Så skönt att vara hemma igen där solen värmer i ansiktet och svala vindar fläktar. Nu ska de sista reflektionerna från resan redovisas på bloggen och sedan blir det kanske ordning igen med normala bloggposter och fortsättning på Carl Butler-projekt.

Sista kvällen i Jerez skulle avsluta med en riktig paella men råkade på en riktig turistblåsning. Oätlig mat och hutlöst pris. Riktigt pissesur styrde jag stegen mot ett ställe jag kände till från tidigare besök; La Moderna. Att jag inte gått dit tidigare under mina dagar här berodde helt enkelt på att det nästan alltid är helt fullt.

La Moderna missar man inte då det ligger precis vid ”infarten” till det stora promenad- och shoppingstråket. Perfekt att bara ramla in och ta en kaffe eller en öl. Här samlas alla typer av människor från de gamla stammisarna till tjejgäng men med en viss övervikt åt ett intellektuellt klientel på 30+. Lokalen är väldigt speciell där barinredningen är väldigt traditionell med enorma kylar i trä från tidigt 1900-tal. Gissningsvis var inredning väldigt high-tech när det begav sig varav barens numera lite udda namn. På vägarna hänger modern konst blandad med antikvariska tjurfäktningsannonser och foton samt en helt magnifik reklamskylt för Osbornes fino. Den är målad på glas och föreställer en kvinna i folkloristisk dräkt hållandes en korg med skaldjur. Det sköna är att det är en fullständigt skrumpen och väderbiten fiskarkärring och inte den typiskt bildsköna kvinnan (se bilden överst. Och nej, det är inte Birgitta Stenberg i bildens nederkant). Den bakre delen av baren utgörs av Jerez urgamla stadsmur! Det är med andra ord ett ganska speciellt ställe.

Här det bara tapas som gäller. Jag åt bland annat carne de toro (oxkött) som var en liten långkokt gryta där köttet bara föll samman. Mycket gott. Tortilla de bacalao var en variant på den traditionella paotatisomeletten där knölarna bytts ut mot salttorkad vitfisk. Två små fluffiga plättar med fin sälta och bra stuns tack vare fisken. Mycket bra. Note to self: Gör en egen variant på detta vid tillfälle.

Efter den goda maten och det glada bemötandet på La Moderna var jag återigen vänligt sinnad till Jerez och kunde även denna gång lämna staden med en stark önskan om att återvända.

Det fick bli en tidig kväll igår. Värmen suger musten ur mig minst sagt.

Jag sökte mig till en lugn del av staden utanför de vanliga stråken där det skulle finnas en trevlig bar. La Abaceria (ingen hemsida) ligger lite avsides i korsningen mellan gatorna Ramon de Cala och Zarza och ser väldigt anspråkslöst ut från gatan. Väl därinne befinner man sig i en urgammal specerihandel som gjorts om till bar. Väldigt rustikt med den gamla inredningen kvar men samtidigt uppdaterat med kalkstensväggarna frilagda. Väldigt inbjudande och avspänt. Mannen bakom disken var hemskt hjälpsamma och tragglade sig fram på engelska för att förklara de olika rätterna. Jag gick helt på hans rekommendationer.

Första rätten var helt enkelt kokt potatis och rå lök som skurits grovt och dränkts i olivolja och smaksatts med någon ört jag inte kunde identifiera. Toppades med en stor bit av vad jag tror vad makrill. Fantastiskt gott i det enkla. Det här ska jag göra någon variant av till sommaren med nypotatis.

Därefter blev det en bläckfisksallad medtomater lök, grön paprika och gruvliga mängder olivolja och ett stänk vinäger. Bläckfisken (polpo) var mycket fin och smakade nästan som fast och fin hummer. Nästa rätt serverades varm och visade sig vara kycklinglever i en mustig sås som fick mig att tänka på indisk mat. Avslutade förstås det hela med tunna skivor av jamon iberico, den lufttorkade skinkan.

Baren fungerar delvis fortfarande som speceributik och jag köpte med mig en burk med paté av morcilla (blodkorv). Allt som allt med en liten öl, en fino och en mycket bra amontillado (Tio Diego) så slutade kalaset på 16€.

På den lilla bilden kan du förresten se en fint flätad dörrmatta av den typ som är väldigt vanlig i Andalusien. Vad många inte vet är att det är en pressmatta som lades i botten på de traditionella vinpressarna för att underlätta avrinning av musten samt för att lätt lyfta bort druvresterna.

