Visst är det lite märkligt att vi associerar roséviner med sommaren? Om rosa viner endast ska drickas maj till augusti när ska vi då dricka djupgula vita viner eller ljust röda viner? Jag kan visst förstå att ett immigt glas lätt och bärig rosé känns rätt en varm sommardag men det finns faktiskt tillfällen under resten av året då blekt rött ansatta viner kan passa. Så även om vi befinner oss i sommarsäsongens utförslöpa så vill jag puffa för ett vin som kan hålla en bra bit in på hösten om man inte är så petig med kulören.

2009 Clarendelle Rosé är ett lite ”seriösare” vin i sin stil och kommer från från Bordeaux och Clarence Dillon Wines. Firman äger Château Haut-Brion som grundaren Clarence Dillon köpte 1935 och man tvekar inte att göra en affär av detta på vinets etikett för att göra tricket ”quality-by association”. Det hade man inte behövt göra för det här är ett vin som står för sig själv.

Ett vin med två etiketter.

Färgen är läckert hallonröd utan att trilla över i det karamellfärgade. I doften kommer de väntade röda bären som hallon, smultron, lingon och även en antydan av hallonbåtar. Men här finns mer intressanta toner som färsk grön mossa, vita champinjoner, smörkola och en trevlig örtighet. Men det är i smaken som vinet övertygar med en bra fyllighet som nästan upplevs som en fetma, frisk syra och en fin fruktighet av röda bär, honungsmelon, gula plommon och ett drag av svarta vinbär. Framförallt är vinet väl strukturerat med mjuka tanniner, en liten bitterhet, bra mineralton och nästan en känsla av fatstruktur fast vinet inte varit i kontakt med ek. Smaken är mycket lång och nästan ”tuggig”.

Jag blir sugen på lufttorkad skinka, lagrade ostar, saussicon sec, friterade skaldjur och majonäs. Kanske en vitello tonnato eller en ugnsstekt majskyckling med bakade rotfrukter och ratatouille. Jag blir kort sagt hungrig av det här vinet.

Av en tillfällighet fick jag syn på en ny alkoholfri produkt på Systembolaget; San Miguel 0,0% Manzana. Det är en öl smaksatt med gröna äpplen. Först tyckte jag det lät mycket märkligt för att sedan börja inse att det kanske inte var en så dum idé.

Eftersom jag hade både pilsner och äppelmust hemma så var det den enklast sak i världen att testa. Jag bottnade glaset med en del grumlig äppelmust och toppade med tre delar ljus pilsner. Resultatet blev en matig, svalkande måltidsdryck med syrlig ton balanserad av sötma och en liten beska från ölen. Maltigheten och äppelfruktigheten samspelade mycket bra.

Det smakade varken must eller öl. Ett plus ett blev tre. Något nytt och mycket trevligt. Testa själv!

Detta är det senaste inom portvin!

Ovanstående är en mening man har möjlighet att använda endast ett par gånger per sekel så det gäller att passa på. Sedan 2008, då portvinshuset Croft introducerade sin framgångsrika Pink Port, har marknaden sett fler och fler rosa portviner. Från början gjordes de som en ljus variant av ruby port men redan förra året introducerades en egen kategori av portvinsinstitutet som såg sin chans att bättra på exportsiffrorna och locka ny konsumenter.

Systembolaget har inför rosésäsongen lanserat Quevedo Rosé Port som kommer från en ganska nystartad och liten producent. Utseendemässigt ser vinet ut som vilken rosé som helst men i doften avslöjas ursprunget obönhörligt. Här finns den typiska. ganska enkla, eldiga näsan av en ruby port med en släng brandy och röda bär. Smaken är också den ganska enkel, söt och eldig och domineras av körsbär och lingon. Söt, eldig, bärig och enkel kan man kort sammanfatta det.

Vad ska man då ha vinet till? Inte mycket att hurra för rakt upp och ner men funkar som en läskande aperitif med krossad is och en citronskiva. Jag provade att ovanpå isen och citronen toppa med Schweppes Russchian. Oj vad gott! Det blev den typen av vindrink man skulle kunna svepa ur stora ölsejdlar. Farligt lättdrucket! Servera på sommarens grillfester om du vill få igång stämningen snabbt.

Jag har en snäll kollega! Han kom just hem från en vinstudieresa i Piemonte (som jag egentligen skulle varit med på) och hade med sig lite godsaker till mig.

