Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har provat en hel del gamla viner. Älskar komplexiteten som kommer med mognad. Ett gäng från slutet av 1800-talet har slunkit ned. Öl med ett par decennier på nacken har det också blivit. Bland annat Carnegie Porter som är dokumenterat väl ägnad för flasklagring. När jag var sommelier på Grand Hotel i Lund så fanns det ett antal gamla årgångar på listan. Härligt portvinslika i stilen.

När jag av en slump fick syn på en back med några flaskor Carnegie på en auktion kunde jag därför inte stå emot. Jag la ett bud och igår fick jag hem fyndet. Sju små flaskor på uppskattningsvis 25 cl i en liten träback med bryggeriets varumärke inbränt och ett bärhandtag i fint tyg med namnet broderat.  Flaskorna har naturkorkar som en gång varit säkrade med ståltråd som med tiden rostat bort. Etiketterna har likaledes vittrat bort och ersatts med lappar där en darrhänt människa med sirlig stil skrivit ”Carnegie Porter. Gammal”. Den mörka vätskan (som jag hoppas är öl) står högt uppe på flaskans axlar. Ingen stor avdunstning med andra ord.

Eftersom jag bara sett flaskor och back på bild tidigare så trodde jag att de kanske var från 1930-talet eller liknande. Men efter googling på flaskorna som är märkta ”Årnäs” så visade det sig att modellen inte tillverkades efter år 1900! Vi pratar om svensk, mörk öl med med runt 120 års flasklagring! Flytande historia.

Tycker ni att jag ska korka upp en flaska? Vill ni ha en rapport om innehållet är drickbart och vad det smakar?

När jag var liten fick jag ibland Kalaspuffar till frukost. Sött och gott i en skål med mjölk och massor att läsa på paketet medan frukosten sörplades upp. Viktigast var kanske ändå leksaken som låg i paketet.

Sedan skulle det vara nyttigt. Entré för den sågspånstorra och dammiga müslin som var så trist att de enstaka fossilerade russinen sågs som små skatter snudd på jämförbara med Kalaspuffarnas bonusleksaker. Det spelade ingen roll att den hette Eterna och hälldes upp i en specialdesignad och skitsnygg burk.

Räddningen var Start! Den perfekta fusionen av den honungssöta krispigheten som effektivt dolde müslins östatstristess. Gott och nyttigt på samma gång. Typ. Start förgyllde många söndagsfrukostar ackompanjerad av uppblåsta frallor, gräddost, Bravo apelsinjuice och långläsning av Dagens Nyheter som inköpts i kiosken.

Start är och var vad man i den engelspråkiga världen kallar ”granola”, vilket också står på förpackningarna idag. Start/granola är ofta ganska dyrt för vad man får, nämligen sockrade havregryn toppade med diverse gryn och torkad frukt. Det är billigt och enkelt att göra själv. Den blir fräsch och krispig och precis så lite eller mycket söt som du vill och du blandar i vilka lyxiga ingredienser du vill. Grundingredienserna är få och du höftar mängderna efter smak.

Blanda farinsocker eller muscovadosocker med kanel, kardemumma och vaniljpulver (en eller flera av smaksättarna) och se till att det inte är klumpar i sockret. Blanda sedan med havregryn. Rör ihop flytande honung med rapsolja och blanda detta med de torra ingredienserna så att havregrynen blir lätt inoljade. Sprid ut på smörpapper på en eller flera plåtar. Det ska vara ganska tunt lager. In i ugnen på 150° övervärme. Har du varmluften eller undervärmen på så bränns granolan lätt på undersidan. Blanda runt då och då. Efter cirka en halvtimme bör grynen blivit ljust gyllenbruna. Låt svalna på plåten. När det kallnat blir grynen krispiga. Klart!

Nu kan du blanda i solrosfrön, valnötter, hasselnötter, melonkärnor, russin, torkad frukt, linfrön, puffad quinoa eller vad du vill. Bäst är att servera godsaker så kan alla välja vad de vill ha i sin frukostblandning. Så gör vi på vårt bed & breakfast.

