Det har snackats en hel del om renässansen för australiensisk chardonnay. Själv fick jag en riktig ögonöppnare för ganska precis ett år sedan under min vecka i Rust där Justin Knock höll en provning på temat. Tre månader senare repriserade han denna demonstration av den nya tidens chardonnayer under masterclassen i Malmö.

Härom veckan fick jag höra att majoriteten av master of wine-kandidaterna under en examen misstog Wolf Blass Yellow Label Chardonnay för en bättre bourgogne village. Då förstår man att något har hänt.

Igår var dags igen. Primewine hade bjudit in David LeMire MW från Shaw + Smith för att hålla ett seminarium om just australiensisk chardonnay på Restaurangakademien. Ett mycket bra initiativ och annorlunda upplägg där endast två av vinerna kom från producenten och bara totalt tre av de sju vinerna från importören. Hatten av för sådana informativa provningar!

LeMire hade just kommit tillbaka från en resa i Bourgogne och drog paralleller mellan trenderna där och utvecklingen i Australien.  Idag kan man knappt hitta de stora, svulstiga, eldiga, ekdominerade fruktbomberna från förr. Man är restriktiv med ekbehandlingen, skördar tidigare, använder sig av olika kloner och använder den naturligt förekommande jästen.

Shaw + Smiths viner var verkligen bourgognelika och delade många drag med den Meursault som inledde provningen. Med undantag för Leeuwin Estate så hade samtliga viner utan problem smält in i vilken bourgogneprovning som helst. Det är inte lätt att vara vinprovare idag. Har du inte provat en bättre chardonnay från Australien på ett tag så är det dags att göra det nu.  Det händer grejer!

2009 Meursault / Meursault, Bourgogne (Domaine Francois Mikulski). Stor doft av citrus, apelsinskal, nötter, lätt fatkryddighet och tydlig smörighet. Torr, fyllig frisk syra, bra fruktkoncentration,silkig och nästan fet munkänsla som bärs upp av en diskret fatstruktur. Citrus, apelsin och nötighet kommer igen från doften. Lång och balanserad eftersmak med mycket nötighet.

2007 Faultline Chardonnay / Mornington Peninsula (Kooyong). Medelstor doft av gul melon, frisk citruston, mimosa, rökighet och antydan till ek. Medelfyllig, torr, mycket hög, frisk syra, inslag av citron, grape och diskreta fat. Mycket elegant, lång och läskande eftersmak med mkt fin balans.

2010 864 Chardonnay / Yarra Valley (Oakridge Wines). Mycket ljus färg. Ganska liten och knuten doft av gula äpplen och mineralitet. Medelfyllig och distinkt, hög, frisk syra, tillbakahållen frukt, tydlig mineralitet, välstrukturerat med syrorna och en balanserad ekstruktur.

2009 M3 Chardonnay / Adelaide Hills (Shaw + Smith). Stor, fruktig doft av mogen gul melon, citronzest, apelsin, nötighet, fatkryddig och aningen smörighet. Fyllig, fruktig nästan krämigt fet känsla som stramas upp bra av friska syror, lite fatstruktur. Mycket citrus och apelsin samt en tydlig nötighet i den långa balanserad eftersmaken. Mycket ”meursaultig” och nästan kusin med vin nummer 1.

2010 M3 Chardonnay / Adelaide Hills (Shaw + Smith). Medelstor, fruktig doft av gul melon, apelsinskal, rök, antydan av smörighet och tydlig mineralitet. Medelfyllig,torr, mycket frisk, lite återhållen frukt, fin fatstruktur, nötig och lite brödig karaktär och med toner av citrus och apelsin. Bra längd och fin balans.

2007 Art Series Chardonnay / Margaret River (Leeuwin Estate). Stor, något eldig doft av mogen frukt, tutti-frutti, vingummi och en svårdefinierbar ”funkighet”. Fyllig, mycket fruktig, avrundad syra, söt fruktighet och tydlig fatsträvhet. Lite baktung och obalanserad med ett lite syrligt avslut. Stor skillnad mot årgång 2006 som var i en helt annan division.

2009 Kevin John Chardonnay / Margaret River (Cullen Wines). Ganska djupt gul färg. Medelstor, komplex doft av citrus och med en tydlig rökighet och smörigt inslag. Medelfyllig, mycket hög, nästan skarp syra, slank, sval frukt och en lång och elegant och mineralstinn eftersmak.

