Var tvungen att dämpa en svår sherryabstinens med en halvflaska fino. Då Systembolagets utbud är minst sagt magert behövde jag inte stå och dväljas länge framför hyllan. Jag fick med mig en flaska Inocente Fino från Grupo Estevez. Väl här hemma slog det mig att jag nog hade skrivit om denna fino tidigare. Det stämde.

När jag provade vinet senast var det uppenbarligen oxiderat då det gått för lång tid från buteljering tills jag plockade upp flaskan. Då slog det mig att jag alldeles nyligen läst en blogg där det förespråkades att fino och manzanilla vinner på att buteljlagras. Just Inocente Fino nämns som exempel. Nu är ju smaken en gång för alla olika men jag har svårt att se charmen i att dricka fino som tappat sin fräschör. Min erfarenhet av fino som passerat bäst före är att de blir kärva och lite fadda.

Incente Fino är ganska omtalat och uppskrivet. Dels är det den enda sherryn som kommer från en specifik vingård och den enda (?) som jäses på ekfat innan lagring. Vinet har dessutom en lite längre tid i soleran (läs mer om om sherry här) än genomsnittet. Tyvärr tycker jag inte att detta märks i glaset. Det är absolut en välgjord och njutbar fino men inget som sticker ut.

Ljust halmgul. Medelstor, flyktig doft (acetaldehyd) med toner av jäsande deg, grönt äpple och färska champinjoner och mandel. Mycket torr, lätt och stram karaktär med toner av jäst, grönt äpple och citronskal. Stramt och torrt avslut.

Glaset på bilden är en favorit som jag fick med mig från en tapasbar i Cordoba.

Det är snudd på att vi sherryentusiaster blir rent bortskämda av Systembolaget. I september kom en tillfällig lansering av en fino och knappt har glädjeruset och chocken lagt sig så kommer det en manzanilla! Fortsätter det så här så kanske vi har en PX från Jerez i världens bästa sortiment till hösten. Tanken svindlar.

En manzanilla, för den som inte vet det, är en variant av den torra och ljusa finosherryn som lagrats i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda och får en lättare, finare karaktär och lite örtigare doft.

Manzanilla Rodríguez La-Cave är ovanligt finstämd, för att inte säga neutral, i stilen. Den saknar den påtagligt skarpa tonen av acetaldehyd som kommer från jästtäcket som skyddar vinet under lagring. Efter en stund i glaset kommer dock lite toner av färskt hö och en lite animalisk ton (get?) jag brukar koppla till liknande viner från Montilla-Moriles. På flera sätt har den mer likheter med ett ”vanligt” torrt vitt vin. Däremot har den en väldigt fin och torr eftersmak med ett uns av den omtalade ”sältan” som jag nästan aldrig hittar annars.

Om du aldrig provat en fino eller manzanilla så är det här en bra nybörjarvariant,

Heston Blumenthal är en lika entusiastisk tillskyndare av sherry som jag. Dessutom har han sin vana trogen lagt ner mycket forskning kring den bakomliggande smakkemin (Se Heston själv berätta och laga fonduen nedan). Mina egna experiment ligger i lä där.

I den här fantastiskt goda fonduen ska det egentligen ingå 8 g natriumcitrat. Troligtvis är det en stapelvara i Hestons kök på The Fat Duck men är för oss vanliga dödliga lite småknepigt att få tag på. Vad jag förstår tillsätts det för att ge fonduen en fin och slät konsistens. Jag ersatte det med citronsaft samt maizena som vanligtvis ingår i fonduerecept.

Koka upp 375 ml finosherry med 4 krossade svartpepparkorn, 1 tsk timjan och 4 lätt krossade vitlöksklyftor och låt sjuda sakta i 10 minuter. Under tiden river du 450 g gruyere eller liknande (jag använde 300 g gruyere och 150 g jarlsberg). Vispa ned hälften av osten och 2 msk citronsaft. Rör ned resten av osten och därefter 1 msk maizena eller majsstärkelse utrört i lite vatten. Fortsätt röra och värma tills du har en jämn fin konsistens. Häll över i fonduegrytan, pudra över knappt en halv tesked malen kryddnejlika. Njut fonduen genom att doppa bitar av lantbröd eller små champinjoner och dricka ett glas kall finosherry.

