Nu drar det ihop sig till den tredje twitterprovningen med mig, Alf och glada vinälskare uppkopplade på det virtuella, sociala nätverket.

Onsdag den 16:e juni kl 20.00 kör vi igång med 2008 Chateau Haut Mayne. Det värmer mitt hjärta att vi inför sommaren slår ett slag för vit bordeaux som blivit så sorgligt bortglömt. Den här är av den fatpräglade, kraftigare typen och kräver kanske en lite smakrikare fiskrätt. Torskrygg med smörsvängda primörer och rökt, knaperstekt fläsk eller kanske bara en liten tapastallrik med charkuterier och marinerade champinjoner.

Klockan 20.30 öppnar vi 2008 Domaine des Entrefaux Crozes-Hermitage som är ett kraftigt, rött och kryddigt vin från Rhône. Vill du äta något till detta vin så kommer det nog till sin rätt om du slänger ett fint stycke kött på grillen och serverar med exempelvis en ratatouille.

När klockan slår nio slag ska vi njuta Lustau Palo Cortado Península Solera Reserva som är en knastertorr men smakrik sherry. Har du följt min blogg vet du att jag är en sann sherryentusiast och med detta vin hoppas jag att fler ska bli frälsta. Skär upp några fina, vällagrade ostar till detta vin; cheddar, manchego, abondance eller appenzeller.

Instruktioner: Kolla med din systembutik så att vinerna finns, annars beställer du dem. Gå in på Twitter och registrera dig om du inte redan har ett konto. Du hittar både mig och Alf på Twitter. Testa att skriva lite uppdateringar om hur det går med dina vininköp exempelvis. I varje uppdatering skriver/klistrar du in #twittertn. Om du sedan klickar på denna så kallade hashtag så kommer du in i ett twitterflöde där du kan läsa alla uppdateringar om denna provning. När det är dags på osddag kväll så korkar du upp vinerna, häller upp dem och sätter dig vid datorn och följer flödet samt bidrar med dina egna kommentarer och observationer. Glöm inte att lägga till #twittertn.

Vi ses på onsdag!

Sake benämns ofta felaktigt både som risvin och risbrännvin när det egentligen handlar om en brygd som kan liknas vid en komplicerad ölbryggning.

Igår i solen på terrassen drack jag dock ett riktigt risbrännvin; shochu. I japan är shochu helt enkelt benämningen på ett destillat som liksom vodka kan göras på många olika råvaror. I det här fallet är det dock resterna av sakeframställning som destillerats. Då det endast destillerats en gång håller drycken bara 25% och har mycket karaktär av råvaran. Distinkt karaktär av risvatten, anis, banan och en ren, ganska fyllig smak med en torr, lite kritig stramhet. Jag njöt den med mycket is och lite citron. Smakar säkert mycket bra med en liten skvätt persikojuice.

Vill instinktivt testa detta till inlagd sill. Snart är det midsommar!

Efter min ”middag” i speceributiken i går kväll gjorde jag ett stopp för en liten drink. Det var Andrew och Laurel Quady som bjudit in till sitt hotell för att jag skulle få prova deras vermouth som tydligen inte platsade på mässan.

Under dagen hade jag provat alla  deras söta, kaliforniska viner som var trevliga återseenden för mig. Både deras Orange Muscat och Black Muscat fanns på vinlistan när jag häll i kurser på Systembolagets kursgård Skarpö i början av min karriär. Deras fina portvins-hommage Starboard har jag också ett tidigt förhållande till. Efter några år försvann vinerna från marknaden och jag har inte provat dem på över tio år. Nu har jag dessutom fått prova deras moscato d’asti varianter samt deras skruvade amontillado.

Fantastiskt kul att få träffa dessa härliga människor och att prata strunt över en drink baserad på deras VYA. Nu hoppas jag att någon ansvarsfull svensk importör läser denna blogg och ser till att vi får se vinerna i Sverige igen. Det är de värda!

Här kommer en mångordig sammanfattning av av något om vad som hänt under min internettorka i Andalusien:

Gårdagen blev inte riktigt som planerad. Började bra med fantastisk frukost och trevliga besök på bodegor.

