Var i Köpenhamn igår och bevistade en så kallad ”masterclass” om Madeira. En dryg timme med föredrag och provning av åtta viner är bara provning och föredrag. Det spelar ingen roll hur intressant det är. Jag tycker tet krävs mer än 60 minuter om ett ämne för att det ska kvala in i kategorin masterclass.

Hur som helst. Jag behövde verkligen en uppfräschning av mina kunskaper i ämnet. Mitt starkaste minne hittills knutet till madeira är från Systembolagets 40-årsjubileum 1995. Där serverades lämpligt nog en madeira (tror det var en malvasia) av årgång 1955 till en charlotte russe. Olämpligt nog var vi ett gäng som smög oss undan i ett hörn med ett par flaskor och drack alldeles för mycket. Vinglade därefter iväg till nattåget till Malmö och vaknade i ett gruvligt snöoväder som bara överträffades av min monumentala baksmälla. Så denna tillställning med Rui Falcão och Mads Jordansen kom som ett brev på posten.

Rui Falcão gick ut starkt och deklarerade ”Madeira är galna viner! Helt annorlunda från andra viner. De bygger på SYRA precis om champagne”. Visst stämmer det att vinerna alltid har en hög eller väldigt hög syra närvarande oavsett om vinerna är snustorra eller intensivt söta. Att vinerna får en så hög syra trots det subtropiska klimatet på den lilla ön i Atlanten förklaras med odlingar på hög höjd och järnrika jordar. Madeiravinerna är också starkviner vilket innebär en tillsatts av druvsprit och en alkoholhalt på runt 20%.

Dessa viner är ”galna” också på de sätt de framställs. Vanligtvis säger man att ett vins främsta fiender är syre och värme. För madeira är dessa två element istället en förutsättning för vinstilen. Vinet utsätts under lagring både för oxidation och höga temeprraturer vilket ger den speciella karaktären men också gör vinerna nästan odödliga. Det finns många exempel på madeiraviner med flera århundraden på nacken som fortfarande är livfulla och vitalaoch en öppnad butelj kan sparas i princip hur länge som helst.

De fyra viktigaste och ”ädla” druvsorterna är alla gröna och de representerar också var och en tydliga stilar: sercial (torr), verdelho (halvtorr), bual/boal (halvsöt) och malvasia (mycket söt). Ser man dessa druvnamn på buteljen så ska det också förstås vilken stil vinet har. Det finns också en femte druva som är viktig: den blå tinta negra. Druvan kan sägas vara något av en kameleont då den kan användas till samtliga stilar söthetsgrader. Om endast smaktypen (dry, sweet och så vidare) anges så är det vinet av tinta negra. hela Madeira 600 ha.

Det finns många olika typer av klassificeringar och stilar av madeira. Bland annat åldersdeklareras vinerna från 5 YO (year old) och därefter hittar vi 10, 15, 20, 30 upp till 40 YO. Åldersangivelsen anger hur gammalt det yngsta vinet i blandningen är. Vinerna kan också ha angiven årgång med beteckningarna frasqueira, colheita eller vintage.

På det hela taget är madeira ett fantastiskt komplext, intressant och användbart vin som fler borde ge sig tid att upptäcka. Det förtjänar verkligen att räddas från gottebordet och matlagningen. Provningen i Köpenhamn var faktiskt en av de mest intressanta jag deltagit i på länge och madeira har nu en mer framskjuten plats i mitt vinmedvetande.

Här är vinerna som provades.

Blandys Sercial 10 YO. Ljust bärnstensfärgad.Medelstor, frisk och eldig doft av apelsin, citron, honung och karaktär av irländsk whiskey. Torr, medelfyllig och mycket frisk smak av honung, torkad frukt, bokna äpplen och valnötter. Mycket lång, elegant, eldig, intensiv och stramt avslut med litet animaliskt inslag.

Justino’s Boal 10 YO. Medeldjupt kopparfärgad. Stor, eldig doft med flyktiga syror (etylacetat), fikon och dadlar. Fyllig, halvsöt med intensiv syra, eldig, mörk choklad, torkad frukt, mogen banan och knäck. Silkig struktur och lång, elegant eftersmak.

Henriques & Henriques Verdelho 10 YO. Kopparfärgad med lite grön ton i kanten. Medelstor doft av läder, knäck, lite rökigt inslag, torkad frukt, oxiderat äppelmos, lite animalisk och någon flyktighet. Halvtorr med mycket intensiv syra, bränt socker, påtaglig eldighet, knäck, peppar och en liten bitterhet. Bra längd men ett lite ”dammigt” avslut.

Henriques & Henriques Bual 15 YO. Medeldjupt bärnstensfärgad. Stor, intensiv och tydligt flyktig (Karlssons klister), mandelmassa, dadlar, russin, läder, piptobak och anchoachili. Medelfyllig, halvsöt, mycket hög syra, lite stram med torkad frukt, fikon och mörk choklad. Lång, intensiv, balanserad eftersmak med tydlig eldighet.

