Efter en dag i dunkel trötthet och svår och bister skånekyla var det riktigt uppiggande och värmande med viner från soliga Rhône! Så glad blev jag att jag vitsade till det i bilden ovan. Nå’n som fattar?

Linda Field från Interhône gjorde en tydlig och övergripande presentation av regionen och presenterade sju olika viner med tydliga karaktärer. Fick en nytändning för Rhône…vilket behövdes. Ska också hålla ögnen på viner från Luberon!

2009 Cairanne Blanc (≈6€) Mycket ljust gul. Medelstor, lätt aromatisk, apelsin, citrus, apelsinblomma, acacia. Torr, medelfyllig, lite fet med ganska låg syra och någon eldighet. Lite obalanserad.

2009 A l’Ombre des Fontaines / Cotes du Rhone AC (50% Grenache/50% syrah) (≈6€) Medium rubinröd. Medelstor, generös, mogen och rödbärig frukt och lite örtig och något bränd ton. Medelfyllig, mjuk, lättsam, obekymrat rödfruktig ganska kort Enkelt men välgjort.

2009 Ortas / Cotes du Rhone Villages-Rasteau AC (≈8€) Medeldjup lätt purpur. Medelstor, mogna jordgubbar, uttrycksfull frukt, lite kryddig aromatisk ton. Medelfyllig, mjuk fruktighet, fin struktur av syra och bra längd med liten kryddighet och någon bitterhet.

2009 La Grangeliere Pierre Amadieu / Vacqueyras AC (≈10€) Medeldjup lätt purpurfärg och helt briljant. Medelstor, mogna, mörka bär, någon kryddig ekton och örtkryddor. Medelfylligt och mycket friskt med bra koncentration av mogna röda bär och en fint balanserande bitterhet och mjuka, fina tanniner. Välgjort men fortfarande ganska okomplicerat.

2008 Domaine Duclaux / Cote Rôtie AC (100% syrah) (≈25€) Ganska djup rubinröd färg. Stor, dov aromatisk ton av lavendel, mörka bär, rök, fina ektoner. Fyllig, mycket friska syror, välstrukturerade, balanserade tanniner. Elegant vin med viss komplexitet.

2006 Cave de Tain / Hermitage AC / 100% syrah (≈40€) Medeldjup granatröd med lite bruna kanter. Stor, utvecklad kryddig och flyktigt aromatisk, med mynta, salmiak. Ganska fyllig, fokuserad mogen frukt och lång smak med bra intensitet. Distinkt, komplex aromatisk ton som stannar kvar länge. Klassisk.

2006 Gouverneur St Auban Domaine de la Citadelle / Luberon AC (50% Grenache/50% syrah) (≈12€) Ganska djup granatröd färg. Medelstor, utvecklad, och komplex med något rökig ton med sandelträ, något animalisk ton och inslag av läder och lavendeltvål. Ganska fyllig, balanserad, utvecklad, fruktig och tydligt aromatisk med tjära, örtighet, eucalyptus och en lång ganska intensiv eftersmak. Fantastiskt bra till priset!

Här ovan är en youtubesnutt med Jasper Morris MW som är inköpsdirektör för anrika Berry Brothers. Han sitter och planerar sin kommande bourgogneresa efter den biodynamiska kalendern.

Det är en kalender som publicerades i början av 1950-talet av en viss Maria Thun. Det påstås att hon forskat fram resultatet av hur månen och planeters konstellationer påverkar odling. Hennes ”forskning” bestod i observationer i den egna trädgården. Vi pratar nämligen om en trädgårdsentusiast med fäbless för astrologi. Och biodynamik.

