Senaste nytt

Fiskfilé ”Julienne”

Lova att testa denna fiskrätt baserad på ett recept från Allt om Mat. Fräsch, enkel men ändå elegant. Till och med vintermorötterna smakade som primörer. Av Kära Hustrun fick rätten högsta betyg vilket är ”mmm…det smakar restaurang”.

Skär 500 g vit fisk (torsk, sej eller liknande) i kuber, blanda med 1 tsk salt och ställ kallt. Under skär du 3 medelstora morötter och en purjolök i tändstickstunna strimlor (julienne). Skala potatis och koka. Fräs morötterna i olja knappt 3 minuter och tillsätt sedan purjolöken som får fräsa med i 2 minuter och ställ sedan åt sidan. Gör såsen genom att i en traktörpanna vispa ihop 1 dl vitt vin, 2 tsk maizena, 2,5 dl grädde, 1 msk kaprisspad och 0,5 msk fiskfond från flaska och låt sjuda 5 minuter.  Vänd ner fisken i såsen och sjud under lock i 5 minuter. Blanda ner görnsakerna och låt bli varmt och häll till sist över 2 msk kapris. Servera med den kokta potatisen.

Madeleines salées

Det här receptet, från bloggen ”I mitt franska kök”, har jag haft i bakhuvudet sedan jag gjorde klassiska madeleinekakor. De överträffade alla förväntningar. Så lättgjorda att man nästan fnissar för sig själv när man vispar ihop ingredienserna och fantastiskt goda. Glatta och blanka på ytan och med en smak och luftig konsistens som påminner om petit choux.

Nedan är grundreceptet som du smaksätter efter smak, vad de ska serveras till eller vad du har i skafferiet. Jag hackade ner fyra svarta oliver och några soltorkade oliver. Perfekta som tilltugg till en soppa eller som en liten smakbit till en aperitif eller vintilltugg.

Vispa ihop två ägg. Blanda 80 g vetemjöl med 1 tsk bakpulver och en nypa salt. Vispa samman ägg och mjölblandningen. Rör ned 3 msk olivolja och 20 g riven parmesan. Klicka ut i 12 madeleineformar (eller andra små kak- eller muffinsformar). Grädda cirka 15 minuter på 210° eller tills de fått en fin gyllene färg.

 

Det är något ruttet

Några av världens främsta söta viner har sitt ursprung i en osnygg röta. Ädelröta, pourriture noble, edelfäule, aszú och noble rot är alla olika namn på fenomenet Botrytis cinerea. Ett annat mindre känt och föga säljande namn är pourriture gris eller gråröta. Detta är namnet på samma angrepp när det är oönskat och/eller går överstyr och druvorna spricker. Men när ideala förhållanden infinner sig blir resultatet fantastiska, söta och komplexa viner.

Botrytis cinerea är en gråsvart, korthårig mögelsvamp som angriper druvan i fuktiga miljöer. För att Botrytis cinerea ska utvecklas till ädelröta krävs omväxlande fuktighet och torka – exempelvis fuktiga nätter eller morgondimma och varma soliga dagar. När detta sker får vi de typiska gråludna, skrumpna druvorna.
Svampen angriper endast fullständigt mogna druvor och då druvorna mognar något olika, till och med inom en klase, kommer angreppet utspritt över tid. Detta innebär att man måste skörda i flera omgångar och ofta endast mindre delar av varje klase åt gången.

Angreppet börjar med att svampen bryter ned druvans skyddande vaxhölje och tar sig med sitt mycel igenom druvans ”andningshål” (stomata) i sitt sökande efter näring och energi i form av druvans syror och socker. Detta medför att vatten avdunstar, druvan skrumpnar och socker, smakämnen samt kvarvarande syror koncentreras. Av druvan sockerarter föredrar botrytissvampen, liksom jästen som svara för alkoholjäsningen, glukos framför fruktos. Det innebär att sockret i det färdiga vinet nästan utslutande kommer att utgöras av fruktos. Det är viktigt därför att fruktos uppfattas som tre gånger sötare. Ädelsöta viner smakar därför intensivt sött utan att känas klistriga och tunga.

Genom de små hålen tränger också minimala mängder druvmust ut och ger näring till ättiksyrebakterier (acetobacter) som bildar ättikssyra och etylacetat. Detta ger en karaktäristisk, lite stickig ton av Salubrin eller ”medicinskåp”.

Det är ofta helt omöjligt att avgöra vilken druva ädelsöta viner är gjorda av. Det beror på att terpenerna under druvans skal, som ger varje druvsort sin speciella karaktär, bryts ned av svampen. Istället bildas ämnet sotolon som bland annat återfinns i lönnsirap, saké och finosherry och som ger en typisk ton av honung och ibland en svag förnimmelse av curry. Mängden sotolon i vanliga viner ligger under vad som kan uppfattas medan botrytiserade viner kan ha nivåer som är 20 gånger högre än dofttröskeln. Om sotolon även ligger bakom den mycket karaktäristiska doften av saffran ska jag låta vara osagt.