I en tid då bloggar, tidningar och böcker mer eller mindre översvämmas av menlösa, jamsande och i värsta fall okritiska texter om biodynamisk vinodling så känner jag mitt ansvar. Även om jag tidigare mycket klart gett uttryck för vad jag tycker om denna vidskepliga odlingsfilosofi så anser jag att det är dags för en råsop igen. För balansens skull.

Att det som kan definieras som biodynamiska metoder inte fungerar har gång på gång påvisats. Men för den som tror och investerat i en filosofi/religion så spelar logiska argument, bevis och fakta ingen roll. Är man däremot osäker så kan ovanstående checklista vara till hjälp när det gäller att utvärdera fenomenet. Jag hittade den här och den är egentligen avsedd för ”alternativmedicin” men fungerar bra på alla typer av pseudovetenskap och kvacksalveri. Det räcker med att en av kriterierna ska matcha för att en varningsflagga ska hissas. När det gäller biodynamiken har jag hittat tio!

Testimonials. Det spelar ingen roll hur många vinodlare som säger sig uppleva fantastiska resultat av att ha gått över till woodoovitikultur. Människan är skapad med förmågan att se mönster även där de inte finns. Dessutom jämförs i de flesta fall förbättringen gentemot hur utfallet var när odlingen skedde konventionellt. Vinodling är dessutom speciellt på det viset att för varje år ger vinstocken bättre och bättre kvalitet och variationerna mellan årgångar ställer också till det i utvärderingen. Det tål att upprepas: Pluralformen av ”anekdot” är inte ”data”.

”Helps your body…” Jodå. Vingården hämtar sig när man går över från konventionellt jordbruk med konstgödsel och bekämpningsmedel. Det gör den av sig själv med tiden utan hjälp av homepatiska nivåer av preparat i virvlat vatten.

Celebrity Doctor. Saknar man andra bevis så hänvisar man gärna till kända namn och auktoriteter. Det finns knappast någon text om biodynamisk vinodling som inte hänvisar till att världskända producenter  som Domaine Romanée-Conti, Zind-Humbrecht, Domaine Leroy, Coulée de Serrant, Château La Tour Figeac, Domaine Huët och M. Chapoutier använder sig av månkalender och hokupokus. Framförallt Domaine de la Romanée Conti brukar framhållas som det främsta beviset för metodens överlägsenhet då egendomens viner rankas som världens främsta och dessutom dyraste. Faktum är att fram till bara för ett par år sedan så var enbart en mindre del av egendomen biodynamisk. Aubert de Villane säger själv i boken Authentic Wine:  ”We chose to go fully biodynamic because it was complicated to have just one part of the vineyard in biodynamics. Frankly, I don´t see a superiority in the quality of the wine. A lot of people have gone directly from conventional viticulture to biodynamics and they see what we saw going from conventional to organics”.

Ancient Wisdom. Nu kan man ju kanske inte kalla biodynamiken för ”uråldrig visdom” då den fantiserades och drömdes ihop av Rudolf Steiner så sent som 1924. Denne knäppgök hade ingen egen erfarenhet av agrikultur och preparaten han föreskriver har, till skillnad mot vad många tror, ingen förankring i det gamla jordbruket. Däremot är inslagen av astrologi och följandet av månkalendern att räkna som uråldrig ”visdom”. Astrologi kan ju i bästa fall avfärdas som harmlöst tidsfördriv och spaltfyllnad i tidningar. Vad gäller månens påstådda inflytande på växtodling så har detta gång på gång kunnat motbevisas.

”Buy my book”. Som sagt. Har man inga bevis eller vedertagna fakta så kan man ju bara hänvisa till sina egna skrifter.

”Miracle Cure-All”. Enligt anhängarna så är ju biodynamiken svaret på allt. Denna ”holistiska” metod påstås inte bara ”revitalisera” jorden, ökar mognaden, gör också vinerna mer ”autentiska” och ”sanna sitt ursprung”. Hur det kommer sig att de ändå måste ympa vinstockarna för att hindra angrepp av vinlusen har dock ingen svarat på. När det låter för bra för att vara sant så är det oftast just det.

”Natural”. ”Naturlig”. Detta till intet förpliktigande ord som man ändå lyckas använda som både hävstång och slagträ i debatten. Det tål att upprepas hur föga ”naturligt” det är med vinodling.