Det sorgliga är att kalendern fick uppmärksamhet häromåret när den publicerades i en bok som kopplade den till vinprovning och viners smak. ”Fruktdagar” påstås förstärka smaken, ”blomdagar” sägs ta fram det aromatiska i vinet, ”bladdagar” ska man uppleva det gröna och stjälkiga och ”rotdagar” inbillar man sig ger strävare och jordiga viner. Riktigt surr kring det hela blev det när Marks & Spencers och Tesco efter ett par (ovetenskapliga) tester beslöt att hålla alla sina provningar på ”fruktdagar”. Rejäl fart på hysterin blev det när London International Wine Fair förra året annonserade att mässan låg idealiskt över löv-, blom -, och fruktdagar och delade ut små broschyrer så man kunde jämföra sina erfarenheter av vinerna med vad man förväntades uppleva. Ett klassiskt exempel på påverkan av sinnena. Massor med besökare lämnade mässan med uppfattningen att vinerna smakade bättre på tisdagen än på onsdagen (eller om det var tvärtom).

Jasper Morris var säkert en av dem. Stackars man. Snart konsulterar han säkert kvällstidningarnas horoskop också innan han beställer biljetter.

Edit: Glöm förresten inte Jaspers råd att undvika ”månknutar” och att stänga av mobiltelefonen så den ”elektroniska föroreningen” inte stör när du provar vin nästa gång.

Mer om min syn på biodynamisk odling kan du läsa här och här samt om det relaterade stolleprovet biokristalisering.

Det har aldrig funnits så mycket välgjort vin som idag. Det är en välsignelse att vi tack vare forskning och teknisk utveckling i stor utsträckning slipper defekta, obalanserade eller bara rent ut sagt trista viner. Vin är tillståndet mellan druvmust och vinäger och genom att förstå de komplicerade processerna kan vi idag förlänga perioden då vinet är drickbart och dessutom göra det mer njutbart.

Viner från druvor av hög kvalitet och omsorgsfullt framställda under noggrann kontroll av en kunnig vinmakare behöver inte så mycket hjälp och kan bli storartade, långlivade och komplexa med ett minimum av styrning. Men om vi vill kunna dricka chilensk merlot eller australisk chardonnay till ett lågt pris så får man räkna med att naturen behöver hjälp på traven. Stora volymer, vid distribution, jämn kvalitet och ett lågt pris kräver kompromisser.

Ju mer man styr, påverkar och hjälper de naturliga processerna desto mer riskerar man dock att göra vinerna mer likriktade i en fruktig, strömlinjeformad och publik stil. Men det är också den stil av viner som uppskattas och efterfrågas av det stora flertalet konsumenter.

Att de flesta av världens viner idag tillverkas i industriliknande anläggningar och görs i en stil som handlar mer om marknadsundersökningar än terroir sticker i ögonen på dem som tror att det var bättre förr. Tyvärr kan inte ens en armé av kutryggiga vignerons i basker som vårdar sina viner i stearinlljusets sken i fuktiga källare tillfredställa dagens behov av viner.

Det förstår inte Mats-Eric Nillson som nu hittat ett nytt område att ge sig på när e-nummerjakten känns lite 2009. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet angriper han vinindustrin och kräver innehållsdeklaration för viner och delar ut omotiverade rallarsvingar mot tillsatser. Hans argumentation är klen och illa underbyggd utan några vettiga exempel. För när det kommer till kritan (för övrigt en godkänd ”tillsats”) så vet han att det i viner inte finns mycket som kan kategoriseras som tillsatser. Han svänger sig med begrepp som ”specialdesignad jäst” och avslöjar därmed sin okunskap om denna grundläggande process inom vinmakning.

Han yvs över att naturlig vinsyra kan tillsättas för att göra vinet friskare men glömmer att berätta att vanliga mjölksyrebakterier räknas som en tillsats när syran ska göras mjukare. Detta är en helt naturlig och traditionell process liksom den berikning av vinet som görs genom ”tillsatsen” jästsediment. Andra icke redovisade ”tillsatser” är syre (!) som får vinet att mogna och kväve som är näring för jästen.

