Håller fortfarande på att hämta mig från en den bästa champagneprovning jag varit på. Faktiskt en av de bättre producentprovningarna alla kategorier.

Terence Kenny är exportchef för champagnehuset Pannier* som kanske inte är ett av de mer namnkunniga. Terence har varit i champagnebranschen i över tjugo år men är född och uppvuxen i Bronx, New York. Det sistnämnda märks i hans bullriga, högljudda och totalt respektlösa framträdande. Hela provningen var en briljant mix av skrevsparkar, detaljinformation och stand-up. Mannen är en veritabel citatmaskin. Jag hann tyvärr inte med alla guldkorn men har försökt mig på att återge en handfull här:

Om varför man inte reducerar skörden i Champagne och gör mer koncentrerade viner: Champagne is see-through, not black velvet.
Om champagnenördar: Theese are guys that spends the night analyzing oaky champagnes…while their girlfriend disappears with the guy in the Ferrari.
Om att visuellt analysera bubblorna: A total waste of time. The bubbles says more about the individual glass then the wine.
Om skillnaden mellan en vanlig brut och en blanc de blanc: If you would like to kill someone this would be a hammer while this would be more like a knife…but why do we talk about killing. We are tasting champagne.
Om vinnördar som frågar om dosage (tillsatt socker) innan man provat: Duuuuuuuuuude! Why do you wanna know!? Taste the mans champagne damn it! Then you can ask.
Om en jätteintressant fråga han fick på provningen: Did that answer your question? I don’t remember what it was but I could talk about it for 10 more minutes.
Om att Pannier är en av de största vingårdsägarna: We can’t make champagne from it all. We use the very best grapes only. What about the rest? We sell it to the big houses that makes more expensive champagne from it.

Vinerna vi provade höll en fantastiskt fin och jämn linje med en liten rökighet som gemensam nämnare. Sju champagner från en ”enkel” brut via en ”porrig” champagne till en av världens ”top 10”

• Pannier Brut Tradition Ljust gul färg. Medelstor, frisk, jästig, brödig, fin citruston. Torr, frisk, mycket fruktig med viss mineralton, bra fyllighet och fin citruston. Ren eftersmak med bra längd. En riktigt bra standardschampagne. Sorglös, lättdrucken och välgjord. Svårslaget pris på 209 kronor. (25% chardonnay, 40% pinot meunier, 35% pinot noir. 10% reservviner. 10 gr dosage. Minimum 36 månaders lagring sur latte).

• Pannier Brut Vintage 2004 Ljus citrusgul färg. Medelstor, lätt rökig doft med mycket mineral och karaktär av grapefrukt. Mycket, mycket frisk syra och kruttorr. Tillbakahålen frukt, återigen mycket mineral och lite rök. Omogen citron. Bra längd. Elegant och stram. (60% chardonnay, 40% pinot)

• Pannier Blanc de Blanc 2002 Ljust gyllengul. Stor doft av nybakat bröd, lime, citrus, mineral och liten ton av exotisk frukt samt rökighet. Mycket frisk, stram, torr, mycket mineral, citruspulver, bra frukt, lång elegant eftersmak. (Dominerande premier och grand cru. 6 gr dosage. minimum 60 månaders lagring sur latte)

• Egérie de Pannier 2000 Medelhög intensitet, gyllengul. Lätt parfymerad, rökig, apelsinblomma och hasselnötter. Torr, ycket fyllig, komplex, fint strukturerad syra, mycket fruktig, jästig, nötig, mogen citrus, lång, smakrik med viss mineralitet och en liten fatkaraktär. Välstrukturerat. Detta vin utsågs nylige av tidningen ”Fine Champagne” till femte bästa champagne bland 1000 blindprovade viner. Listan är omdiskuterad och Terence tog inte ens upp den. Jag  håller med. Egérie är inte så bra. Men för i runda slängar 650 kronor är den ett kap.

