Jag har en potkäs som bor i mitt kylskåp. I ett enliters höganäskrus med lock ligger han och gonar sig och mognar. Nästan varje kväll lyfter jag på locket och brer mig några kex eller en brödbit med den ljuvligt smakrika mjukosten. Den blir bara bättre och bättre och förändrar ständigt karaktär. En inneboende man inte tröttnar på.

Potkäs (eller potkes) betyder helt enkelt ”krukost”. Jätteenkelt att göra och ett kul projekt även för dig med måttliga ambitioner i köket. Alla typer av ost kan användas. Hårda ostar och skalkar river du fint och mjuka ostar mosar du. Blanda samman flera typer. Blanda även i rumsvarmt smör och/eller färskost för att hålla samman smeten.

Sen det viktigaste för den rika karaktären men framförallt för hållbarheten; sprit! Om du blandar ner mycket mild ost kan du dra på med brandy, rökig whisky och annan smakrik sprit. Är ostarna i sig själva väldigt smakrika så räcker det med neutral sprit, typ vodka. Experimentera med gin, akvavit eller ditt egenkryddade.

Potkäsen fyller du på efterhand som du äter av den och när snuttarna av gorgonzola och skalkarna av frukostosten samlas i kylen. Fantastiskt roligt att uppleva hur smaken förändras över tiden. Minst en gång i veckan fyller jag på min kruka som nu är inne på sin femte månad. En potkäs är lite som en surdeg eller en solera för sherry; den kan bli hur gammal som helst. Tänk bara på att mata den, ge den sprit och sköta hygienen.

Krukosten har sin givna plats på ostbrickan och slukar alla sorgliga rester när den ska packas ihop. Undvik bara kummin och andra kryddor som det står i vissa recept. Om du vill ha kryddad potkäs till julbordet kan du ta en del åt sidan och krydda separat.

Jag försöker att skriva min blogg i en positiv anda och dela med mig av det jag upplever, lär och smakar. Men ibland måste jag bara få vräka ur mig över saker jag verkligen inte gillar. Jag har gjort det förr i ”Svarta listan”. Det är dags nu för ”Svarta listan 2.0”.

• Odlad lax. Tillväxthormoner, färgämnen i fodret, vaccinationer, kannibalism, förorening. Ja det finns en massa anledningar att jag inte äter odlad norsk lax. Det främsta skälet är dock att jag inte tycker den smakar bra. Trist och ofta lite tranig. Vild lax, annars får det vara.
• Sydafrikansk pinotage. Ge mig en anledning till varför jag skulle köpa en sydafrikansk pinotage när det finns så många sköna, läckra, eleganta, intressanta viner i världen. Ett bra argument. Det räcker.
• Parfymerat diskmedel. När man börjar plocka bort parfymerade artiklar ur sitt liv går man aldrig tillbaka. Att rensa ut onödiga dofter är det bästa man kan göra. Jag kan inte använda parfymerad tvål när jag tvättar händerna. En attack av Barnängens honung/mandel varje gång fingrarna nuddar ansiktet är inte kul. Jag klarar heller inte längre av att köket och redskapen luktar artificiell citron.
• Burkmajs. Länge trodde jag att en chili con carne krävde majskorn. Det var enda anledningen till att jag fortsatte att köpa denna onödiga produkt. Men tänk efter; varför ska man sätta i sig ett livsmedel som går opåverkat genom matsmältningsystemet?
• Kenyanska sockerärtor och peruansk sparris. Dyrt, träigt och smaklöst. De svenska produkterna som fryses ner som primörer är mycket billigare och flera gånger godare. Om det inte är säsong för dessa typiska primörer; köp fryst!
• Konserverade champinjoner. Varför? Svara mig någon? Vad tillför denna svindyra konserv till någon rätt? Ta upp en gummiaktig gråbrun skiva ur den osunda konseveringslagen och smaka på den. Är den god? Tror inte det. Idag har varenda närbutik färska svenskodlade champinjoner. Köp dem.
• Quorn. Återigen; varför? Kunde inte marknadsavdelningen hitta på ett mer adekvat namn på denna produkt? Jag har ett förslag. ”Smaklös utfyllnad”. (Nu får jag alla vegetarianer på mig. Jag vet. Jag är jäääääääätterädd)
• Sladderbacon. Jag gav mig på danskt fläsk i förra listan och de som följer min blogg har redan tröttnat på mitt tjat om riktigt bacon. Men jag säger det igen: KÖP INTE DENNA FUSKPRODUKT! Den gör ingen människa glad. Köp istället en bit fast, rökt sidfläsk och skiva upp efter behov. Billigare. Godare. Sannare.
• Färdigriven ost. Spelar ingen roll om vi pratar parmesan eller ”pizzamix”. Om du inte har ett rivjärn – köp ett! Hel ost är billigare, hållbarare och godare. Kan du inte riva din ost själv ska du inte laga mat. Punkt.

