Sommaren har börjat bra så här i slutet av maj. Håller trenden så behövs det lättlagad, sval och fräsch mat i massor. Den här varianten av gazpacho är så enkel att det är löjligt men samtidigt ruskigt god med bra fyllighet och stöt i smaksättningen. Det traditionella brödet har jag bytt ut mot kikärtor (garbanzo) som ger matighet och nötig smak och de grillade och konserverade paprikorna ger både sötma och rik smak. Ha alla ingredienser i kylen så behöver du inte kyla soppan utan kan äta direkt.

Skölj en burk kikärtor och häll i en stor mixer* tillsammans med 2 burkar hela konserverade tomater, 2 grillade och konserverade paprikor, 2 rivna/pressade vitlöksklyftor,  3 msk sherryvinäger (eller vitvinsdito), 1 pod grönsaksbuljong eller motsvaravde fond på flaska, 2 grovt hackade schalottenlökar, 1 tsk harissa och en halv skalad och grovt delad gurka. Lägg eventuellt även i 12-15 skalade mandlar för lite tuggmotstånd och nötig smak. Mixa allt slätt tillsammans med persilja och/eller färsk basilika. Smaka av med salt och vinäger och servera kallt.

Carl Butler bjuder på ett mer traditionellt recept.

*Har du bara en mindre kör du blandningen i två omgågngar.

Blev så himla sugen på den yoghurtmarinerade kycklingen när jag tipsade om bra bufférecept häromdagen. Körde därför en uppdaterad variant och med några nya tillbehör som uppskattades av den för tillfället kolhydratfobiska Kära Hustrun.

Vispa ihop 2 dl yoghurt, 1 msk spiskummin, 1 msk paprikapulver (gärna rökt), 1 msk chilipulver, 2 tsk harissa, 1 tsk salt, 2 msk olja, 2 msk flytande honung och 2-3 rivna vitlöksklyftor. Häll i en plastpåse, lägg ner cirka 1 kg kycklinglår med skinn och ben (räkna 2 bitar per person) och knyt ihop. Låt vila i ett par timmar. Ta upp kycklingbitarna och lägg på en braspanna täckt med folie. Lägg ner några klyfta citroner tillsammans med kycklinen (blir mycket goda att pressa över sedan). Ringla över ett par matskedar olja. In i ugnen på 225° i ungefär 40 minuter eller till klubborna fått en kraftig, knaprig stekyta. Vänd efter halva tiden.

Medan kycklingen marineras skivar du aubergine på längden i ganska tjocka skivor, saltar dem och låter dem rinna av i ett durkslag. Torka av dem, pensla med olivolja och stek på hög värme i en grillpanna.

Dela, gröp ur och skiva grovt 2 mogna avocado och lägg i en bunke. Rulla och pressa en lime med handflatan mot ett hårt underlag så den mjuknar något. Släng in limen i 20 sekunder i mikron, dela och pressa över avocadon (så här får du ut maximalt med saft). Riv eller pressa ner en vitlöksklyfta och blanda ner en knapp tesked salt. Vänd i 2 dl keso och precis innan servering några nävar blandad sallad (ruccola, bladspenat, lollo rosso etc).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår bloggade jag om billiga viner med lite låg profil till säsongens buffér. Kontrasten till kvällens provning kunde inte varit större. Vinerna som provades var plockade ur respektive deltagares vinskåp och källare just för att deras speciella karaktär eller historia. Alltid intressant och spännande att få prova helt blint och tillsammans försöka lista ut vinets identitet à la 20 frågor. Det blev en lååång kväll med fantastiska viner, god mat, galna historier och gapflabb. Det är kul med vin om någon missat det.

Vi började med en 2000 Egérie de Pannier Champagne som jag inte har några anteckningar om. Men den var mycket fruktig med bra syror och mycket fin mousse och satt som fläskläpp i den varma försommarkvällen.

Första vinet ut i provningenvar 1964 Berberana Gran Reserva. Här diskuterades huruvida man kan placera ett så moget vin geografiskt. Jag kläckte ur mig att det lika gärna kunde vara en bordeaux, en bourgogne som en rioja…vilket det ju visade sig vara. När ursprunget var klart så spikade jag årgången, vilket inte var så svårt då ett så moget vin rimligtvis bör komma från en klassisk och legendarisk årgång som 1964.

