Snappade upp ett recept i tågtidningen på öresundståget häromdagen. Hur enkelt det än var så minns jag det inte exakt. Så här blev min version.

Dela äpplen utmed ”ekvatorn” och skär ut kärnhuset. Om du förbereder rätten för att tillaga den senare så gnider du snittyran med citron för att den inte ska bli brun. Fyll håligheten med mandelmassa eller marsipan. Jag köpte Odense Grand Cru med mycket mandel och hela bitar. Mycket bra, lite dyrare men väldigt drygt. Jag blandade marsipanen med lite calvados men det kan säkert vara gott med konjak, whisky eller bara kanel. Toppa med mandelflarn och stek i ugnen på 150° tills allt fått en fin färg och äpplena är klara (vaierar efter sort). Jag använde golden delicious. Gör inte det! Vänta tills du kan få tag i svenska, smakrika äpplen, gärna med bra syra. Med menlösa importäpplen dominerar den söta mandelmassan.

Ingen äppeldessert utan vaniljsås. Jag gjorde en klassisk sauce anglaise som är grunden till många desserter, glass bland annat. Receptet har en enkel proportionsformel som är 4-1-1 i vikt; 4 delar mjölk/grädde, 1 del äggula, 1 del socker. Vispa äggulorna och sockret kraftigt. Sjud en 50/50-blandning med grädde och mjölk. Använder du vaniljstång snittar du den, låter den sjuda med och ligga och dra i en kvart innan du skrapar ur fröna. Du kan också blanda i vaniljarom eller mald vaniljstång som jag använder. Häll den varma mjölkblandningen i en fin stråle ner i äggröran under kraftigt vispande. Häll tillbaka såsen i grytan och värm på medelhög värme under ständigt vispande. Såsen får inte bli för varm då koagulerar gulan och den skär sig. När såsen fått en lite krämig konsistens silar du den och kyler den i vattenbad. Denna sås blir lättflytande. Vill du ha en krämigare, fluffigare sås (som på bilden) så vänder du ner vispad grädde.

Till min franska köttfärslimpa gjorde jag en blomkålsgratäng efter ett recept i Jamie Olivers bok ”Jamies Matrevolution”. Jag har aldrig blivit besviken på något av hans recept. Det är ofta så enkla och självklara att jag inte ens lockas att ändra i dem. Denna variant på klassikern blomkålsgratängen var mycket lyckad.

Skär buketter från ett riktigt stort eller 2 medelstora blomkålshuvuden. Koka 5 minuter i saltat vatten. Mosa 5 sardeller och blanda med 5 dl creme fraische, salt, peppar och 100 g fint riven ost (i receptet anges cheddar men jag bukar ta vad jag har hemma, idag blev det västerbotten och lagrad gouda). Klicka ut röran över blomkålen som du lagt i en form. Strö ytterligare 100 g riven ost över. Sist strör du över en brödmix som du gör så här: mixa 4 skivor dagsgammalt vitt bröd med kanterna kvar med 1 tjock skiva bacon, några kvistar rosmarin och ungefär 0,5 dl olivolja. 45 minuter i ugnen på 175°.

Jätteenkelt och gott. Den milda, mjuka blomkålen och den friska men feta ostsåsen kontrasterades av det frasiga täcket med en rökig ton och liten örtighet av rosmarin.

Jag har en onöda i mitt kök: en patéform i gjutjärn från Le Creuset. Älskar dessa rejäla grytor och pannor och råkade komma över denna väldigt billigt. Men den har stått oanvänd länge i väntan på att jag ska få ändan ur och göra en riktig paté. Idag blev det ett mellanting, en köttfärslimpa med franskt patéstuk.

3 skivor dagsgammalt vitt bröd utan kanter smulas ner i 0,5 dl mjölk och 0,5 dl grädde och får sogga till sig en stund. Blanda i 2 ägg, 2 msk dijonsenap, 2 msk kapris, 2 msk av endera brandy/konjak/armagnac/calvados, 2 msk thailändsk fisksås (eller några sardeller), 2 msk flingsalt (jodfritt), rejält med nymalen svartpeppar och en finhackad vitlöksklyfta. Mosa ner en ask (200 g) ugnsbakad leverpastej och blanda sedan allt ordentligt med 1 kg nötfärs. Klä en patéform eller en avlång sockerkaksform med tunna baconskivor, fyll formen med smeten och vik över baconskivorna. Baka i 150° cirka en timme. Om det blir smet över kan du steka jättegoda biffar.

