Den här fiskrätten svängde jag ihop med Kära Hustrun i åtanke. Jag vet ju efter ett kvartssekel vad hon gillar. Lättlagat och en riktig fullträff för betyget blev ”det här vill jag ha fyra gånger i veckan”. Själv var jag så där lagom nöjd.

Sjud 400 g filé av torsk/sej/kolja i 1,5 dl vitt vin och 1,5 msk fiskfond tills nästan klart. Ta upp fisken och lägg åt sidan. Lägg ned 400 g fryst hel spenat, koka upp och sjud några minuter. Ta upp spenaten och lägg i en ugnsform och fisken ovanpå. Toppa med inlagda kräftstjärtar. Rör samman 1,5 burk smetana (hittas i det laktosfria sortimentet) med 1 tsk salt, rikligt med svartpeppar och mycket finhackad dill. Häll såsen över fisken och ställ in formen i ugn på 200° i cirka 20 minuter. Servera med kokt potatis.

När jag i senaste numret av Gourmet läste att mästarprovet i köket är att baka croissanter, ja då var det inget att snacka om. Jan Hedhs recept i tidningen var dock lite väl mästaraktigt för mig så jag konsulterade i vanlig ordning Carl Butler. Hans recept var lite för enkelt så det fick bli en fusion mellan de två. Å så lite Öhman förstås.

Att baka croissanter är inget man stiger upp en stund tidigare på morgonen för att svänga ihop till frukost. Du får börja dagen innan och räkna med 3,5 timmes pyssel på morgonen innan de kan avnjutas. Köket doftar som ett franskt boulangerie och resultatet blir magiskt. Mör, ljuvlig och rik smörighet och spröda flagor som sprider sig i hela ansiktet. Kommer jag att göra det igen? Inte troligt. Det här är ett köksbestyr jag med lätt hjärta lämnar till bagaren.

Dag 1: Smula ner och rör ut 20 g jäst (knappt ett halvt paket) i 1 1/2 dl kall mjölk och 1 1/4 dl kallt vatten. Rör ned 500 g vetemjöl, 1/2 dl socker och 1 1/2 tsk salt och arbeta ihop till en fast deg. Knåda ordentligt i minst 10 minuter och låt sedan jäsa i cirka 2 timmar i en övertäckt bunke. Tryck ihop degen, täck den med plastfilm och sätt in i kylen. Efter någon timme kollar du degen igen och trycker ihop den om den jäst upp. Låt stå i kylen över natten.

Dag 2: Hyvla 200 g kylskåpskallt smör med osthyvel. Ta upp degen på lätt mjölat bakbord, platta till och skär ett djupt kryss. Kavla ut degen i en kantig fyrklöver form om 30×30 cm. Lägg ut smöret i en kvadrat på mitten och vik över flikarna så det täcker. Kavla ut till en rektangel på cirka 30×60 cm. Borsta bort eventuellt mjöl och vik ett treslag (vik över en tredjedel av degen från ena kortändan och sedan den andra tredjedelen från andra hållet. Lägg degplatta på en plåt, täck med plastfilm och ställ i kylen i 30 minuter. Kavla åter ut till en rektangel på 30×60 cm, vik ett treslag och ställ åter in i kylen en halvtimme. För sista gången kavlar du ut en rektangel på 30×60 cm och skär av kanterna. Skär ut 6-8 kvadrater som du delar på mitten till trianglar. Rulla ihop från den breda änden, lägg snibben på undersidan och vik ändarna mot mitten. Lägg på en plåt med bakplåtspapper och låt jäsa under duk en timme. Pensla med uppvispat ägg och grädda i 12 minuter på 250°. Låt svalna något och njut direkt!

Idag är det en trött och slö dag. Har dock lyckats att uppbåda kraft att sätta en deg till morgondagens croissanter. Efter 10 minuters knådande sitter jag nu på Aromas uteservering och belönar mig själv med ett glas Freixenet Cava Rosado.

Pingst på er alla bloggläsare!

Om en vecka bär det av till Bordeaux och Vinexpo! En helt galet stor vinmässa med 2500 utställare och 50 000 besökare.

Det blir sjätte gången för mig sedan 1999. Mässan anordnas vart annat år och senast missade jag den. Jag längtar dit och folk i branschen tror säkert att jag är tokig. Jag har själv varit där med ett späckat timschema i syfte att göra affärer och det är en snudd på övermäktig och ofta plågsam upplevelse i trängseln i den kilometerlånga mässhallen och i värmen som oftast ligger över 30°. Ofta avslutas dagarna med middagar på något slott en timmes bilfärd bort där maten serveras först efter klockan nio (i bästa fall) och man är tillbaka på hotellet mitt i natten. Låter roligare än det är. Vad är väl en middag på slottet? Ofta en ganska seg och svettig historia.

