Ibland stöter man på viner vars etikett bara skriker ”drick mig”. Vinet på bilden är ett sådant. Jag fick en instinktiv lust att slita ur korken, slänga fram charkuterier och ost på bordet och fylla ett slitet duralexglas till bredden med det röda vinet. Jag bärgade mig dock.

Skulle 2009 Beaujolais-Village från Joseph Jambon (Josef Skinka. Bara en så’n sak!) leva upp till vad etiketten lovade? Jodå. Både i doft och smak levererades vad som kan förväntas av bra beaujolais av årgång 2009. Dessutom fanns här en fin fatstruktur som gav en lång eftersmak och ryggrad som lovade viss utvecklingpotential utan att vara påträngande. Farligt lättdrucket och aptitretande samtidigt som det var karaktärsfullt. Ett riktigt användbart vin till massor av olika typer av mat.

Kostar 125 kr men finns endast att beställa på Jakobsson & Söderström (kolla så årgången blir rätt bara) men då kan man å andra sidan passa på att lägga en liten order på den suveräna champagnen också. Edit: Fel av mig. Det verkar som om vinet för tillfället inte finns tillgängligt för konsumenter.

Jag skrev för inte så länge sedan om de snyggaste vinkartorna. Nu har firman bakom dess, De Long Wine, kommit med den fräckaste, och kanske mest pedagogiska, vinkartan över Frankrike.

Kartan är formgiven som en tunnelbanekarta med linjer, stationer, stop och zoner. Resultatet har blivit en överskådlig, schematisk framställning där röran av namn, appellationer och druvor plötsligt framstår som logisk och nästan enkel med tydliga, sammanhållande linjer och grupperingar. Ett briljant hjälpmedel för den som studerar vin och vill plugga in Franrikes vinregioner.

Då kartan är konstruerad av en arkitekturhistoriker så finns även viktiga arkitektoniska landmärken avbildade vilket bidrar till metrokänslan.

Edit: Vinkartorna kan nu köpas här.

Då var det dags för Matbloggspriset igen!

Nytt för i år är att man kan nominera matbloggar i två kategorier, mat samt bröd och dessert, som sedan läggs upp för allmän omröstning där flest röster gäller. Därutöver utser en jury vinnaren av Stora Matbloggspriset samt delar ut ett hederspris.

Vinnarna presenteras på Mitt Kök-mässan den 10: november.

Det är en gåta hur en stad som Malmö kan sakna en riktig saluhall. Frågan har ältats, olika byggnader har varit på tapeten och en facebookgrupp har skapats i frågan.

Men i väntan på saluhallen har Malmö nu fått Centralhallen. Mitt i Malmö Centralstation under de gamla valvbågarna av trä har det skapats en matgata med saluhallskänsla. Här finns bland annat bageri, Malmö Chokladfabrik, dumplings, Rönneholms Glass, sushi, smørrebrød och ”street food”. I ena änden finns en filial till pålitliga malmöklassikern Johan P. Här är det vita dukar och bordsservering som gäller (om man inte sitter vid baren eller tar med hem) och idag på lunchen satt gäster och åt skaldjursplatåer. Riktig kontinental känsla.

Hela Malmö Central har genomgått en total förvandling och ger en härlig känsla av storstad och puls. Förutom den nya Centralhallen så ligger parallellt en glasad, modern transithall med snabbmat, Pressbyrå, coffeshop med mera. Här finns pulsen, informationstavlorna och utropen på engelska och nedgångarna till den nya Citytunneln. Malmö Central har faktiskt blivit en upplevelse i sig.

Vi åt lunchen i Centralhallen och valde Johan P. Priserna är ganska höga men miljön och det faktum att det var strömming och potatismos på menyn avgjorde saken. Det smakade som det skulle om denna klassiker. Men! Det finns en sak som gör mig VANSINNIG! Jag fattar inte varför man öser lingonen över maten!? Lingon är ett tillbehör och inget dekorelement och jag vill bestämma själv om jag vill ha det på fisken och/eller moset. Sen begriper jag inte varför maten måste läggas på hög. Moset i botten, fisken ovanpå och toppat med lingonen. För att man ska kunna äta så måste uppläggningen demonteras och då ser tallriken för jävlig ut. Moset snyggt upplagt, strömmingen lite vid sidan och lingonen separat. Hur svårt kan det vara!? Nu hamnade Johan P  i skottlinjen, men det här ett vida spritt ofog jag ofta råkar utför på olika ställen.

Sådär. Nu har gubben gnällt av sig. Centralhallen var hur som helst en mycket positiv överraskning. Besök rekommenderas!

Vid gårdagens sågning av Rust en Vrede kändes det som alla sydafrikanska viner åkte med. Det var inte meningen. Jag fick lite dåligt samvete och för att bättra på mina aktier inför nästa veckas äventyr i London så ger jag därför här lite upprättelse.

Vita viner från Sydafrika gillar jag verkligen generellt sett. De brukar uppvisa en snygg balans mellan en frisk syra, bra frukt och snygg arombild. En orsak tror jag är att man som vinland har längre och större erfarenhet av vitvinsproduktion. Vare sig det handlar om chardonnay, chenin blanc eller sauvignon blanc så brukar man kunna vara säker på att det levereras njutbara, välgjorda viner till anständigt pris. 2009 Tokara Zondernaam Chardonnay är inget undantag.