Jag lät den svalna och serverade den med saltgurka och en krispig blomkålsgratäng, men den kan också serveras varm direkt. Mycket bra, rik smak och en fin fast konsistens som inte var helt olik en lantpaté. Mycket nöjd med både smak och konsistens. Jag blir alltid så olycklig när mina köttfärslimpor flyter ut och blir lösa. Om du är osäker på smaksättningen så gör du en lite köttbulle av smeten och kokar den innan du smakar. Tänk på att om du ska servera ”patén” kall så ska den ha en kraftigare smaksättning än om den ska ätas varm.

.

…är kanske inte rätt benämning för kvällens aktivitet. Ordet ”kräftskiva” frammanar bilder av orgier av ohämmat sörplande, snapsande, lustiga hattar, pinsam allsång kring supandet och ännu skämmigare ”discodans” framår småtimmarna. Här var det mer frågan om stillsamt njutande av kokta skaldjur och goda drycker.

För att komplettera gårdagens kräftkok lagade jag idag till en västerbottensostpaj med kantareller. Pajdegen gjordes enligt den enkla 3-2-1-principen som fungerar förträffligt. Ett tips är att spara lite av mjölet till utbakningen för att kompensera att den blir väldigt kladdig när vattnet tillsätts. Äggstanningen gjordes också enligt 1-2-principen (1 del ägg, 2 delar västska) vilket blev 3 ägg (1,5 dl) och 3 dl vispgrädde, några kraftiga tag med pepparkvarnen som sedan vispades ihop med 150 g finriven västerbottensost. Efter att pajkalet förgräddats 10 minuter i 225° hälldes ägg- och oströran i samt ett par hekto smörfrästa kantareller (kan uteslutas eller ersättas med annan svamp) och gräddades i 30 minuter i samma temperatur. Resultatet blev en mycket krämig och smakrik paj som fungerar som tillbehör till många rätter utöver kokta kräftor, eller som ensamrätt till en sallad.

Hur blev då kräftorna som kokades dagen innan? Första intrycket var att de var för lite salta och inte smakade så mustigt som väntat. Denna reaktion var förmodligen resultatet av åratal av konsumtion av frysta importkräftor. Efter ett tag insåg jag att de egenhändigt kokade kräftorna var otroligt mjälla i köttet och hade en mild, fin smak av skaldjur, ett mellanting av hummer och havskräfta. Man fick inte den där feta, ”filkiga” känslan på händer och i ansiktet som när man äter frysta kräftor. Totalt sett en större upplevelse av råvaran. Själv var jag inledningsvis tveksam men min kollega gav sig fullkomligt här från början och lovprisade de små kräldjuren.

Dryckerna som njöts till kräftorna var ett urval olika lageröl och kryddade brännvin från Danmark samt en pinot blanc från Holland. Ja, ni läste rätt. Ett vin från Holland! Första gången för mig och fråga inte varför flaskan stod på bordet. Doften var ren, frisk med fin, lite gul fruktton och tydlig mineralton. Smaken var inledningsvis MYCKET frisk och lätt utan någon större fruktighet och längd. Till kräftorna fungerade vinet överraskande bra. Jag trodde att det skulle vara allt för torrt och friskt men de milt smaksatta kräftorna lockade fram frukten i vinet. En enkel slutsats är att till kraftigt sältade kräftor passar lättare lageröl medan torra, friska vita viner lämpar sig om skaldjurskaraktären får framträda mer.