Det som Mats-Eric Nilsson kallar tillsatser är i de flesta fall medel för vinmakningsprocessen såsom enzymer (naturligt förekommande och hjälper bland annat till att lösa ut färg och aromer), klarningsmedel (exempelvis proteiner). Dessa ämnen finns inte med i den färdiga produkten. Däremot finns tillsatta tanniner, vinsyra, koncentrerad druvmust kvar men dessa är samtidigt redan naturligt förekommande vinet. Vill Mats-Erik också att man ska deklarera de tanniner som kommer från fatlagringen? Då kanske vi också ska redovisa det väldoftande vanillinet och kanelsyran som löses ut ur ekfatet som en tillsats också? Ska de aromatiska acetaldehyderna som jästlagret flor bidrar med i finosherry betecknas som en tillsats? Färgen och aromerna som naturkorken släpper ifrån sig till vinet? Ska hela processen återges i ett flödesschema på etiketten?

Självklart anser jag att det är bättre ju mindre man behöver justera vinet och musten. Ingen kan heller tvivla på att jag tycker att viner med ursprungskaraktär är roligare än slätstrukna bulkviner. Men jag vänder mig emot att man med felaktiga argument och okunskap skåpar ut den hårt reglerade och kontrollerade vinindustrin och skrämmer upp den vindrickande allmänheten. Syftet är oklart, men det skulle inte förvåna om vi snart ser en bok med titeln ”Äkta Vin” i bokhandeln.

Edit: Jag har nu postat en detaljerad förklaring och lista över tillåtna tillsatser.

Jag vill börja denna bloggpost med en bugning till Vinunic som är en av de få vinimportörer som lägger spännande provningar och event utanför Stockholm. Tack för det!

Igår kväll var jag inbjuden till en middag på Årstiderna med provning av viner från ikonproducenten Gaja. Angelo Gaja är en levande legend vars betydelse för italienska viner allmänhet, och piemontesiska i synnerhet, inte kan underskattas. Nu var det inte Angelo själv som var på plats utan hans dotter Gaia. Absolut inget dåligt substitut då hon var en skarp tjej och trevligt bordssällskap. Hon presenterade vinerna och företaget på ett inspirerande och informativt sätt utan sedvanligt WBS*.

Gemensamt för vinerna var en fin parfymerad ton, perfekt balans, transparens, mycket fint polerade tanniner och slank fin frukt. Utan tvekan otroligt välgjorda viner och man förstår deras stora inverkan på vinerna i Piemonte. Det enda problemet är priset. Vinerna är dyra. Alldeles för dyra i förhållande till priset. Särskilt tydligt blir det mellan Sperrs (som redan den är mycket för dyr) och elvahundra kronor dyrare Sori San Lorenzo. Där finns inga markörer som motiverar prisskillnaden. Gaja är känt för att prisa in sig bland världens stora viner och Alf Tumble har skrivit en fin liten betraktelse på temat.

Om du undrar vad jag menar med ”Ajabaja Gaia Gaja” så kunde jag bara inte låta bli att använda denna självklara kvällspressrubrik. Ingenting hände under kvällen som berättigar denna rubrik, men jag tror nog att Gaia inte alltid är Guds bästa barn.

2009 Rossj-Bass Chardonnay. 439 kr. Djup, gyllengul färg och en stor, komplex och tydligt aromatisk, rik doft som nästan svämmade över av apelsinblommor, vanilj, knäck, stjärnanis, brynt smör, rostade toner och hur mycket gul, mogen tropisk frukt som helst. Smaken var imponerande fyllig, fet och koncentrerad med tydlig eldighet och en hög syra som lyfte upp den överdådiga frukten. Eftersmaken var mycket lång, smörig, rökig och intensiv. Imponerande vin i en överdådig stil som är ganska ovanlig idag. Lite ”over the top” men häftigt.

2008 Promis. 259 kr. Ett vin från Toscana med druvblandningen 55% merlot, 35% syrah och 10% sangiovese. Medeldjup rubinröd färg och en lite parfymerad, eldig, rökig doft med massor av mörka körsbär och fint invävd ek. Medelfyllig och mycket frisk smak med slank rödfruktighet, liten mineralitet och fina tanniner. Lång, balanserad och elegant eftersmak. Snyggt, välgjort och charmerande.

