Idag blev jag inspirerad av matbloggen ”Tre tjejer i köket”. Enklare bönröra än pesto och vita bönor som mixas samman är väl svårt att åstadkomma. Gott blev det också. Perfekt till min improviserade faluburgare.

Utgångspunkten blev en luftig men grov variant av ciabatta som blev över på jobbet. Tjockt med bönröra ströks på. Därpå tunna, tunna skivor av falukorv (inköpt på Bondens egen Marknad) som knaperstekts. Toppades med tjocka skivor av perfekt mogen, köttig tomat, krispig sallad och sist rikligt med dijonsenap på översta brödhalvan.

Kombinationen av alla olika konsistenser och rika smaker blev mer än lyckad. Mycket enkelt. Mycket gott.

Söndagens dessert fick improviseras utifrån ett impulsköp på Bondens egen Marknad. En kasse med fyra askar blandade bär krävde att bli använda.

Till åtta personer krossade jag 16 digestivekex och ”nöp ihop” med 200 g mandelmassa (jag använde Odense Grand Cru). Smulet fördelades i 8 portionsskålar. 2 förpackningar mascarponeost rördes ut med 3 msk socker och en tesked mald vaniljstång (eller använd vaniljsocker) och breddes ut över kexsmulet. Toppa med bär. Jag täckte bären med en gelé på två delar sött vin och en del hett vatten som jag löste upp gelatinet i.

Mycket bra kombination med den gräddiga, lättsockrade färskosten mot det söta krispiga, nötiga smulet och de syrliga bären. Smulbottnen och mascarponeröran kan varieras i det oändliga med till exempel kanelstekta äppelskivor, inlagda päron, hjortronmylta, skivade exotiska frukter och så vidare.

Idag bestämde tomaterna på altanen och zucchinin i kylskåpet kvällens meny. Utav zucchinin blev det ”smalpasta”. Pastasås skulle det bli och caprese vid sidan av. Nu blev det inte så.

Har man några burkar tomater från Mutti står man aldrig rådvill. Först fräste jag en skiva tjock, rejäl bacon (motsvarar fyra skivor vanlig sladdrig), skvätte på lite olivolja och i med några sardeller och en hackad liten rödlök som hettades upp tills den blev nästan genomskinlig. Därefter hälldes 0,5 dl vitt vin över, en burk hela tomater, 1 tsk flingsalt och rejält med svartpeppar. Lått puttra ihop under 20 minuter. Mixa, smaka av och rör ner strimlad färsk basilika. Servera med zucchinipastan och ovanpå den heta rätten rivs buffelmozarella och strös klyftade körsbärstomater, basilika och ringla olivolja.

Att servera capresen ovanpå det varma var mycket lyckat. Smakerna i de kalla råvarorna lyftes och alla delar kompletterade varandra mycket väl. Om man inte nödvändigtvis måste avhålla sig från kolhydrater så funkar givetvis tagliatelle till rätten.

Idag var blodsockret i botten vid middagsdags. Pizzerian på hörnet hade en särskild lyster och lockelse kring sig. Under sommaren och min lowcarb-diet har jag knappt sneglat åt calzonesyltan. Men med slarvätande av potatismos, några öl och någon smygkaka så har suget börjat komma tillbaka. Därför blev det moteld. Bet ihop och svängde till en iställetförpizza, en räddningsplanka.

Några skivor bacon frästes i ankfett (olja går bra). När de var gyllene skivade jag ner en halv, färsk vitlök som fick svettas med en liten stund och temperaturen sänkte till 3 av 9. En smet av 5 ägg, 0,5 dl grädde, 1,5 dl fint riven smakrik ost, salt och rejält med svartpeppar från kvarnen. Ska det vara svartpeppar i maten tycker jag att ”ett par tag med kvarnen” är bortkastat. Det ska smaka att det är peppar i. Sneten hälldes i pannan och halverade körsbärstomater ploppades i. Smeten fick vila orörd i den låga värmen för att stanna. Det tar en stund (men inte längre än att vänta på hämtpizza) på låg värme men den sköter sig helt själv och blir krämig. När pizzaomeletten stannat strödde jag över ytterligare lite ost och rejält med färsk basilika.

Mycket smakrikt, krämigt och mättande. Glad att jag inte föll för frestelsen. Då hade jag suttit och päst över en tung, degig pizza nu och inte haft ork att blogga.