Ganska ljus och nästan helt brun färg med mycket slöjor och fällning. Stor, mogen doft av jordgubbsmarmelad, läder, torkad frukt och liten kryddighet. En lite sumpig doft av dåligt franskt kaffe och akvarium som försvann efter en stund och ersattes av rena toner av farinsocker och röda bär. Medelfylligt vin med pigg syra, marmeladfruktighet, läder, russin, fikon och en liten förnimmelse av sötma. Ganska kort smak men vinet höll förvånansvärt länge i glaset.

Nästa vin hade ett nästan identiskt utseende och hade en markerat åldrad näsa. Efter lite ledtrådar letade sig de mer gerontologiskt bevandrade till att det var 1955 Cos d’Estournel från Saint-Estèphe i Bordeaux. Det har verkligen varit en bra bordeauxvecka!

Ganska ljus och nästan helt brun färg med grusig fällning. Markerat flyktig doft (etylacetat) av Karlssons Klister som försvann efter en stund i glaset och avslöjade mogna jordgubbstoner, läder och kaffe. Lätt kropp och mycket friska, läckra och läskande syror, massor av röda, torkade bär som tranbär och goji, avklingande tanniner. Lång, läcker och fortfarande balanserad smak. Höll sig vitalt i glaset nästan hela kvällen.

Nästa vin placerade vi nästan omgående i Italien. Sedan blev det svårare när det visade sig inte vara från Toscana. När vi lirkat fram att det var Umbrien spikade jag faktiskt både årgång och producent på 1997 Campoleone Lamborghini. Lite hjälpt var jag av att jag köpte in detta vin till Grand Hotell för ett desennium sedan. Vilket minne man har.

Mycket djupt röd färg, nästan opak, med en lite brunröd kant. Ganska knuten doft med en liten antydan till korkanstrykning, kompakt mörk och mogen frukt och björnbär. Fyllig, massor av rik mogen och mörk fruktighet, tätknutna fina tanniner och snyggt innbäddad fatsttruktur, liten kryddighet och tydlig lakritston. Balanserad, lång eftersmak och lite mineralstramt avslut. Fortfarande ungt vin. Snyggt.

Kvällens överraskning stod 2006 Benegas Lynch Cabernet Franc från Mendoza i Argentina för. Gissningarna gick åt alla möjliga och omöjliga håll. Förvåningen var stor när ursprunget avslöjades på detta vin som kanske var kvällens bästa. Provade det faktiskt för ett par år sedan och var imponerad av det redan då.

Mycket djup röd färg med ungdomlig blå ton. Stor, generös men ännu outvecklad doft med massor av blåbär och fruktighet, vispad grädde, liten flyktighet och förnimmelse av nytt läder och piptobak. Fylligt, mycket fruktigt och nästan krämigt vin, massor av fina avrundade tanniner, läckra syror, kryddiga fat, tjära, rökighet och en lång, balanserad eftersmak. Oj så bra!

Väldigt bordeauxlik var Fontodis 2006 Flaccianello del Pieve som kom i magnumbutelj, men ursprunget var Toscana och druvan sangiovese.

Mycket djup blåröd färg. Kompakt, fruktig doft av cassis, solmogna jordgubbar och tobak. Fyllig, mycket frisk, välstrukturerad och stram med stunsiga frukt- och fattanniner och förvånansvärt slank fruktighet dominerad av röda vinbär. Mycket lång, elegant smak med mycket mineralitet.

Ännu mer Toscana blev det 2007 Testamatta. Ett kultvin som jag öppet dissat och därför togs nu chansen att lura mig när vinet serverades blint. Visst var vinet bra men även blint visade det sig vara det vin jag kände mig mest tveksam till under kvällen. Jag kan tydligen lita på mina egna omdömen. Skönt.

Djup, körsbärsröd färg. Stor, varm doft av mogen, mörk frukt, mörka körsbär, liten flyktighet och drag av nytt läder. Fyllig, mjuk smak med mycket mogen frukt, välstrukturerad och balanserad med en tydlig eldighet och en eftersmak som förde tankarna till tomattjuice. Bra längd.

Nästa vin var den sista flaskan av ett vin jag köpte på plats i Douro i Portugal för några år sedan. Det skar lite i hjärtat när jag provade 2005 Pintas från Wine & Soul för bättre än så har var den inte ens när jag prövade det första gången och fick ståpäls.