Den superläckra fonduegrytan från Bodum köpte jag på loppis för 40 spänn. Aldrig använd och inte ens uppackad. Söker du kökstillbehör så rekommenderas besök på närmaste loppmarknad.

Allmänheten varnas! Nedan följer en lååång post om världens mest intressanta dryck.

Sherry är vinvärldens mest underskattade vin. Sherry ger fantastisk valuta för pengarna. Sherry är en av världens mest karaktärsfulla viner. Få viner går så bra till knepiga matkombinationer som sherry. Fråga vilken sommelier eller vinskribent som helst och de skriver under på ovanstående. Ändå dricks det nästan ingen sherry, inte ens av sommelierer eller vinskribenter. Man kan undra varför.

Sherry är ett vin som, liksom champagne, präglas av vinifikation och lagring snarare än växtplats eller druva. Även om klimatförhållanden och jordmån är väldigt speciell i Jerez i södra Spanien så baseras sherry på ett vitt vin som i sin karaktär är enkelt, neutralt, torrt, med låg syra och av den bleka druvan palomino. Ett trist vin med andra ord. Den stora förvandlingen sker när vinet utvecklas vid lagringen.

Den unika lagringsmetoden benämns solera och är ett system av gamla fat, fyllda till 5/6-delar, där unga viner successivt blandas med äldre. Systemet kan liknas vid en trappa med många steg där det äldsta vinet befinner sig längst ned och årets skörd fylls på högst upp. Från faten med det äldsta vinet tappas maximalt en tredjedel av vinet som buteljeras. Därefter fylls faten på med yngre vin från nivån ovanför och dessa i sin tur från faten ytterligare ett steg upp. Och så vidare. Syftet är att olika årgångar blandas för att ge en produkt av jämn kvalitet. Det unga vinet antar snabbt karaktären av det äldre. Detta innebär att sherry är en årgångslös* produkt med en genomsnittsålder på minst tre år men oftast mycket äldre. Solerasystemen och faten är ofta mycket gamla, ofta sekelgamla, och innehåller i teorin en fraktion av alla årgångar som någonsin passerat igenom dem.

Det finns tre huvudtyper av sherry; fino, oloroso och de naturligt söta. De ”onaturligt söta” är blandad och uppsötad sherry för exportmarknaden (läs ”England”), det vill säga den typiska ”tantsherryn”.

Fino (eller manzanilla om vinet är lagrat i hamnstaden  Sanlúcar de Barrameda) är en sherry som skapats genom biologisk mognad.

Till det färdiga, torra vinet tillsätts neutral druvsprit till cirka 15% alkohol. Vid denna nivå hålls vinet stabilt samtidigt som ett jästtäcke (flor) kan bildas. Flortäcket består av olika jässtammar som alla kräver syre för sin överlevnad, därför flyter de på ytan som ett cappuccinoskum. Floret skyddar vinet från oxidation genom att ligga som ett lock över vinet och dessutom konsumera det syre som är utlöst i vinet. Jästen tar också andra näringsämnen ur vinet och reducerar syra, alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker.

Detta innebär bland annat att fino är knastertorrt, har låg syra och en vattenliknande munkänsla. Under täcket, och genom avdunstning, koncentreras andra ämnen såsom aldehyder (flyktiga aromämnen) och fenoler (bundna aromämnen). Det sistnämnda ett ämne som vanligtvis förekommer endast i små koncentrationer i vita viner. Tillsammans innebär detta ett vin som är förrädiskt lätt i kroppen men med stor doft och smakkoncentration. För den ovane kan detta vara en upplevelse som kan vara lite svår att hantera.

En fino är mycket blekt gul i färgen. Doften visar exempelvis upp karaktär av jäst, gröna äpplen, gröna oliver, örter och kamomill. Den torra, mycket lätta munkänslan känns frisk även om syran är låg. Toner av jäst brukar vara tydliga och vinet brukar ha en distinkt, nästan skarpt ren avslutning.