2008 Sito Moresco. 299 kr. En druvblandning av 35% nebbiolo, 35% merlot och 30% cabernet sauvignon. Ett mörkt rubinrött och briljant vin med djup, mörk doft av svarta körsbär, rök och viol. Medelfyllig och stram med mycket fina, runda och täta tanniner och frisk syra som balanserar mogen, mörkröd och rik frukt. Mycket lång, elegant och balanserad eftersmak med fint integrerad ek.

2005 Dagromis Barolo. 459 kr. Medeldjup, briljant granatröd färg och en utvecklad, intensiv, lite flyktig, något eldig och kryddig doft av nytt läder och syltade körsbär. Fyllig, mycket frisk och stram med fint polerade tanniner och fokuserad röd, mogen frukt. Snyggt balanserad fat- och tanninstruktur och saftigt avslut.

2004 Gaja Sperss. 1395 kr. Medeldjup, briljant granatröd färg och en ganska intensiv och eldig doft av körsbärslikör, läder och anis, viss mognad och lite flyktiga syror. Fyllig, ung smak med mogen körsbärsfrukt, frisk syra och strama men fint balanserade tanniner. Lång, elegant, torr och mineralrik eftersmak med mycket snygg men tydlig fatstruktur.

2004 Gaja Sori San Lorenzo. 2495 kr. Djup granatröd färg och en stor, utvecklad, lätt parfymerad och varm doft rökigt och sotigt inslag med mörka körsbär, mint och nytt läder. Fyllig, kompakt och fokuserad frukt och täta, täta fina tanniner. Örtig, stram, elegant och mycket lång eftersmak. Ett vin med riktigt kraftigt tanningrepp.

2000 Gaja Conteisa. 1095 kr. Briljant granatröd färg med lite brun kant. Nyanserad, komplex, kryddig och utvecklad doft av tryffel, läder, svamp, parmesanost och…vax. Medelfyllig, mycket intensiv smak av läder, tydlig ekstruktur, tuffa tanniner, mycket hög och lite ilsken syra. Tydlig beska, något grönt och omoget inslag och grusiga tanniner. Något obalanserad. Inget dåligt vin, men i jämförelse med de andra så lider det illa.

2006 Gaja Barbaresco. 1250 kr. Stor, aromatisk doft med något flyktiga syror, koncentrerad fruktig ton av mörka körsbär och vax (igen!), ännu något knuten. Fyllig, kraftfull och koncentrerad men slank och elegant röd, mogen fruktighet balanserad av stram syra och täta, välstrukturerade tanniner. Lång, komplex och nyanserad eftersmak. Ett nästintill komplett vin som ännu har sina bästa år framför sig.

*Wine Bullshit

Vi är bara i januari men jag tvekar ändå inte att redan nu utropa årets bordeauxfynd. För bara åttionio pengar kan du bära hem en klassiker som verkligen levererar.

Ska garanterat köpa en låda av 2006 Château du Grand Mouëys och försöka spara ett gäng några år, för här finns potential för utveckling. Inte utan att man också blir sugen på att åka ner och bo på slottet en vecka.

Ganska stor, dovt uttrycksfull och bordeauxtypisk doft av svarta vinbär, kaffe, liniment, läder och ceder. Medelfyllig, fruktig och balanserad och fokuserad smak med riktigt fin tannin- och syrastruktur, röda saftiga bär solmogna svarta vinbär, rostade fat, blod och lång mineralrik eftersmak. Välgjord, klassisk bordeaux som levererar för minst två gånger pengarna.

Det händer inte så ofta att jag får varuprover på vin att blogga om. Idag damp det dock ner en nyhet som lanseras förste februari i Systembolagets beställningssortiment.

