Söndagens dessert fick improviseras utifrån ett impulsköp på Bondens egen Marknad. En kasse med fyra askar blandade bär krävde att bli använda.

Till åtta personer krossade jag 16 digestivekex och ”nöp ihop” med 200 g mandelmassa (jag använde Odense Grand Cru). Smulet fördelades i 8 portionsskålar. 2 förpackningar mascarponeost rördes ut med 3 msk socker och en tesked mald vaniljstång (eller använd vaniljsocker) och breddes ut över kexsmulet. Toppa med bär. Jag täckte bären med en gelé på två delar sött vin och en del hett vatten som jag löste upp gelatinet i.

Mycket bra kombination med den gräddiga, lättsockrade färskosten mot det söta krispiga, nötiga smulet och de syrliga bären. Smulbottnen och mascarponeröran kan varieras i det oändliga med till exempel kanelstekta äppelskivor, inlagda päron, hjortronmylta, skivade exotiska frukter och så vidare.

Till söndagsmiddag blev det en lite höstig gryta som passade det ruggiga vädret perfekt. Inga konstigheter. Ett långkok på fin högrev, märgben, rökt fläsk, skogschampinjoner rotfrukter, en pava mustigt rödvin och många timmar i grytan. Otroligt rik och samtidigt mild smak. Tyvärr ville inte grytan göra sig på bild. Rent av lite oaptitlig såg den ut.

Däremot blev tomatsalladen riktigt läcker att titta på. Och god. En salig röra på olika tomattyper, solmogna och söta. Varierade aromer och konsistens. Salt, olivolja och basilika. Man får passa på när det finns perfekt mogna tomater. Snart är vi hänvisade till de konserverade igen.

Desserten blev också bildskön och läcker. Men den sparar jag till imorgon.

Idag är det lite segt. Vinprovning med kompisar igår och 14 buteljer (varav en magnum) tömdes av sex personer. Denna bloggpost tog därför låååååång tid att skriva.

Provningen avklarades under lättsamma former till en trevlig middag. Mer vin än mat blev det. Alla hade med sig hemliga viner efter eget val och blindprovningen skedde under diskussion där ursprung och druva försökte identifieras. En fantastiskt trevlig provningsform. Man lär sig så mycket av att stöta och blöta teorier och lyssna till hur andra resonerar. Det blev också riktigt bra viner.

Bründlmayer Rosé Brut / Österrike.
Blekt rosa färg. Liten doft med toner av jordgubbe och svamp. Torr, frisk, ganska neutral smak med liten bärighet och avslut med markerad bitterhet.
Tråkigt och alldeles för dyrt vin. Ett rimligt pris hade varit runt 90 kronor istället för de 209 det kostar. Bründlmayer skulle kanske hålla sig till att göra vita, stilla viner som de är duktiga på. Skomakare bliv vid din läst.

Aperitif de Truffé / Frankrike.
Blekt gul färg. Stor, eldig dogt av svamp, tryffel och citron- och grapefruktskal. Smaken var söt, lite oljig med en liten frisk syra, aromatisk och svampig med eldig eftersmak med toner av citrus.
Ett märkligt aromatiserat vin som jag köpte i Bergerac på en marknad av en liten producent. Smaksatt med ”jus de truffé” som översatt blir tryffelsaft. Förbryllade provarna.

1996 Perrier Jouët Belle Epoque MAGNUM / Champagne.
Mycket blekt gul färg och mycket små fina bubblor. Stor doft av vanilj, grädde, gula mogna frukter, citrus och en liten brödighet samt toner av mandel. Mycket torr, ganska lätt, mycket hög, fin syra med stramhet och elegans. Mycket fina bubblor. Tydliga inslag av lime och solmogen citron, liten brödighet, nötter och mandel, lång mycket elegant eftersmak.
En fantastiskt fin champagne som framstod som betydligt yngre än sina snart tretton år. Mycket njutbar men hade kunnat ligga lika länge till och utvecklat än en större smakrikedom. EN pärla till vin som vi återkom till under hela kvällen.

2000 Château Simone Blanc / Frankrike, Palette.
Mycket djupt guldgul (urinprov var den gemensamma åsikten). Stor, utvecklad doft med tydlig oxidation. Rostade hasselnötter, apelsin, mocka/läder, gamla äpplen. Smaken var fyllig, oljig och med en mycket låg och avrundad syra, torkad frukt, lite träig, uttorkad och eldig med en viss bitterhet i slutet.
Obalanserat och för gammalt. Intressant dock.  Om detta speciella vin från Provence gick åsikterna isär, särskilt min. De övriga hittade syra och balans medan jag satt som ett frågetecken. Det enda som höll vinet från att totalt falla ihop var den lilla bitterheten och alkoholen som stödde upp den försvinnande syran. Årgång 2005 av detta vin kostar 500 kr!

