Jag har tidigare refererat till boken ”Ratio” som hanterar ämnet proportionerliga recept. Ett lätt sätt att lära sig recept utantill och att exempelvis kunna anpassa måtten efter vad man har hemma. Blev påmind om detta när jag läste Annikas blogg där hon steker pannkakor efter en formel hon lärt sig. Jätteenkelt och precis samma tankesätt. Annikas formel bygger dock på olika enheter och jag vill gärna omvandla allt till vikt och använda min digitala köksvåg. Har du ingen sådan ska du springa och köpa en omedelbart. Kanonbra! Fattar inte hur jag klarat mig utan.

Min formel för pannkakor och crépes blir 1+1+0,5 det vill säga 1 del ägg + 1 del vätska + 0,5 mjöl. Om du bara har ett ägg hemma och blir sugen på pannkaka så väger du ditt ägg (brukar ligga runt 50 g men en del kan var väldigt små och en del är extra stora), väger upp lika mycket mjölk eller gräddmjölk och vispar ihop med hälften så mycket mjöl. Tillsätt en nypa salt eller socker beroende på vad du ska använda pannkakorna till och häll i en skvätt smält smör för att underlätta gräddningen. Ett bra tips är att steka i ister eller ankfett. Det blir jättefin stekyta och pannkakan glider omkring som på en iskana i stekpannan.

Choklad mousse är så gott. Till och med ordet ”mousse” är skönt i munnen och låter som det smakar. Att det dessutom är en dessert som är löjligt enkel att göra gör det hela inte sämre.

På svag värme smälter du 100 g mörk choklad 70% och 1-2 msk socker (hoppa över socker om du använder blockchoklad som är sötare) i 1 dl starkt kaffe och eventuellt 1-2 msk av din fatlagrade favoritsprit. Vispa snabbt ned en äggula och blanda chokladsmeten med 3 dl hårt vispad grädde. Sleva upp i 4-6 små portionsskålar och låt stelna i en knapp timme i kylen. Toppa med en valnöt. Mycket gott också med rivet apelsinskal.

Testa också Carl Butlers chokladmousse.

Jag är inte syltaåsaftatypen. Eller jag kanske ska säga att jag inte var det. Efter att ha provat på att göra lingonsylt för första gången igår så är jag omvänd. Så lätt och så billigt. Jag har nu minst två års behov av utsökt lingonsylt och det kostade mig cirka sextio kronor.

Jag valde att använda ett riktigt husmorsrecept ur ”Kajsas Kokbok” som Sveriges Lantbruksförbund utgav 1935. Med en sådan källa kan det ju inte gå fel. Jag återger det här ordagrant:

Rörd lingonsylt

• 5 l lingon
• 1 l vatten
• 2 kg strösocker

Beredning: Lingonen rensas, sköljas och få rinna av. De läggas i en syltgryta och 1 l. kallt vatten slås över. Blandningen får koka 15 min. Därefter lyftas grytan av spisen, och sockret hälles ner i en tunn stråle allt under kraftig omrörning. Då allt sockret tillsatts, röres massan ytterligare 10 min. (Sylten får alltså aldrig koka med sockret.) Upphälles i glas- eller porslinsburkar, vilka överbindas. – Dessa lingon behålla sin friska röda färg och få geléartad konsistens.

Jag gjorde halva satsen och fick ut cirka 2,5 liter sylt. Mängden färska lingon kommer alltså att motsvara mängden färdig sylt. Sylten fick en mycket bra mellan syra, sötma och lingonens beska. Skulle jag justera receptet något så skulle det vara vattenmängden. Halva mängden bör räcka om man vill ha en lite fastare sylt. Lingonsylt är mycket hållbar tack vare naturliga konserverande egenskaper i bären. Häll upp den varma sylten på heta (värm i ugn på 100°), väl rengjorda glasburkar och skruva på/spänn fast locket direkt så kan du förvara dem i rumstemperatur.

Här har jag gjort en lite lyxigare variant på sylten.