Med min vanliga tur så var det ett tetravin! En côtes-du-rhône-village från den namngivna byn Cairanne av den klassiska druvblandningen grenache, syrah och mourvèdre. Åkesson som lanserar detta vin hade förra året en châteauneuf-du-pape på tetra som fick en hel del uppmärksamhet, mycket på grund av den vitsiga kopplingen till ”papp”. Denna gång begränsar sig lustigheten till den lilla meningen ”mis en carton par Tetra Pak”. Jaja. Bara att skruva upp den vita plastkorken och prova.

Färgen är medeldjup med en lite blåröd ton och så där lite ”disig” som sydfranska viner ofta är. Doften är medelstor, något eldig och dominerad av röda varma bär och med den där typiska lite örtigt, parfymerade lavendeltonen. Smaken medelfyllig, med måttlig syra och samma soliga, söta bär i smaken som fanns i doften. Tanninerna är måttliga och härligt torra och ger en snygg struktur som kontrast till den saftiga frukten och den aromatiska örttonen i eftersmaken. Rent, snyggt, balanserat och oklanderligt lättdrucket.

Utan någon större karaktär eller uttryck så är det här vinet ändå just så som ett rhônevin ska vara; bussigt, okomplicerat med viss struktur. Ganska överraskande och till ett riktigt bra literpris för ursprunget. Med tanke på stilen och förpackningen så är det svårt att tänka sig ett bättre picknickvin. Nu ska vi bara lägga den här vintern bakom oss.

Avslutningskvällen var, för att använda vinspråk, intensiv och komplex med tydligt alkoholinslag, mycket lång och…sorgligt obalanserad. Ett tydligt slitet och härjat gäng satte sig på bussen i arla morgonstunden för transport till Wien för en tidig provning på Palais Coburg som har en av världens främsta vinkällare.

I de omåttligt eleganta lokalerna blev vi filmade av en tv-kanal medan vi provade femton olika viner presenterade av en panel med de fem producenterna Domäne Wachau från Wachau, Weingut Huber från Traisental, Schloss Gobelsburg från Kamptal, Mantlerhof från Kremstal och slutligen Weingut Setzer från Weinviertel. Temat var grüner veltliner och riesling och det var alla viner som på olika sätt imponerade.  Mest intryck gjorde dock 1995 Setzer Grüner Veltliner ”Die Lage” som var otroligt fruktig, välstrukturerad, intensivt mineralpräglad och med stor komplex arombild. Att en grüner kunde utvecklas så länge och fortfarande upplevas som ung var en totalt överraskande.

Höjdpunkten var dock de avslutande fyra vinerna som valts ut ur den enorma vinkällaren av Frank Smulders MW som nyligen tillträtt som ansvarig för samlingen. Fyra viner av olika ursprung men samtliga med runt tre decennier bakom sig. Bourgognen var i en rejält mogen stil jag gillar, italienaren en oväntad besvikelse och det blev förvånansvärt jämnt på mållinjen mellan klassikern från Bordeaux och den kaliforniska uppstickaren. Målfotot gav en knapp seger till Frankrike.

1976 Pommard 1er Cru Clos Blanc, Felix Clerget. Låg intensitet och tegelstensnyans med orange kant samt lite fällning. Mogen utvecklad, jordgubbsmarmelad, kryddig, läder, truffel, animalisk och inslag av vegetabilier. På gränsen till fyllig med en fin munkänsla, silkiga tanniner, fortfarande fruktig med karaktär av röda bär. Torr och ekstrukturen lite övertydlig. Complex och intensiv med förvånsvärt bra balans och mycket lång eftersmak. Old-school-burgundy!

1982 Renato Ratti Barolo. Låg till medel i insitet och färg mot tawny samt kraftig fällning. Utvecklad med uttalad mognadskaraktär av svamp, läder, tryffel, röda körsbär och ganska mycket volatila syror (vinägerstick). Medelfyllig, markerad syra och höga och uttorkade tanniner till följd av låg frukt. Sura, röda körsbär, någon parfymerad ton, torr ekstruktur. Komplex med lång och torr avslutning men något obalanserad.

