Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår bloggade jag om billiga viner med lite låg profil till säsongens buffér. Kontrasten till kvällens provning kunde inte varit större. Vinerna som provades var plockade ur respektive deltagares vinskåp och källare just för att deras speciella karaktär eller historia. Alltid intressant och spännande att få prova helt blint och tillsammans försöka lista ut vinets identitet à la 20 frågor. Det blev en lååång kväll med fantastiska viner, god mat, galna historier och gapflabb. Det är kul med vin om någon missat det.

Vi började med en 2000 Egérie de Pannier Champagne som jag inte har några anteckningar om. Men den var mycket fruktig med bra syror och mycket fin mousse och satt som fläskläpp i den varma försommarkvällen.

Första vinet ut i provningenvar 1964 Berberana Gran Reserva. Här diskuterades huruvida man kan placera ett så moget vin geografiskt. Jag kläckte ur mig att det lika gärna kunde vara en bordeaux, en bourgogne som en rioja…vilket det ju visade sig vara. När ursprunget var klart så spikade jag årgången, vilket inte var så svårt då ett så moget vin rimligtvis bör komma från en klassisk och legendarisk årgång som 1964.

Ganska ljus och nästan helt brun färg med mycket slöjor och fällning. Stor, mogen doft av jordgubbsmarmelad, läder, torkad frukt och liten kryddighet. En lite sumpig doft av dåligt franskt kaffe och akvarium som försvann efter en stund och ersattes av rena toner av farinsocker och röda bär. Medelfylligt vin med pigg syra, marmeladfruktighet, läder, russin, fikon och en liten förnimmelse av sötma. Ganska kort smak men vinet höll förvånansvärt länge i glaset.

Nästa vin hade ett nästan identiskt utseende och hade en markerat åldrad näsa. Efter lite ledtrådar letade sig de mer gerontologiskt bevandrade till att det var 1955 Cos d’Estournel från Saint-Estèphe i Bordeaux. Det har verkligen varit en bra bordeauxvecka!

Ganska ljus och nästan helt brun färg med grusig fällning. Markerat flyktig doft (etylacetat) av Karlssons Klister som försvann efter en stund i glaset och avslöjade mogna jordgubbstoner, läder och kaffe. Lätt kropp och mycket friska, läckra och läskande syror, massor av röda, torkade bär som tranbär och goji, avklingande tanniner. Lång, läcker och fortfarande balanserad smak. Höll sig vitalt i glaset nästan hela kvällen.

Nästa vin placerade vi nästan omgående i Italien. Sedan blev det svårare när det visade sig inte vara från Toscana. När vi lirkat fram att det var Umbrien spikade jag faktiskt både årgång och producent på 1997 Campoleone Lamborghini. Lite hjälpt var jag av att jag köpte in detta vin till Grand Hotell för ett desennium sedan. Vilket minne man har.

Mycket djupt röd färg, nästan opak, med en lite brunröd kant. Ganska knuten doft med en liten antydan till korkanstrykning, kompakt mörk och mogen frukt och björnbär. Fyllig, massor av rik mogen och mörk fruktighet, tätknutna fina tanniner och snyggt innbäddad fatsttruktur, liten kryddighet och tydlig lakritston. Balanserad, lång eftersmak och lite mineralstramt avslut. Fortfarande ungt vin. Snyggt.

Kvällens överraskning stod 2006 Benegas Lynch Cabernet Franc från Mendoza i Argentina för. Gissningarna gick åt alla möjliga och omöjliga håll. Förvåningen var stor när ursprunget avslöjades på detta vin som kanske var kvällens bästa. Provade det faktiskt för ett par år sedan och var imponerad av det redan då.

Mycket djup röd färg med ungdomlig blå ton. Stor, generös men ännu outvecklad doft med massor av blåbär och fruktighet, vispad grädde, liten flyktighet och förnimmelse av nytt läder och piptobak. Fylligt, mycket fruktigt och nästan krämigt vin, massor av fina avrundade tanniner, läckra syror, kryddiga fat, tjära, rökighet och en lång, balanserad eftersmak. Oj så bra!

