Gårdagen post om sakeprovningskitet var ett resultat av en liten videoinspelning som Sydsvenskans vinskribent Anders Fagerström gjorde med mig.

Nu finns filmen för allmän beskådan och Eder bloggare kan nu ses svamla och vifta med händerna. Känsliga tittare varnas. Själv gömde jag mig bakom skämsekudden mest hela tiden.

Fagerström testar sake.

Årets julklappsglögg är nu klar. Ganska stark, inte så söt och med en lite diskret kryddning. Inte dum alls. Femtio flaskor är fyllda och lackade. Nu ska bara etiketterna klistras på och sedan är det leverans som gäller.

Buteljlack verkar för övrigt vara en bristvara. Har hittat en butik som säljer dem i block stora som halva tegelstenar. Lagret är troligtvis sedan femtiotalet.

Tror jag är aningens lackångeförgiftad efter att ha stått över konservburken som puttrat på värmeplattan. Om jag börjar hallucinera så beror det i alla fall inte på glöggen.

Kära hustrun håller sig för det mesta på behörigt avstånd från köket. Undantagen är när hon får ett ryck och gör underbara kåldolmar samt till jul när det ska bakas. Då gäller gamla familjerecept som noggrant följs till sista bokstaven. Fast inte i år.

När jag kom hem häromdagen var baket redan igång. ”Vi hade ju ingen sirap hemma!” sa kära hustrun i anklagande ton. ”Jag var tvungen att använda den där konstiga sirapen du hade i en burk”. Det visade sig vara iransk dadelsirap som fått slinka med i smeten. Resultatet blev mycket lyckat. De skurna pepparkakorna blev mörkare, vackrare och sprödare eftersom det krävdes mindre mjöl.

Skurna pepparkakor 2.0

250 g smör, 2,5 dl socker och 1 dl dadelsirap (eller vanlig sirap) värms på svag värme men får inte koka. Låt svalna lite. Blanda ner 75 g skållad och hackad sötmandel, 1 msk kanel, 1/2 msk kryddnejlika, 1/2 msk bikarbonat utrörd i 2 msk vatten. Rör i omgångar ner 8 dl vetemjöl arbeta in det till en smidig smet. Gör avlånga rullar som läggs på en plåt som får stå svalt över natten. Med en vass kniv skär man mycket tunna skivor som gräddas i 200°-225 °.

Julafton kom tidigt i år! Produkten vi väntat på fanns plötsligt i butiken; tomatketchup från Mutti! De konserverade tomaterna och tomatpurén från Mutti är fantastiska och förgyller varenda rätt de används i. Nu såldes ketchupen till kampanjpris ”2 för 20 kr”! Tack tomten!

Väl hemma med mitt fynd var jag tvungen att testa smaken. Eftersom jag hade Lidls egen ketchup sedan tidigare fick den ställa upp som sparring. Först en koll på innehållet.

Lidls halvlitersflaska med sitt intetsägande varumärke (Kania) och sunkiga etikett kostade 9 kronor. Enligt innehållsdeklarationen innehåller den 70% tomatpuré, socker, ättikssprit, salt och kryddor. Inget annat.

Muttis ketchup innehåller endast 46% tomat! Det är hela 9% mindre än vad Heinz redovisar i sin ketchup. Mycket förvånande med tanke på att Mutti är tomatspecialist. I övrigt innehåller 33-centilitersflaskan socker, vinäger, salt och naturliga aromämnen.

När man häller upp dem är det en märkbar skillnad. Kania är ganska lös och slät i konistensen. Mutti är vackert djupröd, fastare och lite ”grovkornig”. Smakmässigt är det svårare. Kania smakar som jag minns ketchupen från jag var liten. Bra balans mellan syra och sötma och en fin kryddighet. Mutti känns fyllig och matig men med mer uttalad syra och sötma samt en viss trevlig hetta i eftersmaken.

Uteseendemässigt klar seger för Mutti. Smakmässigt dött lopp. Tar man in i beräkningen att Muttis literpris är dubbelt så högt (37 kronor mot 18 räknat på ordinariepris) och att Kania spöar italienaren med 50% högre tomatinnehåll så blir det poängseger för Lidl.

Edit: Nu finns ett tungt vägande skäl att välja en annan ketchup än Muttis.

Kolla här för ett test av Muttis pastasås.

…var detta vid slutet av 1960-talet. Den jäktade hemmafrun kunde med några enkla handgrepp servera sina förväntansfulla gäster en elegant dessert. Konserverat päron, chokladmint på toppen, 225° i fem minuter, vispad grädde och lite mandelspån.