1982 Haut-Bages Libéral 5ième cru, Pauillac. Djupt granatröd med telgelfärgad kant och kraftig fällning. Utvecklad, intensivt kryddaromatisk, läder, jordgubbsmarmelad, tobak och ceder samt någon cassis. Fyllig, massor med avrundade, fina tanniner, röda söta frukter, svartvinbär, kryddig och något parfymerad. Bra, mogen frukt, silkig struktur, balanserad med lång, elegant eftersmak. Fantastiskt bra vin från en klassisk årgång.

1982 Groth Napa Valley Cabernet Sauvignon. Medium intensiv granatröd färg med dragning mot tawny. Intensiv doft av varm, mogen, nästan syltig frukt, lite läder och en liten dammig ton (flaskvariation?). Fyllig med eleganta, mjuka tanniner, sammetslen frukt med något inslag av cassis och mycket sura körsbär. Harmonisk, balanserad och komplex med ytterligare några år med utvecklingspotential.

Sitter nu på mitt rum med en kall pilsner som jag verkligen förtjänat!

Den sista 12-glasprovningen för denna gång klarades av i morse med gott resultat och två strukturerade, men ganska innehållslösa, essäer avklarade på två timmar under eftermiddagen. Sex långa, otroligt intensiva, lärorika, krävande och omtumlande dagar är snart vid sitt slut. Detta är den sorts upplever som brukar kallas karaktärsdanande. Vad som än händer efter denna vecka så har jag vuxit och tar med mig massor med nyttig kunskap och erfarenheter.

Nu ska jag packa, ta på finkläderna och gå ner till kvällens festligheter. Imorgon åker vi tidigt till Wien för en sista provning (inte blind) på Palais Coburg och är hemma till kvällen.

Nu är det över. Det är nu det börjar.

Till min normala morgonritual den senaste veckan har varit en knapphändig, nedtvingad frukost i en nervös mage och ett intensivt pass med blindprovning och analys av ett ökande antal viner. Idag nåddes ett slags klimax med tolv viner på 2 timmar och 15 minuter. Att avverka dessa viner fördelade på fyra grupper med åtföljande komplexa frågeställningar på angiven tid är ingen barnlek. Man hinner helt enkelt inte med att prova, tänka efter, analysera, argumentera OCH formulera sig på ett främmande språk med med läslig handstil. Att efter en snabb kopp kaffe sedan spendera flera timmar med att i smågrupper utvärdera resultatet är en prövning, lärorik ja, men ändock en prövning. Kan inte avslöja något om vinerna som provades, men bara genom att se färgen på dem när de hälldes upp fick många i gruppen att dra efter andan. Är nöjd med att med precision ha spikat två av de tolv vinerna. Det var dessutom de som verkligen räknades. De pinsamma nederlagen kan vi prata tyst om.

Efter lunch var ämnet ”New World Chardonnay”. Fokus låg helt på Australien och sju viner av hög kvalitet i modern stil med olika ursprung provades. Att se dessa viner i glasen räckte för att ändra bilden av australiensisk chardonnay; briljanta, ljust gula med limegrönt stick. Att sedan mina anteckningar nästan helt saknade beskrivningar som ”tropisk frukt”, ”smörighet”, ”vanilj” och ”generös stil” utan beskrev viner med markerad friskhet, elegans, mineralitet och sval, krispig frukt var nästan en chock. Justin Knock MW som höll i provningen och föredraget visade upp en helt ny sida av Australien. Jag är helt såld på denna kontinent från och med nu och kan i förtroende meddela att Justin troligtvis ganska snart kommer och håller en 2-dagars masterclass om Australien i Malmö.