Väldigt bordeauxlik var Fontodis 2006 Flaccianello del Pieve som kom i magnumbutelj, men ursprunget var Toscana och druvan sangiovese.

Mycket djup blåröd färg. Kompakt, fruktig doft av cassis, solmogna jordgubbar och tobak. Fyllig, mycket frisk, välstrukturerad och stram med stunsiga frukt- och fattanniner och förvånansvärt slank fruktighet dominerad av röda vinbär. Mycket lång, elegant smak med mycket mineralitet.

Ännu mer Toscana blev det 2007 Testamatta. Ett kultvin som jag öppet dissat och därför togs nu chansen att lura mig när vinet serverades blint. Visst var vinet bra men även blint visade det sig vara det vin jag kände mig mest tveksam till under kvällen. Jag kan tydligen lita på mina egna omdömen. Skönt.

Djup, körsbärsröd färg. Stor, varm doft av mogen, mörk frukt, mörka körsbär, liten flyktighet och drag av nytt läder. Fyllig, mjuk smak med mycket mogen frukt, välstrukturerad och balanserad med en tydlig eldighet och en eftersmak som förde tankarna till tomattjuice. Bra längd.

Nästa vin var den sista flaskan av ett vin jag köpte på plats i Douro i Portugal för några år sedan. Det skar lite i hjärtat när jag provade 2005 Pintas från Wine & Soul för bättre än så har var den inte ens när jag prövade det första gången och fick ståpäls.

Djup, intensivt blåröd färg. Stor, generös och fruktig doft med massor av röda och blå bär och en tydlig aromatisk ton av apelsin och pomerans samt en rökig mineralton. Fyllig, rik och mycket fruktig med fint polerade tanniner och friska, slanka syror som lyfter vinet upp till elegans. Massor med frisk, saftig bärighet, tydlig mineralitet och mycket lång smak med fokus och balans. 

På det sista röda vinet var de flesta av oss inne på druvan syrah och en sydfransk stil men troligtvis ”nya världen”. Hur fel kan man inte ha? Det var 2002 Château Le Moulin från Pomerol i Bordeaux. Ett okänt slott för oss alla men en trevlig överraskning trots noll rätt.

Djupt klarröd färg. Stor, mörkbärig och aromatisk doft av lavendel, peppar och garrigue. Fyllig, rik, mycket fruktig och mjuk smak med mjuka fina tanniner, slanka syror, saftig bärighet. Lång och läcker smak med massor av mineralitet. Gott!

Sista vinet var mitt och det som orsakade mest huvudbry. Jag fick i princip peka på kartan för att det skulle framgå att 2009 Malizia var ett icewine från Rioja. Strålande bra var det hur som helst och man kan läsa mer om det här.

Jimmy är en baddare på långkok, överjordiska mackor och fläsk. Hans senaste äventyr med långbakat sidfläsk var jag bara tvungen att prova.   Magiskt gott i sin sönderfallande mörhet. Perfekt på mackor och på sallader.

Skåra svålen på en stor bit rimmat sidfläsk. Klappa in hela bitten med en blandning av lika delar milt paprikapulver (jag använde rökt) och chilipulver, det går åt minst en matsked av varje. Lägg fläsket i en form och slå på o,5 dl vitt vin. Jag använde själv finosherry och adderade 1 msk vitvinsvinäger. In i ugnen på 100° i 6-7 timmar. Ös då och då med fettet. Höj temperaturen till 150° och kör ytterligare 30 minuter och till sist 15 minuter till på 175°. Lägg svålsidan nedåt när du skär upp fläsket annars blir det bara mos.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vissa jobb är roligare än andra. När man får chansen att leda en provning på temat ”Bordeaux” där en 1961 Château La Mission Haut Brion ingår så är det guldkant i saltgruvan. Förutom denna pärla fick jag en lista med olika slott och årgångar av den vinkunnigen värden att välja viner från. Provningen fick jag sedan lägga upp som jag ville. Det blev en historisk genomgån av fyra decennier från 1961 till 2001.

