Under den två veckor långa vinresan i Australien jag är på just nu är princip varje vaken stund schemalagd. Det är ett galet ambitiöst program som löpergenom fem av Australiens stater som en väloljad maskin eller som någon i gruppen uttryckte det ”med en militär precision som vid ett 14-dagars kungligt bröllop”.
Besöken har nästan helt varit fokuserade på mindre och familjeägda egendomar. Ett mer eller mindre stående inslag har varit ”Artisan Producers Event”, det vill säga kombination av middag, provning och möten med mycket små hantverksmässiga producenter från de områden vi för tillfället besöker. Många av dem fanns inte påkartan när jag var i Australien för tre årsedan och de flesta spelar på vad som kallas ”vänstra planhalvan”, alltså vad vi skulle kalla ”naturviner”, medan andra är mer av traditionalister. Vi har lyckats beta av Canberra och New South Wales, Beechworth och North East Victoria, Yarra Valley, Tasmanien (fast det är förvisso nästan alla små hantverksproducenter), Adelaide Hills, McLaren Vale, Margaret och slutligen det mest avlägsna av världens vinområden; Great Southern.
Mötena har varit av varierande art. Från små minimässor som avslutats med alla flaskor på bordet på en liten restaurang, en barbeque där flaskor och vinmakare roterat mellan borden till happenings i ett vinmakarskjul i obygden där man slevat upp chili ur en gryta och. Ofta smått kaosartat men alltid intressant.
För mig som är lite traditionell i min smakinriktning har det varit mycket lärorikt att metodiskt utsatts för osvavlade, orangea, grumliga viner, alla möjliga kulörer av petnat, samt fundera över varför i herrans namn man blandar grenache med riesling. Generellt kan sägas att denna typ av viner görs bättre i Australien än i Europa i min mening. Kan bero på bättre mognad i druvorna men förmodligen på mer tekniskt kunnande och tradition av hygien i vinerierna.
Jag har hittat ett och annat riktigt bra, ganska mycket spretigt men mycket lite som varit dåligt, nästan inget alls faktiskt (förutom en ”vin jaune” som förmodligen var rent hälsovådlig). Jag har lärt mig att uppskatta vita viner med lång skalkontakt (vem hade trott att en riesling med 24 månader på skalen skulle vara drickbar?) men framför allt insett att cabernet sauvignon blir fantastisk när den jäser helt eller delvis med hela klasar. Om någon druva klarar av att vara lite ”funky” så är det cabernet!
Farbrorn har gått och blivit lite småhipster.
Öhmans Mat & Vin 
Kommentera