Nöt-Crème är en riktig godisklassiker som fyller halvsekel och därmed är årsbarn med Eder bloggare.

För mig är Nöt-Crème en riktig nostalgitripp. Smaken tar mig tillbaka till när man var liten och fick några plastförpackningar i godispåsen och man hittade på olika avancerade sätt att komma åt innehållet på och samtidigt få det att räcka så länge som möjligt. Den stora frågan var också om det var godast rumsvarmt eller kylskåpskallt.

Nu är det inte så illa att nötinnehållet är borta i det klassiska godiset som titeln antyder. Både hassel- och jordnötter finns kvar högst upp i innehållsdeklarationen. Däremot lanseras en ny produkt: Salmiak-Crème! När jag såg denna bastard så visste jag med en gång: Jag kommer älska det! Helt riktigt. Samma krämiga konsistens som originalet och en smak som ligger precis mellan Malacos salta fiskar och den gamla tuggummiklassikern Riff (om någon minns den). Ett nytt beroende i vardande.

Den sydafrikanska vinindustrin är verkligen framåt på många sätt. Det är inte mer än ett år sedan som den nyskapande miljö-, ursprungs- och miljömärkningen infördes och redan är det dags för nästa radikala grepp.

WIETA är en ideell frivillig organisation som lyckats utarbeta en etisk certifiering (faktablad i PDF) tillsammans med den sydafrikanska vinindustrin. Det handlar om att garantera arbetsrätt, rimliga löner och säker arbetsmiljö för arbetare i källarna och på vingårdarna. Målet är att det i framtiden ska bli en gemensam märkning för ursprung, miljö och etik utfärdad av WOSA. I den takt utvecklingen gått hittills så dröjer det nog inte länge.

The WIETA code of good practice is premised on the base code of the International Labour Conventions’ Ethical Trading Initiative and also incorporates South African labour legislation. It precludes the use of child labour, asserts that employment should be freely chosen, and that all employees should have the right to a healthy and safe working environment. Among the conditions it sets are that workers should have the right to freedom of association, a living wage and to be protected from unfair discrimination. Worker housing and tenure security rights should also be respected.

Läs mer på Uppkorkat samt Erica Landins utmärkta och mer heltäckande artikel på Vinbanken.

På nyheterna igår så berättades det att årets första potatis hade levererats från Bjärehalvön till ett pris av 300 kronor. På Möllevångstorget var priset för de små knölarna ”endast” 70 kronor. Men det var det väl värt!

Jag kokade försiktigt potatisen, stekte på grön italiensk sparris i en grillpanna och fräste riktigt bacon. Blandade ner en klick smör, hackad persilja och gräslök samt baconet med fettet, tog några tag med pepparkvarnen, stänkte  lite sherryvinäger över potatisen och rörde runt. Lade upp den ljumma potatisen på olivoljedressad sallad och toppade med sparrisen. Galet gott!

Under en härlig utflykt på Österlen under 1:a maj hittade vi en riktigt kul prylbod. Där stod rader av helt oanvända gamla konserveringsburkar från Surte glasbruk. Hel kompletta med den grön gummiringen, de rosfria spännbandet och till och med det bruna skyddspappret mellan lock och burk. Rena fyndpriset för 15 kronor styck och jag fattar inte att jag inte köpte allihop och några av halvlitersburkarna också. Ibland är man bara dumsnål.

Sparsamheten kan ha haft något att göra med att jag på samma ställe hittade en tryckkokare från Nilsjohan som var i skick som ny och med instuktioner. Tryckkokare har stått på önskelsitan länge så det var bara att slå till även om den kostade 400 kronor. Jag har sedan barndomen en ryggmärgsbetingad respekt men skräkblandad förtjusning inför tryckkokare. När det skulle kokas dillkött och kalops så fick man hålla sig ifrån köket eftersom grytan kunde explodera sas det. Ändå stod man i köksdörren och betraktade ventilen som rytmiskt pyste och fräste.

För att undvika eventuella ångexplosioner satte jag mig och började lusläsa instruktionsboken. Efter en stund inser jag att det är fel instruktioner! De hör till en snarlik modell. Nu vänder jag mig därför till Er mina bloggläsare. Har någon av er denna tryckkokare i era ägor och kan tänka er att skanna eller kopiera instruktionerna till mig? Jag är jättesugen på dillkött! HJÄLP! Fin belöning utlovas.