Lunchprovningen var upptakten till ett födelsedagsfirande och det blev därför ett glas champagne att värma upp med. Inte vilken champagne som helst; 1989 Krug!

Fantastisk rik champagne med en djup, mässigngsgul färg, mycket fina bubblor och en imponerande doftkaskad av gul frukt, rostade hasselnötter, choklad, rök och lätt bokna äpplen. Fyllig, sammetslen mousse, torr smak men med en koncentrerad och mogen frukt som framgångsrikt imiterade sötma, mer rostade toner, nötter, nougat, brioche,  fina fattoner, tydlig mineralitet och en mycket lång smak. Balansera, rik, elegant och komplex.

Så var det dags för provningen. Först ut var 1961 La Mission Haut Brion (Graves, Grand Cru Classé)! Årgången är verkligen historisk och kan räknas som en av de sista riktigt stora klassiska årgångarna. Den är så legendarisk att till och med de med liten kunskap om vin känner till den. Skörden var exceptionellt liten men kvaliteten mycket och gav koncentrerade, långlivade och samtidigt eleganta viner. Viner av denna årgång är idag sällsynta och när de dyker upp till försäljning blir de mycket dyra. La Mission Haut Brion räknas dessutom som ett av de bästa exemplen från årgången. Denna flaska har legat orörd sedan 1975 under goda lagringsbetingelser.

Klar, ganska ljus brunröd färg med orange kant. Stor, mogen och utvecklad doft med karaktär av jordgubbsmarmelad, rök, sot, läder, kryddighet och ett blommigt parfymerat inslag minnande om hyacint. Fyllig, mogen, mjuk smak med helt nedslipade frukttannier, avrundad fatstruktur, pigga syror, sötaktig och slank rödfruktighet med tydligt inslag av övermogna jordgubbar. Elegant och ”burgundisk” i stilen, mycket lång och med en liten beska i avslutningen. Mycket bra och mogen bordeaux som dock befinner sig på ett sluttande plan. Den hyacintlika doften och att vinet inte utvecklas i glaset tyder på att den bästa tiden ligger bakom vinet. 

Det ganska olycksamma 1970-talet hopades över till förmån för 1980-talet. Nu tar Bordeaux fart igen och 1982 räknas som den första stora årgången på 20 år och dessutom som den som inleder den moderna eran. 1986 Léoville-Barton (St Julien, 2ième Cru) kommer från en annan stor 80-tals årgång. Stor var den både till kvalitet och kvanitet samt i nivån av tanniner som gjort den väldigt långlivad. Just detta vin finns också med på Decanters  lista över  ”100 wines to taste before you die”.

Djup brunrödfärg. Stor, utvecklad doft, syltig och eldig (12% på etiketten), ceder, jordgubbsmarmelad, kanderad frukt, lätt flyktighet, eucalyptus, multnande löv, stallbacke och mörka bär.  Fyllig, mycket frisk med strama taniner och stor men tillbakahållen fruktighet, röda bär, fatkryddighet och tydlig mineralitet. Lång, balanserad och elegant eftersmak med läskande syra. Spänstigt vin med alla bitarna på plats. Tanninerna dominerar lite fortfarande.

1990-talet bjöd på ett pärlband av bra årgångar. 1990 Les Ormes de Pez (St Estephe, Cru Bourgeois) kommer från decenniets första årgång som bjöd på mycket varmt och torrt väder under skörd och vinerna har därför ofta fina tanniner, ganska låg syra och ofta en lite rostad karaktär.

Djupt röd färg med anstrykning av brunt. Stor, utvecklad och kryddig doft med ton av russin, viss eldighet, syltade körsbär, mörk choklad, läder, rostat kaffe och inledande komplexitet. Fyllig smak med mogen, rik frukt, välstrukturerad och kryddig med mörka bär, lakrits, rostat inslag. Lång och ganska rik eftersmak. Provningens enklaste vin imponerade inledningsvis med massor av frukt och mycket direkt arombild. Njutbart och med en ”nya-världen-touch”. Tappade dock komplexitet och struktur efter en stund i  glaset.