Besökte Alvear som hade ställt upp en imponerande provning och kallat in den tekniskt ansvarige för att svara på frågor. Mycket, mycket intressant. Bland annat fick jag pröva en häpnadsväckande amontillado som kom från ett fat de mystiskt benämnde ”butt zero”. Det var ett vin som vid någon tidpunkt dragits från den äldsta soleran och sedan lagrats separat. Färgen var mörk bärnsten och doften stor och intensiv med animaliska, sekundära aromer av hästtagel, hårt rostade nötter, rök, tobak och aska. Smaken kom som en örfil! Huvudet bokstavligen kastades bakåt och ögonen spärrades upp av den otroligt intensiva upplevelse! Fantastiskt rik och koncentrerad smakrikedom, en magnifik syra och en naturligt koncentrerad alkohol på 22% (minmum). Det var svårt att särskilja enskilda element ur upplevelsen men ”salmiak” och ”höstlöv” har jag med skakig handstil skrivit ned. Distinkt sälta som satte sig på läpparna och en enormt lång eftersmak. En stor smakupplevelse men kanske inte ett bra vin, för mycket för att vara njutbart helt enkelt.

Turen gick vidare till Toro Albala som är lika mycket ett skruvat vin- och kuriosamuseum inhyst i ett gammal elverk som en alldeles briljant vinproducent. Här fick jag direkt från originalfatet prova ett vin från förrförra seklet. Den söta pedro ximenez som hivades upp och hälldes i glaset hade legat på detta fat sedan 1897. Färgen var briljant och mörk som coca-cola men uppförde sig nästan som olja i glaset. Stor, typisk doft av russin, katrinplommon och torkade fikon parad med tobak och ett tydligt animaliskt inslag. Smaken var förvånansvärt elegant med en mycket väl integrerad sötma, mycket frisk syra och aromer av mörk choklad och körsbär. Eftersmaken var mycket lång, komplex och upplevdes faktiskt som ganska ung! Jag trodde väl knappast att jag skulle få prova något äldre än vinerna från 1905. I sammanhanget kändes vinet Ginés Liebana PX av årgång 1910 som ”bara hundra år”. Dock ska sägas att här hade vi ett vin som var betydligt mer intressant och komplext än det som var 13 år äldre. Doften var sammansatt av svarta oliver, gammalt läder, chilipeppar, russin, torkad svamp, torkad frukt och rök. Mycket hög och frisk syra som nästan dolde vinets höga sötma (345 g/l). I smaken kom en annan arompalett med kaffe/espresso, choklad, bränt bröd, thé, rökighet och sura körsbär. Komplex, koncentrerad, nyanserad och lång smak.

Men sedan ville det sig inte. GPS:en jag hyrt för dyra pengar på bilfirman verkade inte ha blivit uppdaterad de senaste åren. En hel motorväg saknades och att Cordobas nya stadsplan inte fanns med gjorde att jag fick snurra runt i trekvart innan jag hittade hotellet. En helt misslyckad middag, pajad internetuppkoppling på hotellet och en natt med orolig sömn gjorde inte det hela bättre.

I gryningen lämnade jag Cordoba och körde de fem milen till Montilla för att åter äta den enkla men goda frukosten (det var det värt). På schemat stod ett tidigt möte hos producenten Lagar de Primilla som jag inte visste ett dyft om. En krokig tur upp till de högre höjderna utanför staden ledde till en vacker liten vingård med hisnande utsikt.

Det visade sig vare en liten familjeägd gård där allt fortfarande gjordes enligt gammal tradition. Vinmakaren visade upp bodegan som är en av de vackraste jag sett. Hon var mycket stolt över vinerna som var framställda på naturlig väg utan justeringar, tillsatser, filtrering eller stabilisering. Vinerna var också helt unika i sin stil och skiljde sig från sina motsvarigheter i Montilla-Moriles och i Jerez med en lätthet och elegans som var slående. Liten produktion, handgjorda viner och ingen export. Jag fick också en mycket traditionell andra frukost; vitt bröd på vilket det ringlades ofitrerad olivolja och arrope di uva (nedkokt, sirapslik druvmust), båda från gården förstås. Det hör inte till vanligheterna att få upptäcka sådana små pärlor som denna bodega.

Om man kan tänka sig raka motsatsen till ovanstående besök så inträffade det precis efteråt. Jag ska inte berätta mer om det än att jag efteråt kände mig smutsig och inte fort nog kunde köra därifrån.

