Petite sirah är ingen druva man stöter på varje dag, men den är väl värd att hålla utkik efter. I Frankrike lever den anonymt under artistnamnet durif efter François Durif som skapade den genom att korsa syrah och den fullständigt okända druvan peloursin. I Kalifornien har den dock blivit populär som ”den lilla sirah” hos dem som älskar fruktiga, kryddiga viner med toner av mörka bär och inte allt för tuffa tanniner.

Idag fick jag prova det röda syskonet till den viognier som hissades på twitterprovningen i fredags. Särskilt kul att testa eftersom det

1. är ett kaliforniskt vin som jag gillar (jo jag gillar andra också men då kostar de oftast 4-8 gånger mer)
2. kostar under 100 kr (precis)
3. är ett riktigt juste grillvin.

2008 McManis Petite Sirah levererar ett djupt, blålila helt ogenomskinligt vin med stor fruktig, rökig och aromatisk doft med drag av tjära och vanilj. Smaken är fyllig med massor av mjuk, mogen mörk frukt som svarta vinbär, björnbär och blåbär men med en mjuk tannin- och fatstruktur. Som gjort för att kunna hantera grillos, kladdiga tillbehör, plastmuggar, vidbränt kött och grillsås. Ett riktigt mulligt och mumsigt vin om jag lämnar vinvokabulären för ett ögonblick. Enda minuset är den något överdrivna eken som ger en lite kvalmig vaniljton i vinglaset efter en stund. Men det är inget som inte ett duralexglas fixar.

Min tredje kväll i Stockholm på kort tid skulle spenderas i storartad ensamhet. Efter många goda tips bestämde jag mig slutligen för omtalade Rolfs kök.

När jag ringde för att boka (slå inte fel nummer för då kommer du till vakthavande på kungliga slottet, det gjorde jag) blev jag vänligt tipsad om att bara komma förbi så skulle det finnas plats i baren. Så smidigt kan det vara när man är ensam, men det är väl också enda fördelen med att gå på krogen solokvist. När jag anlände fanns det fortfarande gott om plats i baren men resten av stället var fullsatt, sorlet högt och full rush på servisen. Härligt!

Jag startade med ett litet glas La Goya Manzanilla. Lätt, torr och elegant med en tydlig mandelton passade den perfekt till pata negran. Fantastiskt fin, nötig grand reserva-skinka som smälte i munnen och serverades med mycket goda crostini.

Till förrätt var valet givet – gräddstekta grodlår med vitlök & persilja! I menyn rekommenderades 2006 Würzburger Stein Silvaner kabinett trocken men jag ville även testa 1999 Château d’Arlay Chardonnay à la Reine från Côte de Jura. Min duktiga, uppmärksamma servitris serverade mig utan problem två halva glas. Silvanern hade en fantastiskt fin, fruktig doft med stor mineralton som faktiskt påminde om ostronskal, smaken var torr, frisk, elegant och fruktig. Mycket, mycket trevligt och ett skolexempel på mineralitet. Chardonnayen var helt annorlunda med mognad, kraft och fyllighet. Intressant. Bägge vinerna skulle visa sig passa utmärkt till maten.

Grodlåren…aaaah…grodlåren! De var en dröm! En stor portion otroligt mjälla och fina små grodben indränkta i en makalöst krämig, frisk och vitlöksdoftande sås. Med bara händerna och utrustad med en bit bröd slafsade jag i mig maten. Njutning! Det här var någonting annat än förra gången jag åt grodlår. Denna rätt är i sig värd en omväg.

Även valet av varmrätt var givet – saltimbocca på killing med bräss, bondbönor, potatispuré, gotlandstryffel, druvor & verjus. Det är inte ofta man ser en liten get på menyn i Sverige så det gäller att passa på. Killingen var tillagad intill perfektion och hade en milt frän, lite vild smak som matchades fint mot skinkan den var inlindad i och de sötfriska druvorna. Däremot var purén ett mysterium. Tung och klistrig och med smaksättningen av tryffel blev det bara för mycket i min smak. Ett lättare mos eller friskare tillbehör och mer av de fina druvorna hade varit bättre anser jag. Även denna portion var väl tilltagen. Vinet till geten blev 2005 Finca Allende från Rioja. Fruktig, mjuk och elegant. Trevlig men lättglömd.