”Quantum”. Kvantfysiken eller kvantteorin är så svårbegriplig att inte ens de fysiker och nobelpristagare som arbetar inom fältet kan greppa eller helt förklara vad det handlar om. Men med ord som ”energier” och ”våglängder” så är det omöjligt för woowo0-klåpare att inte hoppa på tåget. Så nu lyckas man att inte förklara sina metoder även med kvantfysik. Så även biodynamiker.

”Energy”. Biodynamiken handlar mycket om att förstärka och kanalisera den omätbara och obefintliga ”kosmiska energin”. Om du undrar vad ”kosmisk energi” är så rekommenderar jag att du googlar. Say no more.

Hostility to Critisism. Höjer man rösten och kritiserar biodynamisk vinodling så möts man av fientlighet och misstänkliggörs som hantlangare till Monsanto och kemiindustrin. Som all annan religion/vidskepelse/pseudovetenskap så tål inte biodynamiken att granskas. Det är detta som skiljer pseudovetenskap från vetenskap. Pseudovetenskap utgår från en person eller skrift, är ”komplett”, ”sann” och färdig och måste därför värja sig. Vetenskap förutsätter upprepade försök, bevis, kritik, alltid en kollektiv insats och blir aldrig klar.

Det är denna sista punkt som är allvarligast och anledningen till att jag envisas med att slåss mot denna avart inom vinodlingen. En antivetenskaplig inställning förhindrar en utveckling bort från användandet av kemikalier inom vinindustrin. Biodynamikerna står på axlarna av den ”förhatliga vetenskapen”, drar nytta av dess framsteg men tillskriver en verkningslös metod sina framgångar.

Till slut. Oräkneliga artiklar i ämnet slutar typ ”man kan tycka vad man vill om dessa metoder, men beviset hittar man ju slutligen i glaset”. Min kommentar till detta är helt kort; NEJ! Det gör man inte.

För den som undrar över vad som menas med ”Minchin Declaration” så rekommenderas starkt att ni kollar på klippet nedan.

Jag har skrivit några fler poster i ämnet. Bland annat om den biodynamiska kalendern,  biokristallisering och ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet. En mycket intressant artikel samt en läsvärd blogg i ämnet om du vill läsa mer.

Dags för en liten uppföljning av mysteriet med den märkligt ungdomliga riojan 1968 Viña Valoria och den underliga märkningen. Läs inledningen i den första posten.

Efter att jag postat mina funderingar och misstankar så fick jag flera kommentarer. Bland annat var det flera som påpekade att en andra sändning av vinet var märkt gran reserva och inte C.V.C (står för conjunto de varias cosechas och anger ett vin där årgångar blandas) som i den första. Jag har nu också provat ett par flaskor av den nya sändningen och karaktären skiljer sig inte från den första buteljen.

En intressant kommentar kom från Arne Skog och jag återger den här.

När consejo regulador grundades 1976 el 1977 så ville/kunde man inte kontrollera äldre årgångar.Därför så kallade man årgångar äldre än 1976 för just ”äldre”. Därför har tex 1964 sålt 3 ggr skörden.
Min uppfattning är att det är upp till firmornas samvetet att sätta ut årgången före 1976, vilket i sig innebär att CVC etiketten är ett sätt för CR att frånsäga sig ansvaret för vinet.
Tex vet jag en firma där deras ”garanterade” 1964 var 1970, deras vanliga 1964 var 1973 och endast Iberia första klass var en riktig 1964, enligt den dåvarande vinmakaren.
…
Jag äger själv ett varumärke i Rioja och vet ungefär hur CR resonerar.
Detta är inte tänkt att vara fakta – utan hur jag TROR att det är.

Idag fick jag också intressant information från producenten via Systembolagets kundtjänst (se nedan). Läser man denna information och lägger ihop den med den från Arne så skulle man kunna tänka sig att den första sändningen var buteljerad innan Consejot bildades, det vill säga 1976/1977, och den andra sändningen senare. Gran reserva-etiketten är också av den gamla typen. Om det är på detta viset så måste dock vinerna ha korkats om någon gång. Fortfarande är vinerna märkligt unga, men den kan ju vara ett resultat av de yngre viner som tillsatts. Enligt Ulf Sjödin MW ska även mycket små mängder ungt vin göra en makalös skillnad.

The old vintages were bottled in different dates. Please find enclosed the details available:

Cosecha 1968:                4.500 bottles. Several bottlings, last one in 1980.

Cosecha 1973:                5.200 bottles. Several bottlings, last one in 1988. 