Ett intressant reportage om Costco, en av världens största detaljhandelskedjor för vin och deras mäktiga inköpschef hittar du här i filmsnutten längre ned på sidan.

Inköpschefen Annette Alvarez-Peters hade ingen tidigare erfarenhet av vin och anser inte att vin är annorlunda än toalettpapper. Hon uttrycker det enkelt som att ”Vin är en dryck. Det är en dryck!”. Ett sådant uttalande är ju svårt att inte hålla med om. Men kan man förenkla det så? Eller är det just precis det vi borde göra?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter min dag på Vinordic begav jag mig ut i den regninga Huvudstaden för att äta midag på solokvist. Jag hade blivit rekommenderad Östgötakällaren av en vän som känner mina preferenser men där var helt spikat. Därför fick det bli gamla favoriten Pelikan som bara låg några stenkast bort.

Även om här också var helt fullt tog hovmästaren genast genast emot den regnblöte bloggaren och lovade att ordna ett bord om jag bara väntade en stund i baren. Jag han inte ens smutta på min öl innan hovmästaren kom och bestämt bar iväg både mitt glas och ryggsäck till det lediga bordet och försåg mig med en meny.

Pelikan, med sin långa och brokiga historia, är verkligen ett perfekt ställe om man vill eller måste äta en middag ute själv. Det är en av de där få klassiska, svenska krogarna som fortfarande finns kvar med intakt inredning och meny. Även om lokalen påminner om en inrökt väntsal på en gammal järnvägsstation så är känslan intim, ombonad och varm. Stämningen, sorlet och närheten till de andra borden gör att man kan vara privat uran att känna sig ensam. Klientelet är en skön blandning av stammisar, tjejgäng, födelsedagsfirare, affärsgäster och och möjlighet till lite kändisspotting.

Bästa av allt är ändå skådespelet som utförs av servitörerna. Det är befriande att se vuxna människor arbeta i servisen och göra det med stolthet, erfarenhet och kunskap. Snabba, effektiva, vänliga, korrekta och arbetande både med fötter, gester och flinka fingrar. Det blir mycket ”min herre”, ”utmärkt”, ”allt till belåtenhet” och ”självklart”. Service av denna typ ser man annars nästan bara på kontinenten och känslan på Pelikan är en en en blandning av fransk bistro, wienercafé och ölhall i Prag. Servitörskåren är till och med komplett med karaktären med den trötta blicken som sett allt i branschen, är lite luggsliten med västen uppknäppt, kutig hållning men med en påslagen autopilot som inte lämnar mågot i övrigt att önska.

Menyn erbjuder klassiker som biff Greta, doppsko, SOS, köttbullar, lenrimmad lax och wallenbergare. Jag valde gubbröra till förrätt med en ljus lager och en liten Östgöta Sädesbrännvin. Den lena men smakrika lilla äggrätten med sin distinkta ansjoviskaraktär spelade perfekt mot  brännvinets whiskyliknande toner. Varmrätten blev stekt fläsk med löksås, en till synes enkel och rustik rätt men som var tillagad med perfektion från fläskets stekyta och tjocklek över såsens gräddighet och sötma till potatisen som nästan var krämig i sin konsistens. Magiskt.

Lycklig, mätt, mild till sinnes och lite lummig av pilsner och snaps begav jag mig till tapasbaren på Restaurang AG. Det som lockade var att prova några av deras trevliga sherry på glas och att få växla några ord med duktige Eric i baren. Stämningen var hög och det var skönt trångt i den rustika barmiljön. Skön känsla. Hade jag inte varit så fläsk- och potatisstinn så hade jag gått loss på några av dera läckra tapas. Här är det nämligen riktiga grejer som serveras, bland annat den spanska blodkorven morcilla. Nästa gång börjar jag här. Och stannar.

Jag är ingen vodkakonnässör men jag minns fortfarande när jag för flera år sedan stötte på spriten från det nylanserad projektet Karlssons Vodka. För första gången insåg jag hur mycket karaktär och finess det kan rymmas i denna bedrägligt neutrala dryck. Varsamt destillerad mäsk av nypotatis från Bjärehalvön levererade olika spännande karaktärer beroende på vilken sort som använts.