Djup, intensivt blåröd färg. Stor, generös och fruktig doft med massor av röda och blå bär och en tydlig aromatisk ton av apelsin och pomerans samt en rökig mineralton. Fyllig, rik och mycket fruktig med fint polerade tanniner och friska, slanka syror som lyfter vinet upp till elegans. Massor med frisk, saftig bärighet, tydlig mineralitet och mycket lång smak med fokus och balans. 

På det sista röda vinet var de flesta av oss inne på druvan syrah och en sydfransk stil men troligtvis ”nya världen”. Hur fel kan man inte ha? Det var 2002 Château Le Moulin från Pomerol i Bordeaux. Ett okänt slott för oss alla men en trevlig överraskning trots noll rätt.

Djupt klarröd färg. Stor, mörkbärig och aromatisk doft av lavendel, peppar och garrigue. Fyllig, rik, mycket fruktig och mjuk smak med mjuka fina tanniner, slanka syror, saftig bärighet. Lång och läcker smak med massor av mineralitet. Gott!

Sista vinet var mitt och det som orsakade mest huvudbry. Jag fick i princip peka på kartan för att det skulle framgå att 2009 Malizia var ett icewine från Rioja. Strålande bra var det hur som helst och man kan läsa mer om det här.

På begäran repriserar jag en lätt uppdaterad text om bufféviner med köptips.

Vad menar man egentligen med buffévin? För mig betyder det i alla fall ett vin som fungerar till lika många olika smaker som människor. Det ska vara viner som tilltalar många och som har en karaktär som inte alltför mycket kolliderar med maten. Med andra ord snällt, mjukt, publikt men ändå med ganska mycket smak och ett rimligt pris (läs under 100 kr). Nedan har jag rekommenderat pålitliga viner jag själv gärna skulle bjudit på och som inte kostar mer än att man kan bjuda generöst. Dessutom finns de väl distribuerade över hela landet.

Bubbel och välkomstskål. En stor fest kräver bubblor i glaset som en aperitif och/eller välkomstskål. Tycker jag. Idén med mousserande viner är att de ska bidra med feststämning och en känsla av lyx. Att då snåla och köpa skräp för 59 kronor verkar dumt, oavsett hur bra betyg den champagnesörplande vinskribentkåren gett eländet. Satsa på en välgjord, frisk och lite brödig crémant de bourgogne. Louis Bouillot Brut är så nära du kommer champagne under 100-lappen. Vill du ha den äkta varan så ger Pannier Brut Tradition mycket bang for the buck. En riktigt bra, välgjord standardschampagne som är sorglös och lättdrucken. Vill man så går det utmärkt att fortsätt med bubblet även till maten. Är det varmt ute så finns det knappast något bättre än sangria.

Vitt vin. Till buffén vill jag ha ett vitt vin med fin frukt men ingen ekton. 2011 Vicar’s Choice Sauvignon Blanc från Nya Zeland  är torrt, generöst fruktigt och aromatiskt med massor av tropisk frukt och limefriskhet.. En modern budgetbourgogne är  2011 Mâcon-Villages som med sin medelfylliga, lite feta och fruktiga smak med frisk syra och toner av citrus, ananas och gula päron tilltalar dem som gillar chardonnay. En australiensisk klassiker är 2008 Tahbilk Marsanne med frisk syra och en medellfyllig lite vaxig smak av gul frukt, äpplen, citrus, hjortron och lång eftersmak. 

Rött vin. Här vill jag inte ha för mycket strävhet och heller inte överdriven fruktighet. 2008 Château Prat-Majou-Gay Vieilles Vignes är mjukt ett sydfranskt vin med massor av bär, kryddighet, örter och en rejäl skopa personlighet. Chilenska 2010 Casillero del Diablo Cabernet Sauvignon är mycket pålitligt, publikt, välbalanserat och smakrikt vin med bra struktur, liten ekton och tydlig karaktär av mogen, mörk frukt och svarta vinbär. Ett vin helt utan kanter som inte kan förarga någon. Lättdrucket och bra mycket mer välgjort än andra viner i prisklassen. Lite mer fat har väl- och ökända 2008 El Coto Crianza. Glöm alla förutfattade meningar om detta vin för här finns frukt, fat, kryddighet och balans och massor med Rioja för en liten peng. Läs mer om bodegan här.

