I ett anfall av akut sötsug slängde jag ihop en dessert av vad som fanns tillhands. Det blev gott!

I en portionsform smular du ner 3 digestivekex och blandar lite slarvigt ner 1 msk rumsvarmt smör. Skiva en banan och lägg ovanpå smulet och tryck ner lite lätt. Droppa lite citron över bananen. Grovhacka några rutor mörk choklad på 70% kakaohalt och strö några flingor havssalt över. In i ugnen på 200° tills chokladen smält. Klicka på lättvispad grädde.

Det hä receptet är lite oväntat. Plötsligt dyker här upp både ketjap manis och sambal oelek i en bok där olivolja anses snudd på exotiskt. Var kanske söt, indonesisk soya en stapelvara på Konsum medio 1970-tal?

Jag måste också framhålla Carls två förmaningar i samband med receptet; Drick inte vin till österländska rätter och salta inte riset. Bäst att lyda.

Notera att köttet ska marineras över natten. Förutom lite framförhållning är receptet busenkelt.

(6 personer)

1 kg kalopskött
1 stor gul lök
1 1/2 dl söt inonesisk soya (ketjap manis)
1 tsk riven muskot
1 rågad msk curry
1 tsk malda nejlikor
1 struken tsk sambal oelek
3 vitlöksklyftor
1 msk vetemjöl
1 msk 12% ättika
salt & peppar

Skiva löken och skär köttet (jag använde högrev) i sockerbitsstora bitar. I en bunke blandar du köttet med allt utom vetemjöl och ättika. Låt stå kallt över natten eller minst 12 timmar. Pudra mjölet över köttet, blanda väl och häll i ättikan. Lägg allt i en tjockbottnad gryta och häll på vatten så det precis täcker köttet. Sjud under lock i 2 timmar. Servera med ris, gurksallad (skala, skivad och urkärnad gurka i turkisk yoghurt med lite salt) och Butlers enkla tomatchutney.

En mycket mustig och rik curry med toner av julkryddor, kaffe och snudd på tobak. Dubbla mängden sambal oelek krävdes men då blev det en mycket fin balans i grytan där sötman från soyan gav fin bakgrund till den rika kryddbilden och den lilla hettan. Tillbehören gjorde verkligen skillnad här. Det var en ren fröjd att gegga ihop alla rörorna med riset. Mycket gott!!!

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Om man ska utse en rätt att representera 1970-talet så måste det nästan bli denna. Det är nästan så att tapeterna hemma blir orange- och brunblommiga när man sätter fram maten på bordet.

Att rätten har sitt ursprung i Grekland visste jag inte. Men jag kan lätt föreställa mig att det skulle fungera fint med lammfärs och lite fetaost i fyllningen. Som huvudrätt serveras den med ris, tomatsallad och en paprikasås. Carl Butler rekommenderar också att äta paprikorna kalla, halverade och med olivolja och citronsaft ringlat över.

(6 personer)

6 gröna paprikor
1 dl ris
4 hg köttfärs
2 finhackade gula lökar
1 burk hela tomater
1 dl rött vin
1 msk smör
1/2 tsk rosmarin
1/2 tsk oregano
1 vitlöksklyfta
salt & peppar

Fräs löken och färsen tills den blir finfördelad. Blanda i tomaterna som du skurit i mindre bitar samt spadet och vinet. Häll också i örtkryddorna och den pressade vitlöken. Salta och peppra. Låt sjuda under lock i 50 minuter tills röran har samma konsistens som vanlig köttfärssås. Blanda nu i riset som du kokt med 1,5 dl vatten. Skölj paprikorna, skär av ett lock vid fästet och ta ut innanmätet. Fyll med färsröran, vippa in paprikorna i foliepaket och sätt in i ugn på 225° i cirka 1 timme.

Paprikasås

2 gula lökar
3 msk smör
3 msk mjöl
1 msk tomatpuré
1 vitlöksklyfta
2 tsk paprikapulver
3 dl buljong
2 dl mjölk eller matlagningsgrädde
salt & peppar

Skiva löken och fräs den i smör tills den blir genomskinlig. Rör ner paprikapulvret, tomatpurén, pressa över vitlök och pudra över mjölet. Rör om och låt fräs en stund.  Slå på buljong och grädde/mjölk lite i taget och vispa ihop.  Låt sjuda cirka 10 minuter och sila sedan av löken. Smaka av med salt och peppar.

När man väl kommer över den beska paprikasmaken med tulpanstjälksvarning är det här en riktigt trevlig rätt. Den lite söta såsen, det milda riset, den örtigt mustiga färsen och den beska paprikan kompletterar varandra. Mätta, nöjda och glada kom vi helskinnade tillbaka från 1974.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Att lägga uppföljningen till twitterprovningen på en av svenskarnas fyllehelger var väl inte helt genomtänkt. Betydligt färre deltagare än första gången även om en entusiast satt med sin laptop och vin under ett regnskydd vid valborgselden och provade medan kören sjöng för full hals!

Men vi som provade tillsammans via twitter hade trevligt och Alf och jag återkommer med ett nytt datum, för vi tycker att formen för vinprovning är jättekul.