Nu var det som sagt ett tag sedan och det har varit märkligt tyst om hela projektet eller så har jag inte lyssnat. Idag fick jag dock prova Karlsson’s Gold. Som jag mindes var näsan ren men samtidigt rik på fina nyanser som en svag ton av anis och en omisskännlig doft av nykokt, lite mosig potatis. Smaken var rund, fyllig och med den där förnimmelsen av sötma och krämiga texturen som är typisk för potatisvodka. Lång smak med ett lite stramt avslut. En vodka att smutta på, njuta on-the-rocks eller ta källarsval som ”en klar” till sillen.

När jag här om dagen var och åt vinnarmenyn av Årets Kock på Grand Hotel i Lund serverades ett trevligt litet tillbehör till en av rätterna. Det var en elegant variant på min favorit ugnsbakade tomater. Det här är väl inte exakt som Klas Lindberg gör men det blir jättegoda ”tomatrussin” med söt, rik och koncentrerad smak. Goda att servera ljumma eller kalla och passar till det mesta.

Köp fina, mogna och små plommon/körsbärstomater. Skär ett litet kryss i toppen och släng ner i sjudande vatten i cirka 30 sekunder eller till skinnet börjar flagna. Skölj omedelbart med kallt vatten och pilla bort allt skal. Lägg i en form och strö över lite salt och lite socker. Sätt in i ugn på 90° och låt stå 3-4 timmar. Klart!

I helgen arrangerade föreningen Sveriges Småbryggerier för första gången en ölfestival/mässa enbart för just svenska småbryggerier.

Initiativet och konceptet är fantastiskt bra! Varje bryggeri (18 närvarande) var tilldelad en liten mobil bar där de fick presentera fyra olika öl som mest. Bra och överskådligt. Tyvärr är nattklubbslokalen (?) på tredje våningen på Malmö Brygghus inte särskilt lämplig. Besökte festivalen på lördageftermiddagen och redan efter 20 minuter var den mörka lokalen varm och helt överfull med glada ölprovare. Vågar inte tänka på hur det blev senare. Ljusare och luftigare lokal till nästa gång tack. Det var heller inte lätt att spotta om man var där för att enbart prova. Inga spottkoppar utan lokalens två glassköljningsstationer fick utnyttjas när de kunde nås och det inte var kö. Fick konstiga blickar då jag tömde halvfulla glas. Dyrt blev det också. Entrépriset var 150 kr och då var man tvungen att köpa till 10 provningsbiljetter för 200 kronor. De tio öl jag provade kostade mig alltså 35o kronor. 20 kronor (eller 35) för 10 cl är groteskt mycket för även om man vill dricka ölen, vill man bara ha ett smakprov så svider det ordentligt.

Med begränsad tid så fokuserade jag på lager/pilsner av två anledningar. Dels utgjorde denna världens absolut vanligaste öltyp inte ens 10% av utbudet och det är dessutom den svåraste att lyckas med. Brygger man smakrika, kraftiga öl som porter, ale, IPA och så vidare så kan brister i teknik och kunnande döljas bakom rostning och kraftig humlekaraktär. En ljus, lätt lager avslöjar obönhörligen alla skavanker. Bland bryggerierna fanns mästarna Nils Oscar vars ”God Lager ”är arketypen för en riktigt bra svensk pilsner enligt min åsikt. Provade den dock inte denna gång då åtskilliga liter redan runnit ned min strupe.

Lager

Ängö Kvartersbryggeri Alla Tiders Prima Lager. Mkt ljus med fin skumkrona. Stor aromatisk och nästan parfymerad doft med inslag av citrus. Tunn kropp, obalanserad och överhumlad med efterhängsen beska i den parfymerade eftersmaken.

Ahlafors Bryggerier Ahlafors Ljusa. Fin tät skumkrona. Ganska lite doft av säd och citrus. Frisk, ren, bra fyllig maltighet, citruston. Balanserad humlebeska och bra längd.  Snygg och klassisk.

Nynäshamns Ångbryggerier Landsort Lager. Mycket ljust gul med mycket tätt och stadigt skum. Fint humlearomatisk doft med ton av apelsin.Ganska lätt med mild beska och maltsötma. Ren eftersmak med lite torrt avslut. Snäll lager.