2006 Château Damase Carmenére / Frankrike, Bordeaux Supérieur.
Medeldjup blåröd färg. Medelstor, bärig doft med tydligt grönt inslag av paprika, mörka bär, lakrits och en liten fatton. Medelfyllig, lite kärv smak, tydlig ton av blå bär, lakrits och grön paprika, viss längd. Mycket ung.
Detta vin som jag hittade på en obskyr vinbar i Bordeaux är något så unikt som en ren carmenére. Druvan carmenére är i princip försvunnen från området och har aldrig använts uteslutande för något vin. Ett vin som verkligen satte griller i huvudena. Kvällens billigaste vin (8 €) men mycket uppskattat.

1998 St Francis Old Vines Zinfandel / USA, Sonoma.
Djupt rubinröd färg med markant brun kant. Stor, utvecklad, nyanserad doft av rotsaker, kakao, nyrostat kaffe, plommonmarmelad och syltade jordgubbar. Medelfyllig till fyllig, utvecklad smak med massor av mjuka ”polerade” tanniner, kryddig och med tydlig karaktär av jordgubbsmarmelad och tomat(!). Mycket lång, elegant eftersmak. Senare under kvällen framträdde en stor doft av eucalyptus.
Ett fantastiskt bra vin som var kvällens absolut största överraskning. I gissningarna var vi i Bordeaux och rörde oss bland de bättre slotten. Att en zinfandel kunde bli så här elegant och välstrukturerad med tiden knäckte oss nästan.

2004 Arnaldo Caprai ”Venticinque Anni” / Italien, Sagrantino di Montefalco.
Hög intensitet, blåröd. Något sluten doft, dammig, litet rostat inslag, tydlig mineralton örtig och med karaktär av solvarma björnbär. Medelfyllig, bra koncentration i frukten, stram och fin struktur som byggdes upp av en frisk syra och mycket fina tanniner som satte sig i hela munhålan. Silkig frukt, balanserad fatton, mycket mineralitet. Elegant vin med lång eftersmak.
Ett mycket tilltalande och ”snyggt” vin. Otroligt välbalanserat. Några hundralappar för dyrt kanske.

2005 Von Siebenthal ”Toknar” Petit Verdot / Chile, Aconcagua.
Djup, nästan opak blåröd färg. Medelstor utvecklad doft, mycket fruktig, syltig med ton av hallon. Fyllig, mycket fruktig smak med en frisk syra och mycket fina tanniner. Silkig frukt, och lång, elegant syradominerad eftersmak med en liten bitterhet.
Ännu ett vin som överraskade. Helt klart det absolut bästa chilenska vinet jag provat. Men så har det en prislapp på runt 400 kronor. Ingen Casillero del Diablo precis.

1976 Beaune Clos des Mouches, Joseph Drouhin / Bourgogne.
Ljust tegelfärgad med fin fällning. Stor, utvecklad och mogen doft av torkad frukt, russin, kanel, jorgubbsmarmelad och ”kinaaffär”. Medelfyllig, utvecklad, frisk syra och mycket fruktig. Tydlig ton av torkad frukt, eldig och lång nyanserad eftersmak.
Ett vin som diskuterades länge. Vi var rörande överrens om att det var en mogen pinot noir. Frågan var hur gammalt vinet var och var det kom ifrån. Var det ett brådmoget vin från Nya Zeeland? Kunde det vara en Bourgogne med sådan fruktkoncentration och mognad. Det lutade åt en bra pinot från nya världen med max tio års lagring. Där satt vi sedan långa i ansiktet. En mycket bra bourgogne på tre decennier som faktiskt finns att beställa på Systembolaget.

1998 Château Laroche Vieilla / Frankrike, Madiran.
Djupt blåröd färg. Medelstor, djup doft av mörk frukt, julkryddor, aromatisk, viol. Fyllig, stram, ung, mycket fruktig, kryddig, lakrits. Tydlig fatkaraktär, många men fina tanniner, lång och elegant eftersmak.
Ännu ett av mina viner. Vår värd spikade vinet som en Madiran. Alla runt bordet enades om att detta måste vara ett ungt vin, inte äldre än 2003. Åldern avslöjades och att detta är den senaste släppta årgången från egendomen samt att priset låg runt 19 €. Juryn enades om att monsieur Brumont får se upp.