Ärevördiga Restaurang Årstiderna i sina stämningsfulla, medeltida valv har öppnat filial och därmed sökt sig till det öppna, ljusa Dockan med havskontakt (nåja…sundkontakt).

Här låg en kort tid Dockside (om någon minns) och bedrev lunchkrog och personalrestaurang åt Mercedeshuset i vilkens bottenvåning man huserar. Då kändes lokalen lite ödslig och kal(l) i ett försök att vara modern. När nu familjen Pipelow flyttat in med Årstiderna by the Sea har det hänt grejer. Den ljusa lokalen med glasväggar ut mot trädäcket och direktkontakt med marinan har blivit om möjligt ännu ljusare. Man har lyckats att göra inredningen modern och klassisk, stram och inbjudande, lyxig och enkel, allt på samma gång. Mycket snyggt.

På den övre våningen har man en lite enklare (men tydligen utmärkt) lunchservering med buffé medan man på däck har klassisk à la carte-servering som man trots miljöbytet känner igen från moderkrogen. Här är det till och med ett snäpp vassare; exit sölig salladsbuffé, in med piffigt upplagd portionssallad. Me like!

Vi valde den nedre matsalen med styva linneservetter. Dagens fisk var en perfekt tillagad, snövit koljafile med skirat smör, riven pepparrot, laxrom och örtpotatis. Enkelt, klassiskt och mycket gott. Det sved dock i plånboken om man betänker att det var en lunch mitt i veckan. Däremot ser jag fram emot när restaurangen öppnar kvällstid och den stora uteserveringen lockar med skaldjur, svala skummande pilsner och immiga glas med rosévin.

Jag tror tamejtusan sommaren är räddad!

Idag har jag anledning att vara glad. Vi har fått en ny pizzeria i kvarteret!

V.E.S.P.A har flyttat hit och kompletterar den trogna sunkpizzerian med lite mer fancy prét-à-porter-pizza med riktigt fina råvaror. Utnyttjade introduktionserbjudandet som inkluderade lite syndig italiensk glass. Perfekt avrundning på påskhelgen.

I väntan på godsakerna beställde jag en italiensk öl och sjönk ner i en soffa. På rekommendation tog jag en Gradisca från hantverksbryggeriet Amarcord.

I glaset ljust bärnstenfärgad öl lite lätt grumlig av jästfällning. Doften är mycket fruktig, lätt blommig med en liten ton av knäck. Smaken är fyllig, mycket fruktig och frisk med en ton av aprikos. Mycket lätt beska och med en diskret sötma. Liten karaktär av veteöl som säkert kommer från jästen. Mycket trevlig öl som säkert kommer att sitta som en fläskläpp på uteserveringen i sommar när vi delar på en parma-ruccola-pizza.

Ser fram emot sommaren, mer hämtpizza och fler av de spännande italienska ölen på listan.

Igår var det dags för återbesök på 19 Glas och som utlovat förra veckan så kommer en liten rapport.

19 Glas är lika mycket en vinbar som en restaurang. Eller tvärtom. Vinlistan är vida större än à la carten och snudd på alla roliga och personliga viner kan fås på glas med en lätt ångestframkallande valfrihet som följd. Menyn är däremot utanför all diskussion. Fyra rätter. Take it or leave it.

Menyn för dagen var åt det franska hållet. Inleddes med en liten amuse i form av forellrom som förstärktes med några droppar maltvodka från Nils-Oscar. Till det drack vi en God Lager och fick dessutom ett smakprov på den omtalade mousserande (!) vodkan Camitz. Fiskäggen smakade exakt som fint gravad lax i pärlform. Trevligt. Bubbelvodkan var…intressant.

Vi bestämde oss för att ta in två viner till varje rätt, ett glas av varje. Genast fick vi vars två glas så vi slapp att slabba. Snyggt. Vi tog in en smultrondoftande rosé från Sancerre och en vitt, torrt, friskt och elegant vin från Roussillon till jordärtskockssoppan. Vinerna gjorde varken till eller från men soppan var mustig, rik och det salta fläskcrispet var en perfekt brytning till.

