Idag är det den 20:e september. Det är inget särskilt med det datumet förutom att idag är sista dagen att skicka in den årliga ansökan till The Institute of Masters of Wine. Det kommer jag inte att göra.

De av er som följer min blogg mer eller mindre regelbundet vet att jag för ett år sedan blev antagen till detta ansedda utbildningsprogram som i slutändan kan resultera i den illustra titeln Master of Wine. Därefter följde en fantastiskt spännande och lärorik tid med bland annat ett minst sagt tufft internat i Österrike och en lärorik resa till Tokaj. Sedan tog jag en time out eftersom mitt arbete tog för mycket tid och jag inte hann förbereda mig för den första examinationen i maj. Därefter var tanken att jag skulle förnya min ansökan och göra om första året för en nystart. Så blir det inte.

Under sommaren och under terminsstarten har jag insett att jag vill göra och lära mig saker jag tycker är roliga och intressanta. Inte tvingas att plugga in ämnen för att jag måste eller ha tvingande uppgifter hängande över mig under flera år. Det är mycket mer värt för mig att utveckla utbildningen, entusiasmera våra elever, resa för lärande och lyst och fördjupa mig i det jag tycker är kul än att jaga en åtråvärd titel jag ändå kanske inte når.

Jag har bara på detta korta år lärt mig otroligt mycket, kommit till värdefulla insikter och lärt känna fantastiska människor. Jag är så nöjd med att jag sökte och kom in. Men nu lägger jag av. Och laddar om.

På fredag är det First Year Assessment i Master of Wine-programmet, det vill säga det första provet som ska visa om man är redo att gå vidare till år två. Provning och essäskrivning pågår hela dagen i London. Men jag ska inte dit. Jag har tagit en time out.

Under våren har det visat sig att det var omöjligt att både hålla företaget igång och samtidigt fokusera på de mycket krävande studierna och provningarna. Kraven och prestationsångesten hängde över mig och gjorde att varken studier eller arbete kändes roligt. Jag insåg att jag var tvungen att prioritera och när väl beslutet var taget kändes det som en stor lättnad.

Eftersom jag inte deltar i provet måste jag göra om det första året, men det känns bra för då har jag en lite längre startsträcka än i höstas och är mentalt förberedd. Lite tråkigt känns det dock att inte vara på plats och dela upplevelsen med vännerna från den tuffa veckan i Rust och dagarna i Tokaj. Jag kommer att tänka på dem och deras våndor på fredag.

I’ll be back!

En torr text som leder fram till det allra sötaste.

Tokaj är ett litet men komplext område i nordöstra Ungern på gränsen mot Tjeckien. Området är bara något större än Saint-Émilion i Bordeaux (knappt 6000 ha) spritt över 27 byar, 14000 odlare och närmare 600 vinerier. Området har ett mycket komplext terroir tack vare den topografi och jordmån som skapats av över 400 vulkaner, överliggande marina fossilkalken, lössjord och lera. Ett speciellt fuktigt och skyddat mikroklimat uppstår mellan vulkankullarna tack vare floderna Tisza och Bodrog.

Så speciellt ansågs området och dess viner att gränserna fastslogs redan 1737 och de enskilda vingårdarna klassificerades officiellt 1772. Under kommunistregimen bromsades utvecklingen och klassificeringen glömdes nästan bort. Under de senaste decennierna efter de politiska omvälvningarna har det skett en närmast explosiv utveckling i området och återskapandet av gamla vingårdar, återupprättandet av deras namn och förståelsen av deras karaktärer har gett området en ny renässans. Vingårdsnamnen förekommer på alla vintyper och bidrar till en enorm komplexitet bland vinerna.

Sedan jag pluggade och studerade området för drygt tio år sedan har det hänt en hel del med metoder och lagstiftning. Här följer därför en redogörelse för vinstilarna idag.