Men om man är där för sitt stora intresses skull så är det ett Eldorado med alla världens viner (och sprit) att prova och spännande seminarier och samlingsprovningar att delta i. Att bara kunna strosa runt och prova vad man vill, träffa folk man känner, välja och vraka, kunna lämna mässan när man är trött och framförallt slippa att vara klädd i kostym och slips i den skoningslösa värmen.

Jag åker ner redan på fredag nästa vecka och ska besöka Bordeaux’ ruffiga saluhall och Château Soutard i Saint Emilion på lördagen. Har bokat bord på La Tupina som alla snackar om samt favoriten Brasserie Bordelais och kommer att hänga på bohemiskt sköna vinbaren Le Bô Bar. Mässan startar på söndagen och många intressanta provningar är bokade under de tre följande dagarna. Jag kan utlova många spännande rapporter här på bloggen innan jag åker hem på onsdagen!

(På bilden syns den 400 meter långa flytbron som sammanbinder de olika delarna av mässan.)

Min trognaste vän följer mig överallt och hjälper mig ur knipor. Vännen heter Laguiole och har bokstavligen varit vid min sida sedan 1999.

När jag började min anställning som sommelier på Grand Hotel i Lund fick jag beställa en korkskruv som arbetsredskap. Det blev en Château Laguiole Grand Cru med svart hornskaft och ett läderhölster. Tusen och åter tusen buteljer öppnades, hundratals vinkartonger skars upp och åtskilliga trälådor bändes upp. När jag slutade följde den med och hänger alltid i bältet.

Många gånger har jag glömt den och tappat den men alltid har den kära korkskruven kommit tillbaka. Den har fungerat som universalverktyg, varit med på alla resor och till och med slunkit igenom en säkerhetskontroll i Spanien med den beväpnade vaktens goda minne när jag glömt att checka in den.

Den värsta krisen inträffade dock för ett par år sedan. Jag skulle öppna en butelj (en bourgogne från Louis Jadot närmare bestämt) när det bara small. Skruven hade gått rakt av! Stor sorg. Jag packade in alla delar, inklusive korken med halva skruven, i ett kuvert med ett förklarande brev och skickade till tillverkaren. Efter tio ensamma och vilsna dagar dunkade det till i brevlådan och jag hade min korkskruv tillbaka. Livstids garanti är inte så dumt!

Jag har några andra varianter av Laguiole (uttalas typ ”lajåll” med betoning som ”atoll”) liggande där hemma. Eleganta och påkostade i designen. Men utan min enkla, svarthornade Laguiole känner jag mig naken.

Edit: Du kan köpa en likadan korkskruv i Kära Hustruns webbutik Vinet & Glaset.

I senaste numret av Gourmet presenterar Tina Nordström ett gäng recept med glassdesserter. Det här enkla receptet föll jag för direkt och det blev otroligt gott och fräscht med mintsmaken från polkagrisarna, basilikan och citronen. Fast Kära Hustrun var inte så förtjust.

Ställ in en blandskål och en burk klädd med smörpapper i frysen så de blir riktigt kalla. Rör samman 2 msk ljus sirap, saften från en halv citron och 2 msk finskuren basilika. Krossa 2 dl polkagrisar. Ta ut skålen ur frysen, skeda upp 1 liter vaniljglass (välj en bra sort med äkta vanilj och grädde) och blanda snabbt samman med polkagrisarna och häll över sirapsblandningen. Packa ner glassen i burken med smörpapper och ställ tillbaka i frysen några timmar. Jobba mycket snabbt så att glassen inte hinner smälta.

Det är jättekul att som bloggare bli citerad i gammelmedierna. Genom en tweet blev jag uppmärksammad på att jag var omnämnd i senaste numret (06/2011) av Gourmet. Det var bara att ge sig iväg och inhandla ett dylikt analogt magasin.

I en ganska ostrukturerad artikel som handlar om ekologiska, biodynamiska och ”naturliga” viner citeras min bloggpost från februari (tryckta medier är lite långsamma förstår ni) där jag kritiserade Mats-Eric Nilssons debattartikel om tillsatser i vin. Det refereras också till den långa diskussion som följde på Gubbröra där jag också publicerade texten.