Huvudrätten var annonserad som confit de canard. Jag kunde inte motstå Bad Boy från Bordeaux och ett portugisiskt vin av druvan baga från Luis Pato (”pato” är anka på portugisiska) var given. Bordeauxen var fyllig, fruktig och kraftfull med toner av salmiak, sötlakrits och mörka bär medan bagan var lättare, friskare och stramare med dominerande karaktär av röda bär. Ankan smakade bra och särskilt tillbehöret haricots verts med rostad vitlök och oxmärg lyfte rätten. Vinerna fungerade bägge två till maten och särskilt portugisen steg oväntat fram som den kraftfullaste av de två.

Till osten, en reblochon med kråkbär samt en sirap av kråkbär och pinot noir, valde vi ett vin från samma del av Frankrike; Château d’Arlay Rouge. Den gode krögare hällde dessutom upp Macvin Rouge från samma producent. Det förstnämnda ett smakrikt men elegant vin av pinot noir, det andra av samma druva men framställt av ojäst druvmust med tillsatts av destillerat vin. Resultatet ett märkligt, grumlig, sött vin med en tydlig grappakaraktär. Båda vinerna passade mycket bra särskilt det sistnämnda som med osten fick en kul hubbabubba-karaktär.

Desserten var en luftig äppekaka med dämpad sötma och en gräddig vaniljsås. Mitt sällskap var så fascinerad av jura-vinerna till osten att hon fortsatte med ett vitt vin i samma stil; Macvin du Jura. Själv valde jag 2005 Pintas Porto Vintage från favoritproducenten Wine & Soul. Hade inte en tanke på att den skulle passa till äppelkakan men blev en fullträff!

Maten var genomgående vällagad och god utan vare sig toppar eller dalar. Kompetent och tillfredsställande. Vad som gjorde besöket minnesvärt var den sköna stämningen, miljön och den intresserade, generöse och übersympatiske krögaren.

Man säger att gäster på krogen prioriterar maten ganska lågt. Stämning, miljö och service är viktigare. Besöket på 19 Glas bekräftade denna tes. Den goda maten spelade andrafiolen vid en skön krogupplevelse.

Det finns saker som känns beständiga. Grands Veranda är en sådan institution.

Först går man igenom den pampiga, tunga och imponerande lobbyn. Sedan kommer man in i den långsmala, blonda matsalen med sin strama, klassiskt eleganta inredning som badar i ljus från de heltäckande fönstren som bjuder en fantastisk utsikt över Strömmen, Slottet och waxholmsbåtarna. Hovmästare och servitörer i sin manglade svartvita uniform är sådär exakt korrekta, professionella men med en avspändhet och charm som bara kommer av lång erfarenhet och yrkeskunnande. Man brukar önska att väggar kunde tala, men om servisen på Verandan fick berätta så skulle jag vika en veckända. För mig är Verandan med sin stil och personal arketypen för en finare matsal i den klassiska skolan. Sådana som nästan inte finns längre.

När jag är i Stockholm och har råd och tillfälle så har jag en tradition; jag äter lunch på Verandan. Alltid samma sak. Jag beställer ett glas champagne och en wallenbergare. Solen skiner alltid, precis som idag när det åter var dags.

Även om man kommer ensam till den vackra matsalen blir man välkomnad och känner sig lite speciell. Bara att sitta vid den manglade linneduken och smutta på den svala champagnen är en njutning i sig. Underhållning saknas inte. Att studera den tysta koreografin som serveringspersonalen utför räcker för mig. Annars konkurrerar utsikten och de övriga gästerna som är en spännande blandning av välbeställda turister, affärsfolk samt hel- och halvkändisar om uppmärksamheten.

Wallenbergaren som serveras är vad alla andra kalvfärsbiffar med potatismos har att mäta sig emot. Den gyllene biffen har en nästan frasig, något seg stekyta och ett inre som är ljus, mild och smakrik och ett under av luftighet. Serverad med rårörda lingon i perfekt balans mellan syra, sötma och beska, skirat smör, gröna, spröda ärtor och en potatispuré mättad med smör till det omöjligas gräns. Rena, lätta, milda och trygga smaker som slipats till perfektion genom decennier. Kombinationen med en fruktig, frisk och pärlande champagne är perfekt. Verandans kalvfärsbiff är arketypen för en wallenbergare.