• Egérie de Pannier 1988 Djupt gul och briljant. Mycket stor, utvecklad och komplex doft av lakrits, svamp, drag av tryffel och mörk choklad. Mycket fyllig, torr och fruktig, avrundad men läskande syra, inslag av citrus, ananas, apelsin och svamp. Mycket lång  och rik eftersmak med antydan till fatkaraktär. Imponerande vin med tjugo år på nacken. Resulterade i många lustfyllda stönanden på provningen.

• Pannier Brut Rosé Blekt laxrosa.  Medelstor doft av smultron, hallon, citrus och lime. Medelfyllig, torr, mycket frisk med viss tanninstruktur, röda bär och syltade jordgubbar. Lång, bra struktur. Snygg ro, matorienterad rosé. (30% chardonnay, 50% pinot noir, 20% pinot meunier. 25% reservviner. 15% rött vin. 40 månaders lagring sur latte)

• Rosé Velours Vacker laxrosa färg. Medelstor doft av söta, röda bär, jordgubb, lime och en liten, liten rökighet. Mycket fruktig, medelfyllig, fin syra som balanseras av en lätt sötma, generösa toner av röda bär och hallon. Den fina syran kommer tillbaka i eftersmaken. Lång, silkig, ganska elegant och löjligt lättdrucken. Var på väg att skriva ”sexigt” men ”porrigt” passar bättre. Här snackar vi rund, roterande säng, sidenlakan, speglar i taket och Barry White i högtalarna. Jo, du ser rätt på bilden. Det är en sammetsetikett. Ingen champagne för konnässören, men perfekt för dem som vill komma i stämning. *nudge-nudge-wink-wink-know-what-i-mean* (Tillverkad enligt saignée-metoden. 25% chardonnay, 50% pinot noir, 5% pinot meunier. Uteslutande årgång 2003. 50 månaders lagring sur latte. Dosage 20 g).

*De som känner mig vet att jag arbetat med Pannier för många år sedan. Jag har inga kopplingar till dem eller importören idag mer än att jag gillar champagnerna.

Gårdagen post om sakeprovningskitet var ett resultat av en liten videoinspelning som Sydsvenskans vinskribent Anders Fagerström gjorde med mig.

Nu finns filmen för allmän beskådan och Eder bloggare kan nu ses svamla och vifta med händerna. Känsliga tittare varnas. Själv gömde jag mig bakom skämsekudden mest hela tiden.

Fagerström testar sake.

Årets julklappsglögg är nu klar. Ganska stark, inte så söt och med en lite diskret kryddning. Inte dum alls. Femtio flaskor är fyllda och lackade. Nu ska bara etiketterna klistras på och sedan är det leverans som gäller.

Buteljlack verkar för övrigt vara en bristvara. Har hittat en butik som säljer dem i block stora som halva tegelstenar. Lagret är troligtvis sedan femtiotalet.

Tror jag är aningens lackångeförgiftad efter att ha stått över konservburken som puttrat på värmeplattan. Om jag börjar hallucinera så beror det i alla fall inte på glöggen.

Kära hustrun håller sig för det mesta på behörigt avstånd från köket. Undantagen är när hon får ett ryck och gör underbara kåldolmar samt till jul när det ska bakas. Då gäller gamla familjerecept som noggrant följs till sista bokstaven. Fast inte i år.

När jag kom hem häromdagen var baket redan igång. ”Vi hade ju ingen sirap hemma!” sa kära hustrun i anklagande ton. ”Jag var tvungen att använda den där konstiga sirapen du hade i en burk”. Det visade sig vara iransk dadelsirap som fått slinka med i smeten. Resultatet blev mycket lyckat. De skurna pepparkakorna blev mörkare, vackrare och sprödare eftersom det krävdes mindre mjöl.

Skurna pepparkakor 2.0

250 g smör, 2,5 dl socker och 1 dl dadelsirap (eller vanlig sirap) värms på svag värme men får inte koka. Låt svalna lite. Blanda ner 75 g skållad och hackad sötmandel, 1 msk kanel, 1/2 msk kryddnejlika, 1/2 msk bikarbonat utrörd i 2 msk vatten. Rör i omgångar ner 8 dl vetemjöl arbeta in det till en smidig smet. Gör avlånga rullar som läggs på en plåt som får stå svalt över natten. Med en vass kniv skär man mycket tunna skivor som gräddas i 200°-225 °.