En burk med fina, inlagda sardeller har man alltid användning för och salame felino är en alldeles ljuvlig, smakrik och mild korv som är hantverksmässigt framställd av utvalda delar av grisen. Men mest intressant var faktiskt det söta vinet.

Loazzolo är Italiens minsta DOC med endast nio odlare som delar på ynka 4 ha! Reglerna är mycket restriktiva. Bland annat måste vingårdarna ha en lutning på minst 30° i söderläge, vinstockar som är minst åtta år gamla och en avkastning på maximalt 20 hl/ha. Man framställer endast söta viner dominerade av sent skördad muscat som sedan delvis torkas. Vinet jäses långsamt på ekfat och lagras minst två år innan buteljering och lagras ytterligare sex månader innan försäljning. Min butelj kommer från producentetn Forteto della Luja och är märkligt nog årgångslös.

Ser fram emot ett lämpligt tillfälle att prova detta speciella vin från ett område jag aldrig hört talas om. Återkommer med rapport.

Jag är petig med mitt kaffe. Det kan de som känner mig intyga. Om det är fel sort, stått på för länge, för svagt eller för starkt så ratar jag det. Jag dricker definitivt inte kaffe bara för sakens skull.

Nu är jag inte den nya sortens kaffekonnässör som provar olika ursprung, malningsgrader och hänger med baristas och diskuterar vilket mikrorosteri som är hetast för tillfället. Jag dricker gärna en bra espresso men för det mesta blir det filterkaffe och mjölk. Även om jag har mycket mjölk i kaffet går det inte att lura på mig vad som helst. Är det robustabönor inblandat i kaffet (som i många espressoblandningar och i de flesta färdigmalda sorter i butiken) så känner jag det direkt. Den lite unket, jordiga lukten går inte att dölja för mig.

Uppväxt med Gevalia mellanrost men fick byta till Zoegas skånerost när jag flyttade till Skåne. Var länge trofast Zoega tills jag efter några omgångar cupping blev överkänslig mot robusta. Därefter blev det Classic Festivita eftersom Arvid Nordquist enbart använder arabicabönor i sina blandningar. Deras kaffe har också den rondör, fyllighet och längd som jag uppskattar hos en kopp kaffe.

Tack vare Classic har jag nu nått en ny fas i mitt kaffedrickande. För ett tag sedan vann jag en stor låda som innehöll massor med olika sorters kaffe, både hela bönor och färdigmalt, kaffekvarn, presskanna, termos, koppar och kaffeglas! Lagret av det färdigmalda har jag redan decimerat kraftigt, men det var bara häromdagen som jag tog mig för att prova de hela bönorna. Jag testade ”Selection Kenya Tatu” som kommer från ett enda plantage. Den malda varianten var redan sedan tidigare en favorit med sin nästan lite söta chokladkaraktär. Att mala på den enkla lilla kvarnen var en baggis och snart hade jag min första kopp. WOW! Vilken skillnad! Mustigt, smakrikt, fylligt och med en fantastisk längd i smaken.

Nu har stunden med kaffet blivit en mycket större och intensivare njutning och jag vågar inte tänka på hur det blir att försöka gå tillbaka till vanligt kaffe.

Buteljerat vatten är något jag undviker. Onödigt, dyrt och miljöbelastande. Men ibland måste man bara hålla vätskebalansen i schack och då är kan det vara enda alternativet.

Häromdagen stod valet mellan coca-cola, en mysko fanta-variant och smaksatt Ramlösa. Då jag inte var ute efter någon sockerchock fick det bli skånskt brunnsvatten med rabarbersmak. Det var definitivt inte en smak som tilltalade mig. Jolmigt, konstgjort och blekt. Varför ska friskt, gott vatten besmittas med aromer som bara får det att smaka som om det vore parfymerat diskmedel i det eller som om man hällt vattnet i ett glas som innehållit hallonsoda? Ramlösas kampanj ”Ärligt är härligt” klingar faktiskt ganska falskt. Nu ska inte Ramlösa pekas ut speciellt. Det måste vara något speciellt med hälsokällan i Bergslagen eftersom den måste pimpas med ”asiatiska” och ”afrikanska” smaker

Smaksättningsvurmen har gått så långt att det faktiskt är svårt att hitta det neutrala vattnet på hyllorna.

…eller vad ska man kalla motsvarigheten till rödtjut?

