Det är faktiskt snart två år sedan jag skrev om det osannolika cava-fyndet Banda Azul. Det blev en otrolig respons. Då låg vinet i beställningssortimentet men idag finns det på hyllorna i snart sagt varje butik. Enligt uppgift från leverantören så var min bloggpost en av anledningarna till att vinet så snabbt kom in i sortimentet. Sånt är roligt att höra. Farhågan att priset skulle gå upp rejält kom förresten på skam. Efter två år ligger vinet på 79 kr och är utan konkurrens det mest prisvärda billiga bubblet i sortimentet.

Innan jag nu fortsätter så ska jag göra helt klart att jag inte fått någon ersättning för min bloggpost. Inte ens en flaska cava. Detsamma gäller för nedanstående text. Jag skriver aldrig på uppdrag eller mot ersättning.

Banda Azul har nu fått en uppföljare i form av Banda Rosa. Som namnet så subtilt antyder så är det en rosécava. Den är årgångsbetecknad (2018), veganvänlig, med minst 12 månader på jästfällningen och priset är precis lika lågt som för Banda Azul.

Hur smakar den då? Är den lika bra som sin vita föregångare? Mina förväntningar var inte jättehöga. Man vet ju av dyrköpt erfarenhet att uppföljaren sällan är bättre än originalet (undantaget Terminator 2 och andra säsongen av You kanske). Men här handlar det om en annan typ av vin – ett rosévin – och med enbart blå druvor (70% monastrell och 30% pinot noir) så blir karaktären en helt annan. Färgen är medeldjupt hallonrosa och doften stor och tydligt fruktig av hallon, jordgubbar, mariekex, lime och lite grand av den där lite brända tonen som man ibland hittar i cava. Där den vita cavan präglades av friskhet och elegans har vi här ett vin med stor fruktighet av mogna röda bär, persika och en fet, fyllig munkänsla från lagringen på jästfällningen och en liten citrusskalbeska i avslutningen. Vinet har några gram mer sötma än den vita (10 g) men är fortfarande torr men med en rik fruktighet. Men vinet är bra. För prislappen är det mycket bra!

Detta är en cava som funkar bra som ett sällskapsvin, gärna med lite salta tilltugg eller till lite krämiga, gräddiga rätter av fisk eller kyckling. Jag tänkte spontant på Flygande Jakob (jo jag älskar Flygande Jakob). Bra till smakrika tapas, pajer…ja jag vill faktiskt använda mig av det förhatliga uttrycket ”buffévin”. Tror också att de som gillar prosecco tar detta vin till sitt hjärta. Framförallt är det omöjligt att få denna kvalitet i prosecco till detta pris.

Lär dig mer om cava och andra viner i boken VIN – Vinets grunder som jag översatt.

Ibland hittar man recept man direkt vill prova att laga. Men så inser man att det inte finns färsk salvia i butiken och att man faktiskt har fint sidfläsk hemma så man kanske kan ersätta prosciutton med det. Sen verkar det onödigt att göra ett mos och att flera steg verkar onödiga. Lite tomater borde kännas fräscht. Så håller man på tills man till slut har ett helt annat recept. Dessutom ett recept som fick Kära Hustruns högsta betyg – ”Det här kan vi väl äta varje dag?”.

Koka 1 kg små fina potatisar hela med skalet på till nätt och jämnt klara. Finstrimla 150 g kallrökt sidfläsk (eller vanligt bacon) stek knaprigt. Salta och peppra 500 g fläskfilé och stek runt om i fläskfettet på hög värme så att den får fin färg. Stäng av värmen och låt köttet ligga kvar på eftervärmen. Slå av vattnet från potatisen och häll dem i en ugnsform. Tryck till dem så de går sönder. Blanda potatiskrosset med sidfläsket, 50 g smält smör, 150 g riven lagrad ost, en liten strimlad purjolök, herbes de provence (eller andra örtkryddor), flingsalt och rejält med svartpeppar. Skär fläskfilén i tjocka skivor, lägg ovanpå potatisblandningen, placera ut halverade körsbärstomater och skjuts in i ugnen 20 minuter på 200°.

Det finns en första gång för allt. Nu har jag begått premiär att köpa och tillaga svartkål. Har aldrig känt mig lockad av denna grönsak som blivit så het under namnet ”kale”. Läs denna intressanta artikel om hur svartkål gick från att vara en anonym buffédekoration till att bli hollywoodcelebriteternas stapelvara. EDIT: Det är förstås grönkål som heter kale på engelska.

Jamie Oliver (en annan celebritet) fick mig på andra tankar med detta recept. Otroligt fräscht, smakrikt och snabblagat på få ingredienser. Tar bara ett par minuter längre tid än pastans koktid. Jag kompletterade rätten med körsbärstomater som fått gona sig en stund i olivolja, vinäger, salt och en rejäl nypa socker.