Trots att citronmarängpajen som brändes av framför ögonen på mig såg omåttligt frestande ut så mäktade jag inte mer mat. Däremot en riktigt bra caffe latte (billigare än i papmugg på stan) och en liten vieille prune (fatlagrat plommondestillat) från Domaine Brana.

Mätt och mycket nöjd slocknade jag fullt påklädd ovanpå sängen. Tur att hotellet låg på behändigt rullavstånd.

Vilken trevlig tillställning! På initiativ av Taffel-Lisa och Pre-Tequila-Maggie bjöds det in till Malmös (Sveriges?) största råbiff. Platsen var förstås Restaurang Brogatan – Sydsveriges råbiffsmecka.

Av inre och yttre tvång, nyfikenhet och tendenser till självspäkelse hade jag anmält mig till detta evenemang. Trevligt sällskap, nya bekantskaper och utvidgade horisonter ska man aldrig tacka nej till. Med detta sagt förstår ni att råbiff inte ligger på min gastronomiska topp-tio-lista.

På plats möttes vi av ett långbord uppdukat med en planka där sex meter fint, magert, hackad nötkött konstfärdigt lagts upp med råa äggulor som måttmarkörer på toppen. Genast försökte jag förtränga tankar på salmonella och köttfärsskandaler.

Beställde in tjeckisk pils och fatlagrad tequila för att förbereda mig för smakdrabbingen. Alla tillbehör fanns på plats; pepparrot, kapris, rödlök, dijonsenap, rödbetor, salt, peppar och äggulor i överflöd. Den första färsklumpen angreps, och mättades med agremangerna. Hmmm. Ganska gott. Det här kunde jag få ner. Ganska milt, där inte senap slog igenom, och smakrikt när inte köttmassan fick dominera. Så länge smaksättarna fick ta plats så kunde köttets platta, smetiga och oansenligt metalliska karaktär förlåtas. Tequilan satt som en måttpassad sombrero (eller smäck) till maten.

I min iver kapade ja åt mig ytterligare en portion av färsen. Geggade ner mer av allt det goda. Nu började jag dock övermannas av det enahanda i smak och konsistens. Inte ens envetet knaprande på knäckebröd hjälpte upp känslan av trist köttsmet dold i starka/syrliga/salta tillbehör. Jag beställde in en skål pommes frites till ”dessert” för att tillfredsställa mitt kolhydratbehov.

Nä. Råbiff är inget för mig. Kanske äter jag det igen som en liten förrätt men det skulle förvåna mig om jag drabbades av ett råbiffsug.

Men en fantastiskt trevlig kväll var det! Särskilt tack till Marcelo som serverade och hanterade matnördarna med elegans.

Nånting i det här receptet stämmer inte. Smeten blev alldeles rinnig och det tog mycket, mycket längre tid att grädda patén än vad som angavs. Dessutom blev den så obeskrivligt, oaptitligt ful att jag valde att fotografera de obetydligt snyggare extraformarna jag gräddade samtidigt.

Jag gick dessutom ifrån min princip att inte pilla i recepten. Jag bytte ut enbären mot grönpeppar. Helt enkelt för att jag missat att köpa hem enbär.

500 gram grovt malen kalvfärs
400 gram kycklinglever
100 gram rimmat fläsk
1/2 flaska rött vin
2 dl kaffegrädde (matlagningsgrädde)
4 ägg
15 enbär (eller grönpeppar)
1-3 vitlöksklyftor
1/2 tsk timjan
1/2 tsk salvia
2 lagerblad
salt och peppar

Hacka levern smått och skär fläsket i små kuber. Stöt enbär (eller grönpeppar), timjan och salvia i en mortel. Blanda färs, lever och fläsk väl. Slå i vinet, grädden, äggen, kryddorna och pressa i vitlöken. Dra några tag med pepparkvarnen. Låt smeten stå och gona sig över natten. Smaka av och salta. Jag adderade 1,5 tsk salt utan att det blev för mycket. Häll smeten i en terrineform eller kakform med höga kanter. Ska rymma minst 2 liter. Sätt formen i en större panna som du fyller med kokhett vatten. Grädda i ugn på 160°. Butler föreslår cirka 75 minuter eller till patén släpper från kanterna. För mig tog det 2,5 timme! Häll av spadet och låt svalna.

Det här blev en grov, lite grynig paté med mycket leversmak och mild kryddning. Inte värt besväret om ni frågar mig.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Har du någonsin rensat ben ur böcklingar? Om du inte har gjort det så är mitt råd; LÅT BLI!