Idag blev det nästan vegetariskt. Men bara nästan. Ett litet inslag av bacon i broccolifräset blev det för balansens skull. Även om jag under många år var vegetarian har jag aldrig varit förtjust i vegetariska ”biffar” och heller aldrig gjort några själv. Därför var det med en viss förvåning jag kände en oemotståndlig lust att prova receptet på bönburgare på Gittos Mat. Nu brukar jag förvisso gärna drabbas av inspiration när jag läser Margits (Gitto) blogg. Den kan varmt rekommenderas.

Jag hade nästan alla ingredienser hemma, men eftersom jag har en svår aversion mot mat som inte håller ihop (se Margits varning) så modifierade jag inte bara receptet utan även formen. Istället för fyra flamsiga burgare blev det åtta knubbiga järpar med hållfasthetspotential.

En burk svarta bönor sköljdes väl och blandades med en riven morot, en riven rödlök, en riven vitlöksklyfta, ett ägg, 0,5 dl skorpmjöl, 3 msk potatismjöl, 2 msk Mutti tomatpuré, 2 tsk spiskummin, 1 tsk salt och massor med nymalen svartpeppar. Allt mixades och fick vila för att svälla ihop. Därefter formades järpar med två matskedar, vändes i skorpmjöl och stektes i matfett på medelhög värme.

Riktigt, riktigt goda blev de och fick tummen upp av kära hustrun. Fin konsistens, fyllig smak och bra kryddighet från peppar och spiskummin. Tål att hottas upp ännu mer för variation. Kryddningen kan givetvis varieras i det oändliga.

Om det finns en rätt som direkt skulle kvalificera sig in på tio-i-topp över ”skämsemat” så måste det väl vara flygande jakob? Så fort man nämner rätten möts man av rynkade näsor och kommentarer som ”uuuh jag får kväljningar av bara tanken”. Ändå får man upp 19 000 träffar när man googlar ”flygande jakob”. Det är väl som med skvallerpressen; trots en enorm upplaga är det ingen som köper tidningarna.

Vad är det som väcker sådana känslor av kärlek, hat, förakt och vämjelse? Är det den rosaktiga färgen? Den vispade grädden? Barnmatsvarningen? Bananerna? Min gissning är att det är den fokliga populariteten kombinerat med att rätten är så ”olutheransk” i sin framtoning. Något som är antitesen till långkok och så oblygt utmanande, flörtigt lättätet kan ju inte vara värdigt respekt. Eller? Lite grand som Melodifestivalen.

Men man måste väl idag ändå räkna in denna rätt bland moderna svenska husmansklassiker? Receptet är helt svenskt och skapat av Ove Jakobsson som arbetade med flygfrakt, därav namnet, och publicerades första gången i ”Allt om Mat” 1976. Kombinationen av udda ingredienser måste vid tiden varit mycket uppseendeväckande och i kombination med hur lättlagad rätten är bidragit till populariteten.

Eftersom jag själv inte ätit rätten på flera år tyckte jag att det var dags att återuppleva denna syndfulla rätt. Efter att ha letat igenom nätet och sett alla upptänkliga varianter på receptet hittade jag till slut originalet från 1976 (se nedan). Följde det nästan till punkt och pricka. Trodde jag skulle behöva ersätta den italienska salladskryddan med något annat. Döm om min förvåning när det står en burk i kryddskåpet! Har ingen aning om hur den hamnat där. Kära hustrun (som sällan lagar mat) utsattes för korsförhör men befanns oskyldig. Mystiskt. Nåväl. Den enda förändringen var att jag ersatte hälften av chilisåsen med en lite hetare amerikansk apelsinketchup(!) för att få lite sting.

Hur smakade det? Gott givetvis. Den gräddiga fetman, chilistinget, tuggiga nötter, knaprigt bacon mosig och söt banan och mör kyckling kan liksom inte bli fel. Serverade strimlad isbergssallad (tidsenligt skulle det vara) med bara en skvätt olivolja och vinäger. Kompletterade perfekt med syran och krispigheten. Rätten är inte helt olik den försvenskade thaimat som serveras på otaliga snabbmatsserveringar; kokosmjölken, frukten, kycklingen, nötterna, mild chili och ris. Kanske dags att uppdatera flygande jakob med grön curry och kokosmjölk?

Diskuterade vad som hade passat att dricka till. Varför inte ett skämsevin? Liebfraumilch. Hade säkert passat utmärkt med sin sötma och mjuka karaktär.

Edit: Testa gärna Carl Butlers Currykyckling med tomatchutney som jag misstänker stått som inspiration till Flygande Jakob.

RÖSTA nedan om denna vattendelare i det gastronomiska Sverige.

