunn i mitten och något bittert avslut. 2009 Quoin Rock The Nicobar var både äldst och hade lägst alkoholhalt (12,5%). Stor doft av svarta vinbär, toast och petroleum, intensivt aromatisk och örtig med karaktär av basilika. Fyllig smak med intensiv sura, stor fruktighet och lång mineralrik eftersmak. Absolut snyggast ekbehandling.

Fantastisk start!!!

Anlände igår till London för två dagar på temat ”Sydafrika” inbjuden till WOSA Megatasting. Först på programmet var dock ett besök på restaurangen Bibendum.

Här kan vi verkligen snacka om en michelinkrog. Restaurangen är inrymd i en 100 år gammal michelinverkstad med fantastiska originalutsmyckningar i form av blyinfattade reklamfönster med mera. I bottenplanet finns en blomsterbutik, ostronbar samt en Terence Conran-butik. På andra våningen i de pampiga gamla direktionslokalerna låg själva restaurangen. Klassiskt fransk såklart. Vad annars i dessa lokaler. Det franska märktes inte bara i menyn som var omfattande och svårläst och den sobra miljön där däcktemat gick igen men kanske ännu mer i den strikta hackordning som rådde bland serveringspersonalen. Var och en med sin uppgift klart inpinkad. Fantastiskt att uppleva när det flyter som det ska. Det gjorde det inte riktigt på Bibendum.

Det var inte lätt att välja från menyn där allt lät lika gott. Jag valde till slut en spenatmousse med pocherat ankägg och parmesankräm till förrätt och kanin fylld med boudin noir (blodpudding), lindad med pancetta och med dijonsås. Båda rätterna mycket väl tillagade, rika i smaken och mäktiga. Mycket mäktiga. Klassisk, fransk, vällagad restaurangmat som kanske saknade den  där extra finessen och elegansen.

Det franska temat bröts av med vinerna som var sydafrikanska. Först ut var 2006 Sprinfield Estate Wild Yeast Chardonnay (årgång 2008 på Systembolaget) från Robertson.Stor, utvecklad doft av toast, rök, mineral och mogen, gul frukt. Bra fyllighet i smaken med fin, silkig munkänsla och ganska hög viskositet samt fortfarande en fin syra. Dock hade frukten börjat svikta något och lämnat en tydlig fatstruktur kvar som gav vinet lite slagsida och ett lite bittert avslut. Trots det ett njutbart vin till maten.

Till huvudrätten serverades 2003 Sequillo från Swartland (årgång 2008 tillgänglig på Systembolaget) , en rhôneblandning av syrah, grenache och mourvedre. Stor, något eldig doft av mörka bär, russin, rostade kaffetoner och det där rökiga, brända inslaget man ofta hittar i sydafrikanska röda viner. Smaken var en stor besvikelse då vinet placerade sig längst fram i munnen med frukten och lämnade en torr ekstruktur i bakre halvan. Ingen längd, ingen balans, ingen fräschör. Ett otillfredsställande vin helt enkelt. Vinet hade uppenbarligen inte klarat åren i flaskan men jag ska prova det i yngre årgångar när tillfälle ges eftersom de enligt uppgift blivit varsammare med ekhanteringen och inte skördar så sent längre.

Då var 2009 Crystallum ”Cuvée Cinéma” Pinot Noir från svala Walker Bay en trevligare bekantskap. Stor, något kryddig doft av mogna skogsbär och en intressant ton av coca-cola(!). Smaken var ganska fyllig och med en hög, frisk syra som lyfte den mogna frukten och gav ett intryck av små bubblor på tungan. Fokuserad, lång och balanserad smak med bra fathantering. Mycket bra och intressant vin som bara producerats i strax över 2000 buteljer.

Trevlig kväll på intressant restaurang i gott sällskap och ett riktigt bra rött sydafrikanskt vin. Bra start!