Så där. Nu känns det bättre.

Edit: Noterade att detta blev inlägg nr 200!!!

Idag blev det ovanligt inspirerat, oplanerat och lyckat till middag.

Drygt ett kilo fläskkarré i bit skars ner i stora grytbitar och lades i en emaljgryta tillsammans med en halv liter rött vin, två krossade vitlöksklyftor, ett par gula lökar, två torkade shiitakesvampar* och en stor morot i bitar. En rejäl nypa salt tillsattes och allt fick koka upp och sedan sjuda under lock i knappt två timmar tills köttet var övernaturligt mört. Köttet togs upp med hålslev och morötter och lök slängdes. Den kvarvarande vätskan kokades ihop något tillsammans med några matskedar koncentrerad tomatpuré. Pudrade över lite maizenaredning för en simmig konsistens och smakade av med salt och svartpeppar. Något saknades. På kryddhyllan stod en burk med tamarindkoncentrat som jag köpte vid mitt besök i Banglatown nyligen. ”Du vågar inte prova mig” verkade den säga. Men det gjorde jag. En matsked av det sirapslika koncentratet åkte ned i såsen. Smaken blev med ens mustigare, syrligare och väldigt fruktig. Doftade över lite cayennepeppar och lät fläsket åka ner i grytan igen. Medan köttet puttrade vidare några minuter mosade jag mjölig, kokt potatis och rörde ned tinad bladspenat och massor med rumsvarmt smör.

Resultatet blev en klassisk vingryta med mycket mört kött och en frisk, fruktig citruslik brytning. Mycket, mycket smakligt och passade fantastiskt bra till en skvätt överbliven röd bourgogne.

*Svamparna tillsattes för att förstärka smaken i grytan. I brist på shiitake kan du använda lite flytande fond eller fisksås/ostronsås.

Efter gårdagens filmupplevelse var det nästan givet att kvällsmaten skulle bli ”Stekta Gröna Tomater”. Finns det någon annan filmtitel som också är en maträtt?

På bondens marknad köpte jag på mig en hel del fina gröna tomater för bara 15 spänn. Skar tjocka skivor av tomaterna, vände dem i vetemjöl därefter i en blandning av ägg och vispgrädde. Slutligen vändes skivorna i en 50/50blandning av ströbröd och parmesan. Två lätt krossade vitlöksklyftor friteras gyllenbruna i olja i en stekpanna och lyfts därefter upp. Tomatskivorna friteras ett par minuter på var sida. Servera med risonipasta som smaksätts med lite riven parmesan, svartpeppar och ett par matskedar av vitlöksoljan.

Tomaterna är syrliga och fasta och kontrasterar fint mot det frasiga och smakrika frityrskalet. Den krämiga och milda pastan kompletterar rätten perfekt.

Prova också att lägga in de gröna tomaterna.

En våtkall, betonggrå och disdassig höstsöndag. Som gjord för en mustig, värmande köttsoppa med ostmacka.Soppa blev det och en oväntad smakupplevelse.

Basen till soppan kom från frysen. En liter ihopkokt buljong som jag tror härör från när jag gjorde dillkött. Men säker är jag inte. Buljongroulette kallar Gitto det. Mycket fyllig, salt och umamistinn var den i alla fall. I de bakre delarna av frysen hittade jag också en påse av tärnad, helstekt spädgris. Hackade och skivade palsternacka, morötter, potatis, kålrot, purjolök, mangold och gröna tomater. De sistnämnda för att addera syra.

Den viktiga ingrediensen för den stora smakupplevelsen var en flaska finosherry jag köpt i Danmark men som jag igår upptäckte var lätt oxiderad.  Istället för att späda ut den rika buljongen med vatten använde jag nästan en hel flaska sherry. När jag hällt i de första decilitrarna av sherryn och smakade av så baxnade jag nästan när buljongen var ännu rikare med en nästan explosiv umamismak. Detta bevisade för mig två saker. För det första att olika typer av umami förstärker varandra. För det andra att finosherry verkligen innehåller den typ av fria umami som förstärker umami (benämns DKP men jag är fortfarande lite osäker på om det är en form av fri umami). Jag fortsatte att späda med sherryn tills saltnivån var lagom. Smakrikedomen och fylligheten var fortfarande mycket hög.