Hur som helst så inhandlades en butelj riktigt billigt vin till musslorna som skulle kokas. Det primära var att vinet skulle vara torrt, neutralt och mycket friskt. Eftersom man kan gå på riktiga grynnor bland de billiga vinerna valde jag ett från leverantören Carovin/Oenoforos som har anläggningen Nordic Sea Winery där många av de billiga storsäljarna blandas till, justeras och tappas. Det brukar vara pålitliga varor i sitt segment och helt osentimentalt anpassade efter svensk smak och Systembolagets önskemål.

Valet föll på det sicilianska 2009 Palazzo Bianco för futtiga 49 kronor. Detta är med naturnödvändighet ett mycket enkelt vin (trots vilseledande guldtryck på etiketten) vilket också visar sig i en spretig doft av citrus, piggelin och lite parfymerad omogen ton som av tulpanstjälkar. Smaken är torr, gles i frukten, lite tunn och med en syra som är efterjusterad för att ge friskhet och dölja den lilla slatt av sötma som adderats för att ge intryck av mer frukt. Det här är förmodligen det bästa man får för 49 kronor; tekniskt sett ett oklanderligt och felfritt vin efter förutsättningarna och vars btillkortakommanden sminkats över.

Ett vin för den som inte bryr sig, vill servera en spritzer med mycket is och lime eller ska koka musslor.

Nedanstående text är ostrukturerad och tendentiös. Men jag var bara tvungen att få ur mig vad jag tänker.

Tack och lov för den starka trenden med ekologisk odling och hållbar vinproduktion! Inom vinnäringen ser vi idag fler och fler friska, livskraftiga vingårdar som producerar druvor och viner utan inblandning av gifter och konstgödsel. Det är också lovande att vi ser odlare som försöker att bryta den problematiska monokultur som vinodlingen är. Fler och fler vinproducenter blir också medvetna om hur viner från dessa vingårdar bättre kan spegla ursprunget – terroir.

För många konsumenter är ekologiskt och biodynamiskt odlat samma sak. I grunden är det också det. Omsorgen i arbetet i vingården för att kunna utesluta kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel är densamma. Men där det ekologiska är en rationell metod byggd på empirisk kunskap så är biodynamiken en blandning av astrologi, homepati, centraleuropeisk folklore och hittepå som kokades ihop av Rudolf Steiner så sent som 1924.

Det som besvärar mig är att rationella, välutbildade människor med stor kunskap om biologi, fysik och kemi sväljer denna rappakalja och hokuspokus med hull och hår eller åtminstone viftar undan den som harmlös. Vuxna människor med stor insikt i vinvärlden står som skolungar och sväljer sagor om hur man ger vattnet energi genom att i timmar röra om det motsols när himlakropparna står i ett gynnsamt läge. Uppburna vinproducenter får stå oemotsagda av vinskribenter när de säger att homeopatiska mängder örtavkok i nämnda vatten berikar jorden. I vinpressen återges ogrundade yttrande om att ”terroir förstärks” och andra påståenden helt utan att ifrågasättas. Edit: Till och med vetenskapligt skolade Jamie Goodie som ägnar ett helt kapitel om metod och analys i boken Wine Science lägger sig platt. I kapitlet om biodynamisk odling, i den i övrigt utmärkta boken, blir han plötsligt luddig, svajig och tappar all analys.

Många är säkert bländade av det faktum att några av världens främsta vinproducnter som Domaine Romanée-Conti, Zind-Humbrecht, Domaine Leroy, Coulée de Serrant, Château La Tour Figeac, Domaine Huët och M. Chapoutier drivs enligt biodynamiska principer. Vad man glömmer bort är att dessa egendomar i flera fall producerat viner av toppklass i sekel. Det finns inga vetenskapliga belägg för att metoderna skulle ge någon som helst effekt.

Den som tror att urgamla sedvänjor som kogödsel i ett horn nedgrävt i marken och liknande ursprungligen syftade till att ge viner av hög kvalitet och karaktär bedrar sig. Vinbönder har i alla tider sökt efter så stora skördar  som möjligt med minsta möjliga arbetsinsats. Den typ av vin och de metoder av uppbindning, ympning, beskärning och andra vetenskapligt framtagna metoder som vi ser idag har inget med gamla tiders odlingsätt att göra.