Mycket ljust gul färg med lätt gröna stick. Ganska stor doft av citrus, lime, apelsinskal, gula päron och mogen frukt samt en liten ton av ek, toast och hasselnötter. Smaken är torr, medelfyllig med mycket frisk och pigg syra och en fruktighet med karaktär som återspeglar doften. Bra kropp och en tydlig men balanserad ekstruktur i den ganska långa eftersmaken.

Ett välgjort, pålitligt vin för knappa hundralappen. Sådär. Nu känns det bättre. 😉

Idag bjöds eleverna på sommelierutbildningen på ett överraskningsvin helt blint. Inte ens jag visste vad det var.

På uppmaningen om spontana reaktioner kom ”lättdrucket”, ”fruktigt”, ”obalanserat” samt ”trevligt och prisvärt om det kostar runt 150 kronor.” Själv tyckte jag att det var ett ganska snällt, fruktigt och mjukt vin i modern stil som dock kantrade över av lite för mycket alkohol och som avslutades med en tydlig beska.

Döm om vår förvåning när det visade sig vara 2007 Rust en Vrede ”1694 Classification” från Stellenbosch i Sydafrika. Det här ska tydligen var en superprestige av priset 800 kr att döma (enligt uppgift hela 1500 kr på egendomen). Men priset var det enda som var superptrestige med detta vin. Helt obegripligt pris för ett vin som saknar någon vidare struktur längd, balans och komplexitet…och charm.

Som tur är ska jag på två dagars ”träningsläger” i London som enbart ägnas åt sydafrikanskt vin. Kanske lär jag mig att uppskatta landets röda viner där. Om inte så är jag nog ett hopplöst fall.

(Sorry Maja!)

Idag är matbloggaren så stolt att han visar upp sig själv hållandes Köttbullarna.

Jag har aldrig lyckats riktigt bra med köttbullar och har därför med varm hand lämnat över det bestyret till Kära Hustrun. Men när jag lagade Mannerströms falukorv igår så föll ögonen på hans köttbullerecept och det inspirerade mig till att försöka på nytt. Det blev riktigt bra, saftiga köttbullar med mycket smak som höll ihop bra när de stektes. Testa också Mannerströms tips att spritsa ut smeten. Ganska praktiskt för att få lika stora bullar.

Malde till och med köttet själv av tre anledningar: det är slaktmånaden, man får kontroll på innehållet i färsen (till samma eller lägre pris) samt att man känner sig lite som Dexter när man står och efterarbetar med att rensa bort senor och brosk ur köttkvarnen.

Koka 400 g potatis och låt svalna. Rör samman 2 dl ströbröd med 1,5 dl mjölk, 0,5 grädde, 2 ägg, 0,5 msk farinsocker, 2 msk thailänds fisksås (istället för klassiska ansjovisspadet), 2 msk soja, 2 msk worchestershire-sås, 15 mortlade kryddpepparkorn, 2 pressade vitlöksklyftor, 1 tsk salt och rikligt med svartpeppar. Ställ åt sidan att svälla. Riv en stor gul lök fint. Hacka en stor gul lök och fräs gyllene i smör.

Om du maler köttet själv så skär du 1000 g nötkött (fransyska, högrev eller liknande) och 600 g fläskkött (ex karré) i bitar och maler med potatisen och löken (så slipper du stora bitar). Köper du färdigmalet så funkar det bra 1600 g blandfärs. Blanda väl med ströbrödssmeten och ställ sedan kallt minst en halvtimme. Forma till små bollar och stek i rikligt med smör och ister/ankfett.

Jag älskar verkligen falukorv. Denna stapelvara i det svenska köpet kan vara outsägligt trist men om den är av god kvalitet kan man göra så mycket gott av den. Att bara knapersteka den och servera tillsammans med stuvade makaroner är sådan där mat som gör mig snäll och lycklig.

Jag har länge hävdat att Lidls märke Enebacken är den bästa massproducerade falukorven, men nu har den fått mycket stark konkurrens. Hälsingestintans falukorv fanns i charkdisken på Ica idag och fick följa med hem. Endast köttråvara av svenskt nötkött (vilket originalreceptet föreskriver) från frigående djur och dessutom hängmörat. Mycket bra smak och fast, lite mörkare färg och fin konsistens. Rekommenderas.

Något annat som rekommenderats av många är Leif Mannerströms variant på ugnsgratinerad falukorv som återfinns i hans utmärkta bok ”Husmanskonst”. Eftersom alla ingredienserna fanns hemma idag så var det ett enkelt beslut att testa detta recept. En riktig festmåltid! Vi drack en halvtorr, frisk riesling till korven. Fungerade riktigt bra.

Smöra en ugnsfast form och täck botten med purjolök (1-2 st) som du skivar ganska grovt. Dela en falukorvsring (ca 800 g) på mitten och snitta den längs med nästan hela vägen ned. Bred ut rejält med svensk senap och chilisås i snittytan, pudra över lite milt paprikapulver och lägg korvarna på purjolöksbädden. Salta och peppra samt tryck ned 10-12 halverade körsbärstomater och en strimlad gul lök. Skär stavar av 2 saltgurkor och toppa korven med dem samt färsk timjan. Ringla över 2 dl vispgrädde och riv över rikligt med lagrad herrgårdsost. Gratinera i 30 minuter på 175°. Servera med potatismos och eventuellt mer saltgurka.

Testa också mina falukorvsvarianter med inspiration från Svarta Havet och Medelhavet.