Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och vi inledde med dryck till vit sparris.

Den vita sparrisen är en delikatess som vi gärna vill njuta till vin även om oxalsyran i primören gärna ställer till lite problem. Med ett klassiskt tillbehör som den feta och syrliga hollandaisesåsen kan problemet överbryggas. Parmesanostens sälta kan också fungera som ett bra komplement liksom en vinägrett på rödvinsvinäger och olivolja.

Bland vinerna fanns de klassiska valen; torra, fruktiga och mineralstinna 2012 Juliusspital Silvaner Kabinett Trocken från Franken samt halvtorra, friska och petroleumdoftande 2009 Kunstler Riesling Kabinett från Rheingau. Vi hade också valt torra och mycket fruktiga 2012 Villa Maria Sauvignon Blanc från Marlborough för att se om aromerna av örter, tropisk frukt och burksparris kunde spela med sparrisens karaktär. En högoddsare i form av bäriga, kryddiga och mjuka 2009 Beronia Viticultura Ecológica från Rioja togs in för att se om det kunde funka med ett rött vin. Spontanjästa, egensinniga, syrliga, komplexa och lätt bittra Oud Beersel Oude Geuze Vieille  från Belgien var en vågad chansning.

Generellt kan sägas att det inte var några stora upplevelser bland kombinationerna. En riktig dikeskörning blev det med den spontanjästa ölen. Avstå! Riojan delade gruppen i två läger några tyckte den fungerade oväntat bra, särskilt med vinägretten.  Det nya zeeländska vinet fick ett litet lyft när sparrisen kombinerades med hollandaisesåsen men hade kanske funkat ännu bättre med en örtmajonäs. Inte helt sensationellt fungerade de tyska vinerna bäst. Det torra vinet från Franken vann med en noslängd då åsikterna om sötman i rieslingen gick lite isär.

Risotto har aldrig varit min grej. Jag äter gärna risotto men det verkar så nervöst att laga till den. Lite gordonramsayångest att den ska bli överkokt, underkokt, för salt eller smaklös. Någon gång har jag provat men utan större framgång. Idag fick jag en krämig rätt av risoni (risformad pasta) till lunch. Sprang genast hem för att testa själv.

6 skivor riktigt bacon steks knaprigt. Ta åt sidan och spara det fina fettet. Skölj och torka ur stekpannan och bryn 1 hg skogschampinjoner och 1 hg ostronskivling i den torra pannan på medelhög värme tills den får färg och tillsätt sedan baconfettet (använd smör om du inte stekt riktigt bacon eller vill ha ett annat tillbehör) lite i taget och fortsätt bryna tills svampen får en fin gyllene färg. Ta svampen åt sidan och koka ur stekpannan med 1 dl vitt vin. Koka 2,5 dl risoni i 1 l grönsaks-, höns- eller kalvbuljong tills pastan har ett par minuter kvar. Häll av buljongen men spara den. I pastagrytan tillsätter du vinet och lite av buljongen till risonin och rör medan vätskan kokar in och späd kontinuerligt med buljongen. Tillsätt minst 1 dl fint riven parmesan eller pecorino och 100 g färskost (typ philadelphiaost) och fortsätt röra så osten blandat sig och ”risotton” får en fin krämig konsistens. Tillsätt sist svampen, finhackad persilja och smaka av med salt och svartpeppar. Servera med baconskivorna på toppen och med en sallad.

Resultatet blev mycket bra. Med risonin fick ”risotton” en len konsistens och en mild grundsmak som lyfte fram den rika ost- och svampsmaken och kompletterade det salta och rökiga fläsket. Tycker faktiskt att denna version smakade bättre än den äkta varan.

Till middag idag blev det parmesanomelett och en sallad inspirerad av Anna Billings ”lök au bleu”. Namnet kommer av att ”blåkoka” fisk betyder att koka den i vatten med vinäger eller ättika.

Skiva ett par lökar, gul och/eller röd, till ringar. Koka upp 2 dl vatten, 1 msk vinäger och en nypa salt och låt löken koka 1-2 minuter beroende på tjocklek och sort. Löken ska ha tuggmotstånd. Häll i ett durkslag och skölj med kallt vatten. Löken kan ätas som den är men också användas i en sallad. Jag blandade med skalad och urkärnad gurka, grovhackade bladpersilja och smulade ner fetaost.