1983 Erdener Prälat Riesling Auslese, Weingut Moselschild / Tyskland, Mosel.
Medelhög intensitet, guldgul. Stor, mogen rieslington, antydan till gummi, fruktig, aprikos, marsipan, mandel. Halvsöt, mycket frisk, fyllig nästan fet, torkad exotisk frukt, mandel/nötig. Lång och elegant eftersmak.
Här började diskussionerna röra annat än vin. Vill jag minnas.

2006 Rabl Grüner Veltliner Eiswein / Österrike, Kamptal.
Mycket ljust gul. Medelstor doft av honung och aprikos. Intensivt sött, simmigt och mycket koncentrerat. Honungstoner, rik frukt och lång eftersmak.
Detta vin spikades direkt som en österrikare.

1995 Quintarelli Recioto della Valpolicella / Italien, Veneto.
Klarröd med en brun kant. Medelstor fruktig doft av bittermandel och banan. Oxiderad ton och ett litet ättiksstick. Fyllig, söt och mycket frisk med fatton och inslag av läder. Viss längd med eldighet och liten bitterhet. Ett obalanserat och klumpigt vin utan finess var vi ganska eniga om. En recioto ska enligt min mening drickas förhållandevis ung. Insåg först nu att vinet kostar 1114 kronor för en halvbutelj!!! Fullständigt obegripligt!

2004 Benegas-Lynch Cabernet Franc / Argentina, Mendoza.
Mörk, djup blåröd. Stor, pepprig och mycket aromatisk doft. Toner av nytt läder, mynta och grön paprika och eldighet. Fyllig, koncentrerad fruktighet, mycket frisk och stram med mogna tanniner. Mycket örtighet och mynta i den långa eleganta eftersmaken. Även här visade vår värd framfötterna och drämde till med druvan direkt. Mycket välgjort vin i modern stil men med klassisk struktur. 100 % cabernet franc från 80-åriga oympade stockar. Konsulterande vinmakare är Michel Rolland, fast bara på pappret då producenten vill ha sin egen stil på vinet men med ett säljande namn. Kostade runt 250 kronor.

Idag var det äntligen säsongspremiär för Bondens egen Marknad i Malmö. Att strosa runt på Drottningtorget och se allt det vackra och känna dofterna är en ren fröjd och en lisa för själen.

Att få förmånen att träffa odlarna och uppfödarna, diskutera kvalitet och handla riktiga produkter är ett privilegium. Ganska märkligt att vi kommit så långt från matens ursprung att dessa marknader ses som nästan exotiska. När man ser de vackra nyskördade grönsakerna travade på torgstånden så vill man aldrig mer köpa de själlösa, inplastade och transporttrötta produkterna på Ica.

Det enda problemet är att jag gärna handlar alldeles för mycket av allt det goda. Idag blev det högrev, falukorv, skånsk råglimpa, massor med färgglada tomater, p0rtlak(?), alldeles för mycket färska bär, svenska doftande äpplen. Bland annat. Däremot blev det ingen tupp då kön var löjligt lång. De goda ostarna tvingade jag mig att avstå från då kylen är full av ost.

Om du besöker marknaden så får du absolut inte missa de skånska rågbrödet som säljs av ett äldre par. Underbart gott av skållad och stenmald råg. Finns endast på marknaden så man får ladda upp i frysen.

Bjuder på lite bildgodis från morgonen.

”Djungelgurka” påminde lite om bärkapris.

Finns det något mer bildmässigt än solrosor?

Det skulle väl i så fall vara nybakat bröd.

Nästan som ett litet fält av kryddor.

Snygga. Men vad kan man göra av dem?

Man ser nästan på håll att det är ekologiskt.

Idag har varit en sån där tychobrahedag. Inge vidare kul med andra ord. Saker som kunnat gå fel har ofelbart gjort det och energin har fullkomligt dränerats ur kroppen.

För att muntra upp mig själv gjorde jag mig ärenden till butikerna runt Möllevångstorget. Jag har full förståelse för dem som tröstköper dyra handväskor. Jag köper en udda ost på Möllans Ost eller en obskyr konservburk på Palmyra så känns det bättre. Misopasta behövde jag faktiskt, men på Kina Center Livs fångades mitt öga av små gyllene förpackningar; fortune cookies! Så gammal jag är har jag faktiskt aldrig stött på dessa små torra kakor med profetiska budskap. Lyckokakor verkar nästan vara obligatoriska vid besök på kinakrogar i USA. Åtminstone om man får tro hollywoodfilmerna.

Detta var ett tecken! En riktig skitdag och i min väg stöter jag på lyckokakor i glansigt guldpapper till det facila priset av två kronor stycket. Jag rafsade självklart ihop en hög. Lyckokakan måste ju vara den kulinariska motsvarigheten till trisslotten. Rätt budskap och du åtnjuter sju år av lycksalighet.