Men boxviner då? Nej. Tycker inte det och vill du ändå ha det så ska vinerna serveras ur karaff. Det ser mycket, mycket trevligare ut (måste jag påpeka det?) och dessutom försvinner det extra svavlet som tillsatts i plastpåsen och vinet smakar mer.

Hur mycket går det åt? Mycket svårt att säga. Bor du utanför stan ditt folk tar sig med bil eller mitt i stan dit folk promenerar? Är era bekanta vin- och pratglada som måste fösas ut efter midnatt eller godtemplare med hög magsyreproduktion? Räkna hur som helst med nästan en flaska per person. Köp mer än vad du räknar med går åt, spara kvittot och lämna tillbaka överblivna flaskor till Systembolaget (pratar vi stora volymer är det bäst att avtala med butiken i förväg). Det går alltid mer rött än vitt om inte SMHI flaggar för värmebölja. Stora bringare med isvatten får du inte glömma. Givetvis ska det finnas rikligt med alkoholfria alternativ. Vilket för oss till nästa punkt.

Det där med ungdomar och alkohol. Studentfester är ett gungfly när det gäller gränsdragningar. Jag är av den starka uppfattningen att ungdomar inte ska bjudas på, eller hantera, alkohol innan de fyllt arton år. Varken hemma eller någon annanstans. Punkt. Slutdiskuterat. Innan de fyllt tjugo år och får handla själva ska de heller inte få ansvar för sin egen konsumtion. Min åsikt är att på fester där det är många ungdomar är inbjudna ska inte vin och öl stå framme för servering efter eget gottfinnande. Som värd eller värdinna serverar du drycken. Gå runt och fyll på glasen så blir det ett naturligt sätt för dig att mingla runt och du får också tillfälle att prata med ungdomarna Det dricks mindre och du undviker också det delikata problemet med fastern som gärna blir lite ”trött” på fester.

Nu är det buffédags igen. Gårdsfester, bröllop, studentmottagningar och helt enkelt bara sköna dagar med vännerna i trädgården.

Här är några favoritrecept som är idiotsäkra succéer. Allt (utom jordgubbarna) tillagas i ugnen och kan förberedas i god tid.

• Helt onaturligt goda, fyllda, matiga och smakrika paprikor. Skriv ut recept för alla kommer att fråga efter det.
• Saftiga, kryddiga kycklingklubbor som tillagar sig själva. Gör ett par plåtar och trava upp på ett fat.
• Är detta världens godaste ostpaj? En stark kandidat är det hur som helst.
• Köp engångspajformar i aluminium och gör ett helt gäng av dessa tapastortillas. De kommer att gå åt!
• Ställ fram en stor skål med denna jordgubbsdessert och låt gästerna själva sleva upp och klicka på grädde. Förgyller även bleka och/eller importerade bär.

Läs mina repriserade tips och råd nedan så är du hemma med buffén och festen.

• Vad dricker man till? Läs mina köptips och serveringsråd här.
• Håll buffén enkel. Hellre få och bra rätter än många halvbra. Med färre rätter är det lättare att planera mängder och hålla den fräsch.
• Krångla inte till det. Att hålla på att göra allt från grunden och experimentera med nya ingredienser och piffiga recept är bortkastat. Kör säkra kort och förlita dig på halvfabrikat så slipper du bryta ihop av stress och gråta över alla rester. Idén med buffé är att det ska vara lättsamt – inte ledsamt.
• Planera. Sitt ner i god tid och planera inköp, beräkna åtgång och gör beställningar. Kommer det allergiker och vegetarianer? Gör en checklista. En välplanerad buffé ska vara färdig bara behöva läggas upp på dagen för festen.
• Servis. Engångsglas är dyra och onödiga. Engångsbestick är sladdriga och en skymf mot maten. På Ikea finns både glas och bestick som nästan är lika billiga som plastdito. Efter festen packar du ner dem i en låda och gömmer på vinden till nästa fest. Bra och stadiga papperstallrikar kan vara helt ok och är bekvämt att bara dra rakt ner i sopsäcken. Har du råd så är det underbart att hyra hela medivippen.
• Stora uppläggningsfat. Det finns att köpa jättestora engångsfat i aluminium eller plast. Men om det inte är en jättefest så är det bättre att förbereda tallrikar och mindre fat som du kan ha i kylen sätta fram efter hand. Fräschare och bättre mathygien.