Att få komma till Bodegas Robles kändes därför som en befrielse. Detta är något så ovanligt som en starkvinsproducent som gått över till ekologisk produktion. Jag fick en rundvisning och provning med vinmakaren. Hon kämpade på med den allra knaggligaste spangelska men jag tror att vi lyckades förstå varandra. Här provade jag Seleccion PX Gold 1927 som till hälften består av nämnda årgång. En av de bättre PX jag provat. Här fick jag också en av de bästa amontillados jag provat under resan. Piedra Luenga Amontillado Bio hade en stor, komplex doft av choklad, hasselnötter, fikonmarmelad, tobak, kantarell och jordgubbsmarmelad (!). Den yppiga doften kontrasterades av smaken som var bentorr, stram, koncentrerad, smakrik och mycket frisk där aromer som svamp, sötlakrits och salmiak tog över. Mycket lång, intensiv och eldig eftersmak.

Sedan blev det full karriär tillbaka på den obefintliga motorvägen till Cordoba där jag med magkänslan (inte GPS:en) tog mig fram till hotellet. Därefter målmedvetet till ett biljettkontor. Jag hade slutligen bestämt mig för att bevista en tjurfäktning! ”En plats i solen tack! Jag är svensk!”. De tokiga spanjorerna rear nämligen ut solplatserna.

För att stärka mig i mitt moraliskt tvivelaktiga val av kvällsnöje gick jag till den lilla bar med tjurfäktningsinriktning jag hittat kvällen innan. Jag visade under personalens jubel upp min nyförvärvade biljett och beställde en liten öl, ett bräddfyllt glas fino och tapas; en rejäl skiva från Spaniens förmodligen fetaste tortilla, husets hemgjorda morcilla (blodkorv) späckad med härliga fettgrevar, en krämig gazpachovariant med finhackad skinka och givetvis en rabo de toro (tjursvans) där köttet ramlade av knotan när jag andades på den.
Allt var själslyftande gott och saken blev inte sämre av att den trånga lokalen fylldes av ett livat sällskap i full flamencoutstyrsel (de där högt skurna brallorna och löjligt korta jackorna får killarna att se både förstoppade och andtrutna ut).

Mycket nöjd bad jag om påfyllning av finoglaset och notan; 12€. Jag tror jag gillar Andalusien.

Helt nyligen skrev jag om cava och helt plötsligt har jag anledning att ytterligare fördjupa mig i de spanska bubblorna. Besökte nämligen igår en liten ”bubbelmässa” i miniatyr på Restaurang Aroma.

Trots att det i den spännande ”växthusbubblan” bjöds åtskilliga champagner så var det cavan från jätteproducenten Freixenet som imponerade mest på mig. Deras storsäljare Cordon Negro på den mattsvarta flaskan känner väl alla till och är väl helt okey till priset. Däremot uppskattas att hela deras övriga sortiment av kvalitetscava gjorts tillgängliga via beställningssortimentet.

Elyssia Pinot Noir Brut skrev jag om redan i den förra posten och återseendet gav ett lika positivt intryck som senast. Även den vita varianten Elyssia Gran Cuvée Brut var mycket välgjord och elegant med bra fyllighet och fin syra.  2007 Freixenet Brut Vintage hade en stor, mogen doft som gav mig en känsla av fruktig calvados och var torr, fyllig och mycket smakrik. Freixenet Reserva Real Brut hade en något mer nyanserad doft med brödighet, mogen frukt men en likaledes frisk, torr, fyllig smak men med mer stramhet. 2001 Freixenet Malvasia Dolç är något så ovanligt som en söt, mogen årgångscava av enbart druvan malvasia. Stor mogen doft av bageri, torkad frukt, apelsin och med en fyllig kropp med balanserad sötma och uppfriskande mousse. Perfekt till crema catalana och till olika bakverk.

Jag rekommenderar varmt alla ovanstående viner till den som vill testa bra cava på en nivå över Systembolagets sortiment. Om du har vägarna förbi Hilton i Malmö så serveras enligt uppgift hela Freixenets sortiment av cava på glas där. Inte illa!

Igår var det dags för det sporadiska (och denna gång kraftigt decimerade) vingänget att samlas för provning, god mat och intressanta diskussioner. Senaste gången jag var med blev resultatet så här.