Blandys Harvest Malmsey 2004. Djupt bärnstensfärgad. Stor komplex och rik doft av muscovadosocker, toffee, vanilj läder och tydlig karaktär av armagnac. Fyllig, söt, frisk med smak av fudge, tobak, lakrits, choklad, kaffe och armagnac. Sammetslen struktur och lång, intensiv och balanserad eftersmak.

Barbeito VB Reserva Lote 3, Cask 7 136 & 272. Mässingsfärgad. Medelstor, jästig och lite underlig rökig doft med inslag av honung, citrus och…hönsbuljong(!). Halvtorr, ganska frisk smak av torkade äpplen, lite obalanserad med kvardröjande eldighet och torrt avslut. Märkligt vin.

Justino’s Colheita 1996 (tinta negra). Djupt bärnstensfärgad. Stor doft av torkad  ananas och aprikos, vita russin, knäck samt tydlig karaktär av friska röda äpplen och calvados.Halvsöt, fyllig, mycket frisk smak med viss bränd ton och choklad. Lång, komplex och elegant smak med tydliga drag av röda äpplen.

Barbeito Bual 1982. Djupt kopparfärgad. Stor, utvecklad och något flyktig doft, läder och oxidation. Halvtorr och mycket frisk, elegant och harmonisk med torkad frukt och russin. Ren smak, silkig frukt och mycket lång eftersmak.

Så var det dags för den årligt återkommande Champagnedagen på Savoy i Malmö. Ett tillfälle att heja, kramas, pussa kind och förstås prova en massa olka champagner. Även om vi är där för att informera om skolan så har jag passat på att prova både nya och gamla bekantskaper.

Kul att testa igenom hela sortimentet från Taittinger då det var några år sedan sist. Generellt rena och snygga viner och bättre än senast. Intressant att prova deras ”nattklubbschampagne” Nocturne. Här var 17 gram socker oväntat snyggt dolt bakom friska syror och gjorde att vinet bara kändes fruktigt och förförsikt lättdrucket. Dagens besvikelse var Diebolt-Valois. Hyllat av många men gravt överskattade levererades viner med mycket skalbeska och generell obalans. Beska och bitterhet var något som också gick igen i förvånansvärt många av champagnerna jag provade.

Bäst rakt över var gamla favoriten Ayala. Deras Brut Nature är helt knastertorr utan någon tillsatt dosage (sötma tillsatt efter andra jäsningen) och är snyggt balanserad med bra frukt, höga fina syror och en tydlig karaktär av gröna sommaräpplen och lime. Inte många champagner som klarar sig så snyggt utan den förlåtande sötman. 2004 Blanc de Blancs har en stor generös och härlig doft av nougat, rostade nöter och frisk citrus. Den rika doften gör att den intensivt friska, torra och eleganta smaken nästa kommer som en chock…men en trevlig sådan. Ur glaset med 2002 Perle d’Ayala stod en arom av massor av solmogna hallon och jordgubbar serverade ur musselskal och smaken var samtidigt, bred, fruktig, fyllig och elegant frisk.

Jag älskar saluhallsspotting, det vill säga att besöka saluhallar och matmarknader när jag är ute och reser. Men man behöver inte åka till Spanien, Frankrike eller andra länder för att matdiskarna ska bli exotiska.

Vi tror kanske att vårt svenska matutbud är så utslätat och enhetligt men efter ett par timmar i bil kan faktiskt ett besök i en vanlig Ica-butik bli riktigt intressant. När jag besökte Storasyster i Vänersborg var höjdpunkten att strosa runt och botanisera på Ica Kvantum. Nu förstår ni kanske hur konstig jag är.

Jag hittade ostar från Gäsene Mejeri som verkade intressanta. Har aldrig tidigare hört talas om detta mejeri, Sveriges minsta och fristående mejerförening, trots att det ligger i mina gamla hemtrakter. Ostarna jag valde att plocka med hem var Bondmoran Lagrad och Minimunk. Bondmoran är härligt gräddigt, krämig och med en liten syrligt och bra smakrikedom. Påminner om en lagrad hushållsost. Den svartvaxade Minimunken är lagrad 22 månader med bra sälta, nötighet och ganska hög smakintensitet och inte helt olik en cheddar men med en finare krämighet. Två mycket trevliga ostar. Nu gäller det bara att lyckas få min lokala butik att ta in dem.