Trevlig tidning för övrigt som inspirerade mig till att försöka mig på att baka egna croissanter och svänga ihop ”glass i burk”.

Läs gärna om mina åsikter om biodynamiska viner, min text om svavel i vin och om hur onaturligt det är med vinodling.

Att hitta bra roséchampagne till ett rimligt pris är inte lätt. Ska det vara riktigt bra så blir det ofta mycket dyrt. Som tur är finns en cava som slår de flesta av dem på fingrarna.

Raventós i Blanc ”de Nit” föll jag pladask för redan när jag var på bodegan i Penedés i höstas. Då provades årgång 2008 av detta speciella vin (läs mer i denna bloggpost). Igår drack vi årgång 2007 från en butelj jag fick med mig hem. Den äldre årgången hade lite mer karaktär av hallon men var i övrigt lika elegant, fruktig och smakrik med samma fantastiska fina, täta och mjuka mousse som årgången som provades på plats. Farligt läcker och försvinnande god! Ännu farligare är att vinet nu finns i beställningssortimentet till blygsamma 149 kronor. Jag har redan beställt en låda. Sommaren är räddad!

Från Raventós i Blanc finns i ordinarie sortimentet det vita L’Hereu Reserva Brut Nature som också kan rekommenderas. Vill du ha en rosécava till lägre pris så är Segura Viudas Brut Rosé riktigt trevlig, snygg och fruktig med massor av karaktär av solvarma sommarbär från den lokala druvan trepat. Nästan flirtigt lättdrucken och ett riktigt fynd! Men ”de Nit” måste du prova.

(För övrigt är jag galet nöjd med kvaliteten på bilderna jag tar med min iphone.)

Friden hittar man verkligen på Österlen. De senaste dagarna har präglats av lugn, sol, fågelkvitter, humlesurr och sköna naturupplevelser. Men Friden finns också här. Friden är en gårdskrog som ligger i en gammal äppeodling i Mellby och som har specialicerat sig på stenugnsbakade pizzor med personlig touch.

Många hade rekommenderat mig ett besök och det det blev också ett hastigt sådant för avhämtning av pizzor till vårt lånehus som ligger alldeles i närheten. Friden visade sig vara något alldeles speciellt. Lite som Christiania möter Körsbärsdalen. Den gamla skånegården med sin personliga inredning och ombyggnad ligger mitt i bland äppelträden i slutet av en mycket smal grusväg. Hela familjen är engagerad i restaurangverksamheten, barnen leker runt den vedeldade pizzaugnen och hela rörelsen verkar präglas av ett lugnt och vänligt kaos.

Pizzorna bär efternamn och har ingredienser som får både det ena och andra ögonbrynet att lyftas. Jag får känslan av att de är som smakrika tallrikar av bröd mer än traditionella pizzor. Det är personligt, lokalt, ekologiskt och hög kvalitet. Pizzorna (Hultén och Weibull) som bars hem smakade fantastiskt bra med en helt ljuvlig, välgräddad och luftig botten. Nästa gång ska vi definitivt äta maten på plats, njuta av stämningen, miljön, de specialimporterade vinerna och den egentillverkade musten och äppelspriten. Men vi ska följa rådet att boka bord. Här blir snabbt fullsatt.

Några läsare av denna blogg börjar kanske misströsta. Jag har på kort tid skrivit om lättöl, alkoholfri ”pastis” och rosévin och äppelmust. Beror det på att jag är inne i vit period? Nej, bara tillfälligheter. Jag kan utlova massor med vin framöver. Först måste jag dock bara få skriva om en gammal favorit som jag bunkrade upp av igår när jag besökte Kiviks Musteri och som jag nu sitter och läppjar på i solen.

Den mousserande måltidsdrycken Da Vinci fanns för länge sedan som alkoholfritt alternativ på Systembolaget men hittas idag endast på enstaka livsmedelsbutiker samt på musteriet. Det är synd, för det är ett riktigt bra alternativ till maten när man inte vill eller kan dricka vin. Drycken är framställd av en liten del vitt vin, citronsyra, socker och kolsyrat vatten. Det smakar som ett mellanting av vitt vin, mineralvatten och Sprite. Typ. Mycket ren, frisk, lätt och läskande smak som känns lite vuxen med smakbrytningen av vin. Bra som alternativ till läsk också och jättegott med en isbit och en limeskiva. Den här vill jag se på Ica i framtiden.