Väl hemma kunde jag inte bärga mig. Som ett barn iför ett kinderägg slet jag upp förpackningen. Hur skulle det smaka? Men framförallt – vilken väg skulle mit liv ta efter visdomsorden jag skulle serveras? Spänningen var olidlig. Den spröda kakan bröts itu. Meddelandet blottades och vecklades ut med darrande fingrar; ”Nothing is as good in life as the marriage between two minds”. Va? Jaha. Vilket antiklimax.

Hur smakade kakan då? Som ett kraftigt glassrån med en svagt rökig smak. Inte dumt alls. Betydligt bättre än det fadda budskapet.

Idag bestämde tomaterna på altanen och zucchinin i kylskåpet kvällens meny. Utav zucchinin blev det ”smalpasta”. Pastasås skulle det bli och caprese vid sidan av. Nu blev det inte så.

Har man några burkar tomater från Mutti står man aldrig rådvill. Först fräste jag en skiva tjock, rejäl bacon (motsvarar fyra skivor vanlig sladdrig), skvätte på lite olivolja och i med några sardeller och en hackad liten rödlök som hettades upp tills den blev nästan genomskinlig. Därefter hälldes 0,5 dl vitt vin över, en burk hela tomater, 1 tsk flingsalt och rejält med svartpeppar. Lått puttra ihop under 20 minuter. Mixa, smaka av och rör ner strimlad färsk basilika. Servera med zucchinipastan och ovanpå den heta rätten rivs buffelmozarella och strös klyftade körsbärstomater, basilika och ringla olivolja.

Att servera capresen ovanpå det varma var mycket lyckat. Smakerna i de kalla råvarorna lyftes och alla delar kompletterade varandra mycket väl. Om man inte nödvändigtvis måste avhålla sig från kolhydrater så funkar givetvis tagliatelle till rätten.

Idag var blodsockret i botten vid middagsdags. Pizzerian på hörnet hade en särskild lyster och lockelse kring sig. Under sommaren och min lowcarb-diet har jag knappt sneglat åt calzonesyltan. Men med slarvätande av potatismos, några öl och någon smygkaka så har suget börjat komma tillbaka. Därför blev det moteld. Bet ihop och svängde till en iställetförpizza, en räddningsplanka.

Några skivor bacon frästes i ankfett (olja går bra). När de var gyllene skivade jag ner en halv, färsk vitlök som fick svettas med en liten stund och temperaturen sänkte till 3 av 9. En smet av 5 ägg, 0,5 dl grädde, 1,5 dl fint riven smakrik ost, salt och rejält med svartpeppar från kvarnen. Ska det vara svartpeppar i maten tycker jag att ”ett par tag med kvarnen” är bortkastat. Det ska smaka att det är peppar i. Sneten hälldes i pannan och halverade körsbärstomater ploppades i. Smeten fick vila orörd i den låga värmen för att stanna. Det tar en stund (men inte längre än att vänta på hämtpizza) på låg värme men den sköter sig helt själv och blir krämig. När pizzaomeletten stannat strödde jag över ytterligare lite ost och rejält med färsk basilika.

Mycket smakrikt, krämigt och mättande. Glad att jag inte föll för frestelsen. Då hade jag suttit och päst över en tung, degig pizza nu och inte haft ork att blogga.

Var på en mycket givande provning av whisky från Bowmore på Islay. Provningen leddes av Tom Jones (nej inte han) som representerade destilleriet. Det var en provning i befriande avsaknad av whiskynörderi. För den som inte vet det så är whiskeynörden en extremform av vinnörden. Han (det är alltid en man) ligger i samma nördklass som frimärkssamlare och fågelskådare. Det handlar om att kryssa av specialbuteljeringar av ofiltrerad whisky med hög PPM i numrerade flaskor (låga nummer) från företrädesvis nedlagda destillerier. Viktigast är att ingen annan provat den.

Skotsk whisky, Bowmore inkluderat, lagras idag företrädesvis på gamla bourbonfat som finns i obegränsad mängd och är ganska billiga. Traditionellt användes sherryfat men dessa är idag sällsynta och mycket dyra. För att bibehålla whiskyns karaktär började man därför att ge den en ”finish” av sherryfat genom att avsluta lagringen med en kortare tid på dessa fat. Detta förfarande är upphovet till dagens trend med ”wood finnish”. Det finns en uppsjö av buteljeringar där whiskyn fått en dos karaktär från sauternes-, portvins-, oloroso- och madeirafat. Uppfinningsrikedomen har tydligen inga gränser. Senaste stolleprovet är fat som härbärgerat australiensisk shiraz! Min personliga uppfattning om detta är att det oftare blir mer intressant och kuriöst än bra. Bowmore med bordeauxfinish är ett exempel på mindre bra resultat (se provningsanteckning nedan).

