Det var ganska länge sedan den ungerska klassikern egri bikavér fanns på Systembolaget. Men nu är ”tjurblodet från Eger” tillbaka.

På den svenska marknaden har ungerskt vin blivit nästan synonymt med enkelt mousserande vin, billiga vita viner eller möjligen den söta tokajern. Det fanns dock en tid då det röda  egri bikavér var en storsäljare och ett givet val när man ville ha ett fylligt och rustikt vin till höstiga grytor. Vinet kommer från regionen Eger och ska vara en blandning av minst tre av elva godkända druvsorter varav kékfrankos (blaufränkisch) brukar dominera och ha en liten fatkaraktär.

2009 Simon Egri Bikavér Klasszikus är absolut inget märkvärdigt vin; kryddigt, bärigt medelfylligt och ganska mjukt med en liten ekkrydda med helt ok balans och längd. Det är precis vad man kan begära för priset men inte mer. Däremot kanske det är ett litet löfte om att vi kan få se fler och bättre röda viner från Ungern. Varför inte  en egri bikavér från Gróf Buttler som jag tidigare skrivit om eller något av de utmärkta vinerna från regionen Szekszárdi. Till exempel.

Det finns oceaner av arbete för monopolet om de ska kunna leva upp till att vara ”världens bästa sortiment”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Söndagen ägnades helt åt viner från Cape South Coast som är samlingsregionen för Elgin, Elim, Napier, Bot River och Hermanus. Det handlar om områden med ett svalar klimat som ger friskare och elegantare viner.

Runt trettio producenter var samlade  på Gabrielskloof och presenterade var sitt utvalt vin. Generellt kan sägas att det var en mycket hög kvalitet på vinerna. Många producenter var helt nya och deras vinstockar mycket unga, trots det presenterades en hel del remarkabla viner som lovar mycket gott inom de närmaste åre. De vita vinerna var överlägsna. Särskilt sauvignon blanc med inblandning av semillon fungerade mycket bra. Absolut bäst var dock en chardonnay från Almenkerk.

Bland de röda imponerade vinerna av pinot noir. Tyvärr finns det dock fortfarande en allt för stor fascination för ny ek även om ambitionerna går åt det mer nyanserade. Ändå skyls mycket av den fina och eleganta frukten av en del rostade toner och fatbeska. Catherine Marshalls ”Nine Barrels Reserve” var dock enastående.

Här nedan föjer ett urval av de bästa vinerna.

2009 Highland Road Sauvignon Blanc / Elgin. Stor doft av citrus, mineral och petroleum. Den aromatiska och örtiga tonen av sauvignon blanc klart dämpad av flasklagringen och lämnar en koncentrerad fruktig ton av chenin blanc. Mycket frisk, torr, medelfyllig med polerade syror,, mineral, bra koncentration i frukten, mogen citrus, krämighet, lång och elegant eftersmak med finess, mineral och en liten antydan till beska.

2011 The Berrio ”The Weather Girl” Sauvignon Blanc Semillon. Medelstor fuktig doft  med tydlig mineralitet, liten örtighet, mogen citrus och aprikos. Torr, frisk, bra fyllighet, koncentrerad frukt av gråpäron, stram mineralitet och bra längd.

2011 David Nieuwudt Sauvignon Blanc ”Ghost Corner” / Elim. Medelstor doft och nyanserad med gröna örtiga inslag, gröna äpplen, krusbär och tydlig ton av nässlor. Medlfyllig, frisk och krispig smak med slank, sval, koncentrerad och fokuserad frukt med örtighet och stram, balanserad eftersmak med tydlig mineralitet.

2011 Elgin Wintners ”The Century” Sauignon Blanc Semillon / Elgin. Stor doft av mogen, koncentrerad gul frukt och citrus, petroleum och någon rökighet. Torr, frisk, fyllig smak av mogen, koncentrerad och nästan söt gul frukt av aprikos och persika och ett lite stramt avslut med mineral.

2010 Stranveld ”Adamastor” Sauvignon Blanc Semillon / Elim. Ganska stor doft med tydligt rostad ton, citrus, mogen frukt och persika. Fyllig, mycket frisk, koncentrerad och fokuserad frukt, snyggt integrerad ek och lång, elegant eftersmak.

2011 Jeen Daneel ”Signature” Chenin Blanc / Napier. Stor, generös doft av mogen frukt och nästan sötaktig honungston och tydlig eukalyptus. Torr, frisk och fint strukturerad smak med fokuserad, slank frukt, diskret fatstruktur och lång, stram eftersmak.