Oloroso framställs av ett något kraftfullare basvin som genomgår oxidativ mognad. Genom att höja alkoholhalten till minst 18% förhindras bildandet av den känsliga jästkulturen och vinet utsätts därför under hela sin mognad för syrets inverkan. Genom oxidationen koncentreras alkohol, flyktiga syror, glycerin och eventuellt restsocker. Koncentrationen genom avdunstning blir här ännu större. Den rakt motsatta utvecklingen mot fino med andra ord.

Till utseendet är en oloroso mörkt bärstensfärgad till mahogny. I doften hittar man självklart oxidativa toner som nötter, kryddighet, russin, torkad frukt, julkaka och salmiak. Smaken är fyllig, torr, eldig och frisk med en stor smakrikedom som speglar doften.

Amontillado är en annan vanlig sherrytyp. Det är i princip en oxiderad fino. När en fino gått igenom sin utveckling i soleran får den fortsatt utveckling som en oloroso, det vill säga utan skyddande jästtäcke. Resultatet blir ett vin med karaktären av en fino i munkänslan men med tydliga oxidationstoner i doften. Till skillnad från en oloroso hittar vi jästtoner och tydlig karaktär av hasselnötter.

De naturligt söta vinerna pedro ximénez och moscatel är båda uppkallade efter respektive druva de framställs av. För att uppnå den extremt koncentrerade sötman (upp till 400 g per liter) i dessa viner soltorkas druvorna. Därefter pressas de och musten genomgår en kortare jäsning innan denna avbryts genom tillsatts av vinsprit. dessutom genomgår även dessa viner en oxidativ mognad som en oloroso.

Det speciella framställningssättet för sherry gör också att de är mycket lätta att kombinera med olika typer av mat. Dominerande karaktärer i andra viner som hög syra, markant tanninstruktur och fatkaraktär ställer ofta till problem i kombination med mat, särskilt om denna är rik på umami. Detta saknar vi i sherry. Istället har vi i fino, manzanilla och amontillado höga nivåer av ämnet diketopiperazin (DKP). Detta ämne har förmågan att förstärka upplevelsen av umami och förklarar kärleksförhållandet mellan fino och läckerheter som sushi, gravad lax och ostron. Amontilladons nötiga karaktär kombinerat med DKP ger en given fullpoängare tillsammans med den umamistinna serranoskinkan.

Oloroso som oxiderats och fatlagrats i decennier har en koncentration, fyllighet, smakrikedom och friskhet som matchar kraftiga vilträtter, ankbröst, mustiga grytor och andra rätter som brukar kopplas till kraftiga röda viner. Trots sin ålder och fatlagring saknar  vinet fatkaraktär som ofta ställer till det i gommen.

Amontilladons och olorosons oxidationsaromer fungerar fantastiskt väl ihop med svamp, smörighet och smak- och doftupplevelserna från maillardreaktioner (stekytor till exempel), något som druviga och fruktiga aromer har svårare för.

Även i maten är sherry en undergörare. Finon och amontilladon fungerar även här som smakförsärkare och lyfter vilken sås eller soppa som helst. De nötiga, torkade smakaromerna i oloroson ger kickar till svamprätter, mustiga grytor och till saffransdoftande skaldjursrätter(!).

Ser man till vad man får för pengarna när man köper en flaska sherry så är det nästan så man rodnar. En fino eller manzanilla av högsta kvalitet med en lagringstid mellan 3,5 till 7 år kostar runt 100 kronor för en helflaska. Motsvarande för en amontillado eller oloroso som åtminstone haft en mognadsprocess på runt 8 år ligger runt 150 kronor. Drygt är det också!

Så åter till frågan; varför dricker vi ingen sherry?

Jag tror, och det här är min teori, att det handlar om gammal hederlig vinsnobbism i kombination med det lite nyare vinnörderiet.

Tittar man på det så ser man att

• sherry är årgångslöst*
• sherry saknar vinmakare
• sherry har inga vingårdsbeteckningar eller byappelationer
• sherry tillverkas av endast ett mindre antal bodegor
• sherry är överkomligt i pris

Här saknas med andra ord alla förutsättningar för snobbism och nörderi i alla dess former.

Däremot är sherry det perfekta vinet för dem som är intresserade av smaker, mat, dryck och stora upplevelser.

* Det finns sherry som är årgångsbetecknad, men dessa är mycket ovanliga och dyra.