Julafton kom tidigt i år! Produkten vi väntat på fanns plötsligt i butiken; tomatketchup från Mutti! De konserverade tomaterna och tomatpurén från Mutti är fantastiska och förgyller varenda rätt de används i. Nu såldes ketchupen till kampanjpris ”2 för 20 kr”! Tack tomten!

Väl hemma med mitt fynd var jag tvungen att testa smaken. Eftersom jag hade Lidls egen ketchup sedan tidigare fick den ställa upp som sparring. Först en koll på innehållet.

Lidls halvlitersflaska med sitt intetsägande varumärke (Kania) och sunkiga etikett kostade 9 kronor. Enligt innehållsdeklarationen innehåller den 70% tomatpuré, socker, ättikssprit, salt och kryddor. Inget annat.

Muttis ketchup innehåller endast 46% tomat! Det är hela 9% mindre än vad Heinz redovisar i sin ketchup. Mycket förvånande med tanke på att Mutti är tomatspecialist. I övrigt innehåller 33-centilitersflaskan socker, vinäger, salt och naturliga aromämnen.

När man häller upp dem är det en märkbar skillnad. Kania är ganska lös och slät i konistensen. Mutti är vackert djupröd, fastare och lite ”grovkornig”. Smakmässigt är det svårare. Kania smakar som jag minns ketchupen från jag var liten. Bra balans mellan syra och sötma och en fin kryddighet. Mutti känns fyllig och matig men med mer uttalad syra och sötma samt en viss trevlig hetta i eftersmaken.

Uteseendemässigt klar seger för Mutti. Smakmässigt dött lopp. Tar man in i beräkningen att Muttis literpris är dubbelt så högt (37 kronor mot 18 räknat på ordinariepris) och att Kania spöar italienaren med 50% högre tomatinnehåll så blir det poängseger för Lidl.

Edit: Nu finns ett tungt vägande skäl att välja en annan ketchup än Muttis.

Kolla här för ett test av Muttis pastasås.

…var detta vid slutet av 1960-talet. Den jäktade hemmafrun kunde med några enkla handgrepp servera sina förväntansfulla gäster en elegant dessert. Konserverat päron, chokladmint på toppen, 225° i fem minuter, vispad grädde och lite mandelspån.

Det kan vara svårt att förstå idag hur otroligt lyxigt och annorlunda After Eight upplevdes när den introducerades för över 40 år sedan. Den mörkgröna kartongen med guldtryck och det mystiska namnet och de små prassliga kuverten var så elegant. Det tillverkades små ställ av nysilver för att verkligen understryka hur exklusiv denna konfekt var. After Eight var dyrt och det förekom aldrig störtexponeringar och lockpriser. Som barn var man lycklig om man fick smaka en liten mintkaka. Fick man två handlade det om ren eufori.

Vi pratar en tid då lördagsgodis innebar att man fick godis på lördagar och bara på lördagar. Godispåsarna var små som C5-kuvert och innehöll en tablettask, en lakritspipa, en nötcréme, Nickel och några gräddkolor. Typ. Om och när man fick en läsk var det en (1) enbärsdricka, Champis eller sockerdricka i 33-centilersflaska. Hälften drack man upp under utdragen njutning och resten sparade man under en återförslutningskapsyl i plast till nästa dag.

En sockerbonus kom när det skulle bjudas konserverat päron med After Eight. Hade man tur fick man ett duralexglas med det söta, simmiga spadet som dracks under andakt.

Det var hårda tider. Fem mils uppförsbacke både till och från skolan och konstant snöstorm året om.