Den torra, fruktiga stilenär den mest innovativa och expansiva. Eftersom efterfrågan på söta viner är begränsad har de flesta producenter idag börjat göra ”vanliga” torra, vita viner av de tillåtna druvsorterna furmint, hárslevelû, sárga muskotály, zéta (tidigare kallad oremús), kövérszõlõ och kabar. Framförallt är det dominerande furmint som är intressant då den lämpar sig för fatjäsning och lagring. Stilarna är mycket varierande från lätt, frisk och aningen aromatisk till fyllig, smakrik och fruktig med alkoholhalt från 11,5% upp till 15%.

Szamoròdní betyder ungefär ”som det kommer” och innebär att man skördar alla druvor på en gång (till skillnad från aszú). Beroende på mängden ädelrötade druvor kan resultatet bli allt från torrt (szaràz) till sött (édes). Den torra stilen kan ibland lagras i fat som inte fylls helt och där det bildas ett tunt jästlager och får en stil mycket lik en lättare sherry amontillado. Vanligare är dock att fylla faten helt och lagra en längre tid för att få karaktären av nötter, ek, kaffe och torkad frukt som uppkommer både i den torra och söta stilen. Szamorodni måste lagra minst ett år på fat och ett år på flaska innan försäljning.

Late Harvest (sen skörd) är en nygammal stil som görs av samma typ av druvor som szamoròdni ovan men endast i söt stil. Dessa viner ska vara fruktiga, unga och eleganta i stilen med mer eller mindre karaktär av botrytis (honung, aprikos, saffran, exotisk frukt etc.). Då vinet ska vara fruktigt ges det oftast bara en kortare fatlagring men inga regler styr lagringen för denna vintyp. Får inte säljas i den traditionella tokajerbuteljen.

Aszù (ädelröta) är den klassiska stilen av tokajer som framställts ända sedan 1630. Framställs av ädelröteangripna druvor som i princip skördas druva för druva. En duktig skördearbetare kan max plocka 15 kilo druvor per dag! De angripna druvorna blandas med ren must, jäsande must eller färdigt, torrt vin från friska, mogna druvor. Sötman i vinerna anges i 3 till 6 puttonyos som var en gammal måttangivelse för hur många hinkar om 25 kilo (putton) som blandades med vin från 136-liters fat (gönci). Idag anger numreringen istället mer exakt hur hög sötman är (se nedan). 3 puttonyos anses vara av lägre kvalitet och det är inte alla producenter som tillverkar denna. 6 puttonyos saknar ett övre tak från och med årgång 2009 då beteckningen Aszu Essencia avskaffades. Vinerna har bland annat toner av honung, aprikos, exotisk frukt, saffran, eucalyptus, tobak, toffee och kaffe. Den gamla oxiderade ”öststatsstilen” med brända toner håller helt på att försvinna och ersätts av tydlig fruktighet och rena aromer. Stilen är inte helt olik sauternes men tokajer har högre, friskare syra och något lägre viskositet.

Eszencia som är intensivt sött, sällsynt och endast görs av den självruna musten av aszù-druvor har jag beskrivit närmare här.

Forditás är en typ som idag är ganska ovanlig. Ett torrt vin får en andra jäsning och urlakning på resterna efter jäsning och pressning av aszù-vin.  Forditás kan alltså jämföras med italiensk ripasso som görs på draven från amarone.

3 Puttonyos : 60 – 90 gram socker per liter
4 Puttonyos : 90 – 120
5 Puttonyos : 120 – 150
6 Puttonyos : 150 –
Aszu Essencia : 180 – 450 (ej efter årgång 2009)
Essencia : 450 – 850

Lördagen har spenderats i Tokaj i den nordöstra delen av Ungern varifrån de legendariska ädelsöta vinerna kommer. Vingårdsbesök och omfattande provningar kommer förhoppningsvis att imorgon resultera i en längre bloggpost om detta fascinerande område och dess vinstilar. Idag får det räcka med en liten rapport om eszencia – en mytomspunnen nektar.