Hur var då vinerna denna gång?

Vi inledde med 2007 Tim Adams Riesling som dominerades av friska citrustoner, lime och en typisk petroleum/badboll/gummistövelton. Smaken var torr men mycket fruktig och med riktigt härlig, uppfriskande citrussyra och med tydliga toner av lime. Bra representant för en aussieriesling men inget att springa benen av sig för.

Det röda vinet var denna gång en kalifornisk pinot noir som allmänt verkade göra ett lite blekt intryck på deltagarna. Lite toner av tobak, kryddor och plommon som snara gav intryck av ett sydfranskt vin av druvan grenache. Smaken hade lite mörk fruktighet men var lite spretig och…ja…ointressant. Kan sammanfattas som provningens flopp.

Sist ut var söta och pärlande 2009 Moscato d’Asti Viberti. Här haglade beskrivningarna; druvig, aromatisk, fläder, svartvinbärsblad och ”cream soda”. Vinet hade verkligen en härligt inbjudande aromatisk näsa och smaken var nästan löljigt lik en kula gräddglass i fruktsoda. Fin balans mellan sötma (120 gr!) och syra och härlig druvighet. Detta var för mig kvällens vin och ett givet vin till sommarens bär. Vinet håller bara 5% och kan drickas i stora klunkar. Härligt.

Jag hade förberett en dessert till det sista vinet. Färska jordgubbar (belgiska och väldigt fina) doppade i smält 70% choklad serverade med vispgrädde smaksatt med apelsinrasp. Rena himmelrike i kombination med vinet. Sommaren är räddad!

Här verkar Carl ha gått lite vilse i köksvokabulären. En pilaff är, så som jag fattat det, en rätt där riset tillagas genom att fräsas och sedan blandas med buljong och sedan med olika tillbehör. Lite som en lite torrare, asiatisk risotto. Butlers recept har inga likheter med en pilaff, det är bara en currysås som serveras till ris.

Hursomhelst. Såsen är en bas som kan varieras med exempelvis kyckling eller kokt fisk. Ananasinslaget känns väldigt 1970-tal då ananas tydligen var synonymt med FEST!

(4 personer)

1/2 kg skalade räkor eller havskräftor
3 skivor ananas
1 finhackad gul lök
smör
2 msk curry
1 msk tomatpuré
saften av 1/2 citron (eller limejuice)
2 1/2 dl fiskbuljong
3 dl matlagningsgrädde
salt och peppar
2 msk smör
2 msk vetemjöl

Fräs löken i smör på ganska låg värme, den ska inte ta färg. När löken mjuknat rör du ned curry och tomatpuré och häller därefter på 2 dl grädde och fiskbuljongen. Sjud i en kvart och sila därefter såsen. Blanda ihop smör och vetemjöl och vispa ned i såsen och låt sjuda sakta i 6-7 minuter. Slå på resten av grädden samt citronsaften. Smaka av med salt och peppar. Blanda ner ananasen som du skurit i småbitar samt räkorna/kräftorna och värm snabbt upp så inte skaldjuren blir sega. Servera med ris.

Jag är vanligtvis skeptisk till ananas i mat. Jag är bland annat av uppfattningen att hawaiipizza borde bannlysas i lag. Men det här blev fantastiskt bra. Bra fart i curryhettan som balanserades av syra, sälta och sötman från ananasen som också gav lite tuggmotstånd. Jag använde havskräftstjärtar i lag (utan glutamat) som ger lite mer stuns än räkor.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Är det möjligt att genomföra en champagnefrukost utan sabrering? Kan ett bröllop bli lyckligt utan att någon saluterar de lyckliga paret med flygande korkar? Kan man imponera på sina gäster utan att öppna champagnen med en sabel? Kan en vinsnobb leva lyckligt utan ett sabreringssvärd?

Svaret på ovanstående frågor är ”Ja”. Ändå rekommenderar jag att man tar det säkra före det osäkra och bestyckar sin person innan intagandet av de ädla bubblorna.

Kära hustrun har åter champagnesablar från Laguiole i lager och säljer dem i sin webbutik Vinet & Glaset där du även hittar korkskruvar och annat kul.

Vill du lära dig hur man sabrerar så kan du kolla in min lilla instruktionsvideo:

Alla snackar om champagne och försäljningen ökar stadigt. Däremot sjunker volymerna för cava som betraktas som den fattige kusinen från landet. Det är inte så konstigt med tanke på att ”världens bästa Systembolag” enbart lagerför ett magert sortiment av de allra enklaste sorterna. Uppfattningen att cava är rustik, lite jordig och med stora bubblor och toner av lätt bokna äpplen är därför väl spridd.

Systembolagets inköpare hävdar att det inte går att sälja cava som kostar mer än hundra kronor. Tror jag det när det inte finns annat att välja på. Vill man ha bättre kvalitet får man väl handla någon annanstans…nä just det. Det går ju inte.