Varför är det då så många som ägnar sig åt biodynamik? I de flesta fall är det av samma orsak som människor hänger sig åt horoskop, scientologi, spiritualism och religion. Man behöver något att tro på och finner de bevis man behöver för att bli salig. Andra gör det säkert av marknadsskäl och snöd vinning. Edit: Här utvecklar jag kring vad som kan vara drivkraften bakom vissa vinproducenters biodynamiska intresse)

Vadan detta angrepp på biodynamik helt plötsligt? Jag har själv till helt nyligen varit en av dessa som sett biodynamiken som en en avancerad form av ekologisk odling kombinerad med harmlös astrologi och viftat undan det hela med orden ”så länge resultatet blir bra så”. Men i en tid då vi ser allt fler tecken på att människor tappar tron på vetenskapen och idéer som kreationism och intelligent design får allt större spridning anser jag att man måste reagera.

Biodynamik är byggd på vidskepelse, humbug, kvacksalveri, kvasifilosofiskt och religiöst svärmeri. Biodynamik har ingenting med vetenskap eller kunskap byggd på mätbara iakttagelser att göra. Biodynamik är motsatsen till upplysning och finner sin näring i okunskap och vidskepelse och ur sådant har aldrig något gott kommit.

Edit: Jag har skrivit några fler poster i ämnet. Bland annat ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet, om den biodynamiska kalendern och biokristallisering.

En mycket intressant artikel, en läsvärd blogg i ämnet och en rolig utskåpning om du vill läsa mer.

När värmen ligger tung och härlig runt 30° tappar jag snudd på lusten för vin. Det är knappt ett svalt och immigt glas rosé kan få mig på fall. Däremot njuter jag gärna ett glas pastis. Jag vet inte om det är ursprunget i Provence som gör att det känns helt rätt med den stjärnanisdoftande och opaliserande drycken i hettan. På något sätt blir värmen ljummare och det känns som jag svettas mindre. Världen blir i alla fall lite luddigare och jag något mildare.

Det finns flera fabrikat av pastis, bland de mer kända är Ricard och Pernod, men Frankrike hittar man en uppsjö av små producenter samt lågprismärken som dock bör undvikas.

Den bästa som jag hittat är absolut Henri Bardouin från den lilla staden Forcalquier. Denna pastis är mer eller mindre hantverksmässigt framställd och man extraherar aromer och smaker ur de närmare femtio (50) olika örterna* genom både maceration och destillering innan den slutliga blenden. Resultatet är en mycket komplex, nyanserad och elegant pastis som gärna ska spädas 1/10 med kallt vatten för att komma helt till sin rätt. Is kan man tillsätta med måtta först efter att man spätt ut spriten.

Henri Bardouin finns att beställa via Systembolaget. Kostar en hundralapp mer än de standardiserade stora märkena, men det är den mer än väl värd. Är du i Frankrike kan den hittas hos kedjan Nicolas för ungefär 18-20€.

*Gråbo, stjärnanis, paradiskorn, kardemumma, svart och vitpeppar, tonkabönor, muskot, kryddnejlika, angelica, kanel, citronmeliss, salvia, rosemarin, lakrits, timjan, citronverbena, koriander, gurkört, johannesört, getväppling, backtimjan, kamomill, sötväppling, oregano, limeblad och ytterligare över tjugo olika örter. Inte undra på att det känns nyttigt.

Det finns inget roligare än att upptäcka udda, karaktärsfulla, lokala viner från mer eller mindre obskyra områden. I sydvästra Frankrike finns det en hel drös av dessa viner och när jag hittade 2009 Magistrale Raimbault Gaillac vid ett besök i Köpenhamn var jag tvungen att köpa med mig en butelj. Den lite udda blåtonade flaskan som påminde om en mineralvattensbutelj var också oemotståndlig.

Röda viner från Gaillac har jag provat många och gillar den lite syradominerade smaken och den något rökiga, örtiga och bäriga aromen. Jättetrevliga och matvänliga viner. Däremot kan jag inte påminna mig ha provat något vitt från området. Druvan är den gamla gröna bordeauxdruvan mauzac som ska ha en lätt aromatisk ton.

Vinet doftade som jag minns att riktigt dålig liebfraumilch gjorde förr; en liten oren ton av bajamaja plus den där toalettrentdoften som ska försöka dölja otrevligheterna. Smaken var fadd, oljig och lite bitter med de parfymerade tonerna som kom i repris. Riktigt vidrigt! Provade om det kunde funka som en spritzer i den kompakta sommarvärmen men varken Schweppes indian tonic eller russian kunde dölja den påträngande karaktären.

Om ni ser en flaska vit gaillac i en blåtonad flaska; SPRING!

(Kooperativet som ligger bakom vinet skäms tydligen eftersom de varit ganska noggranna med att sopa igen nästan alla spår)