Det kan vara svårt att förstå idag hur otroligt lyxigt och annorlunda After Eight upplevdes när den introducerades för över 40 år sedan. Den mörkgröna kartongen med guldtryck och det mystiska namnet och de små prassliga kuverten var så elegant. Det tillverkades små ställ av nysilver för att verkligen understryka hur exklusiv denna konfekt var. After Eight var dyrt och det förekom aldrig störtexponeringar och lockpriser. Som barn var man lycklig om man fick smaka en liten mintkaka. Fick man två handlade det om ren eufori.

Vi pratar en tid då lördagsgodis innebar att man fick godis på lördagar och bara på lördagar. Godispåsarna var små som C5-kuvert och innehöll en tablettask, en lakritspipa, en nötcréme, Nickel och några gräddkolor. Typ. Om och när man fick en läsk var det en (1) enbärsdricka, Champis eller sockerdricka i 33-centilersflaska. Hälften drack man upp under utdragen njutning och resten sparade man under en återförslutningskapsyl i plast till nästa dag.

En sockerbonus kom när det skulle bjudas konserverat päron med After Eight. Hade man tur fick man ett duralexglas med det söta, simmiga spadet som dracks under andakt.

Det var hårda tider. Fem mils uppförsbacke både till och från skolan och konstant snöstorm året om.

När jag letade upp Jamie Olivers kycklingrecept igår hittade jag också ett recept på yorkshirepudding. Eftersom jag också tänkt att göra en efterrätt fastnade jag för raden ”Tro det eller ej, men man kan även äta yorkshirepudding med frukt som en liten sötsak”. Huruvida man skulle ha frukten i eller bredvid framgick inte. Troligtvis bredvid eftersom puddingen vanligtvis är ett tillbehör till stek. Därför bestämde jag mig prompt att testa med frukten i. Sån är jag.

Med tanke på att ”Jamies Matrevolution” är tänkt som en nybörjarbok som ska locka till att börja stöka i köket så förvånades jag över måtten. Just i detta recept skulle det vara 115 g vetemjöl och 285 ml mjölk! Väldigt specifika och knepiga mått. Säg den novis i köket som har en elektronisk hushållsvåg. Jag insåg efter tag att detta beror på en direkt konvertering från engelska måttenheter. En klar miss i översättningsarbetet. Måttangivelserna borde ha hyfsats. Vilket jag nu gjort i denna anpassning.

Klassisk yorkshirepudding, 6 stycken: Vispa ihop 3 ägg, 2 dl vetemjöl, 3 dl mjölk och 1 nypa salt. Häll på en bringare och låt gärna vila en stund. Sätt en teflonbelagd muffinsform i en långpanna i ugnen som är satt på högsta temperatur. Låt  formen bli riktigt het och häll därefter i en matsked matolja eller ister i varje fördjupning i formen. Hetta upp igen och dra ut långpanna så pass långt att du precis kan hälla smeten i formen. Skjutsa försiktigt tillbaka formen och stäng luckan. Låt grädda i 15 minuter utan att öppna luckan.  För att få puddingarna frasiga sänker du sedan temperaturen till 150° och fortsätter grädda ytterligare 10 minuter. Servera genast.

Variant av yorkshirepudding, 6 stycken: Skär ett stort, smakrikt äpple i fina strimlor. Blanda med några matskedar farin- eller muscovadosocker samt lite kanel. Följ receptet ovan en klicka ner en matsked av äppleblandningen i den heta olja och låt den fräsa där några minuter. Fyll därefter på med smeten enligt receptet. Servera med vaniljsås.

Yorkshirepudding smakar som ett mellanting av fluffig ugnspannkaka och sufflé. Upplagt för många varianter. Nästa gång ska jag prova att slänga ner strimlor av rökt fläsk och servera med lingonsylt som portionsfläskpannkaka.

En väldig massa slattar av vin, starkvin och sprit från diverse provningar har samlats ihop under året och nu slagits samman i dunkar. Där gonar de sig medan kryddorna macererar i vodka. Nytt i årets kryddblandning är saffran och espressobönor.

När allt är blandat, sötat och kryddat blir det jufest och buteljerade julgåvor. Förra årets sats blev väldigt uppskattad och smakade helt fantastiskt när den avsmakades igen för knappt en vecka sedan.

Julpyssel i min smak.

Strandad hemma av sjukdom och med ett plötsligt påkommet sug efter korvkaka. Vad gör man? Tar vad som finns i kylskåpet.