Eszencia* görs av den självavrunna, trögflytande musten från de skrumpna och rötangripna druvorna. Musten är så koncentrerad att jästen bara med svårighet kan jäsa en mindre del av sockret så att alkoholhalten, efter ett par år, kan krypa upp till blygsamma 2% i bästa fall. Eszencia är med andra ord inte ett vin i laglig mening då alkoholhalten är för låg. Sockerhalten ligger däremot på svindlande 500-800 gram per liter. Som jämförelse brukar den intensivt söta PX ligga på mellan 300-400 gram. Koncentrationen är så hög att eszencia inte kan lagras på ekfat, osmosen skulle nämligen dra all vätska ur eken och fatet falla samman!

Myterna om eszencians hälsobringande och livgivande egenskaper är många och i regionen används den faktiskt som medicin än idag. Man doserar dock mycket sparsamt då den, beroende på kvalitet, kan kosta upp till flera tusen kronor för en liten flaska på 10 centiliter! Inte många får tillfälle att prova detta elixir men jag hade tillfälle att smaka de dyrbara dropparna en gång för ungefär femton år sedan. Idag fick jag prova två (2) olika!

Först ut var 2008 Eszencia från Dobogò med 720 gram socker: Den bärnstensfärgade vätskan var lätt dimmig, trögflytande och ville knappt lämna glaset. Doften var ganska liten och dominerades av russin, fikon, katrinplommonjuice, knäck och vörtbröd. I munnen slogs jag av texturen som på en gång var fet, oljig och len och kändes som en intensiv, lättflytande sirap med mycket hög syra, illande sötma och med aromerna från doften som kom tillbaka ackompanjerade av honung och mörk sirap. Eftersmaken var förvånansvärt torr och stram. Intensiv men faktiskt ganska ointressant.

2006 Eszencia från Patricius vägde in på ”endast” 620 gram. Utseendet var briljant medeldjupt bärnstensfärgat. Doften mer distinkt men dominerad av samma aromer som ovan med katrinplommon, knäck men med mer distinkt honungskaraktär och lite eukalyptus. Smaken mer simmig än trögflytande, friskare syra och en ren fruktighet och honungstonen oerhört markant. Lång, ren koncentrerad smak. Mer av ett vin än den första. Denna eszencia producerades det 50 liter av och såldes på plats för 200€ för en butelj på 25 centiliter. Jag avstod.

*Inte att förväxla med Aszú Eszencia/Aszúeszencia

En lång dag till ända! Den började inte bra efter en nästan sömnlös natt med en oförklarlig smällande huvudvärk och efterföljande uschlighet under det vilken skulle hårdpresteras med en 12-viner provning, efterföljande utvärdering samt teoriföreläsningar. Lyckades mot alla odds prestera hyfsat bra och praktiskt taget spikade en tredjedel av vinerna och överlevde teorin. När det var dags för avfärd för tre timmar på buss mot Tokaj var jag nästan tillbaka i gamla former. Att jag fick ett mystiskt indiskt piller av en studiekamrat kan ha haft något med saken att göra.

När vi till slut anlände i Tokaj var det hos Royal Tokaji Company där vi fick en snabb rundvisning i imponerande svartmögliga källare som avslutades med en buffémiddag med ungerska specialiteter (ankleversoppan var en ny bekantskap) och en handfull producenter som serverade sina viner. Fantastiskt trevligt, avspänt och gott. Vi fick prova viner i alla stilar från torra till de simmigt söta. Den torra stilen var företrädesvis av lokala druvan furmint som uppvisade en stor variation från feta, fatlagrade chardonnaylika till friskt aromatiska i ung rieslingstil. De söta gick från sent skördade till rika ädelröteangripna. Det var en veritabel orgie i exotisk frukt, honung, sirap, saffran, tobak och alla nyanser av citrus.

