1990-talet var en enda lång stor framgång för Australiens feta, fylliga, smöriga, ekiga chardonnayer med toner av smörkola, vanilj och tropisk frukt. I början 2000-talet tröttnade konsumenterna och sökte sig mot lättare och mindre ekade stilar. I panik började australiensarna att buteljera sina chardonnayer helt utan ekkontakt och resultatet föll platt till marken och ”aussie chard” drabbades av ett bakslag den ännu inte hämtat sig från. Tyvärr lever fortfarande det australiensiska vinet av stigmat ”Brand Australia” där bilden av vinerna är fruktiga, fylliga, ”bussiga” och okomplicerade i en enhetlig stil.
Men i tystnad (åtminstone utom hörhåll för vår monopolmarknad) har det skett en stilmässig revolution på alla håll. Den gamla svulstiga chardonnaystilen där man nästan bara på det djupgula utseendet kunde plocka ut vinerna i en provning är mer eller mindre utraderad. Idag är vinerna ljusgula med en grön ton, friska, eleganta med stram frukt och en diskret fatkaraktär som endast ger en liten komplexitet och kompletterande struktur. Den största vinsten är att detta ger ursprunget en chans att lysa igenom precis som hos förebilderna i Bourgogne och Chablis (läs mer här).
Utvecklingen har gått mycket fort tack vare en stor transparens mellan vinmakarna och ett fortgående utbyte av erfarenheter. De metoder som används för den nya tidens chardonnay har jag listat nedan. Dessa parametrar används helt eller delvis av samtliga vinmakare vi träffade på resan.
- Svala växtplatser
- Skörda tidigt
- Skörda för hand
- Pressa hela klasar/druvor
- Ingen klarning, jäsning av grumlig must
- Jäsning på fat
- Ingen tillsatt jäst
- Vila på jästfällningen men ingen battonage (omrörning av jästen)
- Ingen malolaktisk jäsning
- Lagring på äldre och/eller större ekfat
- Oxidativ vinmakning (med syrekontakt)
- Inget svavel förrän just innan buteljering
- Skruvkapsyler – ingen ”premox” (för tidig oxidering)
Öhmans Mat & Vin 
Kommentera