När man tänker på ärtsoppa och dryck så är det väl varm punsch som först kommer upp. I andra hand är det väl en sval, ljus lager som kommer för en. Men vin då?

När jag för många år sedan arbetade bakom disken på Systembolaget hade jag en kund som varje torsdag kom och köpte en butelj Val de Loire till ärtorna. I deras familj hade de för vana att skvätta lite vitt vin i soppan och sedan dricka resten till. Lät inte så dumt, men jag har faktiskt aldrig testat. Syran kan nog göra underverk.

Däremot testade jag idag att röra ned några matskedar finosherry i den färdigköpta ärtsoppan (Jag tycker att ärtsoppa på ”plastkorv” är en av de färdigrätter som ofta är lika bra som hemkokt). Med sherryn lyfte rätten flera snäpp och den skånska senapen kompletterade bra. Ett litet glas fino vid sidan av var en ren njutning.

Det finns egentligen inget som säger att vitt vin inte skulle passa till denna klassiska torsdagsrätt. En rustik cava eller en halvtorr riesling borde vara utmärkta. Kan man dricka varm punsch till bör även en sval sauternes fungera. Läge för nya smakexperiment.

Här det tredje och sista, högst ovetenskapliga, experimentet med sherry i maten. Precis som i testet med tomatsoppan och svampsoppan utvärderar jag hur de olika sherrytyperna fino, amontillado och oloroso påverkar slutresultatet. Sist kommer också min sammanfattning av de tre testerna.

Experiment 3

Jag kokade upp en liter oxbuljong på Knorrs Fond du Chef (den är faktiskt riktigt bra i brist på annat) upp den i tre lika stora portioner (3 dl) och tillsattes 1 msk av de olika sherrytyperna i tre av sopporna och lämnade en deciliter naturell som referens. Buljongerna fick därefter ett snabbt uppkok.

• Buljong med fino. Buljongen fick en något högre och rikare smak med tydlig jäst- och mandelton.
• Buljong med amontillado. Liknande resultat som med finon men med en ganska tydlig sherry-/läderton som slog igenom något.
• Buljong med oloroso. Smaken blev djupare, mörkare och bredare och fick nästan en svamplik ton.

Slutsats av experiment 3: Som i tidigare tester förstärker finon redan befintliga smaker. Amontilladon bidrar med en karaktär som kanske inte tilltalar alla. Oloroson ger en mycket smakrik och fyllig buljong med egen karaktär.

Slutlig sammanfattning av sherryexperimenten:

Det är stor skillnad i resultat beroende på vilken sherry man använder. Om ett recept endast anger ”sherry” är det därför viktigt att försöka föreställa sig effekten man vill uppnå samt tänka på vad det är för en rätt.

• Fino förstärker och höjer befintliga smaker och balanserar. Bidrar med ganska lite egen karaktär.
• Amontillado har liknande effekt som fino men verkar ha en tendens att bidra med mycket oxidationstoner och även en lite stickig/kemisk ton. Nu ska sägas att det finns ett ganska stort stilspektra inom gruppen amontillado.
• Oloroso bidrar i första hand med sin egen djupa, fylliga och oxiderade ton av torkad frukt. Ger bredd och djup åt anrättningen.

Till lättare, ljusa soppor, såser och andra rätter där man vill framhäva en råvara (grönsaker, fisk) rekommenderar jag därför fino. Till mörka såser, svamp, långkok och rätter där det redan finns ett visst smakdjup skulle jag välja oloroso. Amontillado känns som ett överflödigt val. Har du amontillado hemma, visst, men ska du köpa sherry till matlagningen är det bättre med bara fino och oloroso. Den sistnämnda kan man utan problem köpa en helbutelj av och ha stående vid spisen. Den klarar sig i månader. Fino (eller manzanilla) köps i halvflaskor, förvaras i kylen och ska konsumeras inom en vecka efter öppnandet.

Glöm inte att sherry är gott till maten också.

Här fortsätter experimentet med sherry i maten. Precis som i testet med tomatsoppan utvärderar jag hur de olika sherrytyperna fino, amontillado och oloroso påverkar slutresultatet.