När jag flyttade hemifrån i slutet på sjutiotalet (1970-talet alltså) skaffade jag två kokböcker. Den första var ”Matboken” gavs ut av KF i samband med lanseringen av deras blåvita sortiment. Den använder jag fortfarande ibland. Den andra, som jag använde mest, har jag nyligen lyckats slarva bort. ”Mat för två omkring 10:-” gavs ut av Semic. En riktigt bra liten bok som jag faktiskt saknar.

Till högre kulinariska höjder tog mig det tredje förvärvet; ”Pernillas Bästa”. Som de flesta andra på den tiden var jag med i bokklubben Bra Böcker. I varje bokpaket fick man under en tid en bunt med receptkort av legendariska Pernilla Tunberger som man sedan samlade i en pärm. Samlade inte så många, men tillräckligt för att få några favoriter. De bästa, en handfull, har jag kvar. Absoluta favoriten var mandelbiffarna med persilja. De snodde jag ihop så fort det skulle vara något extra. Oftast serverade jag dem med klyftpotatis och sedan gick jag och smååt biffar ur kylen tills de var slut. Idag gjorde jag dem igen för säkert första gången på femton år.

600 g nötfärs blandas ordentligt med 2 dl vatten, 2 msk kinesisk soja, 4 msk potatismjöl, 2 tsk salt, rejäla tag med pepparkvarnen och minst 1 dl finhackad persilja. Sist vänder du ned 4-5 msk hyvlad mandel försiktigt så den inte smulas sönder. Forma färsen till små knubbiga biffar, det blir minst 12 stycken. Stek i smör på hög värme så de får ordentlig stekyta. Det gör ingenting om de är rosa i mitten.

De var minst lika goda som jag mindes dem. Mandeln gör dem till något extra med sin knapriga nötighet. Serverade dem med bönor och potatis som jag råstekte i ankfett liksom biffarna. Gjorde också en kall sås som passade bra till. Lika delar fetaost, turkisk yoghurt och färskost (typ philadelphia) blandades med hackad kapris och harissa.

Idag blev jag inspirerad av matbloggen ”Tre tjejer i köket”. Enklare bönröra än pesto och vita bönor som mixas samman är väl svårt att åstadkomma. Gott blev det också. Perfekt till min improviserade faluburgare.

Utgångspunkten blev en luftig men grov variant av ciabatta som blev över på jobbet. Tjockt med bönröra ströks på. Därpå tunna, tunna skivor av falukorv (inköpt på Bondens egen Marknad) som knaperstekts. Toppades med tjocka skivor av perfekt mogen, köttig tomat, krispig sallad och sist rikligt med dijonsenap på översta brödhalvan.

Kombinationen av alla olika konsistenser och rika smaker blev mer än lyckad. Mycket enkelt. Mycket gott.

Söndagens dessert fick improviseras utifrån ett impulsköp på Bondens egen Marknad. En kasse med fyra askar blandade bär krävde att bli använda.

Till åtta personer krossade jag 16 digestivekex och ”nöp ihop” med 200 g mandelmassa (jag använde Odense Grand Cru). Smulet fördelades i 8 portionsskålar. 2 förpackningar mascarponeost rördes ut med 3 msk socker och en tesked mald vaniljstång (eller använd vaniljsocker) och breddes ut över kexsmulet. Toppa med bär. Jag täckte bären med en gelé på två delar sött vin och en del hett vatten som jag löste upp gelatinet i.

Mycket bra kombination med den gräddiga, lättsockrade färskosten mot det söta krispiga, nötiga smulet och de syrliga bären. Smulbottnen och mascarponeröran kan varieras i det oändliga med till exempel kanelstekta äppelskivor, inlagda päron, hjortronmylta, skivade exotiska frukter och så vidare.

Idag bestämde tomaterna på altanen och zucchinin i kylskåpet kvällens meny. Utav zucchinin blev det ”smalpasta”. Pastasås skulle det bli och caprese vid sidan av. Nu blev det inte så.