Löken blir mycket fin med mild, lite söt smak och bra konsistens. Stod mycket bra mot sältan och syran i fetaosten. ”Blålök” blir ett jättefint tillbehör och ingrediens i framtida sallader.

Omeletten vispades ihop av 5 ägg, 1 dl finriven parmesanost, en skvätt mjölk samt salt och peppar. Stektes i rikligt med ankfett (ister fungerar också) på ganska låg temperatur. Det är ankfettet som ger den fina stekytan.

Idag fanns det ingen återvändo. Basilikan behövde tuktas och hållas tillbaka. Det var dags att göra pesto.

Det är ju världens enklaste sak om man hoppar över prettomomentet att mortla sin pesto. Visst, det blir bättre. Men värmen lockade inte till kroppsutövning och en pesto körd i mixer blir också god. De klassiska ingredienserna är massor av färsk basilika, olivolja, olja, parmesan och/eller pecorino, pinjenötter, vitlök, salt och peppar i fallande ordning. Mängderna varierar efter vilket recept man läser och är väl en fråga om smak. Jag drar gärna på ordentligt med ost. Kör allt i misxer till en sås. Klart! Så himla enkelt.

Jag hade i tre olika sorters basilika (klot-, thai- och en obestämbar växtusbasilika)och både parmesan och pecorino. Jag hade dessutom både olivolja och kallpressad rapsolja eftersom jag ville ha lite mer nötighet i peston. Vanligtvis brukar jag använda solrosfrön eftersom jag trodde att jag inte gillade pinjenötter. Efter  att jag torgfört detta på bloggen fick jag veta att det minsann berodde på att jag använde mig av ”fulpinje”, det vill säga de korta och tjocka varianterna från Kina och inte de slanka och spetsiga som är äkta vara. Idag blev det därför pinjenötter som jag på rekommendation rostade samt valnötter för extra fyllighet. Det blev mycket bra!

Peston fyllde jag på eleganta Abba-sillburkar och en överbliven senapsburk. Med ett lager olja på toppen klara sig peston länge i kylen.

När jag besökte Bordeaux häromsistens blev jag bjuden på små parmesankakor till ett sött vin. Vinet har jag glömt men kakan var speciell. Kocken delade glatt med sig av receptet som var löjligt lätt att komma ihåg; 150 parmesan, 150 vetemjöl och 150 smör (eller de löjligt enkla propoprtionerna 1-1-1 enligt ratio-tesen).

Idag kom jag mig för att pröva receptet. Eftersom jag aldrig vill/kan följa ett recept till punkt och pricka ville jag pröva på en annan smaksättning. Parmesan kan ju få en lätt kräkton som inte uppskattas av alla även om en liten touch av spya inte stör mig. Beslöt mig för citron och basilika/tomat.

150 gram parmesan revs fint och blandades med 150 gram(cirka 3 dl) vetemjöl och 150 gram mjukt smör. Arbetades ihop med händerna till en smidig deg. Klumpen delades i tre lika delar. En klump smaksattes med fint rivet skal från en liten citron. I den andra blandades mycket fint hackad basilika och en liten bit soltorkad tomat. Den tredje och sista fick vara naturell. Degklumparna formades till rullar med en diameter som en femkrona, packades in i gladpack och fick vila i kylen för att bli fasta i konsistensen. Ugnen värmdes till 200°, rullarna skivades ett par millimeter tjocka och bakades i cirka 20 minuter tills kakorna fick fin färg.

Kakorna får en rik parmesansmak och en mjäll, fet konsistens som blir knaprigare ju tunnare de skivats. Citruskakan blev en personlig favorit med fin arombrytning och en liten syra. Tomat- och basilikavarianten blev smakrik och fint balanserad. Den naturella tilltalade kära hustrun som tydligen gillade den lite fräna smaken. Tilläggas ska att hon är en hängiven ostbågekonnässör.

Kakorna är perfekta små tilltugg till många olika typer av viner. Den naturella fungerade jättefint till en söt bordeaux, citruskakan lyfte det vita vin vi drack ikväll och det är nog ingen djärv gissning att de går till många röda viner. Rullarna kan förvaras i kylen i flera dagar och du kan skära upp och grädda efter behov.

Detta är säkert ett känt recept men det var nytt för mig. Kul är det i alla fall och lätt att variera.