Jag hade måttligt höga förväntningar när vi lämnade Prag för den nio mil långa resan till Klassiska Plzen och bryggerijätten Pilsner Urquell. Här har vi en industrigigant vars turistvärde ligger i paritet med Gonzalez-Byass och Freixenet. Den imponerande entrén och turistcentret bekräftade förväntningarna.

Nu blev vår lilla grupp mottagen snarast som kungligheter av bryggmästaren Václav Berka, hans assistent och den marknadsansvarige för norra Europa. Givetvis blev det inte den vanliga turistvisningen. Vi kördes runt i egen buss på det 53 hektar stora området och förevisades alla delar av produktionen inklusive den imponerande mältningsanläggningen där maltaromen låg tät och de spirande och gurkdoftande kornen förbereddes för större uppgifter.

Visst imponerade historien, de glänsande kopparpannorna, siffrorna, den interaktiva utställningen, de nio kilometer långa lagringsgångarna och alla tekniska lösningar. Att få stryka med handen över de grova och ärgade lagningarna på ”artefakten”, det allra första jäskaret för den ursprungliga brygden, var givetvis häftigt. Men det var först när vi i lagringskällaren förevisades öppna träfat där pilsner på traditionellt vis jästes i liten skala som vi riktigt häpnade. Detta var en parallell produktion som bevarats för att garantera att den ursprungliga smaken bibehålls. En historisk smakkontroll. Ölet som tillverkas här lagras sedan på stora ekfat täckta invändigt med kåda, precis så som man gjorde de första hundra åren.

Vi fick från fat prova den opastöriserade och ofiltrerade pilsnern. Källarsval, fyllig, rik, maltig och strukturerad med tydlig beska och en naturlig kolsyra tillräcklig för att ge den fräschör och bett som är så typisk för en klassisk pilsner. En stor ölupplevelse. När jag frågade vad som skiljde denna öl från en ”vanlig” Pilsner Urquell så svarade bryggmästaren nästan förvånat att det är samma öl men endast utan den slutliga stabiliseringen. Det är alltså sant att öl är bäst vid källan!

Vi fick också träffa det lilla lag av tunnbindare som återstår för att underhålla den minimala sidoproduktionen. I ett hus i utkanten av området bevarar de en alldeles speciell teknik att bygga dessa enorma och kraftiga fat. De behärskar också tekniken att med smält kåda göra faten helt täta invändigt för att inte ge ölen någon ekkaraktär. Hantverkarna var nästan rörande entusiastiska och beredvilliga över att få visa sitt hantverk och metoder. Sann yrkesstolthet!

Besöket avslutades med lunch i bryggeriets restaurang, en klassisk tjeckisk ölhall som inrymts i de gamla mältningshallarna. Riktigt traditionellt och samtliga av bryggeriets öl på kran. Den nya smalare linjen av öl med namnet ”Master” var en trevlig bekantskap och att prova en sval Urquell på plats till den rustika maten är faktiskt en alldeles speciell upplevelse. Är man här på besök så ska man definitivt äta här. Det är ingen turistfälla. Den ekonomiskt sinnade kan frossa i en ”all-you-can-eat-buffet”; ett dignande urval av lokal mat och fri tillgång till pilsner för i runda slängar 150 kronor. Men du har bara tre timmar på dig.

Kontrasten mellan en av ölvärldens giganter och tjeckiens minsta bryggeri dagen innan var slående. Båda mycket fina upplevelser men förvånande nog var inte skillnaden i kvalitet och karaktär så stor. Storleken har faktiskt inte så stor betydelse.

Destilleriet Bruichladdich på Islay i Skottland har mer eller mindre nischat in sig på specialbuteljeringar av sin whisky. Här en sjuttonårig whisky som efter sedvanlig lagring på bourbonfat fått spendera en tid innan buteljering på fat som innehållit den lätta, ljusa finosherryn. Den har också ett ”syskon” baserat på samma whisky men som fått en avslutande cask finnish på fat som härbärgerat den intensivt sirapsaktiga PX-sherryn. Två motsatser med andra ord.

Tack vare min gode kollega som nyligen spenderade en vecka som praktikant på destilleriet har jag nu fino-varianten i min ägo.

Ganska ljus bärnstensfärg. Nyanserad, rökig doft med inslag av jod, hav, honung och apelsinskal. Rökigheten är något mer framträdande i smaken men det är en elegant, fruktig, nyanserad och ganska lätt whisky som inte avslöjar sin sanna ålder. Honungs- och apelsintonerna kommer tillbaka och ligger kvar ganska länge tillsammans med en liten förnimmelse av jod. Inte mycket skvallrar om att här är finofat inblandade, möjligtvis den stramt, kritiga och torra eftersmaken. Men det är förmodligen inbillning.