Originalrecept Flygande Jakob

Antal personer: 8

Ingredienser

• 3 färdiggrillade kycklingar
• 1 tsk italiensk salladskrydda
• 4–5 bananer
• 4,5 dl vispgrädde
• 2–2,5 dl chilisås av ketchuptyp
• 2 pkt bacon
• 1 dl salta jordnötter

Gör så här

1. Sätt ugnen på 225°. Bena ur kycklingarna och lägg bitarna i en smord, ugnssäker form. Smaka på kycklingen. Krydda eventuellt med salt och peppar. Strö över salladskryddan.
2. Skala bananerna. Dela dem först på tvären och sedan på längden så att det blir fyra bitar av varje. Lägg bananbitarna ovanpå kycklingbitarna.
3. Vispa grädden och blanda den med chilisåsen. Bred gräddblandningen över kyckling-/bananbitarna. Gratinera i ugnen ca 20 minuter.
4. Skär under tiden baconet i småbitar och knaperstek dem. Strö baconet och jordnötterna över den färdiggratinerade kycklingen.
5. Servera med naturell grönsallad och kokt ris.

http://intressant.se/intressant

Snappade upp ett recept i tågtidningen på öresundståget häromdagen. Hur enkelt det än var så minns jag det inte exakt. Så här blev min version.

Dela äpplen utmed ”ekvatorn” och skär ut kärnhuset. Om du förbereder rätten för att tillaga den senare så gnider du snittyran med citron för att den inte ska bli brun. Fyll håligheten med mandelmassa eller marsipan. Jag köpte Odense Grand Cru med mycket mandel och hela bitar. Mycket bra, lite dyrare men väldigt drygt. Jag blandade marsipanen med lite calvados men det kan säkert vara gott med konjak, whisky eller bara kanel. Toppa med mandelflarn och stek i ugnen på 150° tills allt fått en fin färg och äpplena är klara (vaierar efter sort). Jag använde golden delicious. Gör inte det! Vänta tills du kan få tag i svenska, smakrika äpplen, gärna med bra syra. Med menlösa importäpplen dominerar den söta mandelmassan.

Ingen äppeldessert utan vaniljsås. Jag gjorde en klassisk sauce anglaise som är grunden till många desserter, glass bland annat. Receptet har en enkel proportionsformel som är 4-1-1 i vikt; 4 delar mjölk/grädde, 1 del äggula, 1 del socker. Vispa äggulorna och sockret kraftigt. Sjud en 50/50-blandning med grädde och mjölk. Använder du vaniljstång snittar du den, låter den sjuda med och ligga och dra i en kvart innan du skrapar ur fröna. Du kan också blanda i vaniljarom eller mald vaniljstång som jag använder. Häll den varma mjölkblandningen i en fin stråle ner i äggröran under kraftigt vispande. Häll tillbaka såsen i grytan och värm på medelhög värme under ständigt vispande. Såsen får inte bli för varm då koagulerar gulan och den skär sig. När såsen fått en lite krämig konsistens silar du den och kyler den i vattenbad. Denna sås blir lättflytande. Vill du ha en krämigare, fluffigare sås (som på bilden) så vänder du ner vispad grädde.

Till min franska köttfärslimpa gjorde jag en blomkålsgratäng efter ett recept i Jamie Olivers bok ”Jamies Matrevolution”. Jag har aldrig blivit besviken på något av hans recept. Det är ofta så enkla och självklara att jag inte ens lockas att ändra i dem. Denna variant på klassikern blomkålsgratängen var mycket lyckad.

Skär buketter från ett riktigt stort eller 2 medelstora blomkålshuvuden. Koka 5 minuter i saltat vatten. Mosa 5 sardeller och blanda med 5 dl creme fraische, salt, peppar och 100 g fint riven ost (i receptet anges cheddar men jag bukar ta vad jag har hemma, idag blev det västerbotten och lagrad gouda). Klicka ut röran över blomkålen som du lagt i en form. Strö ytterligare 100 g riven ost över. Sist strör du över en brödmix som du gör så här: mixa 4 skivor dagsgammalt vitt bröd med kanterna kvar med 1 tjock skiva bacon, några kvistar rosmarin och ungefär 0,5 dl olivolja. 45 minuter i ugnen på 175°.

Jätteenkelt och gott. Den milda, mjuka blomkålen och den friska men feta ostsåsen kontrasterades av det frasiga täcket med en rökig ton och liten örtighet av rosmarin.