Ett halvt kilo rökta sillar skulle rensas från ben. Ungefär en miljard trådlika ben skulle avlägsnas ur smetigt kött. Jag gav snabbt upp och fick en ljus idé. Eftersom fisken ändå skulle mosas så kunde jag ju lika gärna köra den med mixerstaven och pulverisera benen. Resultatet blev en krämig böcklingpuré från vilken benen stod ut som morrhår. Det såg ut som jag mixat en bondkatt. Jag släppte mixerstaven stående mitt i fisksmeten och dök ner i en låda för att hitta en trådsil att passera eländet igenom. Två skarpa smällar fick mig att snabbt fara upp ur lådan. På golvet låg bunken med det mesta av pastan kvar och resten utspridd som en brungrå hundspya. Alldeles intill låg min handmixer i ungefär fem bitar. Adjöss med den. Efter uppröjning tog jag mig an passerandet men silen var för tät. Snabb språngmarsch till kvarterskrogen där jag fick låna en större variant. Bättre resultat men mycket spill.

Och jag som inte ens ville göra detta recept!

(4-5 personer)

15 böcklingar (cirka ett halvt kilo)
3 dl kaffegrädde (matlagningsgrädde)
2 ägg
1 gul lök
1 knippa gräslök
6 blad gelatin
timjan
tabasco
salt, svartpeppar

Bena ur och mosa böcklingen. Hacka gräslöken fint och riv löken på rivjärn. Vispa äggen pösiga. Värm upp grädden något och vispa ner i äggen. Blanda ner böckling och lök samt en tesked timjan, några stänk tabasco samt salt och peppar. Använd gelatinpulver så slipper du böket och behöver bara vispa ut det i lite vatten och blanda ner i röran. Häll moussen i en skål och låt stelna i kylen under ett par timmar. Doppa formen i hett vatten och stjälp upp på ett serveringsfat.

Bra, mild smak av böcklingen med fin smakbrytning av löken. Trevlig smårätt på buffé eller sillbord.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

25-27 mars anordnande ägarna bakom Restaurang Aroma en mässa om konjak. Bekvämlighet är att ha Sveriges första konjaksmässa tvärsöver gatan. Bara på med tofflorna och hasa över för spännande smaker.

Runt tio hus var representerade och det var inga dåliga drycker som skänktes i glasen. Bra tillfälle att prova olika stilar av konjak. Allt från unga, fruktiga till riktigt gamla, uttorkade och fatpräglade. Ganska tydligt var dock hur vanligt det är med tillsats av socker i konjak för att göra dem mer lättillgängliga.

Den konjak som tilltalade mig mest var Martells Cohiba-blend framtagen för att passa cigarrerna med samma namn. Spriten som ingår har i genomsnitt lagrats på ekfat 40-50 år. Stor fruktighet, toner av tobak och anchoa-chili och läder. Bra frukt och överraskande bra balanserad fatkaraktär samt en känsla av chili/pepparsting. Mycket njutbar tills prislappen avslöjas: 3900 kr per butelj! Jag spottade och hällde ut utmärkt konjak för cirka 150 spänn!

Årgångskonjak är inte så vanlig. Därför var det kul att testa Normandin-Merciers Petit Champagne 1976. Lätt, elegant med liten kryddighet och fin ctruston. Tesseron XO Exception No 29 var däremot präglad av ålder, fat och ett skede av uttorkning. Inte så konstigt kanske med tanke på att blenden bestod av från 1906 till 1929. Bäst var faktiskt den tunga, handblåsta flaska som dock inte på långa vägar kunde berättiga den häftiga prislappen.

En av de roligaste dryckerna var en verklig katt bland hermelinerna. The Norse Cask Gin Project kommer från en norsk independent bottler som tagit en  gin destillerad på enkelpanna och låtit den mogna på bourbonfat i tio år. Därefter har den fått en sista vända på gamla konjaksfat. Resultatet en helt unik stil. Som en blandning av elegant Gammeldansk, Chartreuse och en tjärig single malt. Hur kul som helst.

Bäst var dock spriten jag fick i köket inne hos kocken! Serbiskt plommonbännvin som lagrats 12 år på fat. Stor karaktär av plommon, ren, väldestillerad med mjuk, avrundad och rik fatkaraktär som balanserades av stor fruktighet. Mycket njutbar. Kvällens överraskning!