2011 Vintners Drift Chardonnay /Elgin. En nästan sötaktig dogt av typiska markörer från cahrdonnay som ananas och honungsmelon. Smaken dock stram, mycket frisk, mineraldriven med mycket behärskad och snudd på elegant fathantering. Mycket burgundisk i stilen.

2011 Almenkerk Chardonnay / Elgin. Medelstor, återhållen doft med mycket ren och distinkt fruktighet med gula inslag och mineralitet. Torr, slank, sval och totalt fokuserad fruktighet med ren mineralitet, total balans och mycket lång, fruktig eftersmak. Som en polerad smakmissil!

2011 Catherine Marshall ”Nine Barrels Reserve” Pinot Noir. Stor, ren, koncentrerat rödfruktig doft som av bärkoncntrat och diskret kryddighet. Doft som en fruktlaser! Medelfyllig, balanserad, koncentrerad och extremt fokuserad och vibrerande frukt. Lång, ren och fruktig eftersmak med liten kryddig ekton.

Landade sent i Sydafrika igår kväll. Redan när vi flög in över den afrikanska kontinenten ovan Tripoli, den vidsträckta öknen och stäpperna förstod jag att det här var inte en vanlig resa. Solnedgången var verkligen blodröd och när mörkret föll blev det, trots en stjärnklar natt, helt becksvart under oss. Bara då och då dök det upp små bleka, isolerade öar av ljus. En mörk kontinent.

I Kapstaden blev vår grupp upphämtade av minibussar och vår chaufför ursäktade vädret och berättade att de under dagen upplevt alla fyra årstiderna. Det var verkligen mörkt, kallt och lite ruggigt när vi anlände och snudd på att jag kröp ner med kläderna på under de kallfuktiga lakanen på rummet. Morgonen var också grå och kylig med både dimma och duggregn hängande tungt över våra huvuden. Vi avreste tidigt mot Cape South Coast som innefattar de svalare vinområdena i Sydafrika vägen dit var fascinerande. Både natur och klimat förändrades ständigt och dramatiskt under den knappa timmen vi satt i bilen. Vi upplevde sydfranska, skottska och norrländska landskap samt de dramatiska bergen i Priorat och Gotlands raukar. Regnet svepte in, solen gassade, dimmorna vilade över bergen och vindbyar ryckte i bilen. En fantastisk resa som bara lämnade en önskan om något typiskt afrikanskt.

Dagen har också innefattat sköna studer i gassande sol, omkullblåsta vinglas och nu ligger regnet horisontalt mot ytterväggarna på stugan mitt i vingården där vi bor.

På bara ett par timmars upplevelse dristar jag mig att sätta den svårt klyschiga rubriken ovan.

Eftersom jag nu tydligen räknas som en framstående vin och dryckesbloggare (pöser av stolthet) så kände jag att jag måste balansera recepten med lite vintexter. Denna bloggpost om kvalitet i vin är jag själv väldigt nöjd med och tycker att den är värd en repris.

Vad är kvalitet? Många gånger hör man ”kvalitet är bara en fråga om tycke och smak”. Inget kunde vara mer felaktigt.

”Tycke och smak” handlar om personliga preferenser. Man kan älska Sean Banan men få utslag på själen av Wagner. Du kan stortrivas i dina foppatofflor men skratta dig fördärvad åt skor från Prada. Eller tvärtom. Det säger mycket om dig och din smak men ingenting om skornas eller musikens inneboende kvaliteter. Vi tycker olika och tur är det.

Men om det inte handlar om åsikter vad är då kvalitet? Jag vill påstå att alla kan skilja på god och mindre bra kvalitet. Om vi hänger en billig kostym från H&M bredvid en från Armani så kan de flesta av oss bara genom att ta i dem känna skillnad i tyget. Det av högre kvalitet är mer följsamt och har ett fall medan det enklare nästan kan krasa mellan fingrarna. Tittar vi närmre så kan vi se att stygnen är finare och hela utförandet är noggrannare i den italienska kostymen. Vi kan enas om att det är en högre kvalitet . Tar vi däremot ett par steg bakåt så kan det vara så att vi har olika åsikter om huruvida kostymen är snygg eller ej. Snittet på den billiga kanske tilltalar dig mer än mig. På samma sätt kan vi enkelt konstatera med våra sinnen skillnaderna i kvalitet mellan ett ikeabord och antikt hantverk, Hyundai Atos och Bentley eller mellan den italienska färska glassen och den som slevas upp ur bigpack. Det handlar om råvaran, omsorgen, tid och utförande. Bland annat. Du kan aldrig göra en armanikostym av billigt tyg.