Med ett lysande undantag imponerade all provad whisky som balanserad och elegant. Absolut bäst och med en mycket speciell karaktär var Bowmore 25 YO. Men med ett buteljpris på två lakan så ska det bjudas något utöver det vanliga. Tycker jag.

Bowmore 12 YO 40%. Liten rökighet, toner av jod, hö, vanilj och honung. Torvig karaktär och inslag av tjära och citrus. En ganska mjuk och fruktig whisky. Med lite vatten och senare jämförelse med de äldre varianterna framstår vaniljtonen dominerande och whiskyn uppfattas som relativt enkel.

Bowmore Darkest 15 YO 43%. Mycket mörk. Toner av torkad frukt, jod och en lite volatil karaktär minnande om gammal calvados.. Nötig, bränd, ekig och inslag av mörk choklad och bokna äpplen. Eldig, kraftfull, astringent smak med inslag av tjära och salmiak.

Bowmore 18 YO 43%. Nyanserad doft av jod, vaniljkola, apelsinskal, bränt socker och aprikosmarmelad. Mjuk, fyllig och mycket lång och elegant smak med viss astringens och viss jodton i avslutet.

Bowmore 25 YO 43%. Stor komplex doft av engelsk apelsinmarmelad, rökighet, kanderad frukt, mandel och nötter. Fyllig smak med torkad frukt, salmiak och en distinkt ton av violpastill. Mjuk, lång och elegant eftersmak.

Bowmore 1992 Bordeaux Barrel Finnish 53,5%. Röd ton. Doft av rostade hasselnötter, trä/ek, grön paprika, jordig ton. Smaken är osammanhållen, jordig och med en bitter ton. Det smakar som om man tagit ut det sämsta och tråkigaste bitarna av bordeauxviner och destillerat ned dem i denna whisky. Riktigt tråkig.

http://intressant.se/intressant

Idag blev det nästan vegetariskt. Men bara nästan. Ett litet inslag av bacon i broccolifräset blev det för balansens skull. Även om jag under många år var vegetarian har jag aldrig varit förtjust i vegetariska ”biffar” och heller aldrig gjort några själv. Därför var det med en viss förvåning jag kände en oemotståndlig lust att prova receptet på bönburgare på Gittos Mat. Nu brukar jag förvisso gärna drabbas av inspiration när jag läser Margits (Gitto) blogg. Den kan varmt rekommenderas.

Jag hade nästan alla ingredienser hemma, men eftersom jag har en svår aversion mot mat som inte håller ihop (se Margits varning) så modifierade jag inte bara receptet utan även formen. Istället för fyra flamsiga burgare blev det åtta knubbiga järpar med hållfasthetspotential.

En burk svarta bönor sköljdes väl och blandades med en riven morot, en riven rödlök, en riven vitlöksklyfta, ett ägg, 0,5 dl skorpmjöl, 3 msk potatismjöl, 2 msk Mutti tomatpuré, 2 tsk spiskummin, 1 tsk salt och massor med nymalen svartpeppar. Allt mixades och fick vila för att svälla ihop. Därefter formades järpar med två matskedar, vändes i skorpmjöl och stektes i matfett på medelhög värme.

Riktigt, riktigt goda blev de och fick tummen upp av kära hustrun. Fin konsistens, fyllig smak och bra kryddighet från peppar och spiskummin. Tål att hottas upp ännu mer för variation. Kryddningen kan givetvis varieras i det oändliga.

Idag blev det rester och en dag med lite vila (eng: rest) från smakupplevelser. Återhämtning, uppätning och planering.

Ser fram emot whiskyprovningen imorgon för att få igång smaklökarna med kick-start så jag fixar säsongens första mat-o-dryck-provning som jag ska hålla på torsdag. Det känns lite ringrostigt efter semestern. På lördag är det äntligen höstpremiär för Bondens Marknad i Malmö. Kanske blir det då också dags för den ultraortodoxa salade niçoise jag gått och lurat på under sommaren. Funderar också lite på att sjösätta min Gordon-Ramsay-utmaning. Spikat är i alla fall en värstingprovning med kollegor och goda vänner på lördag kväll.

Många idéer och planer är det på lut. Kanske blir det helt enkelt pommes fritten från Les Halles om jag hittar en juste fritös på loppis i helgen. Det blir hur som  helst rapport på det här.