Soppa är underskattat, kanske speciellt här i Skåne där den inte räknas som ”riktig mat”. Men prova denna soppa på jordärtskocka som är både, mustig, matig, krämig och mättande med en nötig smak som snudd på påminner om mandelmassa. Och snabbt går det! Strunta dessutom i det där gamla rådet om att lägga skockan i vatten med citron. Den hinner inte mörkna.

Hacka en liten gul lök och fräs i smör på låg värme så den mjuknar. Under tiden skalar du 2 medelstora potatisar och 500 g jordärtskockor (välj stora så är det lättare att skala och blir mindre spill). Skär i mindre bitar och släng ner med löken. Slå på 8 dl vatten och lägg med 2 poddar eller tärningar hönsbuljong. Koka i 15 minuter tills mjukt. Slå i 0,5 dl amontilladosherry och 1 dl grädde och sjud några minuter. Mixa slätt och smaka av med några stänk tabasco.

Till helgen är det dags för mässan Älska Mat i Malmö. Det är tredje gången mässan anordnas och den har utvecklats till en trivsam mat- och dryckmässa med stark lokal anknytning. Det handlar nämligen inte bara om mat utan här finns också många vinimportörer på plats.

Det bjuds också ett varierat provningsutbud som vi på Gustibus Wine & Spirit Academy ansvarar för. Alla provningar kostar 100 kronor styck och tar 45 minuter så man hinner med några stycken om man vill prova mycket. Kolla programmet. Du kan förhandsboka via hemsidan men även köpa biljetter på plats.

Hoppas vi ses till helgen. Kom och hälsa på!

…så även denne bloggare. Jag är verkligen inte översköljd med varuprover och viner som jag förstått att andra i bloggosfären verkar vara. Därför var det extra kul att överraskas av ett litet paket som kom med bud idag med en halvflaska Tio Pepe i sällskap med sardeller från Cantabricum och en sån där servettförpackning man hittar på spanska tapasbarer.

Syftet med detta utskick är att uppmärksamma att Tio Pepe äntligen, äntligen kommer på halvbutelj. Finosherry är nämligen lagringskänsligt och i öppnad flaska tappar den fräschören på någon dag. Därför är halvflaskor den ultimata förpackningen. Perfekt också för den som vill testa fino (inte en karaktär för alla) eller bara behöver lite till matlagningen. Själv kan jag utan problem dra i mig en sån här liten flaska medan jag lagar mat om ingen är där och stoppar mig. En halv deciliter i grytan och resten i kocken. Det kommer att bli ett par buteljer ständigt på lut hemma i kylen framöver.

Mer om sherry kan du läsa här.

Jag är inte mycket för att laga desserter, men varianter på äpplekaka kan jag aldrig få nog av. Märkligt nog har jag aldrig provat att göra klassikern tarte tatin. Ursprunget till denna franska äppelkaka (som även görs i varianter med persika, aprikos och andra frukter) sägs vara ett misstag i köket på Hotel Tatin där traditionen vårdas ömt. Upphöjd till klassikerstatus blev den när den hamnade på menyn på Maxim i Paris.

Nyp ihop 2,5 dl vetemjöl med 100 g smör tills smuligt. Blanda i 2 msk farinsocker och 2 äggulor. Blanda med en gaffel tills du har en fast deg. Lägg upp på lätt mjölat underlag och knåda till en jämn och fin degboll. Vippa in i plastfolie och lägg i kylen minst en halvtimme. När det är dags att laga till kakan kavlar du ut degen till en rundel stor nog att täcka din stekpanna.

Sätt ugnen på 200°. Skala, klyfta och kärna ur 5-6 fasta äpplen (svenska så klart när det är säsong). Smält 75 g smör i en stekpanna som tål ugnsvärmen. Häll i 2 dl strösocker och lägg ner äppelkvarterna tätt med den ”runda” sida nedåt. Låt det hela puttra på spisen strax över medeltemperatur, skaka pannan då och då. Efter drygt 20 minuter börjar smör- och sockerblandningen att karamelliseras. När den antagit en fin knäckkulör slår du över 2 msk calvados eller brandy (kan uteslutas) och låter puttra några minuter till. Dra av från värmen, vänta tills det slutat bubbla och täck alltihop med deglocket och tryck till runt om (använd sked eller liknande så du inte bränner dig på det heta sockret). In i ugnen i cirka 20-25 minuter. Ta ut och låt vila 5 minuter. Lägg ett fat över stekpanna och stjälp upp kakan. Servera som den är eller med glass eller vaniljsås.