The stock of these wines is now over. Amka Denmark took the last stock, by the end of 2011.

The wines were aged in American oak barrels of 225 lt. for a period of 6 years. The first bottling of the wines was made in 1975 (vintage 68) and 1979 (vintage 73) 

The wine was trespassed to inox vats after aging. They used specific deposits called “always filled up” that avoid oxidation.

The wines were all from the vintage stated but I suppose that, on every bottling, they were refreshed with fresher wines from American oak barrels. It was a habitual practice to blend, between a 5 and 10%, with fresher Gran Reserva wine from further vintages. 

I hope this info helps. Please feel free to call me if you need further information. The truth is that when we took over this winery at the beginning of 2011, the very old info was not “at the hand” but we can investigate anyway.

Det här är vinet jag skulle ha haft till min timpano.

2005 Copertino Rosso kommer från den syditalienska regionen Apulien och en riktig trotjänare på Systembolaget. Det är ett sån’t där lättdrucket, rödbärigt, kryddigt vin som är som gjort till mastiga pastarätter och pizza. Mjukt med lite mognadstoner som läder, tobak, torkad frukt och en härligt salivframkallande syra som gör att både mat och vin slinker ner lätt. I Italien på en trattoria hade man säkert fått det serverat i små, tjocka och lite repiga duralexglas. Dessutom är det så där billigt (69 kronor) som ett bordsvin ska vara och enkelt, charmigt, okomplicerat och bara…gott.

I januari kommer spar- och ekonomitipsen lika tätt som räkningarna. Den vinskribent är inte av kvinna född som inte tipsar om billiga viner denna månad. Bloggkollegan Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad är inget undantag.

Han tipsar om ett gäng röda viner under 100-lappen och hans omdömen brukar vara vettiga. Eftersom jag ramlade över ett par nyheter i budgetklassen när jag kikade in på Systembolaget så kompletterar jag med ett par vita.

De två vinerna jag hittat ligger och skvalpar runt 70 kronor. I det här prissegmentet brukar det inte vara så mycket att hämta.Dessa två är visserligen enkla men rena, ärliga, välgjorda och okonstlade. Två mycket bra exempel på att Frankrike kan leverera bra vin till liten peng.

Först ut är en enkel muscadet från den norra, franska atlantkusten. Jag brukar inte rekommendera viner härifrån såvida de inte har tillägget sur lie vilket innebär en viss tid på jästfällningen som ger mer fyllighet och komplexitet. Även om det inte framgår av etiketten så kan man ana den typiska jästigheten i alla fall. Perfekt, uppfriskande aperitif och skaldjursvin.

2010 Le Petit Clos Muscadet har en ren, frisk, medelstor doft med lite jästighet och mycket tydliga karaktär av gula och gröna äpplen (granny smith). Lätt, torr, mycket frisk med bra fruktighet, drag av gröna äpplen, bra längd med liten fetma och uppstramande mineralitet. 

Det andra vinet är en vit bourgogne från Mâcon-Village.Här pratar vi om chardonnay och lite mer fruktighet. Rakt, enkelt och användbart vin. Kanon att ha hemma på lut i kylen till middagen mitt i veckan.

 2010 Mâcon-Villages L’Aurore Chardonnay har en ren, ganska liten, fruktig doft av honungsmelon, mogna, gula äpplen och en liten smörig ton. Torr, lätt till medelfyllig, fin fruktighet, mycket frisk med citrustoner, gula äpplen och en liten oljighet. Bra längd med lite stramt avslut och aptitretande bitterhet.

Efter masterclassen om australien fick jag min uppfattning om landets viner kraftigt reviderad och jag har sedan dess provat en hel del trevliga exempel. Men allt är ju inte bra.

2010 Torbreck Woodcutter’s Shiraz är tyvärr ingen bra ambassadör för Australiens viner. Efter en initial attack av björnbärssylt tar Vicks Vaporub helt över och släpper bara motvilligt fram lite kryddpeppar, vanilj och rök. Smaken är medelfyllig och lite syrlig med något torra tanniner, ofokuserad och förvånansvärt låg frukt trots det marmeladiga intrycket. Lite platt mitt och ganska tydlig beska som tumlar runt i munnen tillsammans med en parfymerad lavendelton. Kort, obalanserad och en riktig besvikelse.