En lunch på detta sätt på Grands Veranda är något man lever på länge. Man mår bra i själen och magen. Nästan som en kulturupplevelse, spabehandling och gastronomisk kick på en och samma gång. Jag rekommenderar alla att uppleva detta. Det är ingen billig lunch. Men som jämförelse får man för motsvarande summa en hyfsad bag-in-box och en biobiljett. Verandan minns du länge efter att den sura eftersmaken av vinet försvunnit och intrigen i filmen är glömd.

Det kan inte ha undgått någon att jag gillar rustik mat och långkok och senaste trenden att på krogen tillreda hela djuret är rakt i mitt knä. Bastard i Malmö är redan en favorit. När jag nu hade ärenden till Stockholm var jag tvungen att besöka Djuret. Temadjuret vid besöket var linderödsgris (inte linderödsvin) och fläskaficionadon i mig gladdes.

Djuret är restaurang Lejontornets bakficka och inredd på tema jaktstuga/slakteri/engelsk herrklubb. Ombonat, trångt och lite krystat humoristiskt med lampetter av köttkvarnar, styckscheman som dukar bland annat (”Jackan hänger du på köttkroken. Höhö!”). Servicen var grabbigt, kissnödigt, stockholmskt nonchalant. Kanske förväntat. Musiken som försökte hålla sig i bakgrunden var bland annat Harry Brandelius (!) och Zarah Leander. Coolt ironiskt?

Som framgår var varken jag eller sällskapet imponerad av inramningen. Hur var då maten och vinet? Vinlistan var inte särskilt upphetsande med överprisade viner. Vårt val var en 2007 Chorey les Beaune som visade sig vara riktigt trist och snipigt men ändå noterade en prislapp på 865 kr. Ett rån. Stora vinlistan som Djuret delar med Leijontornet var prismässigt ett skämt.

Som en liten amuse fick vi en skvätt översaltad men rik consommé och en sötlimpa i miniatyr. Vi valde två olika förrätter; terrin på huvudet, örat och levern samt en korv på hjärta, tunga, lever och mjälte. Låter inte så aptitligt för en del kanske, men rätterna var väl tillagade och smakliga. Inte mer. Huvudrätterna var en otroligt fotogenique fläskstek samt en tryffelfärserad sida med potatispuré, kålconsommé och rostad blomkål. Återigen kompetent tillagat men bara något snäpp bättre än lunchmaten jag får ibland på Green Lion Inn.

Lämnade snabbt Djuret för att hitta ett trevligt ställe för en kaffe eller ännu ett glas. Hamnade på 19 Glas som hade lite improvisationsöppet under renovering. Vilket lyckokast! Ett personligt, stort urval av viner som ALLA gick att få på glas. Ägaren var en fantastiskt sympatisk person som jag genast fick förtroende för och i ren lycka drack jag lite för många glas vin, dock inte 19. Har bokat bord redan till nästa tisdag. Hoppas få återkomma med en glad rapport om en vecka.

Jag måste bara hissa favoritlunchstället Green Lion i Malmö!

Idag serverades fläskbog med potatispuré och en aprikossås. Fläsket var långbakt på lågtemperatur och var ljuvligt saftigt och föll fullständigt sönder när jag närmade mig med besticken. Svålen var obegripligt krispig och spröd på ytan och farligt seg under. Purén en dröm och den milda såsen (aprikos? Inte mycket) spelade helt riktigt andrafiolen här. Hade jag bara fått en tallrik med svål hade jag varit lika nöjd.

Green Lion serverar alltid vällagade luncher som ibland når riktigt höga höjder med lunchmått mätt. För 90 kr får du dessutom sallad, bröd, läsk eller lättöl och riktigt gott kaffe. Enda minuset är att man blir irriterande sugen på någon av de 40 sorterna öl som finns i kranarna och att maten serveras ur sopptallrikar.

Lite ledsen blev jag när nyheten kom att favoritkrogen Svea skulle bistrofieras och en av de sista utposterna för svensk husmanskost försvinna. Gladare miner blev det när det uppdagades vilka som skulle stå bakom projektet; Nina Wistedt Christensson som står bakom klassikern Smak på Konsthallen, sommelieren Gustaf Nord och kocken Andreas Dahlberg.

Bastard har bara varit öppen i en månad drygt men är redan omsusad som en fransk brutalbistro* där allt på djuret tas om hand och serveras. Detta är en av de nyare restaurangtrenderna och kan även upplevas på Lejontornets bakficka Djuret. Kombinationen modern bistro, franskt stuk, udda styckdelar och rustik men vällagad mat låter som en dröm för mig.