Att det finns bra, riktigt högklassisg och elegant cava till rimliga pengar fick jag och andra bevis för under ett seminarium med Mischa Billing igår. Förutom en lägesrapport om spännande producenter, forskning och nya stilar så fick vi också prova fyra vita och sex rosa viner. Av tidigare nämnda skäl finns bara ett fåtal tillgängliga för konsumenter.

Redan det första vinet visade upp stor friskhet, mycket fin mousse och en tydligt rökig mineralitet. Snyggt, tilltalande, torrt, uppfriskande och – håll i er – tillgängligt via beställningssortimentet för endast 99 kronor: Cava Parés Baltà Brut. Spring till din butik och beställ så kanske vi kan tvinga in en bra cava på monopolet.

Det bästa vita var enligt mig en gran reserva (minst 36 månader på jästfällningen) från den biodynamiska producenten Recaredo. Elegant, kraftull, komplex, nyanserad och med en intensiv syra. Vinet saknar importör om någon känner sig manad att göra en insats för cavakulturen och svenska vinälskare.

Största överraskningen bland de rosa vinerna var 2007 Castillo de Perelada Brut Rosado på 100% av druvan trepat. Denna för mig obekanta druva leverar aromer av solmogna hallon, jordgubbar och skogbär. I just detta vin kombineras bäraromerna med en tydlig ton av kexchoklad! Ett riktigt läckert vin med samma elegans som i många av de andra.

Provningens allra bästa rosé kom från en av giganterna i branschen som också är ledande i forskning och utveckling av cava; Freixenet. Vinet är framställt av 100% pinot noir har en stor bärig, örtig doft av hallon och vitpeppar med blommiga och lite gröna toner. Smaken är fyllig, mjuk och stor med en bra syra struktur, bra längd och massor med röda bär. eftersmaken är nästan fet med en fin mandelton. Stor lycka att även detta vin, som utsetts till Spaniens bästa rosa cava, att beställa och kostar måttliga 144 kronor: Elysia Pinot Noir Brut.

Ge cava en chans!

När man sysslar med vin professionellt så blir man då och då anklagad för att använda ett fikonspråk som ingen förstår. Själv tycker jag det är lite konstigt eftersom vinbeskrivningar nästan helt och hållet bygger på jämförelser med frukter, bär och liknande. Det handlar helt enkelt om att ha ett ”referensbibliotek” av dofter, något som gemene man kanske inte har.

Men ibland räcker det inte med enkla beskrivningar som ”jordgubbe”, ”gräs” eller ”vanilj”. När man stöter på sammansatta, nyanserade och komplexa viner blir ibland liknelserna lite mer målande, personliga och hämtade ur de djupa doftminnena. Inte sällan kommer doftbilderna från upplevelser i barndomen. Kurragömma i skogen och stunder i mormors kök är rika källor att ösa ur.

Många intressanta och träffande beskrivningar kommer från mina elever och berikar min egen vinvokabulär. Senast igår fick jag lägga till ”badboll” och ”zinkplatta”. Det sistnämnda var en träffsäker bild av druvan zinfandel.

Min absoluta favorit är en beskrivning som väl täcker in en riktigt mogen, röd bourgogne. Dessa viner får en fysisk, kroppslig, animalisk ton med murriga, nästan orena toner med litet stråk av gödsel. När bitarna faller på rätt plats och det blir riktigt bra blir doften sensuell med nästan en erotisk lockelse. En elev utbrast spontant i mötet med ett sådant vin ”Det doftar skitiga lakan”!

…men på fredag blir det ändring. Då är det twitterprovning igen!

Men för att det säkert ska bli något i glasen är det hög tid att kolla med din lokala vin- & spritnasare (läs ”Systembolaget”) så att vinerna finns. Påminn dem om att det är deras skyldighet som monopol att ta hem det som saknas på butiken. Acceptera inte ett nej.

Alla viner och övrig info om provningen hittar du här.

Det absolut första receptet i boken är helt enkelt grönsaker som kokats i marinad. Jättebra som förrätter, på en buffé eller som tillbehör till kötträtter. Anpassar du bara koktiden så kan marinaden användas till purjolök, kronärtskocka, blekselleri, aubergine, paprika och så vidare.

Marinad

4 dl vatten
3/4 dl olja
1/2 citron
1/2 finhackad gul lök
persiljestjälkar
1 krm fänkålsfrön
1 tsk timjan
15 svartpepparkorn
10 korianderfrön
1 liten bit rotselleri
3 hela vitlöksklyftor
1 tsk salt

Gör en kryddpåse av lite gasbinda (eller gör som jag: använd en stor tekula) och fyll med allt utom löken. Lägg i en gryta tillsammans med övriga, våta ingredienser, lök och salta. Koka i tio minuter. Ta upp kryddpåsen/kulan och koka den grönsak du valt. Champinjoner ska inte koka mer än 8 minuter, blomkålen behövde knappt 15 minuter och löken var klar på 20.

Ta upp grönsakerna och låt dem och marinaden kallna. Slå därefter över marinaden igen och strö eventuellt över lite hackat persiljekrus.

Trevliga, friska och fräscha små grönsaksrätter. Kanske lite mer stuns i kryddningen nästa gång.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.