Vad ska vi ha för mat?

• Sallader. Ärligt talat; hur mycket sallad äter man på en buffé? Inte särskilt mycket. Gör en enkel, blandad grönsallad med olja, vinäger eller dressing vid sidan av. Om du blandar i dressingen slokar salladen snart. Pastasallad? Visst är det drygt, mättande och billigt. Men hur kul är det? Hoppa över.
• Potatissallad. För många är potatissalladen nästan ett obligatorium på buffén och visst är den praktiskt. Enkelt, gott och billigt är att koka nypotatis, halvera eller skära i klyftor och vända dem i en vinägrett medan den fortfarande är varm. Smaksätt med färska örter och kapris. Gillar du den krämiga typen så kan du testa mitt fusk med färdig potatissallad. Billigt, gott, enkelt och perfekt som back-up.
• Bröd. Bröd är utfyllnad på buffén. Bakar du inte själv så försök att hitta ett bra surdegsbageri och köp ett riktigt gott bröd. Blir det över så har du fint bröd en vecka. Den svampiga bake-off-baguetten bli torr på en kvart när du skurit upp den.
• Pajer. Kanon på en buffé, perfekta att förbereda och alla brukar ha ett bra recept. Skär upp i små tårtbitar så blir det lättare att ta för sig.
• Charkuterier. Ovanstående är billiga, enkla saker som du fixar själv. Lägg pengarna på goda rökta och lufttorkade skinkor, smakrik salami, het chorizo och matig mortadella som du får tunt uppskuret i charkdisken. Gott och hållbart.
• Ost. Min erfarenhet är att ostarna är bland det mest uppskattade på buffén. Nöj dig med ett par tre stora, väl valda ostar istället för en hel drös småbitar. Skär upp hårdostarna i portionsbitar så blir det lättare att ta för sig och man slipper stora ostmassakern.
• Diverse gott. Ovanstående räcker gott och väl men lite små tillbehör piggar upp. Ett fat med grillade, inlagda paprikor som du ringlar lite olivolja över. Ett par skålar med goda oliver. Marinerade kronärtskockor eller andra spännande inläggningar på burk. Grissini att knapra på. Fin olja och smaksatt vinäger.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var jag inbjuden till släppet av restaurangguiden Nordic 66 som listar Nordens 66 bästa restauranger. Aldrig hört talas om den? Då är du inte ensam.

Det är tredje året som Bent Christensen ger ut denna guide som har haft ett stort genomslag i de Nordiska länderna…utom i Sverige. Upplägget är lite annorlunda än andra listor och guider. Man ställer samman listningar och poäng från exempelvis The Worlds 50 Best restaurants, White Guide, Guide Michelin (Guide Rouge), Den Danske Spiseguide med flera samt nomineringar och omdömen av lokala jurygrupper.

Den lilla boken och appen presenterade i skybaren på fantastiska Bella Sky. Trots att svenska krogar placerat sig fint på listan med Frantzén/Lindeberg på andra plats efter Noma (surprise!) och med hela sex stycken restauranger i södra Sverige* så fanns inte en enda svensk krog eller media representerade trots inbjudningar. Bara lilla jag.

Tråkigt och lite märkligt att guiden inte uppmärksammas här. Bent Christensen berättade bland annat att 95% av nedladdningarna av appen sker utanför de Nordiska länderna vilket visar på det stora intresset runt om i världen för vår krogar.

Kvällen rundades av med en middag på hotellets The Balcony Restaurant. Verkligen hög ambitionsnivå, men som ofta när gränserna tänjs blir det både applåder och magplask. Här blev det ungefär hälften av varje. Roligast och nästan bäst var nya bekantskapen øllebrød som ingick i desserten. Men en trevlig kväll, intressanta insikter, gott sällskap, spännande hotell och champagne som var kall, torr och gratis.

* Placeringar för sydsvenska krogar på listan: 22 PM & Vänner. 32 Bloom in the Park. 33 Hotell Borgholm. 40 Gastro. 58 Daniel Berlin Krog. 59 Bastard.

Det plötsligt sommarvarma vädret igår påkallade att jag tog cykeln igår till det närmaste Systembolag för att inhandla rosé. Utbudet var minst sagt påvert så det blev en mousserande rosécava som brukar presetera fint samt ett vitt vin bland nyheterna.