Även andra förändringar sker. Enzymet lackas bildas och bryter ned färgämnen i skalet. Därav att vi aldrig ser röda botrytisviner. De få gånger som man stöter på ädelsöta viner av blå druvor så är de gråaktiga i färgen. Nivåerna av glycerol ökar dramatiskt och därmed viskositeten, vinet blir simmigt och nästan oljigt i munnen.

Detta är bara några av de komplexa processer som sker i och på druvan vid botrytisangrepp och som i sin tur ger återverkningar vid vinmakning och lagring. För att få en uppfattning av vad resultatet kan bli rekommenderar jag att prova något av nedanstående viner.

Sydafrikas viner först med ansvarsmärkning

Sydafrika är först i världen med en nationell märkning och certifiering av viner som täcker in ursprung, innehåll, arbetsmiljö och miljökrav.

Håller detta vad det lovar så är det verkligen något jag vill se mer av från fler länder.

Här följer ett utdrag ur tesxten från filmen:

So, from the 2010 vintage, we introduced a new seal for South African wines. The seal is a world first, and certifies a wine’s integrity as well as sustainability.

”Integrity” is a guarantee of quality credentials: it says (a hundred percent of) the grapes come from the area shown on the bottle, (at least 85% of the grapes) are of that variety shown and 85% are from the vintage shown, and that the wine is bottled in South Africa.

”Sustainability” guarantees considerate credentials: it says the wine meets specific environmental guidelines, first set up in South Africa in 1998, and continually improved since then.

To qualify for the sustainability seal, wine producers must ensure the health and safety of their workers,. minimise their use of chemicals, and introduce natural predators into their farms.

They must protect the biodiversity of the world’s richest floral kingdom.
They must clean up wastewater.

Farms and cellars are independently audited every three years. If they meet the criteria, they can use the new seal.

In 2010, around 60% of wine brands used it. In 2011, 85% will. After that, we expect to see it on all South African wines.

When you see it, you can use the numbers to trace the grapes from vine to bottle. And you know you’re drinking wine that’s respected the earth.

And while South Africa’s new seal will do its bit for a happier, healthier future, in many ways, we’re simply going back to the way we used to do things. Sustainability is coming full circle.

Sveriges bästa vin?

Har du inte redan gjort det så är det hög tid att inse att Sverige är ett vinland. Framförallt i Skåne planteras nya  vinodlingar och intressanta viner framställs av entusiastiska vinmakare. Engelske vinskribenten Oz Clarke uppmärksammade detta i ett stort uppslaget reportage i Sydsvenskan där han bland annat utnämnde 2009 Interkardinal Solaris till Sveriges bästa vin.

Jag provade vinet för ungefär ett halvår sedan och var inte riktigt övertygad då om dess kvalitet. Igår kväll fick jag testa det igen.

Ganska ljust gul färg. Stor, eldig och aromatiskt, kryddig doft av apelsinblomma, vanilj, vitpeppar och lätt ekig ton. Fyllig, mycket frisk citruslik syra, bra fruktighet och mycket eldig och kryddig med stadig ekstruktur och lång eftersmak med ganska markerad apelsinskalsbeska. Lite obalanserad med dominerande eldighet, men välgjort och mycket imponerande för sitt ursprung.

Det bestående intrycket är att Interkardinal är lite för mycket. Med ambitiös fatbehandling, en naturlig alkoholhalt på 15,8% (!) och inte helt utjäst så påminner det lite om vinerna från Australien och Kalifornien för 15-20 år sedan. Viner som ville mer än de kunde och flexade musklerna för att imponera. Absolut spännande och en fingervisning om Sveriges potential som vinland. Personligen tycker jag att 2009 Sydväst Nordost av samma druvmaterial men utan fat och med en högre restsötma var betydligt mer balanserad och njutbar.

Clotildes vita bourgogne

Jag skrev nyligen om Clotilde Davennes udda saint-bris som jag tyckte var riktigt bra och bestämde mig då för att prova hennes ”vanliga” vita bourgogne. Begåvad vinmakare, bourgogne och ett pris precis under hundralappen var för svår att motstå.

När jag först öppnade en butelj häromkvällen så slogs jag av en grön, stjälkig doft som var väldigt knuten. Smaken var också åt det snipiga, omogna och knutna hållet och var på det hela taget ingen njutning. Där fanns dock längd, en polerad struktur och balans som lovade lite mer. Dagen efter provade jag vinet igen och då hade det hänt en hel del. Vinet hade mer fruktighet i doften och mer rondör i smaken. Idag provade jag vinet igen på ett seminarium på temat ”ek” med Lars Torstenson. Denna gång hade vi dekanterat vinet på morgonen och låtit det luftas nästan 10 timmar. Nu var vinet riktigt utvecklat med doft av gula äpplen, smörighet och en tydlig rökighet. Smaken var fruktig, mycket frisk och med en tydlig, stram mineralitet och en avslutande smörighet med inslag av nötter, rök och citrus.