Men kan man verkligen bedöma om ett vin är bättre än ett annat? Det är ju ändå bara jäst druvmust. Handlar det inte mest om etiketter, fina namn, höga priser och status? Visst spelar sådant stor roll och påverkar omdömet. Men när man provar vin utan att veta vad som finns i glaset så kan man ändå bedöma dess kvalitet. Druvans tillstånd, omsorgen vid skörd och skickligheten vid vinifiering, lagring och blandning avslöjar sig alltid.

Hur bedömer man då ett vins kvalitet? Jag ska försöka bena ut det här nedan.

Felfritt: Först och främst måste vinet vara utan defekter. Det kan exempelvis vara att vinet är oxiderat eller luktar svettig häst. Problemet här är att detta också kan vara karaktärer. Det är ungefär som en reva eller blekt parti på armanikostymen är ett fel medan det på ett par jeans kan vara helt rätt. Defekt eller karaktär handlar om avsikten. Det kan förstås bli för mycket av ”det goda” också och så finns det defekter som aldrig kan räknas som karaktär.

Balans: Det ska finnas en balans eller harmoni mellan vinets olika beståndsdelar. Ingen del får ta över och dominera. För hög alkohol eller garvsyror som är för tuffa kan skämma ett vin. Men även om det är för lite av något, som för klen frukt eller för låg syra, gör att vinet kan bli obalanserat. Här måste man ta i beaktande vinets utveckling. Ett ungt vin kan vara obalanserat som en hormonstinn tonåring eller kan på sin ålders höst börja halta.

Längd: När man pratar om vinets längd så tror många att det handlar om hur länge smaken stannar kvar. Detta är inte ett tecken på kvalitet då en trist och oren smak kan sitta kvar mycket länge. Det handlar mer om distans än tid. Smakar vinet mest långt framme i munnen eller sprider den sig bakåt över tungan och ner mot svalget. Enkla viner ligger ofta långt fram i munnen och kan ibland också ”hoppa över” mitten av tungan för att återkomma längst bak. En del viner lägger sig vid sidorna av tungan och ut mot kinderna. Viner av hög kvalitet håller hela ”distansen” från start till mål genom munnen och är fokuserade utan avbrott eller ”gupp”.

Intensitet: Ett vin ska ha intensitet i smak, arom och uttryck. Vi kan jämföra det med volym i musik. Olika typer av musik kräver olika volym. Heavy Metal kräver en viss decibel medan en stråkkvartett klarar sig med betydligt mindre. Men även om stråkensemblen är förhållandevis lågmäld så behövs ändå ett visst tryck mot strängarna så det inte blir för vekt och mesigt. Å andra sidan kan man få tinnitus på rockkonserter.

Komplexitet: Motsatsen till komplext är enkelt. Barnvisor är enkla och wagneroperor är komplexa. Sommarens rosévin ska vara enkelt och bärigt. Men liksom att vi tröttnar på den enkla vaggvisan från speldosan och vill ha mer sammansatta melodier så söker vi oss till hösten mot mer nyanserade dofter i röda viner med fler lager som kryddighet och toner från ekfat.

De ovanstående parametrarna kan sägas vara mätpunkter på kvalitet. Kan vi räkna in höga ”poäng” på samtliga så har vi att göra med ett vin av hög kvalitet. Lägre resultat pekar mot ett enkelt vin. Men ett enkelt vin är inte detsamma som ett dåligt vin. I förhållandet pris och kvalitet kan det ha en helt tillfredsställande balans, en passande intensitet, bra längd och bra sammansatt.

Man kan tycka att ett vin är ”gott”, charmigt, intressant och en hel massa olika saker utan att det för den skull behöver vara av hög kvalitet.

Häromkvällen öppnade vi ett vin som var helt odrickbart. Den märkligt marmeladiga frukten, syntetiska vaniljtonen och illa dolda sötman skulle däremot passa utmärkt som bas till en glasspinne. Sagt och gjort.

Jag saknade isglassformar så det fick bli små kaffemuggar och omrörningspinnar i plast som jag tiggde till mig på kvarterskrogen. Pinnarna var för veka och en platt form på glassen hade passat bättre. Smaken var det dock inget fel på. Massor med djup chokladsmak, måttlig sötma och en intressant smakbrytning från rödvinet.