Har man några burkar tomater från Mutti står man aldrig rådvill. Först fräste jag en skiva tjock, rejäl bacon (motsvarar fyra skivor vanlig sladdrig), skvätte på lite olivolja och i med några sardeller och en hackad liten rödlök som hettades upp tills den blev nästan genomskinlig. Därefter hälldes 0,5 dl vitt vin över, en burk hela tomater, 1 tsk flingsalt och rejält med svartpeppar. Lått puttra ihop under 20 minuter. Mixa, smaka av och rör ner strimlad färsk basilika. Servera med zucchinipastan och ovanpå den heta rätten rivs buffelmozarella och strös klyftade körsbärstomater, basilika och ringla olivolja.

Att servera capresen ovanpå det varma var mycket lyckat. Smakerna i de kalla råvarorna lyftes och alla delar kompletterade varandra mycket väl. Om man inte nödvändigtvis måste avhålla sig från kolhydrater så funkar givetvis tagliatelle till rätten.

Idag var blodsockret i botten vid middagsdags. Pizzerian på hörnet hade en särskild lyster och lockelse kring sig. Under sommaren och min lowcarb-diet har jag knappt sneglat åt calzonesyltan. Men med slarvätande av potatismos, några öl och någon smygkaka så har suget börjat komma tillbaka. Därför blev det moteld. Bet ihop och svängde till en iställetförpizza, en räddningsplanka.

Några skivor bacon frästes i ankfett (olja går bra). När de var gyllene skivade jag ner en halv, färsk vitlök som fick svettas med en liten stund och temperaturen sänkte till 3 av 9. En smet av 5 ägg, 0,5 dl grädde, 1,5 dl fint riven smakrik ost, salt och rejält med svartpeppar från kvarnen. Ska det vara svartpeppar i maten tycker jag att ”ett par tag med kvarnen” är bortkastat. Det ska smaka att det är peppar i. Sneten hälldes i pannan och halverade körsbärstomater ploppades i. Smeten fick vila orörd i den låga värmen för att stanna. Det tar en stund (men inte längre än att vänta på hämtpizza) på låg värme men den sköter sig helt själv och blir krämig. När pizzaomeletten stannat strödde jag över ytterligare lite ost och rejält med färsk basilika.

Mycket smakrikt, krämigt och mättande. Glad att jag inte föll för frestelsen. Då hade jag suttit och päst över en tung, degig pizza nu och inte haft ork att blogga.

Idag blev det nästan vegetariskt. Men bara nästan. Ett litet inslag av bacon i broccolifräset blev det för balansens skull. Även om jag under många år var vegetarian har jag aldrig varit förtjust i vegetariska ”biffar” och heller aldrig gjort några själv. Därför var det med en viss förvåning jag kände en oemotståndlig lust att prova receptet på bönburgare på Gittos Mat. Nu brukar jag förvisso gärna drabbas av inspiration när jag läser Margits (Gitto) blogg. Den kan varmt rekommenderas.

Jag hade nästan alla ingredienser hemma, men eftersom jag har en svår aversion mot mat som inte håller ihop (se Margits varning) så modifierade jag inte bara receptet utan även formen. Istället för fyra flamsiga burgare blev det åtta knubbiga järpar med hållfasthetspotential.

En burk svarta bönor sköljdes väl och blandades med en riven morot, en riven rödlök, en riven vitlöksklyfta, ett ägg, 0,5 dl skorpmjöl, 3 msk potatismjöl, 2 msk Mutti tomatpuré, 2 tsk spiskummin, 1 tsk salt och massor med nymalen svartpeppar. Allt mixades och fick vila för att svälla ihop. Därefter formades järpar med två matskedar, vändes i skorpmjöl och stektes i matfett på medelhög värme.

Riktigt, riktigt goda blev de och fick tummen upp av kära hustrun. Fin konsistens, fyllig smak och bra kryddighet från peppar och spiskummin. Tål att hottas upp ännu mer för variation. Kryddningen kan givetvis varieras i det oändliga.