Det nya millenniet inleddes med en sensationell årgång som kastade en skugga över den följande som bjöd på viner av lite mer klassisk och långsammognande stil. Viner som  2001 Léoville Poyferré (St Julien, 2ième Cru) är därför snällare prissatta men ger mycket valuta för pengarna.

Djup, koncentrerad färg med en liten antydan till brunorange kant. Stor doft med typisk bordeauxnäsa av medeltida slagfält (jord, blod, stål, rost, sot, rök och svettig häst), ceder, fatkryddighet och mörka bär. Fyllig, fokuserad och välstrukturerad med fina frukttanniner, integrerade rostade fat, sot, mycket bra mörk frukt, frisk syror. Lång, balanserad och nyanserad eftersmak. Provningens bästa vin.

Foto: David Cenzer

Missa inte möjligheten att bekanta er med trenden ”naturvin” ute i natursköna Österlen. Den 8:e juni mellan 14.00 och 19.00 kan du träffa ett trettiotal vinbönder från Frankrike, Spanien och Italien och prova deras viner på Daniel Berlin Krog i Skåne Tranås. I det gröna provas vin och äts god mat från grillen till tonerna från Maja Gullstrand och hennes orkester.

Skiner solen kan det här bli en dag att minnas länge. Regnar det blir det nog kul ändå.

Inträde och vinprovning kostar 250 kronor och mat från grillen 120 kronor. Kostnadsfri buss avgår från Malmö kl 13.00 och tillbaka vid 19.00. Anmäl ert intresse samt om ni vill hänga med Malmöbussen via Daniel Berlin Krogs onlinebokning eller på info@danielberlin.se. Kolla också Facebook

Festivalen arrangeras av Daniel Berlin Krog, Rosforth & Rosforth & Vin & Natur. För frågor om vinfestivalen kontakta Emil Broomé, emil@vinnatur.se

Deltagande producenter:

Château de Passavant (Francois David)

Domaine Olivier Cousin

Domaine Toby Bainbridge

Domaine de Mirebeau (Bruno Rochard)

Domaine Richard Leroy (Sophie & Richard Leroy)

Château Tour Grise (Françoise & Philippe Gourdon)

Manoir de la Tête Rouge (Guillaume Reynouard),

Domaine Noella Morantin (Noella Morantin)

Domaine Philippe Tessier (Gisèle D’Orléans)

Domaine des Maisons Brûlées (Béatrice & Michel Augé)

Domaine Sébastien Riffault (Sébastien Riffault)

Domaine Marc Tempé (Marc Tempé)

Domaine Alice & Olivier De Moor

Château de Béru

Domaine Montanet-Thoden (Jean Montanet)

Domaine de la Cadette (Jean Montanet)

Domaine Emmanuel Giboulot (Emmanuel Giboulot)

Domaine Renaud Boyer (Renaud Boyer)

Mas Zenitude (Erik Gabrielson)

Domaine des Côtes de la Molière (Isabelle & Bruno Perraud)

Domaine du Perron (François Grinand)

Domaine Jean David (Jean David)

Château de Roquefort (Raimond de Villeneuve)

Domaine Henri Milan (Théophile Milan)

Le temp des cerises (Axel Prüfer)

Domaine Remi Poujol (Remi Poujol)

La Sorga (Anthony Tortul)

Escoda-Sanahuja (Joan Ramón)

Mendall (Laureano Serres Montagut)

Bera Vittorio e Figli (Alessandra Bera)

Cascina degli Ulivi (Sonia Toretta)

Pàcina (Giovanna & Stèfano Tiezzi Borsa)

Nöt-Crème är en riktig godisklassiker som fyller halvsekel och därmed är årsbarn med Eder bloggare.