Jämtlands Bryggeri Hell. Mycket ljust bärnstensfärgad med fin skumkrona. Medlstor och nyanserat humleaomatisk doft. Fyllig, maltig med markerad men balanserad beska och ett rent, fruktigt och aromatiskt avslut. 

Stockeboda Gårdsbryggeri Pils. Ljus med bra skumkrona. Ganska liten doft med någon maltighet, apelsin och rökighet. Initialt fyllig munkänsla men med tunt och lite syrligt avslut. Obalanserad. Gillade verkligen bryggeriets folköls-ale och deras ale bryggd för Green. Pilsen får de dock bakläxa på.

Helsingborgs Bryggeri Lager. Tätt, fint skum. Medelstor doft med tydlig sädeskaraktär och lätt pomeranston. Frisk smak med bra fyllighet. Något kort eftersmak men fint balanserad beska.

Övriga typer

Jämtlands Bryggeri Steamer. Ljust bärnstensfärgad. Medelstor, fruktig doft av russin, aprikos och någon brödighet. Fyllig, fruktig med balanserad humlebeska. Ganska kort eftersmak med liten syrlighet. Trevlig steambeer.

Lundabryggeriet Pale Ale. Bärnstensfärgad med mycket tät och hög skumkrona. Medelstor, fruktig och lite brödig doft. Fyllig, rund och nästan krämig kropp med bra maltfruktighet, behärskad humlearomatik och fint balanserad beska. Provade bryggeriets ”Bästa Lagern” dagen innan och bägge ölen var snygga och välbalanserade.

Malmö Brygghus Beerson X.P.A. Ljus bärnstensfärgad och ganska gles skumkrona. Överdrivet humeparfymerad doft av hö, torkade örter, ceder (pennvässare), granbarr men ingen fruktighet. Tunn, torr överhumlad smak utan kropp och kort, parfymerad eftersmak med efterhängsen beska. 

Qvänum Mat & Malt Jonsson Råg Ale. Medelstor doft med markant sädeskaraktär och rostade toner. Mycket bra maltfyllighet, frukt och lite krämig munkänsla, nedtonad men fin humlebeska. Bra längd på eftersmaken med liten syrlighet och stramt avslut. Det märks tydligt att ölet är framtaget för att fungera i bryggeriets restaurang. Trevligt matorienterat öl.

Var i Köpenhamn igår och bevistade en så kallad ”masterclass” om Madeira. En dryg timme med föredrag och provning av åtta viner är bara provning och föredrag. Det spelar ingen roll hur intressant det är. Jag tycker tet krävs mer än 60 minuter om ett ämne för att det ska kvala in i kategorin masterclass.

Hur som helst. Jag behövde verkligen en uppfräschning av mina kunskaper i ämnet. Mitt starkaste minne hittills knutet till madeira är från Systembolagets 40-årsjubileum 1995. Där serverades lämpligt nog en madeira (tror det var en malvasia) av årgång 1955 till en charlotte russe. Olämpligt nog var vi ett gäng som smög oss undan i ett hörn med ett par flaskor och drack alldeles för mycket. Vinglade därefter iväg till nattåget till Malmö och vaknade i ett gruvligt snöoväder som bara överträffades av min monumentala baksmälla. Så denna tillställning med Rui Falcão och Mads Jordansen kom som ett brev på posten.

Rui Falcão gick ut starkt och deklarerade ”Madeira är galna viner! Helt annorlunda från andra viner. De bygger på SYRA precis om champagne”. Visst stämmer det att vinerna alltid har en hög eller väldigt hög syra närvarande oavsett om vinerna är snustorra eller intensivt söta. Att vinerna får en så hög syra trots det subtropiska klimatet på den lilla ön i Atlanten förklaras med odlingar på hög höjd och järnrika jordar. Madeiravinerna är också starkviner vilket innebär en tillsatts av druvsprit och en alkoholhalt på runt 20%.

Dessa viner är ”galna” också på de sätt de framställs. Vanligtvis säger man att ett vins främsta fiender är syre och värme. För madeira är dessa två element istället en förutsättning för vinstilen. Vinet utsätts under lagring både för oxidation och höga temeprraturer vilket ger den speciella karaktären men också gör vinerna nästan odödliga. Det finns många exempel på madeiraviner med flera århundraden på nacken som fortfarande är livfulla och vitalaoch en öppnad butelj kan sparas i princip hur länge som helst.