Experiment 2

En fyllig, smakrik och gräddig svampsoppa (recept här) delades upp den i fyra lika stora portioner (3 dl) och tillsattes 1 msk av de olika sherrytyperna i tre av sopporna och lämnade en naturell som referens. Sopporna fick därefter ett snabbt uppkok. Samma smakpanel som förra gången.

• Svampsoppa med fino. I jämförelse med den naturella soppan kändes soppan nu mindre salt, fylligare och mer balanserad med mer framträdande svampsmak.
• Svampsoppa med amontillado. Liknande resultat som med finon men med en ganska tydlig sherryton som slog igenom.
• Svampsoppa med oloroso. Soppan blev fyllig, mustig och rik i smaken, svampsmaken kom till sin rätt och den oxiderade tonen från sherryn la sig snyggt i bakgrunden.

Slutsats av experiment 2: Finosherry lyfter även här karaktären och smaken på råvaran (svamp) och gör rätten mer balanserad. Oloroson är i särklass här när den både lyfter smaken, fördjupar och kompletterar den,. Amontilladon fungerar bättre här än till tomatsoppan.

Återkommer med experiment 3.

I massor av recept ingår ”sherry”, men nästan aldrig nämns vilken typ av sherry som ska användas. Det är mycket märkligt då det finns många olika stilar på sherry som i princip är olika drycker. Spelar det verkligen någon roll vilken sherry man använder? Ja det får vi väl ta reda på.

För mina experiment valde jag ut de tre huvudtyperna av sherry; fino, amontillado och oloroso. För att göra testet så giltigt som möjligt valde jag karaktärstypisk sherry från en och samma producent och i samma prisnivå.

• Fino. En lätt, ljus, torr sherry med tydliga jästtoner och karaktär av mandel, gröna äpplen och gröna oliver. Fino lagras konstant under ett jästtäcke (flor) vilket skyddar vinet från oxidation och ger stor karaktär av jästen.
• Amontillado. Ljust bärnstensfärgad, torr, medelfyllig sherry med karaktär av läder och nötter och viss jästighet. Amontillado startar som en fino och fortsätter sedan lagringen utan jästtäcke vilket ger vinet en tydlig oxidation.
• Oloroso. En mörkt bärnstensfärgad, medelfyllig och torr sherry med tydlig oxidationston, eldighet och karaktär av torkad frukt. Oloroson utsätts från start och under många år för syrets inverkan och blir därför kraftigt oxiderat.

Sherry som lagrats under flor (fino och amontillado) anses innehålla ämnen som fungerar som smakförstärkare.

Experiment 1

Jag lagade en tomatsoppa och delade upp den i fyra lika stora portioner (3 dl) och tillsatte 1 msk av de olika sherrytyperna i tre av sopporna och lämnade en naturell som referens. Sopporna fick därefter ett snabbt uppkok.Smakpanelen bestod av er ödmjuke matbloggare och kära hustrun som inte gillar sherry.

• Soppa med fino. I jämförelse med den naturella soppan var denna mycket smakrikare med tydligare tomatsmak och en markant örtighet. Den jästiga finokaraktären slog igenom ganska mycket.
• Soppa med amontillado. Sherrykaraktären dominerade över tomaten med en ton av nytt läder och ett litet drag av kemilåda. Inte särskilt trevligt.
• Soppa med oloroso. Soppan fick en djup, balanserad och smakrik karaktär. Däremot dämpades tomatsmaken vilket kanske är tråkigt om man vill ha tomatsoppa.

Slutsats av experiment 1: Finosherry lyfter karaktären och smaken på råvaran (tomat) medan oloroso kompletterar med sin egen karaktär. Båda förhöjer upplevelsen av soppan medan amontilladon försämrade den.

Experiment nr 2 med svampsoppa.

Jag har två sillfavoriter som står på bordet oavsett om det är jul, midsommar eller påsk. Oftast köper jag dem färdiga men ibland kan det vara kul att vispa ihop dem själv. Billigare blir det ju inte, men roligare.