Sjud 2,5 dl rött vin och 2 msk dadelsirap (vanlig sirap eller honung funkar också) utan lock i 10-15 minuter. Vispa ned 150 g mörk choklad som du hackat. Blanda i 3 dl mjölk och häll i glassformar. Ställ i frys över natten. Klart.

Säger man ”rioja” så tänker de flesta på rött vin. Visserligen är det mesta rött även om det produceras en del rosé och vitt. Tyvärr har de vita vinerna hamnat ordentligt i bakvattnet. Det är synd för det finns en del mycket intressant. Bland annat är det spännande att prova viner av ren viura (macabeo) som klarar både fathantering och lång flasklagring förvånansvärt bra. I höstas fick jag prova en 30-årig viura hos Federico Paternina som var helt lysande. Fullt så gammalt är inte detta vin.

2002 Viña Gravonia kommer från producenten R López de Heredia Viña Tondonia som är kända för sina viner som släpps först efter mycket lång lagring. López de Heredia är speciella då hela anläggningen är som ett levande vinmuseum vilket återspeglar sig i vinernas mycket traditionella stil. Viña Gravonia har fatlagrats fyra år och skulle med råge kunna kallas gran reserva men är betecknad som crianza. Det är ett speciellt och kraftfullt vitt vin med struktur och fyllighet som ett rött vin.

Medeldjup, gyllengul färg. Stor, utvecklad doft av apelsinmarmelad, mogen citrus, torkade örter, läder, svamp, rostade hasselnötter och höstlöv. Torr, fyllig, ännu mycket frisk smak av läder, nötter, röda äpplen, mogen citrus, ek, vanilj och med en tydlig ekstruktur. Lång, komplex och ganska intensiv eftersmak.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter de goda nyheterna förra månaden att Kullahalvöns Vingård kommer att drivas vidare var det dags att göra ett besök och hämta upp lite vin till provningarna av skånskt vin.

Lillebror Fridh visade runt på den fina gården i nordskånsk stil och det lilla vineriet och berättade om planerna för framtiden. Odlingen som idag omfattar knappt 1,5 hektar ska successivt utvidgas och mångdubblas med företrädesvis solaris. De gamla jordkällarna ska användas för lagring av viner och produktionen av vitt, rosé och mousserande ska utökas med öl. Det planeras också för övernattningsmöjligheter, ett café och en enklare restaurang. Upplagt för oenoturism med andra ord.

Jag fick prova gårdens första egna öl. En vackert bärnstensfärgad ale med fin skumkrona. Tyvärr lite för överhumlad med en dominans av cascade-humle. Men helt klart ett första försök som lovar mycket gott. Därefter provade vi det mousserande rosévinet av den blå druvan rondo. Efter 18 måndader på jästfällningen var vinet fräscht och fruktigt med bra kropp. Tyvärr försvann moussen snabbt men lämnade kvar ett helt okej rosévin med mycket röd bärighet. Det vita mousserande vinet av solaris var riktigt bra. Knastertorrt, mycket friskt och redan med en viss fetma från jästfällningen och ett stramt avslut. Helt njutbart även utan tillstymmelse till dosage (tillsatt sötma). Ett år till och det här kan bli mycket bra!

Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen, inte bara på gården utan vinodlingen på hela Kullahalvön. Jag tror att det är här vi har den största potentialen för jämn och hög kvalitet i skånsk vinodling.

Följ bloggen på Facebook!

Vad är kvalitet? Många gånger hör man ”kvalitet är bara en fråga om tycke och smak”. Inget kunde vara mer felaktigt.

”Tycke och smak” handlar om personliga preferenser. Man kan älska Sean Banan men få utslag på själen av Wagner. Du kan stortrivas i dina foppatofflor men skratta dig fördärvad åt skor från Prada. Eller tvärtom. Det säger mycket om dig och din smak men ingenting om skornas eller musikens inneboende kvaliteter. Vi tycker olika och tur är det.