Provningarna går till så att var och en tar med sig en eller flera mystery bottles som sedan blindprovas, diskuteras och så försöker vi identifiera dem med typ ”20 frågor”. Givetvis försöker alla ta med udda, otypiska och på alla sätt ovanliga viner. Det brukar inte vara lätt att pricka in vinerna, men igår var vi alla så sopiga att det låg bortom pinsamhetens gränser.

Det började med ett glas mousserande vin som ganska snart avslöjade sig som en champagne. Ovanligt små, fina, mjuka bubblor som gav ett tätt skum som stannade länge på ytan. Doften var stor och rik och gav toner av krutrök, rostat bröd hasselnötter och mycket frukt. Smaken var också rik och fruktig med en ganska avrundad syra och lång eftersmak. Ganska omgående var jag inne på att det var mycket pinot noir i blandningen och att vinet hade ganska många år på nacken. Fel! Visserligen var det 100% pinot, men av den snabbmognande typen meunier som mycket sällan utgör mer än en tredjedel i en champagne. Dessutom hade jag tidigare provat vinet NV Egly-Ouriet ”Les Vignes de Vrigny” Premier Cru.

Till förrätten som var en härligt frisk och korianderdoftande cheviche ställdes fyra vita viner upp:

2004 Saint-Aubin ”Le Remilly” 1er Cru var ett av vinerna jag hade med mig och som jag köpt vid ett av mina besök hos den biodynamiska lilla (5 ha) bourgogneproducenten Catherine & Dominique Derain. Doften var rökig med toner av svamp, smörighet och honung och med en tydlig mineralton. Smaken koncentrerad, mycket frisk och med en stram fruktighet, välbalanserade fat och bra längd. Personligt och elegant. Efter många och tydliga ledtrådar hamnade gänget till slut i Bourgogne trots det inledande utropet ”det är inte chardonnay i alla fall”.

Det andra vita vinet fick, på grund av sin lite aromatiska doft av svartvinbärsblad, vitpeppar och kanderad citrus, gissningar på sauvignon blanc och österrikiskt ursprung. Det visade sig vara 2008 Soalheiro Primeiras Vinhas Alvarinho från Vinho Verde i Portugal. Detta vin borde jag plockat då jag testat det otaliga gånger, bland annat två gånger på plats hos producenten. Ett imponerande vin som med ålder (10-15 år) får den rika, nötigt smöriga karaktären hor en vit Meursault.

På det tredje vinet plockade vi hem kvällens kanske enda poäng. Vi var alla rörande eniga om att detta var en sauvignon blanc. Vi var lika eniga om att den läckert strama och oerhört mineralrika smaken omöjligjorde att den skulle kunna komma från Chile. Vilket den givetvis gjorde. 2009 EQ Sauvignon Blanc från San Antonio Valley i Chile är lätt ett av de bästa vita vinerna från Chile som jag provat. Producenten heter Matetic Vineyards och vinet skulle kosta runt 130 kr.

När vi provade det fjärde vinet konstaterade jag att oavsett vad det var för ett vin så var det ett skolboksexempel på en Condrieu (vitt, fatlagrat vin från norra Rhône av den aromatiska druvan viognier). Stor, blommig, krydig och eldig doft med toner av fat, vingummi, lavendel och en rökighet som av charkuterier. Smaken fyllig, fet och oljig med låg syra, eldighet, tydlig beska och markerade fat och en liten mineralton. Mer intressant än njutbart. När vi uttömt alla våra gissningar visade det sig vara  2007 Schwarz Weiss (motsägelsefullt namn? No?) från österikiska Neusieldersee med druvblandningen 90% chardonnay och 10% grûner veltliner. Ett helt galet vin!

Nu ställdes fyra röda viner upp. De skulle gå till varmrätten som var en fantastisk, helt igenom rosa ryggbiff som grillats och serverades på provençalskt vis.

Det första röda charmade alla omedelbart med sin öppna, örtigt aromatiska doft av mynta, lavendel, viol, mörk mogen frukt, knäck och värmande eldighet. Den slanka, långa, friska smaken dominerad av röda bär och örtighet placerade oss genast i rhônedalen. Det var inte Frankrike överhuvud taget. Sedan irrade vi världen runt efter en plats som kunde göra ett sådant komplex och välgjort vin på rhônedruvor. Vi blev helt tillintetgjorda när det visade sig vara en klassisk bordeauxblend från staten Washington;  2005 L’Ecole No 41 Apogee. I mitt tycke kvällens bästa vin. Strålande!