Soppan värmde och var den smakrikaste och mustigaste soppa jag någonsin lagat.

Igår landade jag i London efter att ha studsat till hemma en kort natt efter några intensiva dagar i Jerez.

Mitt favorithotell i London ligger på Osborn Street. Nyrenoverat, rymligt, bra service och håll i er…billigt (med londonmått mätt). Men så ligger det också i de lite ruffiga men spännande kvarteren i Whitechapel, Jack the Rippers gamla jaktmarker. Osborn Street övergår omärkligt i Brick Lane som är en enda lång orgie i asiatiska butiker, pakistanska restauranger och indiska bagerier. Banglatown helt enkelt. Eftersom jag var trött av resandet orkade jag inte ta mig till någon intressant restaurang i någon annan del av denna fantastiska stad. Jag kollade upp några närliggande krogar i Time Out och begav mig ut i grannskapet.

Undvek inkastarna till curryhaken (hur irriterande är det inte med restauranginkastare? Jag blir aggresiv!) och besökte några butiker och inhandlade lite indiska kryddor jag inte vet hur de ska användas. Bland annat blev det en stor påse birds eye chili. Efter lite googlande insåg jag att den är ruskigt het och ligger högt på scoville-skalan (nä. Jag visste inte heller att den hette så förrän jag googlat). Med tanke på den påstådda hettan såldes den i oroväckande stora förpackningar.

Ute på gatan igen insåg jag snabbt att jag hamnat mitt i en söndagsmarknad. Hantverkare, designers, mat från hela världen och besökare med en medelålder på tjutreåetthalvt. Ett härligt, stökigt, osande och myllrande kaos. En anarkistisk version av den större, men prydligare Spitafield Market ett par kvarter bort.

Provade bland annat momo som är en slags dumplings från Tibet. Första tibetanska maten för mig. Kan inte uttala mig om hur autentisk smaken var, men det smakade bra och den lilla kvinnan som sålde dem var fantastiskt glad och pratsam. Hon ursäktade att momosarna (kan det heta så i plural) inte var särskilt vackra när jag ville fotografera dem.

Avstod från maroccanskt, jamiacanskt, nigerianskt och en massa annat spännade. Hittade några glada killar från brasilien som sålde något som var främmande för mig; kibe och coxinha. I långa rader låg bakverksliknande skapelser. Kibe såg ut som en mörk vegetarisk biff men var tillagad av lammfärd, bulgur, lök, vitlök och mynta bland annat. Fällde spontant kommentaren att det påminde om falafel. Jodå. Kibe var en rätt från den libanesiska folkgruppen i Brasilien. Riktigt gott. Coixinhan var en degbulle fylld med finfördelat kycklingkött. Inte särskilt upphetsande tills en av killarna slevade på en kall chili- och örtsås. Oj! Smakade säkert en hel timme efteråt.

Vandrade sedan runt och njöt av folklivet. Att hitta krogarna jag siktat in mig på visade sig inte så lätt. En hade stängt, en annan hade jag glömt namnet på och den sista lockade inte då där var beckmörkt och spelades extremt hög musik. Irrade därför runt ett tag tills jag hamnade på Brick Lane igen. Lika bra att käka något indiskt.

Jag valde själv, trots ihärdiga inkastare, Bengali Village som enligt stort uppslagna artiklar och omdömen skulle vara den bästa restaurangen på gatan. Bestämde mig för att pröva något annorlunda från Bangladesh. Det blev Sylhet Shaktora Lamb. Sylhet är en region i Indien och frukten shaktora är tydligen en lokal specialitet. Den kallas också för ”bengalisk lime” och smaken var också tydligt limearomatisk, lite syrlig med en mycket tydlig bitterhet. Även toner av koriander, kardemumma och en liten hetta men ingen särskilt upphetsande rätt. En ganska lite portion med ris och nanbröd som kostade extra samt en blaskig Kingfisher gick på 14 pund. Trist och trång lokal som luktade klorin dessutom.