Jag har en onöda i mitt kök: en patéform i gjutjärn från Le Creuset. Älskar dessa rejäla grytor och pannor och råkade komma över denna väldigt billigt. Men den har stått oanvänd länge i väntan på att jag ska få ändan ur och göra en riktig paté. Idag blev det ett mellanting, en köttfärslimpa med franskt patéstuk.

3 skivor dagsgammalt vitt bröd utan kanter smulas ner i 0,5 dl mjölk och 0,5 dl grädde och får sogga till sig en stund. Blanda i 2 ägg, 2 msk dijonsenap, 2 msk kapris, 2 msk av endera brandy/konjak/armagnac/calvados, 2 msk thailändsk fisksås (eller några sardeller), 2 msk flingsalt (jodfritt), rejält med nymalen svartpeppar och en finhackad vitlöksklyfta. Mosa ner en ask (200 g) ugnsbakad leverpastej och blanda sedan allt ordentligt med 1 kg nötfärs. Klä en patéform eller en avlång sockerkaksform med tunna baconskivor, fyll formen med smeten och vik över baconskivorna. Baka i 150° cirka en timme. Om det blir smet över kan du steka jättegoda biffar.

Jag lät den svalna och serverade den med saltgurka och en krispig blomkålsgratäng, men den kan också serveras varm direkt. Mycket bra, rik smak och en fin fast konsistens som inte var helt olik en lantpaté. Mycket nöjd med både smak och konsistens. Jag blir alltid så olycklig när mina köttfärslimpor flyter ut och blir lösa. Om du är osäker på smaksättningen så gör du en lite köttbulle av smeten och kokar den innan du smakar. Tänk på att om du ska servera ”patén” kall så ska den ha en kraftigare smaksättning än om den ska ätas varm.

.

…är kanske inte rätt benämning för kvällens aktivitet. Ordet ”kräftskiva” frammanar bilder av orgier av ohämmat sörplande, snapsande, lustiga hattar, pinsam allsång kring supandet och ännu skämmigare ”discodans” framår småtimmarna. Här var det mer frågan om stillsamt njutande av kokta skaldjur och goda drycker.

För att komplettera gårdagens kräftkok lagade jag idag till en västerbottensostpaj med kantareller. Pajdegen gjordes enligt den enkla 3-2-1-principen som fungerar förträffligt. Ett tips är att spara lite av mjölet till utbakningen för att kompensera att den blir väldigt kladdig när vattnet tillsätts. Äggstanningen gjordes också enligt 1-2-principen (1 del ägg, 2 delar västska) vilket blev 3 ägg (1,5 dl) och 3 dl vispgrädde, några kraftiga tag med pepparkvarnen som sedan vispades ihop med 150 g finriven västerbottensost. Efter att pajkalet förgräddats 10 minuter i 225° hälldes ägg- och oströran i samt ett par hekto smörfrästa kantareller (kan uteslutas eller ersättas med annan svamp) och gräddades i 30 minuter i samma temperatur. Resultatet blev en mycket krämig och smakrik paj som fungerar som tillbehör till många rätter utöver kokta kräftor, eller som ensamrätt till en sallad.

Hur blev då kräftorna som kokades dagen innan? Första intrycket var att de var för lite salta och inte smakade så mustigt som väntat. Denna reaktion var förmodligen resultatet av åratal av konsumtion av frysta importkräftor. Efter ett tag insåg jag att de egenhändigt kokade kräftorna var otroligt mjälla i köttet och hade en mild, fin smak av skaldjur, ett mellanting av hummer och havskräfta. Man fick inte den där feta, ”filkiga” känslan på händer och i ansiktet som när man äter frysta kräftor. Totalt sett en större upplevelse av råvaran. Själv var jag inledningsvis tveksam men min kollega gav sig fullkomligt här från början och lovprisade de små kräldjuren.

Dryckerna som njöts till kräftorna var ett urval olika lageröl och kryddade brännvin från Danmark samt en pinot blanc från Holland. Ja, ni läste rätt. Ett vin från Holland! Första gången för mig och fråga inte varför flaskan stod på bordet. Doften var ren, frisk med fin, lite gul fruktton och tydlig mineralton. Smaken var inledningsvis MYCKET frisk och lätt utan någon större fruktighet och längd. Till kräftorna fungerade vinet överraskande bra. Jag trodde att det skulle vara allt för torrt och friskt men de milt smaksatta kräftorna lockade fram frukten i vinet. En enkel slutsats är att till kraftigt sältade kräftor passar lättare lageröl medan torra, friska vita viner lämpar sig om skaldjurskaraktären får framträda mer.