Men om det inte handlar om åsikter vad är då kvalitet? Jag vill påstå att alla kan skilja på god och mindre bra kvalitet. Om vi hänger en billig kostym från H&M bredvid en från Armani så kan de flesta av oss bara genom att ta i dem känna skillnad i tyget. Det av högre kvalitet är mer följsamt och har ett fall medan det enklare nästan kan krasa mellan fingrarna. Tittar vi närmre så kan vi se att stygnen är finare och hela utförandet är noggrannare i den italienska kostymen. Vi kan enas om att det är en högre kvalitet . Tar vi däremot ett par steg bakåt så kan det vara så att vi har olika åsikter om huruvida kostymen är snygg eller ej. Snittet på den billiga kanske tilltalar dig mer än mig. På samma sätt kan vi enkelt konstatera med våra sinnen skillnaderna i kvalitet mellan ett ikeabord och antikt hantverk, Hyundai Atos och Bentley eller mellan den italienska färska glassen och den som slevas upp ur bigpack. Det handlar om råvaran, omsorgen, tid och utförande. Bland annat. Du kan aldrig göra en armanikostym av billigt tyg.

Men kan man verkligen bedöma om ett vin är bättre än ett annat? Det är ju ändå bara jäst druvmust. Handlar det inte mest om etiketter, fina namn, höga priser och status? Visst spelar sådant stor roll och påverkar omdömet. Men när man provar vin utan att veta vad som finns i glaset så kan man ändå bedöma dess kvalitet. Druvans tillstånd, omsorgen vid skörd och skickligheten vid vinifiering, lagring och blandning avslöjar sig alltid.

Hur bedömer man då ett vins kvalitet? Jag ska försöka bena ut det här nedan.

Felfritt: Först och främst måste vinet vara utan defekter. Det kan exempelvis vara att vinet är oxiderat eller luktar svettig häst. Problemet här är att detta också kan vara karaktärer. Det är ungefär som en reva eller blekt parti på armanikostymen är ett fel medan det på ett par jeans kan vara helt rätt. Defekt eller karaktär handlar om avsikten. Det kan förstås bli för mycket av ”det goda” också och så finns det defekter som aldrig kan räknas som karaktär.

Balans: Det ska finnas en balans eller harmoni mellan vinets olika beståndsdelar. Ingen del får ta över och dominera. För hög alkohol eller garvsyror som är för tuffa kan skämma ett vin. Men även om det är för lite av något, som för klen frukt eller för låg syra, gör att vinet kan bli obalanserat. Här måste man ta i beaktande vinets utveckling. Ett ungt vin kan vara obalanserat som en hormonstinn tonåring eller kan på sin åldershöst börja halta.

Längd: När man pratar om vinets längd så tror många att det handlar om hur länge smaken stannar kvar. Detta är inte ett tecken på kvalitet då en trist och oren smak kan sitta kvar mycket länge. Det handlar mer om distans än tid. Smakar vinet mest långt framme i munnen eller sprider den sig bakåt över tungan och ner mot svalget. Enkla viner ligger ofta långt fram i munnen och kan ibland också ”hoppa över” mitten av tungan för att återkomma längst bak. En del viner lägger sig vid sidorna av tungan och ut mot kinderna. Viner av hög kvalitet håller hela ”distansen” från start till mål genom munnen utan avbrott eller ”gupp”.

Intensitet: Ett vin ska ha intensitet i smak, arom och uttryck. Vi kan jämföra det med volym i musik. Olika typer av musik kräver olika volym. Heavy Metal kräver en viss decibel medan en stråkkvartett klarar sig med betydligt mindre. Men även om stråkensemblen är förhållandevis lågmäld så behövs ändå ett visst tryck mot strängarna så det inte blir för vekt och mesigt. Å andra sidan kan man få tinnitus på rockkonserter.

Komplexitet: Motsatsen till komplext är enkelt. Barnvisor är enkla och wagneroperor är komplexa. Sommarens rosévin ska vara enkelt och bärigt. Men liksom att vi tröttnar på den enkla vaggvisan från speldosan och vill ha mer sammansatta melodier så söker vi oss till hösten mot mer nyanserade dofter i röda viner med fler lager som kryddighet och toner från ekfat.

De ovanstående parametrarna kan sägas vara mätpunkter på kvalitet. Kan vi räkna in höga ”poäng” på samtliga så har vi att göra med ett vin av hög kvalitet. Lägre resultat pekar mot ett enkelt vin. Men ett enkelt vin är inte detsamma som ett dåligt vin. I förhållandet pris och kvalitet kan det ha en helt tillfredsställande balans, en passande intensitet, bra längd och bra sammansatt.

Man kan tycka att ett vin är ”gott”, charmigt, intressant och en hel massa olika saker utan att det för den skull behöver vara av hög kvalitet.

I den här videosnutten från Oz and James’s Big Wine Adventure får du en sammanfattning på en minut över allt du egentligen behöver veta om vin. Allt annat är i ärlighetens namn bara fluff.