Det här dubbelreceptet i boken inleds med en text som jag inte kan undanhålla er. Den säger en del om Carl Butler, men också om hur de svenska matvanorna förändrats sedan 1970-talet.

”…Under min tid i SAS vistades jag mycket i Thailand. Bland mina många vänner där finns en familj som bor utanför Bangkok. Dom är risbönder och jag har fått vara med om att så, skörda och tröska deras ris. Jag fick till och med plöja deras risfält med träplog och vattenbuffel.
Oförglömliga är de måltider jag ätit i deras hem. All mat är mycket stark och ofta är currysmaken dominerande.
Curryrätterna görs ofta på höns, fläsk, grönsaker och ibland även på grodor. Som vätska använder man kokosmjölk, dvs. man river kokosköttet, låter det stå och svälla i vatten och kramar sedan ur kokosen. Kryddorna blandar de själva till eller köper färdiga i form av en pasta.
Det är ju helt omöjligt att här hemma åstadkomma en curryrätt som tillnärmelsevis liknar den som lagas därute. Men så här gör jag, när jag med svenska råvaror försöker komma i närheten.
…”

(6 personer)

1 kyckling
1 morot
1 gul lök
1 medelstor purjolök
1 lagerblad
6 vitpepparkorn
1 tsk salt

Till såsen:
2 gula lökar
1 grön paprika
2 stjälkar blekselleri
3 vitlöksklyftor
1 paket kokosflingor
2 msk curry
1 tsk paprika
1 tsk malen ingefära
1/2 tsk cayennepeppar
1 tsk malen kryddnejlika
1 msk vetemjöl
saften av 1 citron
1 dl yoghurt

Koka kycklingen i så mycket vatten att det täcker och skumma av. Lägg i grönsaker och kryddor och koka tills fågeln är klar och köttet lätt lossnar. Ta upp kycklingen sila av buljongen och låt den sedan stormkoka tills endast en liter återstår. Plocka köttet av fågeln och dela i mindre bitar.

Slå kokosen i buljongen, låt dra minst en timme och sila därefter bort flingorna som du också pressar ur så mycket buljong du kan. Skär alla grönsaker grovt, pressa vitlöken och fräs utan att det tar färg i rikligt med olja. Blanda samman alla kryddor och mjölet, pudra över grönsakerna och låt fräsa någon minut. Slå över buljongen och låt sjuda i 45 minuter. Blanda ner kycklingen, citronsaften och yoghurten och låt bli varmt.

Servera med ris, salta jordnötter och skivade bananer samt med denna tomatchutney:

1 dl vinäger
1/4 dl salt
1 3/4 dl socker
2 vitlöksklyftor
1 dl russin
3 msk ingefära
1 msk chilipulver
1 kg äpplen
2 burkar hela tomater

Skala, kärna ur och dela äpplena grovt. Häll av juicen från tomaterna, den ska inte användas. Släng ner alla ingredienser i en gryta och koka i en timme under lock. Låt svalna. Chutneyn kan förvaras i glasburka i kylen ganska länge.

Den här rätten fick tummen upp under söndagsmiddagen. Bra stuns i kryddningen (lite spiskummin skulle jag vilja addera) och en väldigt fin, diskret ton av kokos. Pricken över i var den fånigt lättlagade chutneyn som var riktigt bra med bra balans mellan sötma, sälta, syra, fruktighet och hetta. Tillbehören banan och jordnötter uppskattades och väckte till liv en misstanke om att denna rätt inspirerat till Flygande Jakob vars recept publicerades två år senare.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Jag kan fortfarande minnas första gången jag åt en patatas riojanas. Det var min första vinstudieresa och platsen ett gammalt kloster i Rioja som gjorts om till hotell och restaurang. Jag blev helt lycklig av den enkla rätten som kontrasterade mot den flotta inredningen. När jag frågade vad det var kunde jag inte förstå svaret att det bara var lök, potatis, vin och chorizo. Kunde något så simpelt vara så gott?

Sen den gången missar jag inte ett tillfälle att beställa rätten när jag är i Spanien och den finns på menyn. Har även gjort en egen, lyckad variant med potatisen utbytt mot matvete.