Man ska absolut applådera de de stora bryggerierna när de gör ansträngningar att lämna”internationellagerträsket” och försöker sig på något nytt. Därför tyckte jag det var kul och spännande att hitta Falcon Raw, en ofiltrerad ljus lager med jästfällning där man dessutom jobbat med humlen för att ge en annorlunda aromatisk profil. Givetvis är det ett sätt att möta alla de nya, innovativa och duktiga mikrobryggerierna som dykt upp. Fantastiskt att se den direkta effekten av konkurrens.

Medelljust gul färg. Medelstor humlearomatisk och örtig och lätt parfymerad och j ästig doft.Spretig och gles kolsyra och skum, självklart jästig ton av fällningen men avsaknad av kopp, fyllighet och frukt. Ingen direkt beska men en humlearomatisk profil som inte vet vad eller vart den den vill. Gissar att namnet ”Raw” ska associera till en oputsad, tuff och karaktärsfull öl. Dessvärre stämmer namnet in på en öl som känns just rå och obalanserad.

Tyvärr en riktigt trist öl utan ambition, mål eller mening. Tio poäng för ambitionen men tyvärr underkänt för resultatet. Gör om, gör rätt.

Helt off-topic kommer här en tio-i-topp-lista över saker jag för tillfället känner stor aversion/missnöje/hat/irritation över:

1. Idioter som hackar harmlösa hemsidor och internetforum.
2. Influensa/förkylning (alla sjukdomar förresten).
3. Att påsken känns så himla onödig och att den inte kan bestämma sig när den vill bli firad (eller sörjd eller vad det nu är).
4. Att jag är i den åldern att jag upplever sviterna av milkshake även dagen efter.
5. Artister och band som överskattar sin betydelse så till den milda grad att de känner sig tvingade att ”berika” världen med ett ”eget” vin.
6. Inställda helgplaner.
7. Människor som har publicering av text som yrke men som saknar känsla för språk.
8. Den ”nya” vin- och matsnobbismen (jo, jag återkommer till den).
9. Att vädret är så där retligt härligt när man inte riktigt kan njuta av det.
10. Hat-listor.
11. Edit: Att Kära Hustrun är så sjuk att hon inte ens vill dricka champagne under hot. Då är det illa.

Han en underbar helg alla sköna människor! 🙂

…på den nya vin- och matsnobbismen.

Men jag är inte bara trött utan också dunderförkyld (här är det passande med lite medlidsamma ljud från läsaren) så jag får utveckla mina tankar när jag har lite mer kraft.

I’ll be back!

Lååååång väntan på fantastiska burgare på Flippin’ Burgers.
Utförlig rapport imorgon.

Idag sken solen in genom köksfönstret och när jag öppnade altandörren så vällde värmen och vårluften in och jag fylldes av en förfärlig känsla; städlust.

Jag började röja i köksskåpen och gjorde en riktig genomgång av mina kryddor. Det ska med en gång erkännas att jag har väldigt dålig koll på kryddor i allmänhet och mina egna i synnerhet.

Pinsamt preskriberade utgångsdatum uppenbarade sig, groteska mängder stjärnanis och chili (som jag knappt använder) och spännande återupptäckter ur de kryddhistoriska avlagringarna.

Men det var en härlig känsla att få ordning på sortimentet, fylla på nydiskade burkar, inventera de torkade svamparna och upptäcka att man inte bör stoppa näsan för djupt i en burk med birdseyechili. Så nöjd med resultatet blev jag att jag blottar mig själv här på bloggen och visar upp mitt kryddskåp och lager av oljor, vinägrar och såser.

Ja, jag vet. Det kanske ser lite påvert ut för en matbloggare och man ska inte ha kryddorna ovanför spisen även om man har en ljusskyddande dörr som jag. Men nu är det som det är.

Här är mitt kryddskåp!

Kära Hustrun har en last – ostbågar! Allt blir lättare, gladare och lyxigare om hon får ostbågar. Det kan vara den klassiska typen, den knaggliga, ostbollarna eller med chilismak. Tyvärr innehåller de ganska mycket kolhydrater, just det som hon försöker undvika för tillfället. Därför är ostbågekonsumtionen strikt ransonerad till en påse en gång i veckan.

Men nu har jag hittat ett riktigt bra substitut: Grok. Det låter som ett fånigt namn på en urtidsmänniska i en kitchig, billig hollywoodrulle men är ett rent ostsnack. Framställt endast av 75% italiensk ost (!?) och 25% grana padano och sedan ugnsbakat till små, inte helt frasiga små kex. Intensiv, nästan frän ostsmak, precis som den där lätt inbrända osten man pillar bort från plåten eller ugnsformen. Helt utan kolhydrater eller tillsatser och dessutom kanon till rött vin!

I Malmö hittade jag Grok på Lucu Food. Kontakta importören Mondana för återförsäljningsställen.

Basil Fawlty  är sannerligen den borne vinkonnässören och vinkyparen. En förebild för oss alla.

”Claret” är engelsmännens vardagliga benämning på röd bordeaux.