2011 Morandé Reseva Riesling är ett chilenskt vin som är så där okomplicerat, torrt, fruktigt och lätt aromatiskt som viner ska tillåtas vara när det är sommar. Tvärtemot vad namnet och etiketten säger så är detta inte en ren riesling utan här har man blandat in 10% sauvignon blanc och 5% gewürztraminer, något som slår igenom med en liten parfymerad blommighet som för tankarna till Alsace. Ungt, enkelt, fruktigt och charmigt kan det spela andrafiolen till matiga sallader, bufféer och annan enkel sommarmat.

Mycket ljust gul färg med litet grönt inslag.Ganska stor, frisk och fruktig doft av citron, clementin, päron, omogen ananas, apelsinblomma. Torr, ganska lätt och mycket frisk och fruktig smak av aprikos, citrus, gröna äpplen, apelsin och ett litet örtigt och parfymerat inslag. Ganska kort eftersmak med en liten beska.

Jimmy är en baddare på långkok, överjordiska mackor och fläsk. Hans senaste äventyr med långbakat sidfläsk var jag bara tvungen att prova.   Magiskt gott i sin sönderfallande mörhet. Perfekt på mackor och på sallader.

Skåra svålen på en stor bit rimmat sidfläsk. Klappa in hela bitten med en blandning av lika delar milt paprikapulver (jag använde rökt) och chilipulver, det går åt minst en matsked av varje. Lägg fläsket i en form och slå på o,5 dl vitt vin. Jag använde själv finosherry och adderade 1 msk vitvinsvinäger. In i ugnen på 100° i 6-7 timmar. Ös då och då med fettet. Höj temperaturen till 150° och kör ytterligare 30 minuter och till sist 15 minuter till på 175°. Lägg svålsidan nedåt när du skär upp fläsket annars blir det bara mos.

Efter gårdagens provning fick jag mersmak och begav mig hem för att öppna en juste flaska bordeaux. Till en sådan krävs förstås en fin ryggbiff, råstekt potatis och ugnsbakade tomater och bearnaisesås.

Jag har aldrig lyckat särskilt väl med med denna såsklassiker. Den enda som fått godkännande av såskräsna Kära Hustrun var morotsbearnaisen. Men efter det lyckade resultatet med hollandaisesåsen kände jag att det var dags för ett nytt försök. Tummen upp från juryn.

Sjud 3 msk vitvinsvinäger och 3 msk vatten med 2-3 finhackade schallottenlökar, 15 krossade vitpepparkorn och 1 tsk torkad dragon. Sjud tills drygt en matsked återstår och sila av koncentratet. Sätt en ugnsform med vatten på spisen med två kastruller (ej aluminium, missfärgar tydligen såsen). Lägg i termometern och värm upp vattnet till runt 65°. Justera så att du hittar ett bra läge på reglagen. Skiva ner 250 g smör i den ena kastrullen och 1 msk ihopkokt vinägerblandning, 1 tsk dragon och 3 äggulor i den andra. Vispa gulorna konstant med ett öga på termometern tills konsistensen blir som vaniljkräm. Vispa ner det smälta smöret i en tunn stråle och se hur såsen blir krämig, gul och vacker. Låt inte den vita bottensatsen (proteinet) komma ner i såsen. Blir såsen för tjock droppar du i lite vatten. Servera ljummen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vissa jobb är roligare än andra. När man får chansen att leda en provning på temat ”Bordeaux” där en 1961 Château La Mission Haut Brion ingår så är det guldkant i saltgruvan. Förutom denna pärla fick jag en lista med olika slott och årgångar av den vinkunnigen värden att välja viner från. Provningen fick jag sedan lägga upp som jag ville. Det blev en historisk genomgån av fyra decennier från 1961 till 2001.

Lunchprovningen var upptakten till ett födelsedagsfirande och det blev därför ett glas champagne att värma upp med. Inte vilken champagne som helst; 1989 Krug!

Fantastisk rik champagne med en djup, mässigngsgul färg, mycket fina bubblor och en imponerande doftkaskad av gul frukt, rostade hasselnötter, choklad, rök och lätt bokna äpplen. Fyllig, sammetslen mousse, torr smak men med en koncentrerad och mogen frukt som framgångsrikt imiterade sötma, mer rostade toner, nötter, nougat, brioche,  fina fattoner, tydlig mineralitet och en mycket lång smak. Balansera, rik, elegant och komplex.