Det remarkabla vid denna provning var att alla vinerna höll en mycket hög kvalitet och att ingen av dem föll ur ramen. Man brukar alltid hitta något vin man inte gillar. Så inte här. En skön upplevelse för en cynisk vinprovare som undertecknad. Tyvärr blev det inte tillfälle för provningsanteckningar men det råder jag nog bot på imorgon.

Nu ska jag lägga mitt trötta huvud mot en mjuk kudde i slottsgemaket på eleganta Gróf Degenfeld för att utvilad kunna upptäcka det spännande Tokaj.

Ett av de mest svårfångade begreppen inom vinprovning är ”mineralitet”. Det tog mig själv många år innan jag för mig själv kunde förklara vad jag menade med begreppet. Dessutom verkar det finnas en stor oenighet bland vinprovare om vad det är och hur det ska beskrivas. Kan förklaringen vara så enkel som att ”mineralitet” i traditionell mening inte finns?

Först måste vi reda ut missuppfattningen om att mineraler letar sig upp genom vinstocken, ut i druvan och till slut manifesterar sig i vinet som en karaktär av jordmånen. Det som kommer ut i druvan är endast mineral i form av joner från exempelvis kalium, magnesium, kalcium, järn och fosfor. Mineraler i sig är i princip doft- och smaklösa och i form av joner är mängderna dessutom på en sådan nivå att de ligger långt, långt utanför det mänskliga doftsinnet. Dock påverkar de vinet genom att de spelar en viktig roll för jäsningsprocessen som i sin tur har en fullständigt avgörande effekt på de aromämnen som bildas. Vinets aromer skapas i druvan och av jäsning och andra efterföljande processer – inte av ämnen i jorden.

Begreppet är dåligt utforskat och det saknas en täckande definition om vad det egentligen betyder. Den i övrigt heltäckande The Oxford Companion to Wine levererar inte ens ett försök till förklaring då det helt saknas som uppslagsord och det vetenskapligt uppbyggda Aroma Wheel saknar helt ”mineraler” som kategori. Det enda som står klart är att det har mycket lite att göra med mineraler.

Men vad är det då som doftar och får oss att tänka på kalk, flinta, grus och skiffer? Den allra tydligaste doften är den som ofta kopplas till riesling och moselskiffer – petroleum – är också den som är enklast att förklara. Doften kommer från en nedbrytningsprodukt från karotenoider som finns i druvans skal. Bland annat riesling har särskilt mycket av detta ämne och nivåerna stiger ju mer solljus druvan utsätts för. Därför hittar man den typiska tonen av ”oljeskiffer” särskilt frekvent i australisk riesling som inte varit i närheten av den svarta skiffern. Senast häromdagen hittade jag exempelvis en distinkt ton av diesel i en pinot gris från Kalifornien.

Många provare försöker beskriva mineraldoft som nyfallet regn på sten eller en grusgång. Det låter poetiskt men är faktiskt en av de vetenskapligt belagda aromerna kopplade till ”mineralitet”. Denna doft benämns petrichor och kommer av aromatiska ämnen och oljor från vätxlighet som frigörs från marken vid regn. Doften av nyfallet sommarregn på solvarm stenhäll är med andra ord en doft från växter och inte mineral.

De mer subtila tonerna av kalk, flintrök och nykrattad grusgång och den lite dammiga, torra och åtstramande känslan av kritdamm mot svalget är svårare att förklara.

Man kan få vissa ledtrådar om man tittar på vilken typ av viner som i allmänhet tillskrivs tydlig mineralkaraktär. Det är företrädesvis viner från Europas gamla vingårdar som brukats i sekler och är magra och näringsfattiga och även från områden med svalare växtbetingelser som ger hög syra.