Jag minns kräftfiske och kräftkok från när jag var liten. Spänningen i den mörka, ljumma augustinatten när kräftburarna drogs upp ur det svarta åvattnet. Upphetsningen i leken och jakten när vi barn fick gå i strandkanten med uppkavlade byxben, ficklampor i högsta hugg och paralysera kräftorna med ljuskäglan och plocka dem i korgar. Minnet av de stora korgarna fyllda med klickande, levande kräftor som i omgångar gick ner i en jättelik gryta. Sen blev det ”skiva” och godast var det rostade brödet med den starka osten. Sen blev alla vuxna larviga och konstiga.

Har inte kokat levande kräftor sen de  där gångerna som liten. Men idag var det dags. Hade genom en kompis lyckats få tag på signalkräftor till ett bra pris via Blocket(!). In i det sista var det lite osäkert om det skulle bli några kräftor då det tydligen stormat på Vättern. Men till slut kom de i alla fall. Ganska små men pigga. Eftersom jag aldrig kokat kräftor själv fick jag min vana trogen skumma igenom en drös olika varianter för att skapa min egen version.

Kräftorna kokades först sex och sex endast en minut i stormkokande osaltat vatten. De förkokta kräftorna lades sedan åt sidan. Vid denna kokning doftade kräftorna distinkt av kantareller! Härlig doft. Själva lagen kokade jag på 4 liter vatten (till 2 kilo kräftor), 100 g grovt havssalt, 15 g socker, 50 g dillkronor (cirka 10 st) och en halv liter mörk lageröl (hade tyvärr ingen porter annars hade jag använt det istället). Koka i 10 minuter och lägg sedan ner kräftorna och koka 6 minuter. Ta upp kräftorna, varva dem i en skål eler gryta med nya dillkronor. Kyl ner spadet, släng dillkronorna och häll över kräftorna så det täcker. Ställ i kylen och låt vila i ett dygn.

Om det blev lyckat? Det får du veta efter vår lilla kräftfrossa imorgon. Gissningsvis blir det rapport på lördag. 😉

Jag är inte vän med chili och curry används mest när jag gör tonfisk i curry, en standardrätt sedan 25 år tillbaka. Men idag for fan i mig och jag kombinerade de två och ett mirakel skedde! Lova att du provar detta recept. Lova!

Strimla 2 skivor riktigt bacon och stek gyllenbruna i torr panna, tillsätt 2 msk smör och pudra över 1 msk mild curry som får fräsa en stund. Vispa ner 2 msk vetemjöl, låt fräsa några minuter och tillsätt sedan 1,5 dl mjölk och 1,5 dl grädde. Låt puttra ihop och vispa sedan ned 2 msk misopasta, 1 tsk harissa (chilipasta), saften samt rivet skal av en lime. Sist vände jag ned grovt fördelad kyckling som blev över från igår. Serverade med kokt quinoa som jag först rostat i en torr het panna tills de började poppa. Smaken blev lite mildare och nästan lite popcornaktig (fast det kan vara inbillning).

Ett mycket lyckat resultat med rökta aromer, citrus och curry spelandes mot varandra och hetta, fetma, syra, sälta och umami i en rik, fyllig balanserad smak. Jag tror minsann tonfisken får simma i en ny sås fortsättningsvis.

Om man googlar på ”cheesecake recept” får man 124 000 träffar. Ganska onödigt att öka på trängseln med ett recept till kan tyckas. Men det gör jag ändå, för den här frusna ”ostkakan” blev så attans god.

Börja med bottnen. Krossa 12 digestivekex, grovhacka en näve valnötter (kan uteslutas), blanda med 75 g smält smör och platta ut i en pajform (enligt ”proportonsteorin” 2 delar kex – 1 del smör). Vispa ihop 200 g philadelphiaost (eller liknande) med rivet skal från 1 citron, 0,5 dl citronsaft och 1 dl demerarasocker/råsocker/muscovadosocker/farinsocker samt 1 tsk vaniljpulver eller mald vaniljstång. Blanda sedan samman med 2 dl vispad vispgrädde. Smeta ut över digestivebottnen tryck ner bär (hallon, blåbär, röda vinbär efter smak) och skjutsa in i frysen ett par timmar. Ta fram 10-15 minuter innan servering.