Så var det dags för provningen. Först ut var 1961 La Mission Haut Brion (Graves, Grand Cru Classé)! Årgången är verkligen historisk och kan räknas som en av de sista riktigt stora klassiska årgångarna. Den är så legendarisk att till och med de med liten kunskap om vin känner till den. Skörden var exceptionellt liten men kvaliteten mycket och gav koncentrerade, långlivade och samtidigt eleganta viner. Viner av denna årgång är idag sällsynta och när de dyker upp till försäljning blir de mycket dyra. La Mission Haut Brion räknas dessutom som ett av de bästa exemplen från årgången. Denna flaska har legat orörd sedan 1975 under goda lagringsbetingelser.

Klar, ganska ljus brunröd färg med orange kant. Stor, mogen och utvecklad doft med karaktär av jordgubbsmarmelad, rök, sot, läder, kryddighet och ett blommigt parfymerat inslag minnande om hyacint. Fyllig, mogen, mjuk smak med helt nedslipade frukttannier, avrundad fatstruktur, pigga syror, sötaktig och slank rödfruktighet med tydligt inslag av övermogna jordgubbar. Elegant och ”burgundisk” i stilen, mycket lång och med en liten beska i avslutningen. Mycket bra och mogen bordeaux som dock befinner sig på ett sluttande plan. Den hyacintlika doften och att vinet inte utvecklas i glaset tyder på att den bästa tiden ligger bakom vinet. 

Det ganska olycksamma 1970-talet hopades över till förmån för 1980-talet. Nu tar Bordeaux fart igen och 1982 räknas som den första stora årgången på 20 år och dessutom som den som inleder den moderna eran. 1986 Léoville-Barton (St Julien, 2ième Cru) kommer från en annan stor 80-tals årgång. Stor var den både till kvalitet och kvanitet samt i nivån av tanniner som gjort den väldigt långlivad. Just detta vin finns också med på Decanters  lista över  ”100 wines to taste before you die”.

Djup brunrödfärg. Stor, utvecklad doft, syltig och eldig (12% på etiketten), ceder, jordgubbsmarmelad, kanderad frukt, lätt flyktighet, eucalyptus, multnande löv, stallbacke och mörka bär.  Fyllig, mycket frisk med strama taniner och stor men tillbakahållen fruktighet, röda bär, fatkryddighet och tydlig mineralitet. Lång, balanserad och elegant eftersmak med läskande syra. Spänstigt vin med alla bitarna på plats. Tanninerna dominerar lite fortfarande.

1990-talet bjöd på ett pärlband av bra årgångar. 1990 Les Ormes de Pez (St Estephe, Cru Bourgeois) kommer från decenniets första årgång som bjöd på mycket varmt och torrt väder under skörd och vinerna har därför ofta fina tanniner, ganska låg syra och ofta en lite rostad karaktär.

Djupt röd färg med anstrykning av brunt. Stor, utvecklad och kryddig doft med ton av russin, viss eldighet, syltade körsbär, mörk choklad, läder, rostat kaffe och inledande komplexitet. Fyllig smak med mogen, rik frukt, välstrukturerad och kryddig med mörka bär, lakrits, rostat inslag. Lång och ganska rik eftersmak. Provningens enklaste vin imponerade inledningsvis med massor av frukt och mycket direkt arombild. Njutbart och med en ”nya-världen-touch”. Tappade dock komplexitet och struktur efter en stund i  glaset.

Det nya millenniet inleddes med en sensationell årgång som kastade en skugga över den följande som bjöd på viner av lite mer klassisk och långsammognande stil. Viner som  2001 Léoville Poyferré (St Julien, 2ième Cru) är därför snällare prissatta men ger mycket valuta för pengarna.

Djup, koncentrerad färg med en liten antydan till brunorange kant. Stor doft med typisk bordeauxnäsa av medeltida slagfält (jord, blod, stål, rost, sot, rök och svettig häst), ceder, fatkryddighet och mörka bär. Fyllig, fokuserad och välstrukturerad med fina frukttanniner, integrerade rostade fat, sot, mycket bra mörk frukt, frisk syror. Lång, balanserad och nyanserad eftersmak. Provningens bästa vin.