De fyra viktigaste och ”ädla” druvsorterna är alla gröna och de representerar också var och en tydliga stilar: sercial (torr), verdelho (halvtorr), bual/boal (halvsöt) och malvasia (mycket söt). Ser man dessa druvnamn på buteljen så ska det också förstås vilken stil vinet har. Det finns också en femte druva som är viktig: den blå tinta negra. Druvan kan sägas vara något av en kameleont då den kan användas till samtliga stilar söthetsgrader. Om endast smaktypen (dry, sweet och så vidare) anges så är det vinet av tinta negra. hela Madeira 600 ha.

Det finns många olika typer av klassificeringar och stilar av madeira. Bland annat åldersdeklareras vinerna från 5 YO (year old) och därefter hittar vi 10, 15, 20, 30 upp till 40 YO. Åldersangivelsen anger hur gammalt det yngsta vinet i blandningen är. Vinerna kan också ha angiven årgång med beteckningarna frasqueira, colheita eller vintage.

På det hela taget är madeira ett fantastiskt komplext, intressant och användbart vin som fler borde ge sig tid att upptäcka. Det förtjänar verkligen att räddas från gottebordet och matlagningen. Provningen i Köpenhamn var faktiskt en av de mest intressanta jag deltagit i på länge och madeira har nu en mer framskjuten plats i mitt vinmedvetande.

Här är vinerna som provades.

Blandys Sercial 10 YO. Ljust bärnstensfärgad.Medelstor, frisk och eldig doft av apelsin, citron, honung och karaktär av irländsk whiskey. Torr, medelfyllig och mycket frisk smak av honung, torkad frukt, bokna äpplen och valnötter. Mycket lång, elegant, eldig, intensiv och stramt avslut med litet animaliskt inslag.

Justino’s Boal 10 YO. Medeldjupt kopparfärgad. Stor, eldig doft med flyktiga syror (etylacetat), fikon och dadlar. Fyllig, halvsöt med intensiv syra, eldig, mörk choklad, torkad frukt, mogen banan och knäck. Silkig struktur och lång, elegant eftersmak.

Henriques & Henriques Verdelho 10 YO. Kopparfärgad med lite grön ton i kanten. Medelstor doft av läder, knäck, lite rökigt inslag, torkad frukt, oxiderat äppelmos, lite animalisk och någon flyktighet. Halvtorr med mycket intensiv syra, bränt socker, påtaglig eldighet, knäck, peppar och en liten bitterhet. Bra längd men ett lite ”dammigt” avslut.

Henriques & Henriques Bual 15 YO. Medeldjupt bärnstensfärgad. Stor, intensiv och tydligt flyktig (Karlssons klister), mandelmassa, dadlar, russin, läder, piptobak och anchoachili. Medelfyllig, halvsöt, mycket hög syra, lite stram med torkad frukt, fikon och mörk choklad. Lång, intensiv, balanserad eftersmak med tydlig eldighet.

Blandys Harvest Malmsey 2004. Djupt bärnstensfärgad. Stor komplex och rik doft av muscovadosocker, toffee, vanilj läder och tydlig karaktär av armagnac. Fyllig, söt, frisk med smak av fudge, tobak, lakrits, choklad, kaffe och armagnac. Sammetslen struktur och lång, intensiv och balanserad eftersmak.

Barbeito VB Reserva Lote 3, Cask 7 136 & 272. Mässingsfärgad. Medelstor, jästig och lite underlig rökig doft med inslag av honung, citrus och…hönsbuljong(!). Halvtorr, ganska frisk smak av torkade äpplen, lite obalanserad med kvardröjande eldighet och torrt avslut. Märkligt vin.

Justino’s Colheita 1996 (tinta negra). Djupt bärnstensfärgad. Stor doft av torkad  ananas och aprikos, vita russin, knäck samt tydlig karaktär av friska röda äpplen och calvados.Halvsöt, fyllig, mycket frisk smak med viss bränd ton och choklad. Lång, komplex och elegant smak med tydliga drag av röda äpplen.

Barbeito Bual 1982. Djupt kopparfärgad. Stor, utvecklad och något flyktig doft, läder och oxidation. Halvtorr och mycket frisk, elegant och harmonisk med torkad frukt och russin. Ren smak, silkig frukt och mycket lång eftersmak.