För mig är Nöt-Crème en riktig nostalgitripp. Smaken tar mig tillbaka till när man var liten och fick några plastförpackningar i godispåsen och man hittade på olika avancerade sätt att komma åt innehållet på och samtidigt få det att räcka så länge som möjligt. Den stora frågan var också om det var godast rumsvarmt eller kylskåpskallt.

Nu är det inte så illa att nötinnehållet är borta i det klassiska godiset som titeln antyder. Både hassel- och jordnötter finns kvar högst upp i innehållsdeklarationen. Däremot lanseras en ny produkt: Salmiak-Crème! När jag såg denna bastard så visste jag med en gång: Jag kommer älska det! Helt riktigt. Samma krämiga konsistens som originalet och en smak som ligger precis mellan Malacos salta fiskar och den gamla tuggummiklassikern Riff (om någon minns den). Ett nytt beroende i vardande.

Den sydafrikanska vinindustrin är verkligen framåt på många sätt. Det är inte mer än ett år sedan som den nyskapande miljö-, ursprungs- och miljömärkningen infördes och redan är det dags för nästa radikala grepp.

WIETA är en ideell frivillig organisation som lyckats utarbeta en etisk certifiering (faktablad i PDF) tillsammans med den sydafrikanska vinindustrin. Det handlar om att garantera arbetsrätt, rimliga löner och säker arbetsmiljö för arbetare i källarna och på vingårdarna. Målet är att det i framtiden ska bli en gemensam märkning för ursprung, miljö och etik utfärdad av WOSA. I den takt utvecklingen gått hittills så dröjer det nog inte länge.

The WIETA code of good practice is premised on the base code of the International Labour Conventions’ Ethical Trading Initiative and also incorporates South African labour legislation. It precludes the use of child labour, asserts that employment should be freely chosen, and that all employees should have the right to a healthy and safe working environment. Among the conditions it sets are that workers should have the right to freedom of association, a living wage and to be protected from unfair discrimination. Worker housing and tenure security rights should also be respected.

Läs mer på Uppkorkat samt Erica Landins utmärkta och mer heltäckande artikel på Vinbanken.

På nyheterna igår så berättades det att årets första potatis hade levererats från Bjärehalvön till ett pris av 300 kronor. På Möllevångstorget var priset för de små knölarna ”endast” 70 kronor. Men det var det väl värt!

Jag kokade försiktigt potatisen, stekte på grön italiensk sparris i en grillpanna och fräste riktigt bacon. Blandade ner en klick smör, hackad persilja och gräslök samt baconet med fettet, tog några tag med pepparkvarnen, stänkte  lite sherryvinäger över potatisen och rörde runt. Lade upp den ljumma potatisen på olivoljedressad sallad och toppade med sparrisen. Galet gott!

Under en härlig utflykt på Österlen under 1:a maj hittade vi en riktigt kul prylbod. Där stod rader av helt oanvända gamla konserveringsburkar från Surte glasbruk. Hel kompletta med den grön gummiringen, de rosfria spännbandet och till och med det bruna skyddspappret mellan lock och burk. Rena fyndpriset för 15 kronor styck och jag fattar inte att jag inte köpte allihop och några av halvlitersburkarna också. Ibland är man bara dumsnål.

Sparsamheten kan ha haft något att göra med att jag på samma ställe hittade en tryckkokare från Nilsjohan som var i skick som ny och med instuktioner. Tryckkokare har stått på önskelsitan länge så det var bara att slå till även om den kostade 400 kronor. Jag har sedan barndomen en ryggmärgsbetingad respekt men skräkblandad förtjusning inför tryckkokare. När det skulle kokas dillkött och kalops så fick man hålla sig ifrån köket eftersom grytan kunde explodera sas det. Ändå stod man i köksdörren och betraktade ventilen som rytmiskt pyste och fräste.

För att undvika eventuella ångexplosioner satte jag mig och började lusläsa instruktionsboken. Efter en stund inser jag att det är fel instruktioner! De hör till en snarlik modell. Nu vänder jag mig därför till Er mina bloggläsare. Har någon av er denna tryckkokare i era ägor och kan tänka er att skanna eller kopiera instruktionerna till mig? Jag är jättesugen på dillkött! HJÄLP! Fin belöning utlovas.