Inte ens ett klassiskt vin som 2003 E. Guigal Côte-Rôtie Brune & Blonde var vi i närheten av. Jag var hopplöst ute och seglade satte mina pengar på Spanien. Tur att jag inte var ensam om mina irrfärder. Trevligt vin till maten med sina lite brända mognadstoner av läder, tobak, salmiak och torkad frukt.

Det tredje röda vinet var i mitt tycke ett ganska anonymt vin i modern stil. Det är väl förlåtet att vi inte kunde placera 2006 Côte Mer från Domaine la Rectoire i den mindre kända franska appellation Collioure, men att som jag vara ute och svansa i Kalifornien och chansa på zinfandel hör inte till de stora ögonblicken i min karriär.

Det sista röda vinet var en riktig hit! Otroligt tät färg och en stor, generös och mycket fruktig doft björnbärssylt, mörk fruktighet, svartvinbärsblad och en liten rökighet. Det som räddade doften från att bara bli monotont fruktig var ett litet undflyende drag av pissoir. Det låter inte kul, men där fanss något lite fränt, kroppsligt i doften som gav komplexitet. Smaken var fyllig med stor syltig fruktighet som balanserades av en fin mineralitet, en stram syra och bra tanniner och ett inslag av lakrits i eftersmaken. Vid det här laget hade vi i det närmaste gett upp och vara bara glada att  2007 Domaine Saint Antonin från Faugères i södra Frankrike var ett sådant klockrent fynd för 135 kr! Min rekommendation är; Beställ! NU!

Som avslutning serverade vår värd en lika enkel som god rätt; ugnsbakad crottin med acaciahonung och krossade pistagenötter. Himmelskt!

Det sista vinet var en helt omöjlig uppgift för mina kamrater. Jag hade tagit med Vi de Licor Ranci DO Priorat som jag köpt på plats för ett par år sedan. Ett starkvin i ultratraditionell, oxiderad spansk stil gjord på de blå druvorna garnacha och cariñena och lagrad i en mycket primitiv form av solera – en jättestor tunna helt enkelt. Den stora, intensiva doften bjöd på tagel (tomteskägg!), häst, salamiskinn, nötter, våta yllevantar, rökighet, russin, jordgubbsmarmelad, övertydliga oxidationstoner och drag av etyacetat (Karlssons Klister). Smaken var mer tillbakahållen, torr och stram med stor eldighet, läder, nötter och torkad frukt och en mycket frisk syra. Ett verkligt udda vin som faktiskt placerades rätt på den Iberiska halvön på grund av sin uråldriga stil.

Sist ut var 2006 Montlouis Sec Remus från Domaine de la Taille aux Loups/Jacky Blot. Här fick jag en liten revanch genom att i ett stadie av vinprovarberusning sätta druvan chenin blanc samt att med en liten knuff även appellationen Montlouis. Här saknas provningsanteckningar, men vi får utgå från att vinet var extremt typiskt.

En intressant, referensbreddande och trevlig kväll som definitivt knäckte självförtroendet. Får man skylla på förkylningen?

Precis som rubriken påstår så finns det få viner som är så härligt lättdruckna och ”matvänliga” som lambrusco. Nu menar jag inte den undermåliga och söta alkopopsaspiranten som finns på Systembolaget och som bidragit till mången ungdomsfylla.

En genuin lambrusco är mörkt purpurfärgad och frizzante, det vill säga lätt mousserande. Doften ska vara stor, inbjudande med massor av mogen frukt och bär. Men det bästa är smaken som är torr och mycket, mycet fruktig med toner av mörk frukt som svarta körsbär och svart vinbär. Strukturen är nästan ”tuggig” med sina uppfriskande bubblor och med en lite kärvhet men nästan helt utan strävhet.

Lambrusco är så nära det perfekta buffé- och picknickvinet man kan komma. Prova det till parmaskinka, lite salami, porchetta arrosto, ost- och skinkpaj. Eller lasagne. Eller pasta bolognese. Eller grillad kyckling. Eller…ja, vad som helst nästan.