Koka upp saltat vatten i en stor gryta. Under tiden river du bort den grova stjälken från 200 g svartkål och skalar 3-4 vitlöksklyftor. När vattnet kokar slänger du ner 150 g spaghetti (detta blir 2 portioner) i vattnet och sänker ner svartkål och vitlök i samma vatten i ett durkslag. Efter 5 minuter tar du upp durkslaget, slänger ner kålen och vitlöken i en mixer tillsammans med en rejäl skvätt olivolja, 50 g finriven parmesan, några matskedar ricotta (eller annan färskost), nymalen svartpeppar och en nypa salt. Mixa tills slät och smaka av. Sleva i lite av pastavattnet om såsen blir för tjock. När pastan kokat klart slår du av vattnet (spara lite för att eventuellt späda mer). Blanda samman sås och pastan i grytan. Servera genast toppad med mer ricotta (eller annan färskost).

Mitt perfekta köttbullerecept är så makalöst bra att jag nu börjar köra varianter på kryddningen bara för att det är så kul och lätt. Blev sugen på lite indiska smaker så jag fuskade ihop ett recept med tillbehör baserade på Adam Tenstas palak paneer. Mycket lyckat men kryddningen blev lite snäll på bullarna så vill du ha lite mer fart så är det riskfritt att vara lite mer generös.

Vispa samman 1 ägg, 0,5 dl vispgrädde med 2 msk ströbröd och 1 msk potatismjöl. Ställ åt sidan att svälla. Riv en liten gul lök och 1 klyfta vitlök fint och blanda omsorgsfullt med 500 g blandfärs, 1 tsk salt, 1 tsk bakpulver, 1 tsk farinsocker samt 1,5 tsk garam masala, 1 tsk malen spiskummin, 0,5 tsk paprikapulver, 2 tsk malen koriander och 0,5 tsk kanel. När smeten är ordentligt blandad rör du i ägg- och gräddblandningen och fortsätter att blanda mycket noga tills du har en jämn, fin smet. Koka upp saltat vatten i en gryta. Olja in händerna med matolja, forma små fina bollar och släpp ner dem i det sjudande vattnet. När de flyter upp tar du en hålslev och lägger dem i ett durkslag för att rinna av. Stek därefter vackert bruna i smör på medelhög värme.

Hacka en gul lök och fräs i olivolja så att den mjuknar men inte tar färg. Fräs sedan 2 hackade vitlöksklyftor ett par minuter. Blanda sedan ner 450 gr hel bladspenat (fryst och upptinad), 3 msk finriven ingefära, shiracha/harissa efter smak, 2 msk senapspulver, en skvätt vinäger, 2 tsk salt, och 1 msk råsocker. Lått puttra en stund. Tillsätt 2 dl creme fraiche och värm upp. Smaka av. 

Gör gurkraita genom att skala, halvera, kärna ur och hacka en gurka, blanda ner i 3 dl 10% yoghurt med 1 tsk salt. Klart!

Servera med ris, chutney och naanbröd.

De senaste gångerna jag skrivit om vin har det mest handlat om prismässiga fyndviner och galna reapriser (det röda côtes-du-rhône-vinet finns fortfarande i lager om du missat det). Har du följt mina tips så har du sparat så mycket pengar att det nu är dags att kosta på sig lite mer.

Först ut är ett vin jag blev otroligt exalterad över att hitta i Systembolagets beställningssortiment. För dryga fyra år sedan reste jag runt i Veneto och träffade då soaveproducenten Battistelle. Att uppleva deras fantastiska vita viner vid den öppna spisen i en liten stuga högt uppe i den vinterråa vingården högst upp på en gammal vulkan var en uppenbarelse. Kunde soave vara så fantastiskt? Jodå. Att någon äntligen tagit vinerna till Sverige är en välgärning. 2018 Soave Classico Montesei levererar en stor vinupplevelse i den nyanserade skolan. Stor fruktig doft av gula stenfrukter, citruszest och en liten rökighet. Torrt med en hög polerad syra som balanseras mot en rik mogen och nästan fet fruktighet av aprikoser, persikor och en uppfriskade citruskaraktär. Lång eftersmak. Att man måste beställa två buteljer är inget problem. När du druckit ur den första flaskan vill du nämligen direkt öppna en till.

Att hitta prisvärd bourgogne är inte det lättaste. Men det är inte omöjligt. Firman Faiveley är en stor kvalitetsproducent som fört en anonym tillvaro på den svenska marknaden. Med ny importör finns nu vinerna att hitta även för vanliga konsumenter. 2017 Bourgogne Blanc Chardonnay är en klassisk vit bourgogne med mycket karaktär. Alla typiska markörer är där. Stor fruktig doft av citrus och gula frukter, liten smörighet och en liten ton av fatkrydda och rostade hasselnötter. Torr och frisk med en fokuserad fruktighet och en nästan krämig munkänsla med nyanserad fruktighet och diskret fatstruktur och en lång eftersmak med liten mineralitet. Trots att detta ”bara” är en bourgogne blanc så levererar den faktiskt nästan karaktären och känslan av en Meursault, ett vin som kostar flera hundra kronor mer. Mycket vit bourgogne för pengen alltså.

Bra viner kräver bra glas. Det här glaset funkar för de flesta viner hemma hos mig men för bourgogner, vita som röda, min favorit. Korkskruven på bilden är en Laguiole som du hittar här.