Fortfarande lite hungrig, men framförallt sugen på en smakupplevelse, drog jag mig tillbaka till hotellet. De har nämligen en ”pan-asiatisk” restaurang som heter ”The Kapok Tree”. Några saker hade tidigare fått mig att avstå. Först kopplingen till hotellet, brukar inte vara ett bra tecken. Sedan omskrev de sig själva med stora ord om sin kock och hans resor i Asien på jakt efter råvaror och recept. Sist men inte minst hade de stora skyltar om 50% på maten. Brukar vara en varningssignal. Men jag chansade.

Restaurangen var luftig och sobert inredd. Endast ett mindre sällskap fanns i lokalen. Inte bra. Hovmästare blev minst sagt förvånad när ytterligare en gäst dök upp. Jag satte mig ner och beställde ett glas champagne; Henriot Rosé Brut. Frisk, ren och med inslag av lingon och jordgubbe. Okomplicerad men med bra längd och fina bubblor. På rekommendation av servitrisen beställde jag en ”apetizer” och en vrmrätt.

Först kom Phaav Bhaaji, en typ av indisk snabbmat. En stor portion. En puré av potatis och curry serverad med finhackad tomat, lök och koriander samt stekt bröd (ni ser rätt. Det är hamburgerbröd!). Mycket fina smaker med balans mellan sötma, hetta, fyllighet och de färska grönsakerna och koriandern. Ett fint inslag av kanel.

Till huvudrätt blev det Chicken Dum Pukht Biriyani som skulle vara en rätt från det klassiska mughlai-köket. En stor rikupol svept i en tunn pankaka, små oblater, en youghurtsås och chutney papad. I kupolen gömde sig rikligt med kyckling. Smakade ganska lite, saknade mellanregister och kycklingen var lite torr. Men när jag blandade med tillbehören blev det en smakrik, het och balanserad rätt. Chutneyn var mycket het och markant syrlig. Jättespännande.

Två glas champagne, två utmärkta rätter och förstklassig service kostade mig 30 pund. En mycket lyckad avslutning på en dag full av upplevelser, nya smaker och svåra ord.

Idag blir det sakeutbildning hela dagen och förhoppningsvis China Town.

Efter dagens besök i Jerez’ saluhall tog jag bussen till kusten och Puerto Santa Maria. Jag hade siktet inställt på en restaurang jag känner till från ett tidigare besök; Romerijo. Inte stället man går till om man söker tip-top-service, matlagning i framkant eller tjusig miljö. Här gäller pappersdukar, avfallshinkar på borden, folkligt och stökigt och massor med pinfärsk fisk och skaldjur från havet utanför.

Från mitt förra besök visste jag att grejerna från fritösen var makalöst goda. Jag försökte därför beställa in en liiiiiten portion med en mix av olika sjöfrukter. Det gick så där. Blandningen var där men jag lovar att min lilla ”entrérätt” bestod av minst ett kilo babysquids, calamares och annat gott. Allt omgivet av en tunn, spröd frityrsmet och serverat med en citronklyfta och en klick majonäs. Himmelskt i sin enkelhet. Halvvägs igenom godsakerna började mättnaden infinna sig. Just som jag tänkt tanken att avbeställa skaldjurstallriken så stod den framför mig.

Det var bara att bita ihop och ge sig i kast med läckerheterna. Tre sorters räkor i olika storlekar. De största var kokade med saffran. Mycket läckert. En liten fin hummer tronade överst på fatet men kändes tyvärr lite torr. Två taggiga snäckor som absolut smakade som franska vinbärssniglar (eller heter det vinbergssniglar?) minus vitlöken. Det mest uppseendeväckande på tallriken var dock den lufttorkade tonfisken. Djupt vinröd i färgen och med en smak som påminde starkt om spansk lufttorkad skinka men med en mer intensiv umamikaraktär. Konsistensen var helt makalös. Om jag beskriver den som riktigt färska lakritsfiskar, är det någon som förstår då? Smälte praktiskt taget på tungan och frigjorde den överväldigande umamin. Det nästan sökte mig. Mycket spännande, men en skiva räckte.

Allt sköljdes ned med en lätt och väldigt elegant manzanilla; La Gitana.

Jag älskar att besöka marknader och saluhallar. Varje gång jag är på resa försöker jag spika in en tidig morgon bland grönsaker, korvar, gödkycklinga och torgmadamer. Det finns inget bättre sätt att lära känna platsen än att uppleva de lokala varorna, känna dofterna och smakerna.