Men. Det finns ett stort ”men”. Riktig lambrusco går nämligen inte att få tag på i Sverige. Tack för det Systembolaget.

Om mitt bloggande varit lite mindre frekvent de senaste dagarna beror det på att jag och kollegan sjösatt och genomfört en tvådagarskurs i ämnet ”Mat & dryck i kombination”.

Under två intensiva heldagar har vi tillsammans med sjutton deltagare testat oss igenom hundratals kombinationer och smaker. Inga raka svar eller enkla regler har lärts ut, snarare har det handlat om en workshop med olika temaprovningar och ”pedagogiska luncher”.

Några gemensamma erfarenheter från gruppens övningar

• Veteöl passar bäst till moderna, söta sillinläggningar
• Kött och rött vin är inte så himla kul ihop
• Rödvinsås var syrligare förr
• Lagrad tequila och mörk choklad är en hit
• Ryggbiff, bearnaisesås och mogen rioja borde finnas på alla menyer
• Finosherry är det ultimata till fisk- & skaldjursplatå (även om inte alla gillar det)
• PX ringlad över pannacotta och moscato d’asti i fruktsalladen är vinnare
• Sake är inte alltid bäst till sushi
• Förutfattade meningar kommer ofta på skam
• Edit: En lågoddsare var att amarone inte funkade med någon av tolv olika kött/sås-kombinationer

Officiellt är nu sommaren räddad! Redan nu kan det nämligen slås fast att det kommer bli underbara dagar och ljumma aftnar på altanen i sällskap med en perfekt ale; Oppigårds Single Hop Ale.

Här har vi en öl av typen pale ale, det vill säga en ljus, överjäst öl. Det lilla bryggeriet i Dalarna har använt sig av endast en sorts humle (tack för det i dessa humlehysteriska dagar) som ger en fin aromatisk näsa av citrus, apelsinblomma och nyslaget hö. Malten slår fram med en fruktighet av citrus och en äpplig ton som påminner om Pommac eller Trocadero. Smaken är fyllig och fruktig med en liten syrlig ton och en fint balanserad beska. En lång, ren eftersmak med bra fruktighet från malten.

En öl som passar lika bra att smutta på i solen som att njuta till en inkokt lax med örtsås och sommarens lättkokta primörer.

Att lägga uppföljningen till twitterprovningen på en av svenskarnas fyllehelger var väl inte helt genomtänkt. Betydligt färre deltagare än första gången även om en entusiast satt med sin laptop och vin under ett regnskydd vid valborgselden och provade medan kören sjöng för full hals!

Men vi som provade tillsammans via twitter hade trevligt och Alf och jag återkommer med ett nytt datum, för vi tycker att formen för vinprovning är jättekul.

Hur var då vinerna denna gång?

Vi inledde med 2007 Tim Adams Riesling som dominerades av friska citrustoner, lime och en typisk petroleum/badboll/gummistövelton. Smaken var torr men mycket fruktig och med riktigt härlig, uppfriskande citrussyra och med tydliga toner av lime. Bra representant för en aussieriesling men inget att springa benen av sig för.

Det röda vinet var denna gång en kalifornisk pinot noir som allmänt verkade göra ett lite blekt intryck på deltagarna. Lite toner av tobak, kryddor och plommon som snara gav intryck av ett sydfranskt vin av druvan grenache. Smaken hade lite mörk fruktighet men var lite spretig och…ja…ointressant. Kan sammanfattas som provningens flopp.

Sist ut var söta och pärlande 2009 Moscato d’Asti Viberti. Här haglade beskrivningarna; druvig, aromatisk, fläder, svartvinbärsblad och ”cream soda”. Vinet hade verkligen en härligt inbjudande aromatisk näsa och smaken var nästan löljigt lik en kula gräddglass i fruktsoda. Fin balans mellan sötma (120 gr!) och syra och härlig druvighet. Detta var för mig kvällens vin och ett givet vin till sommarens bär. Vinet håller bara 5% och kan drickas i stora klunkar. Härligt.

Jag hade förberett en dessert till det sista vinet. Färska jordgubbar (belgiska och väldigt fina) doppade i smält 70% choklad serverade med vispgrädde smaksatt med apelsinrasp. Rena himmelrike i kombination med vinet. Sommaren är räddad!