Hög, markerad syra och ”behärskad frukt” förstärker en stram, torr och uttorkande upplevelse som kan associeras med en mineralkänsla. Viner av denna typ låter också de i druvorna naturligt förekommande svavelföreningarna framträda tydligare. Druvor från magra jordar är också fattiga på näringsämnen nödvändiga för jästens överlevnad. I brist på lättillgänglig näring ger sig jästen på aminosyror som den bryter ner vilket resulterar i än mer svavelföreningar. En del av dessa går under beteckningen merkaptaner och kan i högre koncentrationer lukta som ruttna ägg och sulfit men i mindre mängder ge en diskret ”rökig” karaktär. Dessa föreningar förekommer också framförallt i vad som kallas reduktiv vinmakning, det vill säga med mycket lite kontakt med syre.

Ovanstående teori finner visst stöd i att några av de mest mineralpräglade vinerna kommer från Tyskland som är känt för sina viner med hög syra, reduktiva vinmakning och näringsfattiga druvmust. Att dessutom upplevelsen av mineralitet tenderar att minska med lång lagring skulle kunna kopplas till att svavelföreningars aktivitet är intimt förknippat med vinets mognad.

Även om mineralitetsbegreppet ännu inte är klart definierat eller utforskat så verkar det som det handlar mer om vad som händer vid vinmakningen än direkta effekter från jordarter och jordmån. Goda nyheter för alla oss som gillar strama, krispiga och mineralstinna viner. Mindre kul för alla obotliga vinromantiker.

Avslutningskvällen var, för att använda vinspråk, intensiv och komplex med tydligt alkoholinslag, mycket lång och…sorgligt obalanserad. Ett tydligt slitet och härjat gäng satte sig på bussen i arla morgonstunden för transport till Wien för en tidig provning på Palais Coburg som har en av världens främsta vinkällare.

I de omåttligt eleganta lokalerna blev vi filmade av en tv-kanal medan vi provade femton olika viner presenterade av en panel med de fem producenterna Domäne Wachau från Wachau, Weingut Huber från Traisental, Schloss Gobelsburg från Kamptal, Mantlerhof från Kremstal och slutligen Weingut Setzer från Weinviertel. Temat var grüner veltliner och riesling och det var alla viner som på olika sätt imponerade.  Mest intryck gjorde dock 1995 Setzer Grüner Veltliner ”Die Lage” som var otroligt fruktig, välstrukturerad, intensivt mineralpräglad och med stor komplex arombild. Att en grüner kunde utvecklas så länge och fortfarande upplevas som ung var en totalt överraskande.

Höjdpunkten var dock de avslutande fyra vinerna som valts ut ur den enorma vinkällaren av Frank Smulders MW som nyligen tillträtt som ansvarig för samlingen. Fyra viner av olika ursprung men samtliga med runt tre decennier bakom sig. Bourgognen var i en rejält mogen stil jag gillar, italienaren en oväntad besvikelse och det blev förvånansvärt jämnt på mållinjen mellan klassikern från Bordeaux och den kaliforniska uppstickaren. Målfotot gav en knapp seger till Frankrike.

1976 Pommard 1er Cru Clos Blanc, Felix Clerget. Låg intensitet och tegelstensnyans med orange kant samt lite fällning. Mogen utvecklad, jordgubbsmarmelad, kryddig, läder, truffel, animalisk och inslag av vegetabilier. På gränsen till fyllig med en fin munkänsla, silkiga tanniner, fortfarande fruktig med karaktär av röda bär. Torr och ekstrukturen lite övertydlig. Complex och intensiv med förvånsvärt bra balans och mycket lång eftersmak. Old-school-burgundy!

1982 Renato Ratti Barolo. Låg till medel i insitet och färg mot tawny samt kraftig fällning. Utvecklad med uttalad mognadskaraktär av svamp, läder, tryffel, röda körsbär och ganska mycket volatila syror (vinägerstick). Medelfyllig, markerad syra och höga och uttorkade tanniner till följd av låg frukt. Sura, röda körsbär, någon parfymerad ton, torr ekstruktur. Komplex med lång och torr avslutning men något obalanserad.