Jag gillar cheseecake på grund av den måttliga sötman och brytningen som den lilla sältan från smöret och kexen ger kombinerat med syrligheten från citronen. Varianten med röda vinbär blev också väldigt lyckad då syran i smeten dämpade upplevelsen av den ganska hårda syran i vinbären.

Till lätt söndagslunch plockade jag fram ett paket korv jag köpte hos slaktaren härom veckan. En spansk korv från Logroño i Rioja. Köpte den då den enbart innehåller fläskkött, salt, senap och vitlök. Det är allt. Inte ett endaste e-nummer eller konserveringsmedel. Ändå flera månaders hållbarhet. Brukar inte svensk livsmedelsindustri hävda att det är oekonomiskt att utesluta konserveringsmedel då hållbarheten blir så kort. Kanske bäst att berätta det för spanjorererna.

Korven var mycket fin med bra tuggmotstånd, mild kryddighet som stannade kvar länge. Påminde om en finmald italiensk salsicca. Snittade korven, stekte den i ankfett och pressade över lite citron på slutet. Serverade med caprese och endive. Många avstår endivesallad på grund av beskan, men om man pressar citron och strör över lite flingsalt dämpas bitterheten och en mild smak kommer fram. Krispigheten får man på köpet.

Varje gång jag gör chili con carne blir det en ny variant. Men varje gång känns det som den perfekta chilin. Nån gång lite fylligare, nästa gång lite hetare och en tredje gång med spännande nyanser. Jag lägger till, drar ifrån och justerar men jag har alltid några grundregler; alltid en stor sats, alltid nötfärs, alltid kakaopulver, aldrig majs, alltid många sorters bönor och slutligen reducera, reducera, reducera.

Denna gång (som resulterade i en perfekt chili) beslöt jag mig för att skriva ner hur jag gjorde: Började med att fräsa 1 kg nötfärs tills all vätska kokat in/bort. Tillsätt i omgångar en flaska (eller 3 burkar) passerade tomater och 4 msk tomatpuré, gärna från Mutti. Häll inte i för mycket åt gången utan låt reducera och koka in efter hand. Därefter smaksatte jag med 3 msk mörkt kakaopulver, 2 msk spiskummin, 2 msk harissa (chilipasta), 4 msk chipotlepasta, 2 msk demerarasocker (eller råsocker), 5 msk thailändsk fisksås och en halv deciliter grovhackade inlagda jalapeños. Låt puttra på svag värme under lock i 20-30 minuter. Tillsätt därefter 5-6 burkar av olika bönor (kidney, svarta, stora vita, black eye, fava etc) och rivet skal av ett par limefrukter. Chilin ska vara ganska ”torr” och stå för sig själv. Värm och smaka av och justera med salt och chilipasta.

Jag serverar med sallad, nachochips och oftast med en guacamolevariant som frisk kontrast och för att balansera eventuell hetta. Mosa avocado med saften av ett par limefrukter, salt och 10%-youghurt samt ett par vitlökar. Kör med stavmixer. Smaka av.

Till middag idag blev det parmesanomelett och en sallad inspirerad av Anna Billings ”lök au bleu”. Namnet kommer av att ”blåkoka” fisk betyder att koka den i vatten med vinäger eller ättika.

Skiva ett par lökar, gul och/eller röd, till ringar. Koka upp 2 dl vatten, 1 msk vinäger och en nypa salt och låt löken koka 1-2 minuter beroende på tjocklek och sort. Löken ska ha tuggmotstånd. Häll i ett durkslag och skölj med kallt vatten. Löken kan ätas som den är men också användas i en sallad. Jag blandade med skalad och urkärnad gurka, grovhackade bladpersilja och smulade ner fetaost.

Löken blir mycket fin med mild, lite söt smak och bra konsistens. Stod mycket bra mot sältan och syran i fetaosten. ”Blålök” blir ett jättefint tillbehör och ingrediens i framtida sallader.

Omeletten vispades ihop av 5 ägg, 1 dl finriven parmesanost, en skvätt mjölk samt salt och peppar. Stektes i rikligt med ankfett (ister fungerar också) på ganska låg temperatur. Det är ankfettet som ger den fina stekytan.