Enligt Lars som känner Clotilde väl är årgång 2009 som nu säljs på Systembolaget alldeles för ung och kräver lång luftning. Druvorna hämtas nästan uteslutande från Chablis vilket avspeglas i den strama karaktären och stilen. Vinet är heller inte, som felaktigt anges i Systembolagets smakbeskrivning, fatlagrat och saknar all antydan till vanilj. Ett vin för den tålmodige. Lagra eller lufta väl.

Caprese al limone

Vissa rätter är sådär perfekta i sin enkelhet att de är omöjliga att förbättra. Caprese är en sådan klassiker. Kombinationen av den aromatiska basilikan, den sötfriska tomaten, den milda och krämiga mozzarellan och olivoljan som med sig gräsiga pepprighet och fetma binder ihop det hela. Fyra ingredienser som kompletterar och lyfter varandra.

Att något är perfekt betyder ju inte att man inte kan variera sig. Finrivet citronskal kompletterade faktiskt salladen så väl att det kändes som om den parfymerade citrusaromen faktiskt hörde dit. Snyggt blev det också.

Liams favoritfrukost

Vad allt gör man inte för sitt barnbarn? Man stiger till exempel upp 07.30 och steker bananpannkakor.

Receptet är återigen från Lotta Lundgrens kokbok och återfinns i en något annorlunda ursprungsversion på bloggen. Smakar inte särskilt mycket kokos trots en hel burk kokosmjölk. Servera med lönnsirap och turkisk yoghurt. Fantastiskt gott och så enkelt att man vispar ihop det med bara ena ögat öppet och halvsovande!

Vispa ihop en burk kokosmjölk och 1,5 dl vetemjöl, 1/4 tsk salt, 2 msk socker och 1 ägg. Skiva ner 2 bananer i smeten. Klicka ner smeten i en stekpanna på lite mer än medelvärme och stek i smör.

Mogen aussieriesling

Lite oväntat är det att jag skrivit så mycket om viner från Australien. Det handlar både om kompensation som att jag hittat några riktiga höjdare. Otippat är detockså att det är bland australiensarna man ska leta om man vill hitta vita viner med lite ålder. Det är exempelvis bara lite drygt en vecka sedan som jag skrev om en tretonårig semillon från down-under. Men hittar man plötsligt en nioårig riesling som  2002 Peter Lehmann Reserve Riesling på hyllan så är det bara att slå till.

Stor, typisk doft av mogen riesling med tydliga petroleumtoner och massor av solmogen citrus och lime och en liten rökig ton. Medefyllig, torr smak med fina, avrundade rieslingsyror med tydlig citruskaraktär, bra fruktighet och gansk lång smak med stram, mineralrikt avslut.

Kinesiskt fläsklägg med plommon och chili

Efter att ha hissat Lotta Lundgrens fantastiska kokbok var jag ju helt enkelt tvungen att laga ett av recepten. Det blev en gryta som Lotta rubricerar som ”Kinesiskt fläsklägg med calvados och ingefära”. Som synes i min rubrik så tyckte jag det var andra ingredienser som dominerade. Calvados tyckte jag först inte riktigt passade men doften som slog upp när jag hällde på spriten och honungen fick mig genast att tänka på umeshu, den japanska plommonlikören. Ska testas nästa gång för det här var ett riktigt läckert recept med bra hetta och rik kryddighet som balanseras av sötsyrliga plommon. Jag har justerat originalreceptet något..

Lägg 2,5 kg rimmat fläsklägg i en tjockbottnad gryta med lock tillsammans med en kopp vatten och ställ i ugn på 160° i minst 3 timmar. Låt svalna och plocka det möra, trådiga köttet.

Finhacka 3 gula lökar och 6 vitlöksklyftor och fräs på låg värme i olivolja tills den blir mörk, mjuk och söt. Slå på 1 burk hela tomater, 0,5 burk vatten, 0,5 dl calvados, 1 msk honung, 1 msk tamarisoja, 2 kanelstänger, 6 hela stjärnanis och 2 stötta piripiri (birdseye chili) och det rivna fläsket. Låt puttra i en halvtimme. Tillsätt i burk sköljda svarta bönor, saften av två ”tummar” riven ingefära och minst 1 msk szechuanpeppar (eller svartpeppar). Låt sjuda ytterligare en stund och smaka eventuellt av med salt (eller spadet från fläskkoket). Precis innan servering vänder du ner 10 klyftade röda plommon (eller nektariner). Servera med ris eller nudlar.