Om det finns en rätt som direkt skulle kvalificera sig in på tio-i-topp över ”skämsemat” så måste det väl vara flygande jakob? Så fort man nämner rätten möts man av rynkade näsor och kommentarer som ”uuuh jag får kväljningar av bara tanken”. Ändå får man upp 19 000 träffar när man googlar ”flygande jakob”. Det är väl som med skvallerpressen; trots en enorm upplaga är det ingen som köper tidningarna.

Vad är det som väcker sådana känslor av kärlek, hat, förakt och vämjelse? Är det den rosaktiga färgen? Den vispade grädden? Barnmatsvarningen? Bananerna? Min gissning är att det är den fokliga populariteten kombinerat med att rätten är så ”olutheransk” i sin framtoning. Något som är antitesen till långkok och så oblygt utmanande, flörtigt lättätet kan ju inte vara värdigt respekt. Eller? Lite grand som Melodifestivalen.

Men man måste väl idag ändå räkna in denna rätt bland moderna svenska husmansklassiker? Receptet är helt svenskt och skapat av Ove Jakobsson som arbetade med flygfrakt, därav namnet, och publicerades första gången i ”Allt om Mat” 1976. Kombinationen av udda ingredienser måste vid tiden varit mycket uppseendeväckande och i kombination med hur lättlagad rätten är bidragit till populariteten.

Eftersom jag själv inte ätit rätten på flera år tyckte jag att det var dags att återuppleva denna syndfulla rätt. Efter att ha letat igenom nätet och sett alla upptänkliga varianter på receptet hittade jag till slut originalet från 1976 (se nedan). Följde det nästan till punkt och pricka. Trodde jag skulle behöva ersätta den italienska salladskryddan med något annat. Döm om min förvåning när det står en burk i kryddskåpet! Har ingen aning om hur den hamnat där. Kära hustrun (som sällan lagar mat) utsattes för korsförhör men befanns oskyldig. Mystiskt. Nåväl. Den enda förändringen var att jag ersatte hälften av chilisåsen med en lite hetare amerikansk apelsinketchup(!) för att få lite sting.

Hur smakade det? Gott givetvis. Den gräddiga fetman, chilistinget, tuggiga nötter, knaprigt bacon mosig och söt banan och mör kyckling kan liksom inte bli fel. Serverade strimlad isbergssallad (tidsenligt skulle det vara) med bara en skvätt olivolja och vinäger. Kompletterade perfekt med syran och krispigheten. Rätten är inte helt olik den försvenskade thaimat som serveras på otaliga snabbmatsserveringar; kokosmjölken, frukten, kycklingen, nötterna, mild chili och ris. Kanske dags att uppdatera flygande jakob med grön curry och kokosmjölk?

Diskuterade vad som hade passat att dricka till. Varför inte ett skämsevin? Liebfraumilch. Hade säkert passat utmärkt med sin sötma och mjuka karaktär.

Edit: Testa gärna Carl Butlers Currykyckling med tomatchutney som jag misstänker stått som inspiration till Flygande Jakob.

RÖSTA nedan om denna vattendelare i det gastronomiska Sverige.

Originalrecept Flygande Jakob

Antal personer: 8

Ingredienser

• 3 färdiggrillade kycklingar
• 1 tsk italiensk salladskrydda
• 4–5 bananer
• 4,5 dl vispgrädde
• 2–2,5 dl chilisås av ketchuptyp
• 2 pkt bacon
• 1 dl salta jordnötter

Gör så här

1. Sätt ugnen på 225°. Bena ur kycklingarna och lägg bitarna i en smord, ugnssäker form. Smaka på kycklingen. Krydda eventuellt med salt och peppar. Strö över salladskryddan.
2. Skala bananerna. Dela dem först på tvären och sedan på längden så att det blir fyra bitar av varje. Lägg bananbitarna ovanpå kycklingbitarna.
3. Vispa grädden och blanda den med chilisåsen. Bred gräddblandningen över kyckling-/bananbitarna. Gratinera i ugnen ca 20 minuter.
4. Skär under tiden baconet i småbitar och knaperstek dem. Strö baconet och jordnötterna över den färdiggratinerade kycklingen.
5. Servera med naturell grönsallad och kokt ris.

http://intressant.se/intressant