Kuriosa: Michelingubben kallas Bibendum efter devisen ”Nunc est Bibendum” som betyder ”Nu ska det drickas”. Lite märklig slogan för ett däckföretag kan tyckas. Historien är lite komplicerad men i slutändan handlade det i alla fall om att alla hinder på vägen dricks upp av den korpulente gubben och däcken. Att gubben dessutom är vit beror på att däcken från början var mer eller mindre vita innan man började tillsätta oljeprodukter, kol och tjära i dem.

För lite mer än tre år sedan stod jag i en dramatisk vingård i de inre delarna av Douro i Portugal och provade ett fantastiskt rött vin av de 30-40 druvsorter som frodades i de ekologiska odlingarna. 2005 Pintas* gick rakt in i hjärtat och fick nackhåren att resa sig. Ungt och koncentrerat men med en sällan skådad balans mellan rik, mörk fruktighet, friska syror, täta tanniner, ny ek, komplexitet och samtidigt så omedelbart och njutbart. Både vinet, den lilla spartanska vinanläggningen som Inhyste Wine & Soul samt givetvis den begåvade (och fantastiskt vackra) vinmakaren Sandra Tavares da Silva (jaja, hon har visst en man också som är inblandad på något sätt) imponerade stort. Vi fick efter lite övertalning köpa med oss några flaskor av den starkt begränsade produktionen.

Buteljerna har legat i vinkylen sedan dess och jag har med jämna mellanrum längtansfullt tittat på dem. För ett par veckor sedan öppnade jag en av dem. Den förväntade upplevelsen uteblev. Vinet var fortfarande bra och balanserat men den omedelbara charmen och kraften i den mogna frukten hade bleknat något. Av detta drar man två lärdomar. För det första så är det bättre att dricka viner för tidigt än för sent. För det andra så vinner sällan viner där frukten står i förgrunden på lagring.

När jag hittade andravinet 2007 Pintas Character på Systembolaget var jag därför tvungen att prova det för att se om jag kunde hitta tillbaka till ursprungskänslan. Faktum var att för halva priset fanns här en förnimmelse av den där omedelbara frukten och ungdomliga charmen. Mycket fint sammansatt vin där ingenting stack ut förutom en mycket tydlig ton av sötlakrits. Några flaskor finns spridda över landet. Försök få tag på en av dem om inte jag hinner före.

*Årgång 2008 finns det fortfarande några flaskor av på Systembolaget.

Ibland stöter man på viner vars etikett bara skriker ”drick mig”. Vinet på bilden är ett sådant. Jag fick en instinktiv lust att slita ur korken, slänga fram charkuterier och ost på bordet och fylla ett slitet duralexglas till bredden med det röda vinet. Jag bärgade mig dock.

Skulle 2009 Beaujolais-Village från Joseph Jambon (Josef Skinka. Bara en så’n sak!) leva upp till vad etiketten lovade? Jodå. Både i doft och smak levererades vad som kan förväntas av bra beaujolais av årgång 2009. Dessutom fanns här en fin fatstruktur som gav en lång eftersmak och ryggrad som lovade viss utvecklingpotential utan att vara påträngande. Farligt lättdrucket och aptitretande samtidigt som det var karaktärsfullt. Ett riktigt användbart vin till massor av olika typer av mat.

Kostar 125 kr men finns endast att beställa på Jakobsson & Söderström (kolla så årgången blir rätt bara) men då kan man å andra sidan passa på att lägga en liten order på den suveräna champagnen också. Edit: Fel av mig. Det verkar som om vinet för tillfället inte finns tillgängligt för konsumenter.

Jag skrev för inte så länge sedan om de snyggaste vinkartorna. Nu har firman bakom dess, De Long Wine, kommit med den fräckaste, och kanske mest pedagogiska, vinkartan över Frankrike.

Kartan är formgiven som en tunnelbanekarta med linjer, stationer, stop och zoner. Resultatet har blivit en överskådlig, schematisk framställning där röran av namn, appellationer och druvor plötsligt framstår som logisk och nästan enkel med tydliga, sammanhållande linjer och grupperingar. Ett briljant hjälpmedel för den som studerar vin och vill plugga in Franrikes vinregioner.