För ungefär sju år sedan fick jag en flaska armagnac från mitt födelseår 1962. Funderade då på att den skulle passa bra att spara och öppna när jag fyllde femtio, men så tänkte jag att det är alldeles för länge dit. Det var det inte. Idag ska den öppnas för nu är jag lika gammal som spriten.

Jag är förpassad från köket och vet inte riktigt vad det blir för mat idag förutom några humrar som ska tjäna som lunch och få simma i 1997 Palmer & Co Blanc de Blancs från magnum. Imorgon släpps jag dock tillbaka in till grytorna och då ska timpanon monteras, tillagas och avnjutas.

Vin som kostar 59 kronor brukar smaka därefter och är sällan något att skriva hem om. För att hamna på det priset kan själva vinet i flaskan inte kosta mer än strax över tian från producenten. Då inser man snabbt att det är mycket enkla produkter vi pratar om. Påstår någon då att de kan sälja en gran reserva (5 års lagring varav minst 2 år på ekfat*) så blir jag med rätta misstänksam.

Importören Winepartners har lanserat en rad viner som ”Sveriges billigaste” via hemsidor och 2005 Marques de Valencia Gran Reserva från DO Valencia har lanserats just som ”Sveriges billigaste gran reserva” för galna 59 kronor. Hur de lyckats pressa priset på detta sätt vete tusan och kunde det vara drickbart? Jag var ju helt enkelt tvungen att prova.

Flaskan har en trevlig, traditionell presentation men färgen på vinet var misstänkt mörkt med tanke på den långa lagringen. Vinet var med tanke på priset väldigt fruktigt, fylligt och välbalanserat. Välgjort, smakrikt, publikt och…gott. En bra representant för det prisvärda spanien och absolut en positiv, och oväntad, överraskning för den lilla pengen. Men är det en gran reserva? Jag är tveksam.

Ganska djup och tät rubinröd färg. Medelstor, eldig och fruktig doft av syltade körsbär, röda bär, kryddig, fattoner och lite mynta. Medelfyllig, mjukt fruktig, massor av röda bär, sammetslena tanniner, eldig, smakrik och kryddig med en frisk, avrundad syra och en ganska tydlig ekstruktur. Bra längd med viss balans.

*Edit: I Valencia har man ett undantag från de generella reglerna och det krävs endast 9 månader på ek för gran reserva. Dock ska detta vin var lagrat 24 månader. Se kommentarsfältet.

De mest kända söta vinerna av ädelrötade druvor kommer från Sauternes i Bordeaux men idag finns det bra exempel från andra delar av världen. Ett av de mest lyckade exemplen är australiensiska Noble One Botrytis Semillon från firman De Bortoli. Framställd helt i tradition med förebilderna i Bordeaux räknas vinet idag som en av de moderna klassikerna. Kostar ungefär som en lite enklare sauternes men leverar en stor vinupplevelse. Finns några fåtal flaskor kvar på hyllorna men kan också beställas.

Medeldjup, briljant gyllengul färg. Stor, ganska komplex och fruktig doft av aprikos, honung, saffran, mimosa, mandelmassa, diskret vanilj och ett drag av piptobak. Söt, simmig, rik och fyllig med frisk, balanserande syra, och karaktär av aprikosmarmelad, persika, apelsinskal, vita russin och honung. Lång, balanserad eftersmak med mycket diskret fatstruktur och en citrussyra som klingar kvar.

Edit: Jag har uppdaterat vinvalen för år 2011 här.

Förra årets tips på nyårsmenyer i olika pris- och ambitionsnivåer med passande viner blev väldigt populära. Jag repriserar dem därför men har uppdaterat vinvalen. Jag har valt ut viner som ska finnas tillgängliga i stort sett över hela landet så de ska vara lätta att få tag på. Vill du göra något enkelt och billigt så ska du kika här. Är det förslag på mousserande vin och champagne samt hur det serveras så hittar du det i denna bloggpost.

Tjusigt och traditionellt till nyår är hummer och det blir inte mer klassiskt än

Hummer Thermidor

som självklart avnjuts med en klassisk, smakrik champagne som

Bollinger Special Cuvée Brut

Varmrätten är fint nötkött inbakad med smakrika tillbehör nämligen

Biff Wellington

som serveras med en klassisk, generös châteauneuf-du-pape

2007 Château Mont-Redon

Middagen avslutas italienskt med en krämig och rik

Tiramisú

och den njuts med samma vin som desserten är smaksatt med

2007 Ruffino Vin Santo Serelle