Shepherds pie, direkt översatt fåraherdens paj, är en av det engelska kökets verkliga klassiker. Som så många andra gamla traditionella rätter så har den sitt ursprung ur sparsamhet och növändighet. Det var helt enkelt ett sätt att ta vara på köttrester genom att baka över dem med potatis. I denna form har rätten knappt 200 år på nacken då potatisen kom till de brittiska öarna ungefär samtidigt som till Sverige. Denna rätt och cottage pie (som jag gjort en svensk variant på) är egentligen samma rätt men man brukar säga att shepeherds pie ska innehåla lammfärs.

Om man kokar potatisen med skal samtidigt som man fräser färsen så tar det inte mer än en timme att tillaga rätten. Jag har ändrat lite i ursprungsrecepten som jag utgått ifrån och bytt ut det röda vinet, som var lite väl fancy pancy för en fåraherde, och ersatte därför med mörk porteröl. Mycket lyckat.

Koka 800 g mjölig potatis (har potatisen fint tunt skal tvättar du bara av den och skivar dem, skalet gör bara rätten mer rustik) och stampa till mos med 50 g smör. Blanda ner 100 g fint riven präst- eller wästerbottenost, 2 äggulor och smaka av med salt och peppar. Moset ska vara ganska fast. Ställ åt sidan.

Fräs 500-600 g lammfärs (eller annan färs om du hellre vill) tills torrt. Blanda ner 250 g (2 medelstora) grovt riven gul lök, lika mycket (2 stora) grovriven morot och en riven vitlöksklyfta och fortsätt fräsa med färsen tills grönsakerna blir lite mjuka. Blanda nu ner 2 msk tomatpuré, 1 pod/tärning hönsbuljong, 2 msk worcestershiresås, 3 dl porteröl, 1 msk vinäger, 1 tsk timjan och 1 tsk rosmarin. Lått puttra ihop under cirka 20 minuter och smaka av med salt och peppar. Färsröran ska vara fast men inte torr så du kan skvätta i öl eller vatten efter behov. Bred ut röran i en form, bred ut potatismoset, randa med en gaffel och riv lite ost över moset. Gratinera i ugn i 200° tills moset får en fin gyllenbrun färg. Servera med gröna ärtor.

När jag plitade ihop gårdagens bloggpost med Carl Butler-recept så föll blicken på denna kycklingrätt som återfinns i ”Laga mat med Carl Butler” och därmed var fredagens middag bestämd.

Vem Madame Larcier var lär vi nog aldrig få veta. Förmodligen var hon en kokerska av den gamla stammen som förvaltade det franska lantköket. Rätten var nämligen mild och smakrik på samma gång och kändes så där trygg och snäll som riktig husmanskost ska göra, oavsett om den är fransk eller svensk. Var inte orolig för att enbären ska dominera, de smälte in i de breda, mustiga smakerna. Jag drack en fruktig och fatlagrad chardonnay till som passade perfekt men någon av dessa två fungerar nog jättebra till.

Strimla 800 g vitkål. Smält några matskedar smör i en gryta, släng ner kålen med 1,5 tsk mejram, 1,5 tsk salt, rejält med nymald svartpeppar och knappt 1 dl vatten. Lägg på locket och låt sjuda på svag värme i en timme. Rör om då och då.

Koka upp 6 dl hönsbuljong från tärning eller pod tillsammans med 10 enbär. Låt sjuda sakta i 15 minuter.

Mortla ihop 10 enbär, 2 vitlöksklyftor, 1 tsk salt och 15 svartpepparkorn. Skölj och torka av en kyckling på cirka 1,5 kg. Smeta in insidan av skrovet med kryddblandningen och tryck även in lite under bröstskinnet. Lägg fågeln i en ugnsfast form, pensla med rikligt med rumsvarmt smör, salta och peppra och ställ in i ugn på 200° i en timme. Ös med lite av buljongen mot slutet av tiden.

När kycklingen är klar tar du ut den och håller den varm (under folie till exempel). Häll ner spadet från formen i buljongen och sila. Smält 2 msk smör i en gryta, vispa ned 2 msk vetemjöl och låt fräsa några minuter utan att det tar färg. Vispa i buljongen och låt sjuda 5 minuter. Smaka av med salt och peppar och eventuellt 2 msk amontilladosherry.

Skär upp kycklingen, lägg den på en bädd av vitkålen och ringla över en del av såsen. Servera med en grönsallad och eventuellt lite kokt potatis, annars räcker det gott med vitkålen.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Fram med rutiga duken, tryck ner ett ljus i en tom vinpava, skär upp lite pain riche, blanda en grönsallad, korka upp ett enkelt rött vin och skapa lite retrokänsla runt helgens middag.

Recepten (klicka på rubrikerna) är hämtade från mitt Carl Butler-projekt och förtjänar att upprepas.