Då kartan är konstruerad av en arkitekturhistoriker så finns även viktiga arkitektoniska landmärken avbildade vilket bidrar till metrokänslan.

Edit: Vinkartorna kan nu köpas här.

Då var det dags för Matbloggspriset igen!

Nytt för i år är att man kan nominera matbloggar i två kategorier, mat samt bröd och dessert, som sedan läggs upp för allmän omröstning där flest röster gäller. Därutöver utser en jury vinnaren av Stora Matbloggspriset samt delar ut ett hederspris.

Vinnarna presenteras på Mitt Kök-mässan den 10: november.

Det är en gåta hur en stad som Malmö kan sakna en riktig saluhall. Frågan har ältats, olika byggnader har varit på tapeten och en facebookgrupp har skapats i frågan.

Men i väntan på saluhallen har Malmö nu fått Centralhallen. Mitt i Malmö Centralstation under de gamla valvbågarna av trä har det skapats en matgata med saluhallskänsla. Här finns bland annat bageri, Malmö Chokladfabrik, dumplings, Rönneholms Glass, sushi, smørrebrød och ”street food”. I ena änden finns en filial till pålitliga malmöklassikern Johan P. Här är det vita dukar och bordsservering som gäller (om man inte sitter vid baren eller tar med hem) och idag på lunchen satt gäster och åt skaldjursplatåer. Riktig kontinental känsla.

Hela Malmö Central har genomgått en total förvandling och ger en härlig känsla av storstad och puls. Förutom den nya Centralhallen så ligger parallellt en glasad, modern transithall med snabbmat, Pressbyrå, coffeshop med mera. Här finns pulsen, informationstavlorna och utropen på engelska och nedgångarna till den nya Citytunneln. Malmö Central har faktiskt blivit en upplevelse i sig.

Vi åt lunchen i Centralhallen och valde Johan P. Priserna är ganska höga men miljön och det faktum att det var strömming och potatismos på menyn avgjorde saken. Det smakade som det skulle om denna klassiker. Men! Det finns en sak som gör mig VANSINNIG! Jag fattar inte varför man öser lingonen över maten!? Lingon är ett tillbehör och inget dekorelement och jag vill bestämma själv om jag vill ha det på fisken och/eller moset. Sen begriper jag inte varför maten måste läggas på hög. Moset i botten, fisken ovanpå och toppat med lingonen. För att man ska kunna äta så måste uppläggningen demonteras och då ser tallriken för jävlig ut. Moset snyggt upplagt, strömmingen lite vid sidan och lingonen separat. Hur svårt kan det vara!? Nu hamnade Johan P  i skottlinjen, men det här ett vida spritt ofog jag ofta råkar utför på olika ställen.

Sådär. Nu har gubben gnällt av sig. Centralhallen var hur som helst en mycket positiv överraskning. Besök rekommenderas!

Vid gårdagens sågning av Rust en Vrede kändes det som alla sydafrikanska viner åkte med. Det var inte meningen. Jag fick lite dåligt samvete och för att bättra på mina aktier inför nästa veckas äventyr i London så ger jag därför här lite upprättelse.

Vita viner från Sydafrika gillar jag verkligen generellt sett. De brukar uppvisa en snygg balans mellan en frisk syra, bra frukt och snygg arombild. En orsak tror jag är att man som vinland har längre och större erfarenhet av vitvinsproduktion. Vare sig det handlar om chardonnay, chenin blanc eller sauvignon blanc så brukar man kunna vara säker på att det levereras njutbara, välgjorda viner till anständigt pris. 2009 Tokara Zondernaam Chardonnay är inget undantag.

Mycket ljust gul färg med lätt gröna stick. Ganska stor doft av citrus, lime, apelsinskal, gula päron och mogen frukt samt en liten ton av ek, toast och hasselnötter. Smaken är torr, medelfyllig med mycket frisk och pigg syra och en fruktighet med karaktär som återspeglar doften. Bra kropp och en tydlig men balanserad ekstruktur i den ganska långa eftersmaken.

Ett välgjort, pålitligt vin för knappa hundralappen. Sådär. Nu känns det bättre. 😉