Min stora huvudvärk inför detta projekt har varit ”Business of Wine”. Jag har bävat inför föreläsningarna (rädd att känna mig dum) och bävat inför att ta itu med studerandet. Dagens avslutande föreläsning var därför ingenting jag såg fram emot. Därför var det med växande fascination jag insåg att detta var ett ämne jag skulle kunna behärska. Tack vare den absolut briljante föreläsaren Jean-Michel Valette MW kändes det plötsligt som om detta skulle vara den lätta delen av examinationen. Den som kan få mig att bli entusiastisk över ekonomiska kalkyler är en trollkarl. Veckans bästa föreläsning alla kategorier!

Dagen avslutades med att hela stora gruppen delades upp i tio mindre och fick följa med varsin lokal vinproducent till deras källare mitt i byn Rust för visning av källare och personliga provningar. Jag hamnade hos Feiler-Artinger där vi provade minst tolv olika viner varav några helt enastående ruster ausbrusch (ädelsöta viner). Sist fick vi prova ett vin från deras privata samling; 2001 Welchriesling Essenz. Egentligen inte ett vin i laglig mening då alkoholhalten bara lyckats sega sig upp till 3,5% efter några års jäsning. Restsockret låg över 400 gram per liter och vinet rörde sig högst tveksamt i glaset. Doft och smak var på gränsen till svårbeskrivlig men honung, aprikosmarmelad, mint och en syra och sötma som nästan var smärtsamt intensiv hänger kvar i minnet. I sanning en enastående nektar!

Dagen avslutades på en heureige där de besökta vinproducenterna ställt fram sina viner och middagen serverades i form av kallskuret och ost. Fantastiskt gott, avspänt och upplagt för att kunna smita iväg för en någorlunda tidig kväll.

Vilken dag!

Strax efter åtta på morgonen lämnade vi Rust som var insvept i den eviga dimman och begav oss ut i vingårdarna som på lite högre höjd skimrade i den bleka januarisolen. Den rejält påpälsade gruppen möttes vid en öppen eld i den terrasserade vingården av ett gäng vinodlare som försåg oss med handskar och sekatörer för vinterbeskärningen. Visa av skadan från tidigare klasser på studiebesök hade de färgmarkerat var rankorna skulle klippas. Fantastiskt härligt att efter tre dagar i fångenskap släppas ut på grönbete med frisk luft, sol och lite kroppsarbete. Efter ett inte allt för ansträngande pass bjöds vi på glühwein blandat med te och fick värma oss vid elden. Ett ögonblick att minnas länge.

Turen gick sedan till Neusiedl am See och vincentrat Wein Werke för provning med en panel vinmakare från den helt nya (septemper 2010) appellationen Leithaberg DAC. Fantastiskt intressant att höra hur ett nytt ursprungsområde arbetats fram och få prova viner som verklige visar på en specifik stil. Framförallt imponerade de röda vinerna av blaufränkisch, vilka visade upp en nästan vibrererande röd bärighet, lätthet, friskhet och elegans med tydlig mineralitet trots att de inte får släppas till försäljning förrän september två år efter skörd. Absolut ett område att hålla ögonen på för den som söker viner av karaktär helt vid sidan av den ”internationella fruktiga stilen dominerad av ek”.

Efter en lunch med bland annat schnitzel (YES!) och lite ledig tid med möjlighet till shopping (lite förvirrat kändes det med en stunds oplanerad tid) bar det av till nästa program punkt. Vår otympliga grupp delades upp i tio lätthanterliga som togs om hand av en grupp biodynamiska (sic!) vinodlare. Allt kan sammanfattas som 90 minuter med vingårdsbesök, gödselhögsskådande och provningar med alldeles för dyra, men överlag bra, viner.

Slutligen en panelprovning av Österrikes viktiga röda druvor (zweigelt, blaufränkisch och saint laurent) samt söta viner. Säkert jätteintressant, men jag var försjunken i att beskriva vinerna enligt MW-metodiken samt lära mig att plita tydligt med en reservoirpenna. Gick sådär.

Dagen avslutades med en 4-rättersmiddag och hemfärd med ankomst strax efter elva. Imorgon väntar tolv viner kl 08.15. Nu pratar vi full uppställning som inför en riktig examen till Master of Wine. Lite scary.