Ett intressant reportage om Costco, en av världens största detaljhandelskedjor för vin och deras mäktiga inköpschef hittar du här i filmsnutten längre ned på sidan.

Inköpschefen Annette Alvarez-Peters hade ingen tidigare erfarenhet av vin och anser inte att vin är annorlunda än toalettpapper. Hon uttrycker det enkelt som att ”Vin är en dryck. Det är en dryck!”. Ett sådant uttalande är ju svårt att inte hålla med om. Men kan man förenkla det så? Eller är det just precis det vi borde göra?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter min dag på Vinordic begav jag mig ut i den regninga Huvudstaden för att äta midag på solokvist. Jag hade blivit rekommenderad Östgötakällaren av en vän som känner mina preferenser men där var helt spikat. Därför fick det bli gamla favoriten Pelikan som bara låg några stenkast bort.

Även om här också var helt fullt tog hovmästaren genast genast emot den regnblöte bloggaren och lovade att ordna ett bord om jag bara väntade en stund i baren. Jag han inte ens smutta på min öl innan hovmästaren kom och bestämt bar iväg både mitt glas och ryggsäck till det lediga bordet och försåg mig med en meny.

Pelikan, med sin långa och brokiga historia, är verkligen ett perfekt ställe om man vill eller måste äta en middag ute själv. Det är en av de där få klassiska, svenska krogarna som fortfarande finns kvar med intakt inredning och meny. Även om lokalen påminner om en inrökt väntsal på en gammal järnvägsstation så är känslan intim, ombonad och varm. Stämningen, sorlet och närheten till de andra borden gör att man kan vara privat uran att känna sig ensam. Klientelet är en skön blandning av stammisar, tjejgäng, födelsedagsfirare, affärsgäster och och möjlighet till lite kändisspotting.

Bästa av allt är ändå skådespelet som utförs av servitörerna. Det är befriande att se vuxna människor arbeta i servisen och göra det med stolthet, erfarenhet och kunskap. Snabba, effektiva, vänliga, korrekta och arbetande både med fötter, gester och flinka fingrar. Det blir mycket ”min herre”, ”utmärkt”, ”allt till belåtenhet” och ”självklart”. Service av denna typ ser man annars nästan bara på kontinenten och känslan på Pelikan är en en en blandning av fransk bistro, wienercafé och ölhall i Prag. Servitörskåren är till och med komplett med karaktären med den trötta blicken som sett allt i branschen, är lite luggsliten med västen uppknäppt, kutig hållning men med en påslagen autopilot som inte lämnar mågot i övrigt att önska.

Menyn erbjuder klassiker som biff Greta, doppsko, SOS, köttbullar, lenrimmad lax och wallenbergare. Jag valde gubbröra till förrätt med en ljus lager och en liten Östgöta Sädesbrännvin. Den lena men smakrika lilla äggrätten med sin distinkta ansjoviskaraktär spelade perfekt mot  brännvinets whiskyliknande toner. Varmrätten blev stekt fläsk med löksås, en till synes enkel och rustik rätt men som var tillagad med perfektion från fläskets stekyta och tjocklek över såsens gräddighet och sötma till potatisen som nästan var krämig i sin konsistens. Magiskt.

Lycklig, mätt, mild till sinnes och lite lummig av pilsner och snaps begav jag mig till tapasbaren på Restaurang AG. Det som lockade var att prova några av deras trevliga sherry på glas och att få växla några ord med duktige Eric i baren. Stämningen var hög och det var skönt trångt i den rustika barmiljön. Skön känsla. Hade jag inte varit så fläsk- och potatisstinn så hade jag gått loss på några av dera läckra tapas. Här är det nämligen riktiga grejer som serveras, bland annat den spanska blodkorven morcilla. Nästa gång börjar jag här. Och stannar.