Kan det bli mer folkhemsstämplat en gråmulen novemberonsdag än falukorv OCH blodpudding med rörda lingon? Knappast.

Det är kontrasterna som ger spänning och balans i livet. För precis en vecka sedan var det sjöar av sherry och middag på Frantzén/Lindeberg. Därför smakade det extra bra med denna enkla, billiga och goda middag. Lättlagat, lättuggat och tryggt. Lite snyggt var jag tvungen att lägga upp det i alla fall. Balans.

Hemma från jobbet med någon typ av odefinierad ontihuvudet/lättillamående/ontikroppen-symptom. Känner mig ganska uschlig med andra ord.

När jag som bäst ligger och ynkar mig i soffan iklädd en illasittande joggingoverall (som aldrig varit i löpspåret) drabbas jag plötsligt av en stark mathallucination; korvkaka! Den sekundsnabba smak- och doftförnimmelsen är väldigt stark. Det märkliga är att jag knappt kommer ihåg vad korvkaka är och har säkert inte ätit det sedan mitten av sjuttiotalet.

Jag måste vara väldigt sjuk.

Så kommer jag till sammanfattningen och omdömet om det andra besöket på hos Frantzén/Lindeberg.

Som tidigare redovisat var detta besök en inbjudan efter att jag uttryckt mitt missnöje på ett diskussionsforum En mycket tjusig och generös gest. Lite förvånande dock att lägga sådan vikt vid detta obetydliga inlägg med tanke på michelinstjärnan och alla fina omdömen och recensioner som dominerar på nätet.

Först som sist ska sägas att detta är min personliga åsikt om F/L och ”opinions are like assholes, everybody has one”. Jag har förstått att killarna bakom F/L inte vill att man ska lämna deras restaurang likgiltiga. Det har de lyckats med.

Frantzén/Lindeberg är en restaurang med hög svansföring, genomtänkt koncept och som levererar kvalitet. Servicen och kunskapen är på topp. Inget snack om saken. Men det finns invändningar.

Det finns stora ambitioner, roliga idéer och experimentlusta hos F/L. Det har märkts tydligt i de två menyer jag ätit mig igenom. Men för mig räcker inte det. Jag tycker man måste kunna leverera en helhet också. Visst är det toppar och fina upplevelser men också likgiltigheter och frågetecken bland rätterna. Den aktuella höstmenyn är också alldeles för jämn i smak, textur och arombild. Det blir lite enehanda, särskilt i en så omfattande smakparad. Puréer och krämer tröttar ut i längden och tuggiga nötter och krispiga tillbehör kan inte dölja det. Jag får känslan av att kockarna är så fascinerade av sina egna kulinariska kompositioner att de glömmer att lyfta blicken och se helheten ur gästens perspektiv. Men jag kan ha fel.

Det finns så mycket bra uppslag bland rätterna och man känner direkt kunnandet i hanteringen och tillagningen av råvarorna. Men vissa idéer känns lite ansträngda och tillkämpade. Särskilt tycker jag det gäller ”tour de France”, cheeseburgaren och den avslutande refreshern. Kul för en ovetande gäst säkert, men inte för en återkommande gäst. Överhuvud taget känns det som man inte tagit till sig begreppet ”kill your darlings”.

En radanmärkning är de mångordiga beskrivningarna av rätterna. I en servering av storlek dessertsked är det för mig ointressant om rapsoljan från Flen. Information om hemadressen kan vara relevant när råvaran dominerar rätten. Tycker jag. Detta ursprungsbetecknande in absurdum är dock inte F/L ensamma om.

Servicen var som sagt oklanderlig och följsam vid det sista besöket. Jag har dock fortfarande svårt att förstå varför man serverar aptitretarna med snyggt upplagda små skedar och specialverktyg, men under resten av kvällen får gästerna själv förse sig med bestick ur ett ställ på bordet. Känns knepigt.

Är det då värt pengarna att besöka F/L? Ja, det är en fråga som egentligen är omöjlig att svara på. Har du nästintill obegränsat med pengar och besöker restauranger i denna klass regelbundet så är svaret tveklöst ”ja”. Om du måste gneta och snåla hela året för ett enda besök och har hårt uppskruvade förväntningar så skulle jag ”nej”. Själv hamnar jag mitt emellan dessa ytterligheter och säger därför ”nja”.

Jag tackar alla inblandade på Frantzén/Linberg för en spännande och lärorik upplevelse och önskar Er lycka till! Ni kommer att gå långt.

Mitt middagssällskap ger en lite mer positiv bild än min.