1982 Haut-Bages Libéral 5ième cru, Pauillac. Djupt granatröd med telgelfärgad kant och kraftig fällning. Utvecklad, intensivt kryddaromatisk, läder, jordgubbsmarmelad, tobak och ceder samt någon cassis. Fyllig, massor med avrundade, fina tanniner, röda söta frukter, svartvinbär, kryddig och något parfymerad. Bra, mogen frukt, silkig struktur, balanserad med lång, elegant eftersmak. Fantastiskt bra vin från en klassisk årgång.

1982 Groth Napa Valley Cabernet Sauvignon. Medium intensiv granatröd färg med dragning mot tawny. Intensiv doft av varm, mogen, nästan syltig frukt, lite läder och en liten dammig ton (flaskvariation?). Fyllig med eleganta, mjuka tanniner, sammetslen frukt med något inslag av cassis och mycket sura körsbär. Harmonisk, balanserad och komplex med ytterligare några år med utvecklingspotential.

Sitter nu på mitt rum med en kall pilsner som jag verkligen förtjänat!

Den sista 12-glasprovningen för denna gång klarades av i morse med gott resultat och två strukturerade, men ganska innehållslösa, essäer avklarade på två timmar under eftermiddagen. Sex långa, otroligt intensiva, lärorika, krävande och omtumlande dagar är snart vid sitt slut. Detta är den sorts upplever som brukar kallas karaktärsdanande. Vad som än händer efter denna vecka så har jag vuxit och tar med mig massor med nyttig kunskap och erfarenheter.

Nu ska jag packa, ta på finkläderna och gå ner till kvällens festligheter. Imorgon åker vi tidigt till Wien för en sista provning (inte blind) på Palais Coburg och är hemma till kvällen.

Nu är det över. Det är nu det börjar.

Till min normala morgonritual den senaste veckan har varit en knapphändig, nedtvingad frukost i en nervös mage och ett intensivt pass med blindprovning och analys av ett ökande antal viner. Idag nåddes ett slags klimax med tolv viner på 2 timmar och 15 minuter. Att avverka dessa viner fördelade på fyra grupper med åtföljande komplexa frågeställningar på angiven tid är ingen barnlek. Man hinner helt enkelt inte med att prova, tänka efter, analysera, argumentera OCH formulera sig på ett främmande språk med med läslig handstil. Att efter en snabb kopp kaffe sedan spendera flera timmar med att i smågrupper utvärdera resultatet är en prövning, lärorik ja, men ändock en prövning. Kan inte avslöja något om vinerna som provades, men bara genom att se färgen på dem när de hälldes upp fick många i gruppen att dra efter andan. Är nöjd med att med precision ha spikat två av de tolv vinerna. Det var dessutom de som verkligen räknades. De pinsamma nederlagen kan vi prata tyst om.

Efter lunch var ämnet ”New World Chardonnay”. Fokus låg helt på Australien och sju viner av hög kvalitet i modern stil med olika ursprung provades. Att se dessa viner i glasen räckte för att ändra bilden av australiensisk chardonnay; briljanta, ljust gula med limegrönt stick. Att sedan mina anteckningar nästan helt saknade beskrivningar som ”tropisk frukt”, ”smörighet”, ”vanilj” och ”generös stil” utan beskrev viner med markerad friskhet, elegans, mineralitet och sval, krispig frukt var nästan en chock. Justin Knock MW som höll i provningen och föredraget visade upp en helt ny sida av Australien. Jag är helt såld på denna kontinent från och med nu och kan i förtroende meddela att Justin troligtvis ganska snart kommer och håller en 2-dagars masterclass om Australien i Malmö.

Min stora huvudvärk inför detta projekt har varit ”Business of Wine”. Jag har bävat inför föreläsningarna (rädd att känna mig dum) och bävat inför att ta itu med studerandet. Dagens avslutande föreläsning var därför ingenting jag såg fram emot. Därför var det med växande fascination jag insåg att detta var ett ämne jag skulle kunna behärska. Tack vare den absolut briljante föreläsaren Jean-Michel Valette MW kändes det plötsligt som om detta skulle vara den lätta delen av examinationen. Den som kan få mig att bli entusiastisk över ekonomiska kalkyler är en trollkarl. Veckans bästa föreläsning alla kategorier!