Jag har alltid gillat lokalen som har känsla av gammal ölhall och bistro i ett och med kombinerad bar och kök som en ö i mitten. När nu Bastard flyttat in har den blivit varmare, rustikare och ännu mer välkomnande. Liv och rörelse med mycket folk en tisdagskväll, stök i köket och sjavigt, klassiska kypare som springer fram och tillbaka. Me like!

Menyn presenterades vid borden på griffeltavlor. Valet var lätt; bastardplanka, pied de porc och oxkindspaj. Côte de bouef som annars är en klar bistrofavorit kändes lite svennebanan i sammanhanget.

Bastardplankan är ett urval av charkuterier på en bräda helt enkelt. Var och en utrustas med en tuff, vass liten kniv (var köper man dem?) och hugger sedan in på godsakerna. Bland delikatsserna märktes särskilt en ljuvligt smakrik och len kaninrillette. Utmärkt start.

Varmrätterna var enastående! Grisfötterna var demonterade och presenterades i en form som såg ut som en vackert brynt ryggbiff men som praktiskt taget föll söner när man man närmade sig med kniven. Fläsk i sitt renaste, smakrikaste uttryck. Serverades med en potatispuré så smörberikad att den var på gränsen att spricka och en halv baby gem-sallad med en frisk vinägrett. En fantastisk enkel men vällagad rätt som skulle stå ut på en klassisk bistro i Lyon!

Oxkindspajen (säg det fort fem gånger) presenterades som en gryta i ett keramikkrus överbakad med pajdeg. Koncentrerad, nästan svart och med kindköttet så mört att det ramlade isär. Skyn var så smakrik att det nästa blev taste-overload. Jag hade gärna sett ytterligare något tillbehör förutom salladen som serverades vid sidan av.

Vinlistan lämnade en hel del att önska. Den var kort och inte särskilt upphetsande. Lite tråkigt, men den ska tydligen byggas ut med tiden. Vi fick först en 2007 Perrin Nature, en ekologisk côtes-du-rhône. Inget vin i min smak. Tydligt grenachedominerad men med den där slappa, syltiga frukten som druvan ibland levererar. Vinet saknade struktur och gav ett kvalmigt intryck. Någon annan skulle säkert kalla det publikt. Inte jag. Nästa vin tilltalade mig mer; 2007 Merlin Bourgogne Rouge. En väljord, rättfram bourgogne med massor av smultron, jordgubb och med fin syra och bra längd. Ett vin att dricka i djupa klunkar. Sedan kan man alltid diskutera prislappen.

Hade besöket tagit slut här så hade det varit en nästan perfekt kväll. Tyvärr gjorde det inte det. Vi beställde in dessert. Chokladmoussen med körsbär var ingen rolig syn. Ljusbrun mousse som spritsats ut i en vit porslinspotta väcker oangenäma associationer. Dessutom var den i avsaknad av chokladsmak och hade en nästan seg, lite lång konsistens. I min värld är en mousse fluffig och ”kort”. För att göra det hela värre så smakade inte de inlagda kösbären någonting. In kom också en semifreddo av blodapelsin. Kul presentation i en traditionell glaskonservburk. Mycket fin och rik smak av apelsinen, men konsistensen av skalen och den höga beskan som inte var riktigt balanserad gjorde att de blev för mycket. En sked som ett tillbehör hade varit perfekt, men en hel syltburk blev för bra.

På det hela taget var besöket en mycket positiv upplevelse. Bastard kommer definitivt bli ett stamställe och DU ska också gå dit!

*Kom ihåg var ni läste ordet först.

I dagens Sydsvenskan hittar jag ett utmärkt reportage med tips på vinbarer i Köpenhamn. Tyvärr saknar jag ett guldkorn som dessutom nästan ligger på krypavstånd från Öresundstågen.

Villa Vino ligger ett vinkorkskast från både Strøget och Rådhuspladsen och är ett suveränt stopp på vägen hem efter en shoppingtur i Byen. Liten intim lokal med trevlig, franskinspirerad inredning och med runt 50 olika viner på glas med spridning från hela världen och i de flesta stilar.  Suveräna charktallrikar gör att man kan sitta länge, länge.