Idag blev det ett besök i saluhallen i Jerez. Den ligger helt centralt och påminner om en liten katedral. Jag hade inga särskilda förväntningar, det har jag lärt mig att inte ha. Döm om min förvåning då detta var den prydligaste, vackraste och mest välsorterade marknaden jag kan minnas. Påminde lite om Östermalmshallen minus priserna och kändiskvoten. En enorm fisk- och skaldjursavdelning i mitten. Trots de enorma mängderna av fisk så doftade det friskt och rent. Visst en fisklukt men en färsk, njutbar sådan.

Ett färgstarkt folkliv och gott om barer och caféer runt omkring gjorde tavlan perfekt. Istället för mångordiga utlägg bjuder jag på ett litet bildcollage.

Jag gillar falukorv. Jag tycker om falukorv. Jag älskar falukorv. Tyvärr finns det så mycket dålig, trist och slarvig korv och jag har försökt leta mig fram till de bra sorterna. En favorit har varit Melkers falukorv. Tyvärr sjönk den i anseende när jag upptäckte att de använde danskt kött och kom med lama förklaringar när jag mejlväxlade med dem.

Därför blev jag klart intresserad när Lidl annonserade om att deras egen falukorv fått högsta betyg i ICA-Kuriren. Jag har lite motvilligt börjat upptäcka att Lidl faktiskt har en hel del kvaliteter som göms i gräsliga förpackningar och bakom hittepåvarumärken i identiska ultrafula köplådor som strötts ut över hela europeiska kontinenten. Falukorven heter ”Enebacken” vilket givetvis ska ge associationer till Småland, Sörgården, gamla lantgårdar och svenska traditioner. Korv, Lidls ketchup Kania samt Kungsörnens Gammaldags Idealmakaroner inköptes.

Innehållsförteckningen* anger 64% köttmängd vilket är mycket högt för falukorv men inget ursprung anges. I reklamen flaggas med svenska färger men frågetecknen kvarstår. För ett storpack på 1600 g blev kilopriset cirka 26 kronor! Korven hade en mycket bra konsistens när den skars upp och fick mycket fin stekyta utan att fastna i pannan.

Hur smakade den då? Jo, den var helt fantastiskt bra. Mycket bra konsistens, nästan frasig stekyta, fin kryddig smak med väl avmätt rökighet. Kära hustrun som inte visste att hon var utsatt för ett smaktest kommenterade spontant hur god smaken var. Instämmer i toppbetyget. Räknar man sedan in priset i det hela så är resultatet snudd på sensationellt. Givetvis åt vi korven till stuvade makaroner och riven morot. Klassiskt!

Men det var inte bara falukorven som var ett fynd. Ketchupen var en överraskning! Halvlitersflaskan med sitt intetsägande varumärke och sunkiga etikett kostade 9 kronor. Innehållet redovisades som 70% tomatpuré, socker, ättikssprit, salt och kryddor. Inget annat. En jämförelse med Heinz ketchup på samma hylla visade att den endast innehöll 55% tomat. Smaken var faktiskt det bästa. Ren, mycket frisk distinkt tomatkaraktär och inte alls söt.

2-0 till Lidl!

Fullständig innehållsförteckning: gris- och nötkött, vatten, potatismjöl, fett från gris, kryddor, lökpulver, koksalt, stabiliseringsmedel (E 450), antioxidationsmedel (E 300), konserveringsmedel (E 250)

För ett tag sedan efterlyste jag en vinägermoder för att kunna göra min egen vinäger. Jag fick ett svar men då hade jag redan luskat reda på en dansk hemsida där man kunde beställa levande ”eddikemoder”. Intressant sida förövrigt där man kan hitta många spännande grejer.

Den manetliknande ”mamman” anlände för två veckor sedan simmande i rött vin i en liten plastburk. Då jag vill göra vitvinsvinäger sköljde jag av och lade ner den i cirka en liter vitt vin av bra kvalitet. Jag är i den lyckliga positionen att jag har god tillgång på vinslattar att använda till matlagning. En riktig fransk vinägerkruka hade jag sedan tidigare, fyndad på loppis för 40 spänn!

Geléklumpen som bland annat består av ättikssyrebakterier ska med tiden omvandla alkoholen till ättika. Tillgång till syra, temperatur mellan 15-30° och mörker är förutsättningar jag uppfyllt. Varje dag lyfter jag på locket och sniffar. Det verkar gå långsamt. Lilla mamman ligger i sitt vin. Jag vet inte hur hon mår.

Jag lovar återkomma med rapport om utvecklingen. Om och när det blir lite fart ska jag dela på bakteriekulturen och sätta igång en rödvinsvinäger.

Det här försöket misslyckades. Läs om mitt nya försök här.