Dagen avslutades med att hela stora gruppen delades upp i tio mindre och fick följa med varsin lokal vinproducent till deras källare mitt i byn Rust för visning av källare och personliga provningar. Jag hamnade hos Feiler-Artinger där vi provade minst tolv olika viner varav några helt enastående ruster ausbrusch (ädelsöta viner). Sist fick vi prova ett vin från deras privata samling; 2001 Welchriesling Essenz. Egentligen inte ett vin i laglig mening då alkoholhalten bara lyckats sega sig upp till 3,5% efter några års jäsning. Restsockret låg över 400 gram per liter och vinet rörde sig högst tveksamt i glaset. Doft och smak var på gränsen till svårbeskrivlig men honung, aprikosmarmelad, mint och en syra och sötma som nästan var smärtsamt intensiv hänger kvar i minnet. I sanning en enastående nektar!

Dagen avslutades på en heureige där de besökta vinproducenterna ställt fram sina viner och middagen serverades i form av kallskuret och ost. Fantastiskt gott, avspänt och upplagt för att kunna smita iväg för en någorlunda tidig kväll.

Vilken dag!

Strax efter åtta på morgonen lämnade vi Rust som var insvept i den eviga dimman och begav oss ut i vingårdarna som på lite högre höjd skimrade i den bleka januarisolen. Den rejält påpälsade gruppen möttes vid en öppen eld i den terrasserade vingården av ett gäng vinodlare som försåg oss med handskar och sekatörer för vinterbeskärningen. Visa av skadan från tidigare klasser på studiebesök hade de färgmarkerat var rankorna skulle klippas. Fantastiskt härligt att efter tre dagar i fångenskap släppas ut på grönbete med frisk luft, sol och lite kroppsarbete. Efter ett inte allt för ansträngande pass bjöds vi på glühwein blandat med te och fick värma oss vid elden. Ett ögonblick att minnas länge.

Turen gick sedan till Neusiedl am See och vincentrat Wein Werke för provning med en panel vinmakare från den helt nya (septemper 2010) appellationen Leithaberg DAC. Fantastiskt intressant att höra hur ett nytt ursprungsområde arbetats fram och få prova viner som verklige visar på en specifik stil. Framförallt imponerade de röda vinerna av blaufränkisch, vilka visade upp en nästan vibrererande röd bärighet, lätthet, friskhet och elegans med tydlig mineralitet trots att de inte får släppas till försäljning förrän september två år efter skörd. Absolut ett område att hålla ögonen på för den som söker viner av karaktär helt vid sidan av den ”internationella fruktiga stilen dominerad av ek”.

Efter en lunch med bland annat schnitzel (YES!) och lite ledig tid med möjlighet till shopping (lite förvirrat kändes det med en stunds oplanerad tid) bar det av till nästa program punkt. Vår otympliga grupp delades upp i tio lätthanterliga som togs om hand av en grupp biodynamiska (sic!) vinodlare. Allt kan sammanfattas som 90 minuter med vingårdsbesök, gödselhögsskådande och provningar med alldeles för dyra, men överlag bra, viner.

Slutligen en panelprovning av Österrikes viktiga röda druvor (zweigelt, blaufränkisch och saint laurent) samt söta viner. Säkert jätteintressant, men jag var försjunken i att beskriva vinerna enligt MW-metodiken samt lära mig att plita tydligt med en reservoirpenna. Gick sådär.

Dagen avslutades med en 4-rättersmiddag och hemfärd med ankomst strax efter elva. Imorgon väntar tolv viner kl 08.15. Nu pratar vi full uppställning som inför en riktig examen till Master of Wine. Lite scary.