När jag letade upp Jamie Olivers kycklingrecept igår hittade jag också ett recept på yorkshirepudding. Eftersom jag också tänkt att göra en efterrätt fastnade jag för raden ”Tro det eller ej, men man kan även äta yorkshirepudding med frukt som en liten sötsak”. Huruvida man skulle ha frukten i eller bredvid framgick inte. Troligtvis bredvid eftersom puddingen vanligtvis är ett tillbehör till stek. Därför bestämde jag mig prompt att testa med frukten i. Sån är jag.

Med tanke på att ”Jamies Matrevolution” är tänkt som en nybörjarbok som ska locka till att börja stöka i köket så förvånades jag över måtten. Just i detta recept skulle det vara 115 g vetemjöl och 285 ml mjölk! Väldigt specifika och knepiga mått. Säg den novis i köket som har en elektronisk hushållsvåg. Jag insåg efter tag att detta beror på en direkt konvertering från engelska måttenheter. En klar miss i översättningsarbetet. Måttangivelserna borde ha hyfsats. Vilket jag nu gjort i denna anpassning.

Klassisk yorkshirepudding, 6 stycken: Vispa ihop 3 ägg, 2 dl vetemjöl, 3 dl mjölk och 1 nypa salt. Häll på en bringare och låt gärna vila en stund. Sätt en teflonbelagd muffinsform i en långpanna i ugnen som är satt på högsta temperatur. Låt  formen bli riktigt het och häll därefter i en matsked matolja eller ister i varje fördjupning i formen. Hetta upp igen och dra ut långpanna så pass långt att du precis kan hälla smeten i formen. Skjutsa försiktigt tillbaka formen och stäng luckan. Låt grädda i 15 minuter utan att öppna luckan.  För att få puddingarna frasiga sänker du sedan temperaturen till 150° och fortsätter grädda ytterligare 10 minuter. Servera genast.

Variant av yorkshirepudding, 6 stycken: Skär ett stort, smakrikt äpple i fina strimlor. Blanda med några matskedar farin- eller muscovadosocker samt lite kanel. Följ receptet ovan en klicka ner en matsked av äppleblandningen i den heta olja och låt den fräsa där några minuter. Fyll därefter på med smeten enligt receptet. Servera med vaniljsås.

Yorkshirepudding smakar som ett mellanting av fluffig ugnspannkaka och sufflé. Upplagt för många varianter. Nästa gång ska jag prova att slänga ner strimlor av rökt fläsk och servera med lingonsylt som portionsfläskpannkaka.

En väldig massa slattar av vin, starkvin och sprit från diverse provningar har samlats ihop under året och nu slagits samman i dunkar. Där gonar de sig medan kryddorna macererar i vodka. Nytt i årets kryddblandning är saffran och espressobönor.

När allt är blandat, sötat och kryddat blir det jufest och buteljerade julgåvor. Förra årets sats blev väldigt uppskattad och smakade helt fantastiskt när den avsmakades igen för knappt en vecka sedan.

Julpyssel i min smak.

Strandad hemma av sjukdom och med ett plötsligt påkommet sug efter korvkaka. Vad gör man? Tar vad som finns i kylskåpet.

Kan det bli mer folkhemsstämplat en gråmulen novemberonsdag än falukorv OCH blodpudding med rörda lingon? Knappast.

Det är kontrasterna som ger spänning och balans i livet. För precis en vecka sedan var det sjöar av sherry och middag på Frantzén/Lindeberg. Därför smakade det extra bra med denna enkla, billiga och goda middag. Lättlagat, lättuggat och tryggt. Lite snyggt var jag tvungen att lägga upp det i alla fall. Balans.

Hemma från jobbet med någon typ av odefinierad ontihuvudet/lättillamående/ontikroppen-symptom. Känner mig ganska uschlig med andra ord.

När jag som bäst ligger och ynkar mig i soffan iklädd en illasittande joggingoverall (som aldrig varit i löpspåret) drabbas jag plötsligt av en stark mathallucination; korvkaka! Den sekundsnabba smak- och doftförnimmelsen är väldigt stark. Det märkliga är att jag knappt kommer ihåg vad korvkaka är och har säkert inte ätit det sedan mitten av sjuttiotalet.

Jag måste vara väldigt sjuk.