Senapssill med vuxen, mustig, stunsig smak. Dijonsenap, muscovado och calvados gör underverk. Tar typ 5 minuter att fixa.
Lös upp 2,5 msk muscovadosocker, 1 msk strösocker och 0,5 msk salt med 1,5 msk calvados och 0,5 msk 12%-ättika. Blanda i en msk vardera av dijonsenap, svensk senap och skånsk senap. Vispa under omrörning ner o,75 dl rapsolja i en tunn stråle. Blanda till sist i två msk crème fraîche och en msk frusen, finhackad dill. Den frusna dillen tycker jag är helt överlägsen och mest ekonomisk så här års. Vänd slutligen ned inläggningssill (210 g från 420 g burk) som runnit av och skurits i fina gaffelbitar. Låt vila åtminstone ett dygn. Edit: Kolla min uppdaterade version av detta recept.

Kryddsill är en nästan bortglömd sillklassiker. Kryddpepparns murrigt aromatiska ton får här en avrundning av amontilladosherry.
Inläggningssill (210 g från 420 g burk) skärs i fina gaffelbitar. 20 kryddpepparkorn, 15 svartpepparkorn och 8 kryddnejlikor stöts ganska grovt i en mortel. Smula 2 lagerblad och blanda ner 1/2 tesked bruna senapskorn. Varva sillen och kryddorna i en burk. Överst lägger du en skivad röd lök. Koka en lag på 0,5 dl 12%-ättika, 0,75 dl vatten och 0,75 dl strösocker. Blanda i 0,5 dl amontilladosherry och låt svalna. Låt vila under lock ett par dagar.

Jag har samlat alla mina julrecept här!

Ibland blir det nästan bara för gott. Ofta av misstag. Som idag. Det skulle bli en pastasås på älgfärs (billig på Ica) men det blev en mustig höstgryta. God mat, trist bild.

3 hg små champinjoner klyftades och stektes i torr panna tills de fått en fin gyllenbrun färg. Ett par matskedar ankfett (smör eller ister går bra) klickades i och svampen fick fräsa ytterligare för att bli alldeles bärnstensfärgade. Svampen togs åt sidan och 150 g rökt fläsksida (bacon) i fina strimlor stektes till fin färg och två små hackade lökar adderades. När det var lagom brynt lades även detta åt sidan. Mer fett och ner med 6 hg älgfärs som bryntes och fick puttra till färsen var torr. 1 dl torkade trattkantareller som blötts upp i 1 dl finosherry hackades ner i färsen. Blötläggningssherryn skvättes ned i omgångar och fick koka in. Svamp, fläsk och lök åkte tillbaka i pannan tillsammans med rejäla nypor salt och många varv med pepparkvarnen. 3 dl vispgrädde, 1 msk sherryvinäger, 0,5 dl olorososherry (mörk, oxiderad sherry) adderades och fick puttra med. Kronan på verket blev en 70 grams ”puck” av ankleverpaté jag fryste in i somras som nu fick smälta ned i grytan (kan ersättas med leverpastej). Sist rörde jag ned 3 msk tomatpuré. Serverades med kokt potatis och saltgurka.

En riktigt höstlig gryta med djupa, mustiga och komplexa smaker fint kompletterade med gräddighet och fetma. Saltgurkan var ett fantastiskt komplement med sin markerade sälta.

Med olika flaskor öppnade hemma var det upplagt för lite experimenterande med mat & dryck. Jag testade först en ung côte-rôtie från Cuilleron som var mycket fruktig och välstrukturerad med distinkta örtiga, nästan parfymerade, toner och mycket karaktär av mogna, mörka bär. Ett klassiskt val till vilt. Vinet tvärdog till grytan och blev beskt, spretigt och med överdriven lavendelton.

Nästa vin ett mindre självklart val; 30 år gammal, torr amontillado från Romate. Tänkte att den kunde fungera med inslagen av både fino, sherryvinäger och oloroso i grytan. Överraskande nog spöade den det röda vinet och kompletterade grytan väldigt fin med sina nötiga aromer. Helt OK.

Med blodad tand hämtade jag nu oloroson som ingick i grytan; Rich Old Oloroso från Lustau. Vilken kombination! Så oväntat! Denna söta sherry med tydliga drag av russin och torkad frukt fungerade fantastisk bra och lyfte fram svampens karaktär i grytan. Sötman i vinet mildrades av gräddigheten och fetman. Både vinet och maten lyfte ett par snäpp.