Det här är en riktig rustik och mustig rätt som är omöjlig att misslyckas med. Jag har lagt till citron, piementos och olivtapenad i mitt recept. Hoppa över dem och du har det traditionella receptet. Servera med ett gott bröd och en frisk sallad. En mjuk röd rioja med lite mognad är perfekt att njuta till.

Skala, dela och skiva 1 kilo potatis ganska grovt. Fräs i rejält med olivolja. Skala och hacka 2 gula lökar grovt. Släng ner till potatisen. Skiva 2 vitlöksklyftor fint och låt dem göra de andra ingredienserna sällskap. Dra skinnet av chorizon (300 g av den torra, spanska sorten) och skär i tjocka skivor. Ner i grytan. Pudra på 2 tsk paprikapulver, klicka i 2 msk olivtapenad, rör om och häll på 3 dl vitt vin. Späd med vatten så det nätt o jämt täcker. Låt sjuda under lock till potatisen är mjuk. Smaka av med salt. Precis innan servering rör du ner det finrivna skalet av en citron samt strimlade piementos (röd, grillad paprika på burk).

Gårdagens provning på Twitter var en fantastiskt rolig upplevelse. Bara tanken att människor runt om i landet knatat iväg till Systembolaget och köpt samma viner och satt hemma och provade samtidigt var spännande. Att sedan få ta del av kommentarerna i realtid, höra om vad som åts till vinerna och stämningen ute i stugorna var häligt.

Det är svårt att säga hur många som deltog, men uppskattningsvis 15-20 var aktiva. Det hela höll på nästan en och en halv timme. Alf och jag har redan bestämt att återkomma med en ny provning, lite mer uppstyrd och genomtänkt så att alla kan vara med.

Du kan kolla hela långa provningen här: #twittertn

2008 McManis Viognier hade en tydligt aromatisk, kryddig doft med påtaglig ton av mogna, exotiska frukter. De flesta på provningen verkade hitta aprikoser men även grapefrukt och piggelin. En liten diskussion utspann sig också om hur man gör distinktion mellan olika citrusfrukter. De flesta var också eniga om det aromatiska anslaget. Smaken var torr, medelfyllig och ganska frisk och det fanns en liten ”fet” munkänsla. Ganska balanserat och utan den förväntade eldigheten och baktunga stilen. Inte alls dumt. Passar säkert fint till en somrig buffé, matiga sallader och kan bli en favorit till många vegetariska rätter. Provningens mest uppskattade vin.

2007 GR-174 fick direkt en kommentar om ”gammal träplanka”. Själv var jag lite snällare och beskrev doften som ceder/blyertspenna och björnbärsmarmelad. Doften upplevde jag som relativt enkel, alkoholpräglad och spretig. Det var inte bättre med smaken som kändes okoncentrerad, förvånansvärt tunn med klena tanniner och en besvärande beska i eftersmaken. Ett typexempel på ett vin som försöker leva upp till något det inte är. Här har mer arbete lagts på vinmakningen än i vingården. Mycket smink och puts som inte kan dölja ett enkelt vin i grunden. Någon skrev ”passar bättre i grytan än till”. Kära hustrun smakade av det och sa ”Det smakar billigt. Typ sådant man får som husets vin”. En väntad besvikelse. Man har tuffa betingelser i Priorat och kan inte göra billiga viner utan att det går ut över upplevelsen. Ett typexempel på vad som händer när Systembolaget frågar efter för billiga viner. Undvik!

2007 Grande Maison Cuvée des Anges var ett vin som resulterade i många kommentarer och liknelser som ”De där finska ananakaramellerna som fanns/finns på finlandsbåtarna”, ”Haribos fruktnappar” och ”persisk sockervadd”. Den sistnämnda kom givetvis från en tafflande matnörd. Annars hittade många honung i doften samt en tydlig saffranston som är typisk för viner som framställts av ädelrötade druvor. Smaken var måttligt söt och hade en fin syra som gav vinet lätthet och fräschör och aromer av ananas och saffran kom tillbaka. Ett bra vin till smakrika ostar och sommarens bärdesserter. Men prova för all del även till heta rätter, gärna med skaldjur.

Knappt 35 minuter efter att twittervinprovningen avslutades på fredagskvällen så fanns det en rapport på Sydsvenskans nätupplaga.

Informationen går verkligen ultrasnabbt. Här hemma går det däremot långsamt efter en tuff vecka och tre avprovade viner. Utförligare rapport kommer imorgon men om du är nyfiken finns alla kommentarer här.