♣

Gratinerad löksoppa

Få rätter är väl så intimt förknippade med franska bistromenyer

♣

Biff Butler

Lova att du testar denna lätt- och snabblagade klassiker som bär Calles eget namn

♣

Créme Caramel

Crème brûléns lite ohippa kusin förtjänar en renässans

♣

Bilden är ett tidstypiskt grynigt och murrigt interiörfoto från krogen Svensson & Butler ur boken ”Laga mat med Carl Butler”.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Rhôneproducenten M.Chapoutier var en av mina första favoriter när jag började min bana inom vinets värld. Personliga viner med mycket uttryck. Inte alltid på topp men ständigt med en känsla av plats – terroir. Firman är speciell av flera orsaker, bland annat är alla deras etiketter försedda med brailleskrift. Man är också en av de producenter som dras fram när biodynamisk odling diskuteras.

Nu har man producerat en 20 minuter lång film om sig själva. Det är en svindlande vacker, men ganska innehållslös, film som bara bitvis punkteras av självförhärligande pladder och allmänt nonsens från Michel Chapoutier. Kolla in filmen och prova deras Côtes-du-Rhône-Village för knappa hundralappen.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Inte långt från Barcelona och den spanska solkusten ligger det karga och bergiga Priorat där vinstockarna kämpar i den röda skiffern som kallas llicorella. Vinerna härifrån är idag omsusade, omtalade och högt prisade (på flera sätt) för sin kraft och koncentration.

Själv upplever jag att uttrycket av druvorna garnacha och cariñena från området gärna blir lite endimensionellt och likriktat i den fruktiga, alkoholrika stilen med mycket ny ek. Därför var det roligt att prova 2008 Scala Dei Prior från Cellers Scala Dei. Egendomen har sitt ursprung i det kloster som anlades för runt 950 år sedan och som anlade de första vinodlingarna i området. Namnet Scala Dei betyder ”guds stege” och anspelar på en uppenbarelse som upprinnelsen till klostrets tillblivelse. Hela området sägs också ha fått sitt namn efter klostrets abbott (prior).

Vinet skiljer sig från många andra viner från området genom att ha en mycket frisk, slank, bärig kropp med mycket inslag av röda bär, tydlig och elegant mineralitet i den långa, balanserade eftersmaken. Alkoholen är inte särskilt närvarande och vinet spelar mer på elgegans och finess än på koncentrerad och tungfotad frukt. Läckert och njutbart i stora klunkar. Mycket humant prissatt till 219 kr. Tyvärr finns bara ett fåtal flaskor kvar i landet, men det dyker förmodligen upp i beställningssortimentet.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Om man skulle göra en top-10-lista över de hippaste vinerna så skulle inte vit rioja hamna på den. Det är osäkert om dessa viner skulle kunna armbåga sig in ens om listan omfattade etthundra viner. Det är trist för här finns riktigt häftiga viner. Vid en uppställning av fem olika fatlagrade riojor var alla mycket bra och tre stycken som absolut är värda extra uppmärksamhet.

2006 Onomastica Blanco Reserva från Carlos Serres lagras hela två år på nya ekfat och får vila på sin jästfällning med orörning (battonage) då och då. Resultatet är ett kraftullt vin med massor av mogen, gul frukt, honung, citrus, vanilj och brödiga rostade toner och en robust fatstruktur som lutar sig mot fina, silkiga syror. Trots all ek och kraft är det ett komplext och balanserat vin som är ett fynd för 199 kronor. Endast 2200 buteljer producerade.

Dubbelt så dyrt är 2007 Remelluri men visar också upp en helt anna karaktär. Här ligger fatstrukturen mera i bakgrunden och istället dominerar en stor doft av jordgubbar, hallon, tropisk frukt och hjortronsylt. Smaken är också fylligare med en koncentrerad fruktighet som nästan döljer den friska syran. Lång, intensiv och komplex eftersmak. Häftigt vin!

Mest imponerade dock ultratraditionella 1993 Viña Tondonia Reserva Blanco från klassiska Lopez de Heredia. Massor av gul frukt, lätt bokna äpplen, torkade aprikoser, hasselnötter, kanderad ingefära, vanilj och efter en tid i glaset en tydlig ton av rödkittsost. Smaken var medelfyllig och mogen med fin koncentration i frukten, avrundade, silkiga syror och strävhet och en snyggt balanserad ekstruktur i den långa nyanserade eftersmaken. Det mest imponerande är att detta 18-åriga vin spenderat 6 år (!) på fat och genomlevt tolv omdragningar med luftning innan den långa flasklagringen! Man undrar i sitt stilla sinne hur vinet var innan det tämjdes av tiden och eken. Otroligt karaktärsfullt och speciellt för 300 kronor, som är en struntsumma i sammanhanget.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.