Alkoholfria drycker är inte så frekvent förekommande här på bloggen. Ibland dyker de upp och jag är särskilt svag för alkoholfri öl. Öl brukar klara avsaknaden av alkohol bättre än vin. Förmodligen för att vin allmänhet har en högre alkoholhalt utgör vinets kropp och smakbärare saknas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Danska Mikkeller är inte bara duktiga på udda och annorlunda öl i många stilar, de är också ena rackare på alkoholfri öl. På mitt lokala Systembolag hade de inte mindre än tre olika sorter som pockade på att bli provade.

Hallo Ich Bin Berliner Weisse är en veteöl med fin, tät skumkrona och mycket ljust gul färg och inte helt klar. Doften är stor med massor av citronzest, aprikos, en frisk ton av äppelcidervinäger och en diskret humlekrydda. Smaken är fantastiskt uppfriskande syrlig och lätt. Som en fusion mellan lemonad och veteöl. Lite tunn och kort smak men med en aptitretande beska som kommer smygande efter en liten stund. Mycket bra! Perfekt sommaröl eller till skaldjur. Kära Hustrun beordrade genast inköp av ett gäng flaskor att ha på lut i kylen.

Drink’in The Sun är också en veteöl men i amerikansk stil. Fin ljus och tät skumkrona och ljust bärnstensfärgad med lätt dimmig fällning. Doften är fruktig med inslag av tropisk frukt som dock övermannas av en alltför generös tilldelning av diverse humlesorter. Medelfyllig, fruktig smak med viss friskhet men en humlebeska som får det hela lite ur balans. Inte alls tokig dock. Namnet föreslår att ölen ska njutas i värme och solsken men jag skulle nog sätta mig i skuggan och njuta den till en fish’n chips.

Sist ut Mikkeller Ambler Red Ale med lite havremalt som är en nyhet i sortimentet. Fint och stadigt ljustbeige skum. Utseendet på ölen är dock långt från aptitlig. Liknar diskvattnet när man sköljt ur kaffekannan – smutsbrunt. Doften känns också oren och jordig och diskvattnet med kaffesump kommer tillbaka i bakgrunden. Lite torkad frukt och mörkt bröd går att förnimma. Trist, platt och oren smak med obalanserad beska. Rakt ned i diket.

Har du ännu inte upptäckt det nya Australien med mineraldriven chardonnay och svala pinot noir så är det hög tid. Det är dags att lyfta blicken och se bortom marmeladig shiraz.

Under den fantastiska resan till Australien så besökte vi bland annat Artisans of the Barossa där producenten Spinifex ingår. Minns inte så mycket(läs ”inget alls”) av dem, förmodligen på grund av en hjärna övermättad av intryck. Häromdagen fick jag chansen att återstifta bekantskapen med ett av deras viner.

2014 Spinifex Papillon är en blandning av grenache och cinsault, två druvor som trivs i det varma och torra klimatet. Av den ljusa färgen och den rödbäriga, generösa men nyanserade doften trodde jag först att det var en pinot noir i kryddig stil med lite drag av beaujolais. Underbart läcker doft där de lite knäckiga inslagen förklarades av grenachen i blandningen. Smaken var lätt, mjuk och mycket frisk med en fräsch rödfruktighet och en nästan mineralstram eftersmak. Snyggt, svalt, elegant och väldigt långt från den traditionella bilden av ett rött vin från Barossa Valley.

Spinifex importeras av Quaffable Wines drivs av Daniel Turpeinen som var på resa i Australien James Busby Travels liksom jag. Det märks. I sortimentet hittar man också Ocean Eight och Oakridge. Jag gissar att fler är på gång. Daniel arbetade tidigare på Johan Lidby Vinhandel som också har ett gäng från den nya australiensiska våren, bland annat Luke Lambert och Timo Mayer som jag träffade i Yarra Valley.